Varför går hon?

Ofta så får kvinnor som varit i destruktiva relationer frågan om varför de inte gick. Jag måste säga att jag verkligen beundrar de kvinnor som lyckas lämna misshandelsrelationer, det är något som är väldigt väldigt svårt att göra. Stundtals förundras jag över att det finns kvinnor som faktiskt lyckas med detta, ibland trots att de måste gömma sig på skyddade boenden, byta identitet och liknande. Det är verkligen imponerande att någon lyckas ta sig igenom den här processen.

När jag träffar kvinnor som berättar om sina destruktiva relationer frågar jag aldrig varför de inte gick, för det förstår jag så väl. Däremot frågar jag ofta; varför gick du? Vad var det som gav dig styrkan och insikten att lyckas lämna relationen? Vad hade du för stöd i andra omkring dig? Vad fanns det för förutsättningar för dig?

För det är ju det som är intressant. Det är ju genom att lära oss mer om vad som kan få kvinnor att faktiskt lämna destruktiva relationer som vi kan lära oss hur vi ska jobba med de här frågorna. Skit i allt jävla skuldbeläggande av de som inte lämnar eller lämnar för sent, fokusera istället på det som kan ge oss styrka.

Att lämna en destruktiv relation är oerhört starkt, och det är detta vi borde fokusera på. Hur fantastiskt det är att så många kvinnor faktiskt lyckas ta sig ut, sluta kräla runt i skiten och bygga upp sig själva igen, och hur viktigt det är att vi finns där och tar emot när hon väl tar det där beslutet att gå. Vad ska inte skuldbelägga för att det är för sent, utan vara glada och gratulera för att det äntligen är över och för att hon kommer att må så mycket bättre utan honom.

10 reaktioner till “Varför går hon?”

  1. Jag haller just pa att lamna min partner som jag varit tillsammans med i 7 ar. Han har aldrig misshandlat mig men har tryckt ner mig, nedvarderat mig, tyckt illa om alla min kompisar och min familj (isolerat mig) etc. Jag har helt och hallet definierat mig sjalv itifran hans asikt om mig och darfor blev mitt sjalvfortroende obefintligt. Han har aven ”tjatat” till sig sex nar jag inte ville (hundratals ganger) jag fick vestibulit och det gjorde jatteont, men det sket han i. Efterat brukade jag grata i kudden. Det sket han ocksa i. Kallade mig frigid och sa att jag hade psykiska problem eftersom jag inte alltid ville ha sex eller ville ha samma sorts sex som honom. Nar jag blev oplanerat gravid forsokte han aven pusha mig att gora abort, men angrade sig till slut (en kvart innan min tid pa abortkliniken, hade alltsa gatt igenom hela den traumatiska processen att fa en tid for abort och stod utanfor kliniken) och ”lat” mig behalla barnet. Fysiskt vald har han bara hotat med verbalt en gang, aven om det var mycket aggressivt beteende som att titta ner i golvet med spanda kakar och knyta navarna….

    For mig borjade vandningen nar jag var gravid i attonde manaden och han sa att han onskade att han aldrig traffat mig och att jag inte var gravid. Da borjade jag inse att hur mycket jag an latsades att allt var normal, sa var det nog inte det. Jag borjade inse att det har nog inte var sa bra for mig och mitt barn. Forsokte lamna nar min dotter var 4 manader men hade ingenstans att ta vagen och inga pengar. Han gjorde mitt liv till ett helvete och hotade att ta mig till ratten for vardnaden om min dotter, da backade jag och tankte att jag stannar hellre an forlorar henne. Sjalvklart skulle han aldrig fatt vardnaden, men jag var sa nedbruten psykiskt att jag trodde honom.

    Nu, nar min dotter ar 2 ar, ar jag antligen redo. Jag var pa The London Feminist Conference i hostas och dar hittade jag valdigt mycket styrka. Sen har jag haft min syster som stottat mig genom allt, utan att skulbelagga nar jag gatt tillbaka gang pa gang pa gang. Psykiskt har jag lamnat honom redan. Allt han sager till mig rinner bara av mig. Jag skiter helt och fullt i honom och vad han har att saga. Vilket gor att han blir elakare och elakare for att forsoka fa tilbaka kontrollen over mig. Snart har jag sparat ihop nog for att hyra en lagenhet (sparar i hemlighet pa min systers konto) och hoppas flytta ut om nagra veckor.

    1. Är glad för din skull! Jag är övertygad om att ni får ett mycket bättre liv utan den elaka människan! Grattis till dig 🙂

    2. Det låter verkligen hemskt. Men fan vad bra att du kommer ta dig ur skiten och bli så mycket starkare.

    3. Vad skönt att du håller på att ta dig ur skiten, så himla starkt! Jag håller tummarna för att det ska ordna sig snart.

  2. Jättebra skrivet. Jag har varit i en destruktiv relation, ingen fysisk misshandel men jag blev helt psykiskt nedbruten. Gick dessutom tillbaka flera gånger. Något av det värsta var skammen och skulden över att jag stannade kvar. Mina kompisar sa vid ett tillfälle att de tyckte jag skulle sluta gnälla och bara göra slut istället (vi var dock rätt unga då, ca 17 år). Den enda effekten det fick var att jag helt slutade prata med andra om vad han gjorde mot mig. Jag tror att det var skammen som höll mig kvar så länge, i kombination med att självkänslan var körd i botten. För att stå ut med känslan av att det var mitt fel att jag stannat så länge, så började jag istället förneka det han gjort mot mig, rättfärdiga och ursäkta hans handlingar. Eller så tänkte jag att eftersom jag redan ”frivilligt” stannat så länge så kan jag lika gärna fortsätta ett tag till. Det var en lång process av lidande innan jag slutligen lyckades bryta mig loss, och jag kämpar fortfarande för att inte gå tillbaka till honom, för jag vet hur lätt det är att falla dit.

    Tycker det är jättebra att du tar upp det här, för skuldbeläggande leder i många fall till att det blir ännu svårare att ta sig ur ett misshandelsförhållande. Det är viktigt att tänka på det, att det funkar inte att bara säga ”men gör slut då”, även om en säger det i välmening. Vad jag hade behövt var förståelse och stöd, inte ytterligare skuldbeläggande.

  3. Verkligen otroligt starkt att ta sig ur en sån situation! Vill rekommendera en bok som handlar om precis detta, ”Varför går hon?” av Carin Holmberg (som skrivit ”Det kallas kärlek”) och Viveka Enander.

  4. De här, av män misshandlade kvinnorna (och barnen) lider ofta av samma slags stress-sjukdomar som krigsfångar, tex PTSD och liknande.

    Det är viktigt att förstå att det är tortyr/terror som de utsätts för i sina egna hem, av en man som påstår sig samtidigt ”älska” dem. Det finns ingenstans att gömma sig, de lever under denna manliga terror varje dag.

    Det är inte svårt för oss att sätta oss in i hur tex ungdomarna på Utö kände sig när de skräckslagna slängde sig i vattnet och gömde sig bland klipporna från massmördaren Anders Breivik men detta var med all sannolikhet en engångsföreteelse för de överlevande.

    En kan kanske då föreställa sig hur det är för kvinnor och barn som lever i samma typ av skräck och som utsätts för upprepad/ofta långvarig terror/tortyr och som hotas till livet i sina egna hem 24/7/365?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *