Jag har haft dessa två inlägg i min ”blogga”-mapp hur länge som helst nu men inte tagit mig tid att skriva fören nu. Elsa och Hanna har skrivit om det här med att backpacka/resa runt i världen för att ”hitta sig själv” och jag måste säga att jag tycker så jävla illa om den där grejen med alla ungdomars fixering vid att ”se världen” och ”hitta sig själva”.
Att resande vidgar vyer ligger det väl något i. Jag upplever i alla fall att mina resa vidgat mina, men mest för att jag vågat bryta upp med hemmet och vännerna än att jag sett ett nytt land. Det kan såklart vara nyttigt att se hur folk har det i andra länder, men jag kan tycka att det finns en ide om att det skulle leda till så jävla mycket ödmjukhet och respektfullhet inför andra kulturer som jag helt enkelt inte tycker stämmer. Mitt intryck generellt av människor som ska ”resa” är att de är osnutna slynglar som ser resten av världen som sin lekplats snarare än personer med ett genuint intresse för omvärlden. Det finns såklart mängder av undantag från detta, men ni fattar nog vilken typ jag menar.
Men det jag tycker är det mest irriterande är detta att frigörelse har en så otroligt statisk mall. Förutom detta att man ska resa och uppleva saker så tycker jag också att det finns en slags ide om att det är väldigt bra att träffa människor, en jävla massa människor. Man ska liksom träffa dem och dela varandra historia och kultur och sedan bara mysa tillsammans i något slags stort samförstånd om hur det är att vara människa och hur sjukt jävla öppensinnad man är.
Men detta passar inte för alla. Jag till exempel tycker verkligen verkligen inte om att resa under ostyrda former. Jag vill ha någonstans att sova, pengar att köpa mat för, tillgång till dator och internet och säkra utrymmen att förvara saker på. Vidare behöver jag ett visst mått av lugn, jag orkar inte en massa tjo och tjim och att träffa nya människor stup i kvarten är otroligt ansträngande för mig. Man ska liksom vara så jävla nyfiken på världen och andra människor och kulturer, vilja se allt och träffa alla. Jag är verkligen inte intresserad av den sortens ”finna mig själv”.
Nu sysslar jag visserligen en del med andlighet som Hanna beskriver i och med att jag mediterar (det trodde ni inte va? Första gången jag skriver något om det här) men jag håller med om att den där dryga attityden som finns hos folk som betraktar sig som upplysta och världsvana är otroligt irriterande. Jag stöter på den ibland bland folk här som gottar sig i att deras vänner inte ”gör något av sina liv” utan bara är kvar på samma ställe. Men alla behöver inte ett år utomlands för att komma till insikt om vad man vill i livet, vissa trivs bra där de är och når inre utveckling på andra vis.
För mig har det varit mycket viktigare att göra en åsiktsmässig resa, en resa jag gjort mycket genom diskussioner, reflektion, skrivande och läsning. Jag tror inte jag hade nått samma insikter om jag istället varit ute och rest och sett saker och träffat människor, det hade säkert varit givande på andra sätt men hade inte gett mig det jag vill ha först om främst.
Det är oerhört befriande att läsa detta, då jag själv har gått mycket i samma tankar. Resande verkar ofta uppfattas (framförallt hos unga) som något som kommer att förändra dem och deras perspektiv på världen något otroligt, naturligtvis till något positivt.
Då jag däremot kan se fördelarna med att resa, och själv tycker det är roligt och givande, kan jag inte låta bli att känna mig kritisk till att det inte skulle finnas andra sätt till att komma till insikter, få nya perspektiv, utvecklas och då ”finna sig själv” (vad det nu innebär).
Min egen erfarenhet är sådan att jag har utvecklats mest och kommit till de största insikterna under helt andra omständigheter än resande, framför allt då jag blivit introducerad till nya tankemönster, ideologier och kritiskt tänkande. Feminism för att nämna en sak. Det är under det senaste året som jag nog har utvecklats mest, utan att ha rest särskilt mycket alls (om man inte räknar ett par turer till Finland), och har varit mer givande ur den aspekten än 4 månaders backpackande i Asien vilket jag gjorde för några år sedan (vilket var givande på helt andra sätt).
Sedan får man inte glömma bort att resa kostar pengar, vilket då också minskar chansen till ”personlig utveckling” för de mindre privilegierade. Även det som mycket annat blir plötsligt en klassfråga.
Jag har också reagerat på det där, delvis för att jag också är ett sånt där tråkigt kontrollfreak som mest skulle gå igenom resan för att bevisa att jag ”vågar”. Har aldrig heller gillat semesterresande pga fånigt att åka och glo på ”annan kultur” som om det vore något slags zoo. Ok, jag kanske raljerar lite, men lära känna nya människor och nya perspektiv kan man göra ändå.
Dessutom känner jag att det finns tusen möjligheter att utforska och utmana mig själv med bara i min omedelbara omgivning, så vad är poängen med att sticka? Jag har lärt mig oerhört mycket om vad jag tycker om att göra (och i vilket sammanhang), vilket tempo jag vill ha på mitt liv och över huvud taget vilken struktur som passar mig bäst genom att testa och utforska vardagen. Alla kan väl komma fram till att man haft det gött på en resa, men för mig är det viktigare att hitta den typ av liv jag vill leva varje dag.
Sånt brukar jag också störa mig på. Jag anser att jag har mer klokskap och självinsikt än de flesta andra i min ålder, och jag har aldrig rest utanför norden, vi har helt enkelt aldrig haft råd med något sånt i min familj. Inte ens husvagnssemester kunde vi kosta på oss. Den personliga utvecklingen har jag klarat av genom att leva och se till att klara mig själv, till exempel arbeta ihop dom där pengarna som andra åker till thailand med men som jag var tvungen att lägga på vanliga tråkvaror som mat och husrum eftersom mina föräldrar inte kunde betala sånt åt mig.
Ännu mer irriterande är det att de flesta som tycker det är så otroooligt utvecklande att fara till andra länder och se att de ”inte är så lyckligt lottade som vi” lika bra skulle kunna ta en bussresa till en annan del av staden och se den faktiska verkligheten att nej, det är inte alla i vårt land heller.
Hahah det är som mina klasskompisar när jag började plugga direkt efter gymnasiet (för att jag ville det, fast alla talade om för mig hur puckat det var) som frågade ”men vadå vill du inte LEVA först?” underförstått typ surfa i Australien/ backpacka i Asien ett halvår. Hur sund är den livsinställningen, att man LEVER det där 1-2 åren mellan gymnasiet och högskolan. Sen vadå, är det meningslöst vardag resten av livet?
Precis. Man kan faktiskt leva för sina studier också, så det så!
Åh, håller med.
Många i min bekantsskapskrets vill tågluffa, och visst, om 20 000 spänn kom nedramlandes från himlen skulle jag inte vara den som var den, men det är ingenting som jag vill så mycket att jag skulle spara min lön och prioritera det.
Vill inte heller resa under oordnade former. Brukar visserligen cykelcampa någon vecka på sommaren med mina kompisar, men det är ju inte speciellt psykiskt ansträngande, plus att vi har nära hem också, vi har varit på Gotland som längst bort och jag bor i Stockholm. Utomlands dock vill jag precis som du ha ett rum att återvända till, en säng att sova i, tillgång till dusch när jag vill etc. Inte backpacka, jag är verkligen inte en sådan person.
Sen skrattade jag åt din formulering: ”Man ska liksom träffa dem och dela varandra historia och kultur och sedan bara mysa tillsammans i något slags stort samförstånd om hur det är att vara människa och hur sjukt jävla öppensinnad man är.” Så bra!
Sitta runt en lägereld och sjunga Kumbaya…
På din beskrivning av hur du ville resa lät du ganska introvert, och jag har fått det intrycket av dig. Stämmer det? Jag tror att det kanske inte passar introverta, som måste få tid för sig själva och tänka för att må bra, att backpacka genom asien helt hysteriskt. : )
Tror att människor älskar att se sig själva som öppensinnade. Typ skönaste egobekräftelsen.
Jeg er jo sådan en irriterende type, som oftest kun kommenterer indlæg, når jeg er uenig, men denne gang er jeg enig.
Synes også at det bygger på en helt misforstået opfattelse af ”at finde sig selv”. Man udvikler sig jo ikke ved at gøre de ting, man allerede synes er sjovt, man udvikler sig, når man bliver presset mere end man egentlig synes er behageligt. Og man udvikler ikke sit syn på verden ved at blive konfronteret med andre folkeslag som man oplever som ”inspirerende gæstfrie” (=en egenskab man på forhånd synes er positiv), man udvikler sit syn ved at blive konfronteret med folk, man synes er helt dumme i hovedet og så med tid begynde at forstå og kunne rumme de egenskaber.
Tack för ett bra inlägg! Jag har från flera håll blivit väldigt ifrågasatt för att jag valde att stanna i Sverige och börja plugga direkt efter gymnasiet. Det tjatades en massa om att ”när man är ung så ska man ju ut och resa” och ”ska du inte ta chansen att upptäcka världen?”. Jag har aldrig känt ett behov av att resa runt eller bo utomlands, och jag ser inte varför jag ska tvinga mig själv till det bara för att andra tycker att det är något man ”ska” göra som ung.
Sen verkar folk helt oförmögna att se att jag faktiskt har flyttat, träffat nya människor och lärt mig en jäkla massa nya saker. För sålänge man gör det inom Sveriges gränser så räknas det tydligen inte.
Tänker lite likadant som Emelie om det här att man reser och sen upplever man samförstånd med folk eller universum, som om andra länder (gärna på varmare breddgrader och med lägre levnadsstandard så att allt är billigt) skulle vara ett enda stort Rainbow-camp.
