Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Tack feminismen.

Idag är det internationella kvinnodagen, och eftersom jag skrivit om att vi borde fira feminismens framsteg så tänkte jag skriva lite om vad feminismen har åstadkommit i mitt liv.

Innan så kände jag alltid skuld. Skuld över den jag var, hur jag såg ut och hur jag reagerade på saker. Jag kunde ofta bli arg, men jag kände aldrig att det var legitimt utan uppfattade istället mig själv som hysterisk. Jag kände både skuld för att jag var kvinna och för att jag inte var tillräckligt mycket kvinna, för att jag inte var rätt sorts kvinna. Jag kände skuld över att jag hade ätstörningar, för det uppskattar inte män. Jag kände skuld över att jag var tjock. Jag kände skuld över att jag inte bara kunde vara sådär lagom och perfekt som idealkvinnan är.

Feminismen fick mig att inse att ”kvinnlighet” är en omöjlig balansgång, att det är fullkomligt omöjligt att nå det där idealet om att vara avslappnat perfekt. Det gjorde såklart inte att alla jobbiga tankar om mig själv försvann, men jag fick plötsligt verktyg för att ta mig ur dem. Någonstans därinne fanns en medvetenhet om att det jag strävat efter var en ouppnåelig utopi. Sedan tog det tid innan jag lyckades bli kvitt beteenden, och vissa är jag fortfarande inte av med. Men feminismen har gett mig ett oerhört mycket mer avslappnat förhållningssätt till mig kropp. Till exempel så har jag inte en enda gång tänkt att mitt senaste uppbrott har något att göra med att jag inte är tillräckligt snygg, en tanke som låg otroligt nära till hands i mina tidigare relationer. Jag kan inte nog markera vikten av detta. För det mesta tänker jag inte på det eftersom det ligger långt bort i tiden, men fy fan vad skönt det är att jag inte längre behöver bry mig om alla dessa saker. Det är verkligen en stor lättnad.

Feminismen har också fått mig att börja reflektera mer över vad jag faktiskt intresserar mig för istället för vad jag borde intressera mig för. Innan så kunde jag ”intressera” mig för olika mäns intressen, för att jag tänkte att de av någon anledning satt inne på någon högre kunskap eller så. Jag nedvärderade ofta mina egna intressen (typ denna blogg) för att de var för stereotypt kvinnliga eller fåniga. Sedan jag börjat intressera mig för feminism och kvinnor har jag successivt också slutat intressera mig så jävla mycket för män. Jag har slutat tänka att jag behöver lyssna på män eller bry mig om vad män har att säga. Sedan händer det såklart att jag gör det ändå, men inte alls i samma grad som tidigare. Observera att för det mesta är män faktiskt ganska ointressanta, och det är helt jävla okej att inte lyssna på dem då. Det är helt jävla okej att inte veta något om deras tråkiga intressen, det är helt okej att inte bry sig om deras åsikt.

Men vad feminismen framförallt gjort är att jag har kunnat lyckas släppa skulden över att vara förtryckt. Jag har ju liksom länge vetat att jag är förtryckt, även om jag snarare talat om det i termer av att jag är ofri. Däremot har jag härlett detta till mig själv, till att jag inte är stark nog att bryta mig ur förtrycket. Feministisk teori har fått mig att förstå att det inte är mitt fel att jag inte har varit stark nog att bryta mig loss helt från min kvinnoroll, ha jämställda relationer och så vidare.

Och framförallt har feministisk teori gett mig kraft till förändring. För när jag har kunnat släppa skulden över allt som sker i mitt liv, så har jag också tydligare kunnat se de områden på vilka jag faktiskt kan förändra saker och ting. Det har blivit lättare för mig att ta tag i mina problem när det inte längre har framstått som att jag måste lösa allt i hela världen, när jag insett gränserna för vad som är möjligt för mig att påverka. Istället för att kräla runt i skuld som ju faktiskt är en jävligt okonstruktiv känsla så har jag kunnat se mina problem klarare än jag någonsin har gjort innan, istället för att hänga upp mig på illusioner så har jag kunnat se saker för vad de är. Det har varit oerhört befriande.

11 kommentarer till Tack feminismen.

  • Peter skriver:

    Tack Fanny för att du kämpar. Tack för allt du har lärt mig. Du har verkligen öppnat mina ögon.

  • Jeja skriver:

    Var du på Ta natten tillbaka i Stockholm? Tyckte jag såg dig men vågade ej heja pga lite blyg och vet inte vad du tycker om att folk kommer fram och hälsar så.
    Men Tack för din blogg, den har gjort massor för mig!

    • Jeja skriver:

      PS. Tyckt mycket om hur du skrivit om hur en kan stötta kvinnor som lämnar misshandelsrelationer. Hoppas jag kan förklara tydligt, men skulle du inte kunna skriva om hur en kan stötta någon som är i en mer ”subtilt” destruktiv relation?

      Så många av mina vänner är på väg att gifta sig, skaffa barn, förlova sig osv. Helt enkelt sådant som visar på att den relationen de ingår (heteromongama) är ”den seriösa” och ”den enda” och såklart följer en massa problem på detta. Det diskuteras olika strategier för att få relationen att fungera i kombination med självrannsakan och ofta skuldbeläggande kring fel de själva gör för att relationen inte fungerar.

      Jag blir frustrerad eftersom dessa strategier handlar om att ”mildra” symptom på ojämställdhet men inte är någon verklig frigörelse och ofta ett frikännande av männens ansvar. De flesta är ”snälla killar”, mina vänner är kära och det känns svårt att säga att jag egentligen tror att de skulle må bättre utan dem. Jag försöker mest lyssna och kanske ifrågasätta männens ansvar… En del är inte jätteinsatta/intresserade av feminism. Jag vill samtidigt inte diktera hur andra ska leva plus jag har fortfarande relationer med män om ej monogama (kanske ska sopa framför sin egen dörr först osv). Men har du tankar kring detta skulle jag bli jätteglad om du ville skriva ett inlägg vid tillfälle!

  • Carin skriver:

    ”Observera att för det mesta är män faktiskt ganska ointressanta, och det är helt jävla okej att inte lyssna på dem då. Det är helt jävla okej att inte veta något om deras tråkiga intressen, det är helt okej att inte bry sig om deras åsikt.”

    Igenkänningsfaktorn!
    Kommer ihåg en helt random dude jag pratade med på msn-tiden. Vi snackade om musik och istället för att berätta vad jag själv gillade kollade jag upp hans musiksmak och sa att jag gillade samma. LOL!! Varför??! (Analys: För att få bekräftelse och det fick jag naturligtvis. Han blev asglad. Hade jag sagt min ”kvinnligt kodade” musiksmak hade han antagligen inte gillat den på samma sätt och inte gett samma bekräftelse. Han hade antagligen fått sin musiksmak från en annan man han respekterade med manligt kodad musiksmak och utan att ha den minsta genusanalys visste jag uppenbarligen att bekräfta det manliga var det som skulle ge bekräftelse.) Sjukt.

    och HAHA för alla gånger som jag tänkt att ”shit, det där kan jag verkligen inte förstå, det låter inte logiskt någonstans men det är säkert för att det är för DJUPT för mig” om rent bullshit. TACK FEMINISMEN!

  • amanda skriver:

    Gud det med att intressera sig för en mans intressen för att de anses högstatus är en så sjukt tydlig grej! Minns hur det alltid var min expojkväns musiksmak (som jag inte alls förstod mig på men ändå var det bara det vi lyssnade på, gick på lokala spelningar med den musikstilen osv osv), hans filmsmak (i många fall bara skit, tycker jag nu) och hans ja allmänna smak, i alltifrån vilken mat som var god till vilka personer som var coola, som räknades. Jag föreslog nästan aldrig vilken film vi skulle se eftersom jag visste att jag ”ändå bara gillar fåniga filmer” och att det skulle vara ”synd” om honom om jag var så ”egoistisk” att jag ville se en film som INTE ENS ÄR BRA eller är TJEJIG (och då gillade jag inte ens de allra mest ”tjejiga” filmerna). Samtidigt som vi båda såg det som typ fint att han ”visade mig sin värld” när han valde BRA filmer och spelade BRA musik som han verkligen hade en ”speciell känsla för”. Jag minns knappt vad jag gillade på riktigt på den tiden. Jag var upptagen med att anpassa min smak efter en cool manlig smak. Som förövrigt nästan bara innefattade manliga musiker osv. BLÄ!

  • amanda skriver:

    Det var typ såhär:
    Jag: ”Så himla fint av dig att lära mig allt det här som du kan om musik och film och sånt, att jag får ta del av din smak, att du tar dig tid att lära upp mig som är helt hopplös på de områdena!”
    Han: ”Du har absolut ingen orsak att tacka, det här är en stor och viktig del av mig och mitt liv, det kanske du har svårt att förstå som inte har en så djup relation till musik/film, men det är liksom VIKTIGT för mig att få visa dig det, eftersom jag älskar dig och vill att du ska få njuta av det lika mycket som jag.”

  • Lena E skriver:

    Men oj, jag har anpassat mig så mycket att jag knappt vet vad jag har för intressen! Och den gamla skivsamlingen – en ser så tydligt de olika perioderna/pojkvännerna. (Och spellcheck vill absolut ändra till ”pojkvännens”, förmodas bara finnas en?) Och jag har trots det alltid fått höra att jag varit besvärlig, envis och allmänt motvalls .. Aldrig anpassat mig tillräckligt. Helt orimligt hur mycket vi förväntas anpassa oss! Tack Fanny för att du skriver så bra om detta <3

  • Hanna skriver:

    Men gud, kan inte annat än hålla med. TACK FEMINISMEN. Och tack Fanny, det gick upp ett jävla ljus för mig nu. Har haft så mycket skamkänslor för hur jag betedde mig i en destruktiv relation jag hade i de senare tonåren, för hur jag betedde mig för att få hans uppmärksamhet, för att han skulle gilla mig. Snappade upp hans musiksmak, filmsmak, klädsel, rubbet, och ändå playade han mig totalt fram och tillbaka i över ett år. Hela det där har legat och gnagt i flera år och jag har knappt orkat tänka på det för att det har varit så piiinsamt, fattar inte varför jag gjorde så för samtidigt som jag gjorde det så kände jag ”nej, vad händer?”. Har skuldbelagt mig själv och tänkt att jag var dum i huvudet. Det är obeskrivligt skönt att veta att jag inte är ensam och att det inte var mig det var fel på, det var fucking patriarkatet. ÅÅH, vad jag hatar patriarkatet.

  • Fanny /Mslackerbitch skriver:

    TACK FEMMINISMEN. Ni styrs jag inte av mäns åsikter, nu kan jag välja vad jag vill läsa eller höra
    Och jag känner mig också fri.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv