Vi är väldigt långt ifrån ett fetmaideal.

Alltså när man diskuterar vikt och ideal så är det någon som kommer fram om tycker att man ska förespråka hälsosamma levnadsvanor och att fetma inte heller är nyttigt. Typ som Rebecca i Lady Dahmers kommentarsfält:

Att folk kan vara hälsosamma men ha en övervikt, det vet jag, att folk kan vara ohälsosamma vid en vad som sägs ”okej vikt” vet jag också. Men det är just det med FETMA som jag sätter mig emot. Fetma är ett sjukligt tillstånd som aldrig ska ses som positivt.

Det finns visserligen personer som har fetma som ett ideal, som äter sig så stora som det går, men detta är extremt ovanligt och kan snarast liknas vid någon slags fetisch. Fetma är ett samhällsproblem, men det är inte orsakat av ett fetmaideal. Få personer med fetma är nöjda med sin situation, de flesta vill gå ner i vikt. Anledningen till att det är svårt för dem att göra det är inte att det finns ett fetmaideal utan att det helt enkelt är sjukt svårt att gå ner mycket i vikt och stanna där.

Idag lever vi i ett samhälle där det ideal som ständigt presenteras är att man ska vara smal. Det är extremt ovanligt att någon framställer fetma eller ens mullighet som ett ideal men de få gånger det sker så tror jag knappast att det är idealomvälvande. Jag tror inte att folk så fort de ser en fet kropp i ett positivt sammanhang tänker; ”sådär vill jag också se ut!” och lägger om sin livsstil. I förhållande till alla bilder av otroligt smala personer som produceras och trycks i våra ansikten så är bilderna av feta så otroligt otroligt få.

Hjälper vi feta människor genom att få dem att hata sina kroppar ännu mer? Jag tror inte det. Jag tror bara att sådana känslor leder till mer ångest, mer självhat och mer misshandlande av den egna kroppen.

Jag har aldrig hört någon hävda eller sett några tendenser till att smalidealet skulle bytas ut till ett fetmaideal. Det enda jag sett är tendenser till att byta ut det idag näst intill anorektiska idealet som råder mot ett lite mer tillåtande ideal. Hur detta skulle leda till mer fetma har jag extremt svårt att se.

16 reaktioner till “Vi är väldigt långt ifrån ett fetmaideal.”

  1. Vad bra skrivet! Du satte verkligen ord på mina tankar. Jag fattar inte varför så fort man talar om att feta inte ska behöva skämmas då kommer det någon och skriker om att det inte är hälsosamt och att det idealet kan man inte ha. Varför måste allt vara svart och vitt hela tiden?

  2. Ja, det är ju inte som att man ser ifall den feta personen lider av sjukdomar bara genom att titta på den och frågan är om hon funderar på det när hon ser smala, viktnedgång är inte lösningen på alla hälsoproblem även om det marknadsförs som den gyllene sanningen. Jag såg ett program om bmi som numera ju är ett verktuyg som används av många läkare. Skaparen eller han som lanserade skall ha tydligt sagt att att detta inte skall användas som ett mått på hälsa. Men försäkringsbolag ska ha börjat använda det då de kunde slippa betala ut försäkringar till väldigt många människor. Vet alltså inte sanningshalten fullt ut men det skulle ju inte förvåna mig ett dugg. Det finns ju en massa mått för att ”mäta” hälsa men det här tror jag verkligen inte på.

    1. Ser man på. Går detta att kolla på någonstans?

      1. Man kan läsa om det i till exempel Fettpaniken av Marie Carlsson. Där finns en intressant redogörelse för BMI:s historia. Det var som kommentatorn skriver inte överhuvudtaget menat att användas som ett mått för hälsa.

        1. Den ska jag skriva upp på läslistan! Hört mkt bra om den innan.

  3. Ja det mest ironiska i det hela är ju att ju smalare våra ideal har blivit desto fetare har populationen blivit. Så det finns ju uppenbarligen ett samband med att vi inte mår bra av att hetsas till smalhet. Dessutom förändras synen på vad smal är. Det som ansågs vara slankt och smalt för 50 år sedan, skulle idag vara mulligt och den som ansågs vara tanig och mager på 40-talet skulle förmodligen ha klassats som snyggt smal idag. Klädindustrin hakar på. Både min mamma och min mormor har vid flertal påpekat att kläder jag bär i storlek 42, hade på 60- och 70-talet klassats som en 38:a.

    1. Om det finns ett orsakssamband torde det väl gå i motsatt riktning, att smalhet fått högre status därför att det blivit svårare att hålla sig smal, så att det signalerar kontroll och hög status.

      1. Nja, i och med att bantning faktiskt leder till viktuppgång i det långa loppet så är det väl inte helt osannolikt att det blivit svårare att hålla sig smal åtminstone delvis av bantningskulturen och det tillhörande smalidealet.

        1. Det kan väl inte förklara hur smalhet från början blivit idealiserat, men det kanske bidrar till någon sorts feedbackeffekt – ju svårare det blir att hålla sig smal, desto mer eftersträvas det, samtidigt som vissa sätt att sträva efter smalhet tenderar att få motsatt effekt o.s.v.

        2. Troligen. Också att jojobantningen många ägnar sig åt i ångest leder till avsaknad av långsiktigt hälsotänk.

    2. Allting dras ju till sina extremer. Tror att det handlar om att ständigt idealisera det ouppnåliga.

  4. Jag håller helt med, det är verkligen jättekonstigt att tro att skönhetsidealen skulle svänga helt och hållet bara för att vi slutar exkludera tjocka människor ur media.

  5. Jo precis tror inte en sekund på att feta/ tjocka människor går i ner i vikt för att vi ser mer smala människor i tindingen. Tror öht man inte kan självhata sig till motivation till att ha en långsiktigt hälsosam livsstil.

  6. NAAFA håller inte med. Ja, det finns alltså en organisation som kämpar för allt det som folk verkar vara rädda för – att folk med grov fetma skall vara med i alla tv-serier och framställas som snygga och eftertraktade av de normal- eller underviktiga karaktärerna, osv. Givetvis påstår dom också att det inte är pga matvanor eller bristande motion som folk drabbas av fetma, utan för att vissa människor (nu över 60% av Amerikas befolkning) bara är genetiskt programmerade att vara enormt överviktiga. De är precis lika sunda och friska som vem som helst, insisterar de.

    Kul att alla tror att bara för att man gillar tuttar eller normalstor häck så har man samma agenda som NAAFA.

    Sedan tycker jag verkligen att folk borde sluta förnedras i media pga sin vikt. Givetvis får ju folk skylla sig själva om de väljer att vara med i tv-program där de systematiskt hånas, men om man inte väljer menar jag. Javisst finns det risker med att vara överviktig, men kan man inte välja det själv? Kan man inte få välja att vara överviktig, väl medveten om risken men tycka att det är värt det?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *