Etikett: fetma

Varför är det så viktigt för vissa att fetma inte ska vara en sjukdom?

När det talas om fetman så är det alltid människor som ska komma och berätta att ”fetman är ingen sjukdom” trots att fetman faktiskt definieras som precis en sådan. Nej, inte ”resultatet av en sjukdom” eller ”ett symptom” utan som en sjukdom i sig. En kan ju såklart tycka både det ena och det andra om feta människor men faktum kvarstår att det definieras som en sjukdom.

Ibland jämförs det med alkoholism och säga att ”det är resultatet av aktiva val”. Nå, de flesta sjukdomar är nog resultat av ”aktiva” val. Till exempel lungcancer är ofta resultatet av bland annat rökning, är det inte en sjukdom då? Många tillstånd kan nog härledas tillbaka till vilken arbetsmiljö en har, vilken mat en ätit, hur mycket stress en har i livet och så vidare vilket en ju också kan ”välja” i samma drömvärld där var och en kan välja om en ska drabbas av fetma eller inte.

Vissa verkar tycka att vad som är en ”sjukdom” eller inte har att göra med individens moraliska lastbarhet. Om en har ”valt” att bli sjuk så är det ingen sjukdom. Men det är ju en jättekonstig idé! Varför skulle våra medicinska bedömningar bero på huruvida personen ”valt” det eller inte. En person kanske jobbat skithårt för att få cancer, är cancern mindre en sjukdom för den sakens skull? Det är ju fullkomligt godtyckligt och kräver dessutom insikt i varje individs tankevärld. Skulle verkligen vilja se någon försöka sälja in en sådan definition medicinskt, tror inte det skulle gå särskilt bra.

Vissa drar detta till att feta människor inte ska få behandling eftersom de ”valt” att bli sjuka. Jag har så svårt att förstå den här inställningen. Även om en människa ”valt” att bli fet så är det väl inte desto mindre ett problem om hen är i ett tillstånd hen lider av? Varför skulle det inte behandlas bara för att det förekommit val tidigare?

Varför skulle någon till exempel göra en gastric bypass om det var lätt att gå ner i vikt på andra sätt? Herregud, de går ju typ in och tar bort en del av magsäcken??? Varför skulle en vilja utsätta sig för detta om inget annat fungerar? En kan till exempel drabbas av läckage, vissa har problem hela livet. Tycker detta verkar vara en svinjobbig grej och hoppas verkligen att jag aldrig behöver genomgå den.

Uppenbarligen handlar detta om att det är viktigt för vissa att upprätthålla omständigheter där de fritt kan snacka skit om feta människor eftersom det är ett ”val”, och detta är viktigare än vad läkevetenskapen faktiskt har att säga i frågan. Det spelar ingen roll att fetma definieras som en sjukdom för för dessa människor är det viktigare att upprätthålla sin världsbild.

Fatshaming deluxe.

Flinkenberg har skrivit ett av de mest osmakliga inlägg om tjocka människor jag någonsin läst. Nu har hen tagit bort det eftersom folk blev så upprörda, men det finns en cachad version här. Inlägget heter Några sanningar från en före detta tjockis och redan där känner jag att det bådar illa. Människor som har varit tjocka och sedan, efter viktnedgång, ser det som sin plikt att förklara för andra tjocka hur de ska göra är alltid ruskigt jobbiga. Inlägget tar sin utgångspunkt i att Flinkenberg har läst en Aftonbladet artikel där en deltagare från Biggest Loser ”gråter ut” om att hen kommer dö på grund av sin övervikt inom två år. På denna information reagerar Flinkenberg såhär:

Det är faktiskt helt ofattbart. Det är ofattbart att du har så dålig karaktär att du hamnat i denna tragiska sits. Det är också ofattbart att du bara ger upp i förväg och redan nu konstaterar att du ska dö.

Det är fascinerande hur Flinkenberg, som självutnämnd bantningsexpert, tror sig veta allt om denna persons karaktär och hur mycket hen har ”försökt”. Jag vet inte, men jag tänker att den som ställt upp på att vara med i det fruktansvärda tv-programmet Biggest Loser har försökt ganska mycket. Det är liksom inte dit en går för att försöka gå ner i vikt första gången. Jag tror inte att någon skulle välja den förnedringen om de inte var jävligt desperata.

Well, I got news for you, Åsa: du är inte sjuk, du har dålig karaktär. Så enkelt – eller så svårt – är det. Du måste sluta skylla ifrån dig och skärpa dig. Du har en fru och en son, ta tag i din slappa attityd till kost och sluta sitt och vänta på din gastric bypass-operation och tro att samhället och precis alla andra ska hjälpa dig att lösa ett problem som i sanningens namn faktiskt bara är ditt.

