Varje gång jag kommer ut som lesbisk så blir jag också det.

Jag har tänkt på det här med att komma ut en del på sista tiden. När jag ”kom ut” som lesbisk så kände jag mig inte alls säker på att jag verkligen var lesbisk. Jag hade en massa tvivel kring min sexualitet. Mycket av detta bestod av internaliserad homofobi, en misstanke jag riktade mot mig själv om att jag i själva verket inte var lesbisk ”på riktigt”, att min kärlek och mina begär var politiska. Jag var rädd att det skulle uppfattas som, och också vara, ett statement mer än en beskrivning av min sexualitet. Jag tvivlade helt enkelt på min egen autenticitet, min rätt att kalla mig lesbisk. Jag tror att alla ickeheterosexuella någon gång haft liknande tankar, det ingår liksom att en ska tvivla för en blir ju ständigt ifrågasatt.

Varje gång jag kommer ut, varje gång jag kallar mig lesbisk, så blir jag också lesbisk. Jag blir lesbisk eftersom jag hävdar min position som lesbisk. Varje gång jag säger att jag är lesbisk så blir mina tidigare erfarenheter med män mer och mer absurda, och tanken på att jag skulle kunna känna dem igen mer och mer avlägsen.

När jag kommer ut som lesbisk hävdar jag mig som utomstående alla former av heterosexuella begär, att det inte är ett alternativ för mig att ha den typen av relationer med män. Varje gång jag hävdar mig som lesbisk så vänjer jag mig mer vid tanken på att jag aldrig mer kommer att begära en man, ha sex med en man, ha en relation med en man. Just detta, att vänja sig vid tanken, har varit viktigt för mig. Innan kändes det som om jag var på genomresa, men ju längre tiden går och ju fler gånger jag kommer ut desto mer kan jag själv se mig som lesbisk.

För mig har det varit viktigt att kalla mig just lesbisk från starten på grund av detta. Vissa menade på att jag minsann borde kalla mig bisexuell, eftersom jag hade haft relationer med män. Men för mig är min sexualitet mer än vilka jag har kommit att ligga med under mitt liv. Sexualitet handlar också om hur jag vill leva mitt liv, vilka relationer jag vill lägga tid och kraft på, vad jag upplever är bra för mig och vad jag upplever som destruktivt. När jag insåg att jag kan begära kvinnor så ville jag inte ha något mer med det att göra. Jag ville inte hålla dörren öppen. Det var viktigt för mig att markera relationer med män som ett avslutat kapitel.

Givetvis skulle jag kunna öppna dörren igen om jag ville, att kvinnor ska ha relationer med män är ju som bekant något av det viktigaste i det här samhället. Men om det nu skulle ske (gud förbjude) så skulle det inte vara mindre sant att jag nu är lesbisk. Nu är relationer med kvinnor det enda som finns i min värld, precis som jag innan var heterosexuell när relationer med män var det enda som fanns. Jag tänker att min sexualitet inte är en fråga om någon inre kärna av begär, utan beror på en mängd olika faktorer där mina aktiva val är en. Att kalla mig lesbisk är ett val, och det gör också något med mig. Det gör att jag kan prata om mig själv som lesbisk med andra lesbiska, att människor i min omgivning behandlar mig som om jag vore lesbisk, att jag själv betraktar mig som lesbisk. Det ger mig nackdelar när jag utsätts för homofobi, men det gör det också enklare för mig att leva ut mina begär och få stöd i dem av andra lesbiska.