Efter gymnasiet ville jag studera och göra internationell karriär, hela faderullan, Nå det bidde ingenting och jag skulle säkert mest känna mig otrygg i en icke-stadigvarande-tillvaro. Det är en liten lättnad att läsa att jag inte är den enda som inte är intresserad av att backpacka till Thailand, bli buddha och sen komma hem och predika om fri kärlek åt alla de som restaurangdiskar och handlar i varuhus och sorterar sina sopor osv vardagliga tråksaker.
Det är ju också en grej, att folk gärna åker till fattigare länder och typ förundras över deras enkla livsstil, helt utan tanke på att de själva har ett överflöd att återvända till. Vidrigt.
Finns det nåt sätt att beställa kommentarerna i din blogg? Jag uppskattar att du svarar på kommentarer och nu har jag bläddrat bakåt i inläggen för att se vad du evt har sagt men tänker att det finns nåt system som jag inte lagt märke till.
Du kan kolla på vänster sida så ser du vem som skrev senast och på vilket inlägg, men det sträcker sig bara fem kommentarer bakåt. Jag har som mål att svara någon gång om dagen och svara på de flesta kommentarer, men alltför ofta så kommer annat emellan. Om det är något du frågat om som du inte fått svar på så skriv igen och påminn så skriver jag då =)
Alltså, TACK, Fanny, för att du tar upp något jag tänkt på väldigt mycket, men aldrig riktigt lyckats formulera.
Jag kan verkligen relatera till det här. Jag har aldrig känt suget efter att ”se världen”, uggla runt i Asien eller hoppa bungyjump i Australien eller vad ungdomarna gör nowadays. När jag tog studenten så var det flera av mina vänner som fick ”en resa” i studentpresent, t.ex. två månader i Asien eller ett interailkort plus reskassa på 20.000. Eftersom jag själv växt upp i en familj med extremt små ekonomiska marginaler verkade hela grejen ganska så sinnessjuk i mina ögon. Sen kom mina polare tillbaka med sina insikter och floskler (dom skulle ju givetvis berätta om allt fantastiskt dom varit med om, för ALLA, hur ointressant omgivningen än tyckte att det var). Dom hade kunnat lägga sina pengar på annat, hade dom velat se social utslagning eller se samhällets baksidor hade dom kunnat bo med min familj två månader istället.
Sen har jag aldrig känt att jag måste ”utvecklas som människa” genom resande eller backpacking. Jag har varit med om mycket annat i mitt liv som utvecklat mig som människa. Nu, i vuxen ålder, känns det som att jag gör saker som utvecklar mig hela tiden, i vardagen. Genom att bilda mig, genom vänner, genom att engagera mig i olika saker. Jag har till och med hunnit resa lite grann, under väldigt ordnade former (hade ALDRIG pallat att flänga runt utan att ha ordnade boendeformer och en vattentät resbudget).
Något som jag faktiskt fått ta mycket skit för är att jag valt att bo kvar i Norrbotten. När jag tog studenten skulle alla till Stockholm (efter att dom rest, förstås). Dom som stannade kvar var förlorare. Nu har, ironiskt nog, dom flesta som flyttade återvänt till norr men dom påpekar jämt och ständigt att dom faktiskt vågade flytta (som att det är en fråga om mod?). Jag får ofta försvara mitt val att stanna kvar och måste utförligt motivera varför jag trivs så bra här. Dom människorna har mycket gemensamt med dom som far och backpackar eller ”ser världen”. Båda grupperna anser sig ha fått insikter om livet i stort som ”andra” inte har någon aning om. Vilket är ignorant översittarbullshit. Och ja, självklart är hela grejen med att ”resa för att hitta sig själv” en klassfråga OCH ett syndrom som enbart verkar drabba hyfsat välbärgade ungdomar.
Just den där flytthetsen har jag aldrig stött på då jag kommer från stockholm. Dock kommer jag flytta själv eftersom det känns rätt för mig, men konstigt att man ska förutsättas vantrivas och vilja bort.
Jag känner precis likadant.
Min pojkvän säger att han kanske inom några år vill ut och resa men han är inte säker. Jag tror att han känner trycket från andra att han borde. Både hans vänner och hans föräldrar tjatar om hur bra det är och på hans föräldrar låter det som att det är självklart att han ska ut och plugga utomlands ett år eller halvår. Jag anar att han tvekar och inte gör slag i saken för att han själv kanske inte vill. Åtminstone inte just nu. Jag blir dock så frustrerad på framförallt hans föräldrars pushande, det är liksom inte bara detta utan också betygshets mm. Till och med jag känner pushande från deras håll att jag ska göra karriär inom det jag pluggar just nu, som jag själv kommit fram till att jag inte vill syssla med. Tur att mina egna föräldrar är lite mer laid back.
Bra inlägg, som vanligt!
Märklig inställning. Jag tror att tid utomlands kan betyda väldigt mycket för en person, det har gjort det för mig, men det är ju faktiskt upp till hen att avgöra själv.