Well, I got news for you, Flinkenberg. Fetma är visst en jävla sjukdom och det är liksom inget omtvistat utan det är vad vetenskapen på området säger. Det är inte så att du ”bara” kan gå ner i vikt. För vissa personer är det nästintill omöjligt att göra det på egen hand. Jag tror inte att någon vill göra en gastric bypass för att det är bekvämt på något vis, det är något en tvingas till som en sista jävla utväg när inget annat har fungerat. Du vet absolut ingenting om den här personens ”attityd till kost”. Du vet ingenting om den här personens liv så sluta låtsas att du gör det.

Jag använder så här kraftiga ord för att jag själv har varit sån. Jag känner igen mig i era undanflykter, försök inte lura mig.

Vad Flinkenberg missar är att hen är en person. Du är inte representativ för resten av jordens befolkning. Din kropp fungerar inte som alla andra människors kroppar gör. Flinkenberg skriver att hen som mest vägde 90 kilo, alltså 34 kilo mindre än vad personen hen skriver om gör. Flinkenberg drar inte slutsatsen att det kanske kan vara en bidragande orsak till att det är svårare för den här personen att gå ner i vikt. Flinkenberg tänker inte på att det kan finnas genetiska orsaker till att folk helt enkelt har olika lätt för att hamna i matmissbruk, lägga på sig kilon och förlora dem igen.

Och istället för att belasta vår sjukvård med era självorsakade åkommor borde ni käka mindre portioner, ut och röra på er och ge plats åt såna som inte har VALT att hamna på sjukhuset, nämligen sådana som får cancer, är med om bilolyckor eller annat och verkligen behöver vård.

Ungefär som om någon vill väga 124 jävla kilo och behöva genomgå en gastric bypass för att inte mista sitt liv. Som om det inte redan var skambelagt nog med fetma i samhället för att motivera till att gå ner i vikt. Som om det överviktiga behöver är att bli mer skuldbelagda och få höra ännu en gång att det är deras eget fel.

Det värsta med hela inlägget är dock nästan ”ursäkten” som Flinkenberg har lagt upp i efterhand när kritiken blev för mycket för hen.

Jag vill också poängtera att detta inlägg inte är riktat som ett hån mot överviktiga eller ”tjockisar” generellt, jag har själv varit överviktig, utan min frustration bygger i att höra kraftigt överviktiga som riskerar sin hälsa säga att det inte är deras fel att de hamnat i den sitsen, utan skyller den utvecklingen/situationen på andra faktorer.

Vad Flinkenberg nu menade men inlägget låter jag vara osagt, då jag inte kan veta vad som pågår i hens sjuka hjärna. Däremot undrar jag hur en människan kan tycka att det är okej att öppet håna, bespotta och skuldbelägga en person som har ångest för att hen snart kommer att dö till följd av en sjukdom. För fetma är faktiskt en sjukdom. Jag undrar verkligen hur hen kan anse att problemet är att hen ”tolkats fel”. Detta handlar inte om att hen blivit misstolkad. Oavsett om hens ton varit ”hård” eller inte så gör det det inte mindre sant att han ansett sig ha rätten att offentligt håna en person som är döende och skuldbelägga den här personen ännu mer.

Det finns ett gäng självutnämnda bantningsgurus, varav Zytomierska är en, som liksom inte kan låta bli att ha åsikter om andra människors kroppsform, deras liv och deras karaktär. Trots att de helt saknar vetenskapliga belägg för sina ståndpunkter (källan är alltsom oftast att de själv gått ner i vikt på det sättet) så hindrar det dem inte från att bråka ut dem i tid och otid. Av någon anledning anses det okej för vilken idiot som helst att uttala sig om ett sjukdomstillstånd utan att ens konsultera den aktuella forskningen på området. Inte heller drar de sig för att göra generella utlåtanden om personers karaktär endast på grunden att dessa personer är tjocka.

Jag är sjukt glad att jag inte är överviktig. Inte främst för tillståndet i sig, utan för att så många tar sig rätten att komma med sina helt oombedda åsikter om ens person, vad en borde göra och så vidare. Även om det inte riktar sig mot en personligen så har folk ofta en massa idéer om överviktiga som övergripande grupp. Uttalanden som att det ”bara är att träna mer och äta mindre” upprepas så ofta så att de liksom blir sanning.

Sluta upp med denna fatshaming. Det är genant hur ni tror er veta allt om vikt och överviktiga människors liv och karaktär. Vidrigt.

Vi är väldigt långt ifrån ett fetmaideal.

Alltså när man diskuterar vikt och ideal så är det någon som kommer fram om tycker att man ska förespråka hälsosamma levnadsvanor och att fetma inte heller är nyttigt. Typ som Rebecca i Lady Dahmers kommentarsfält:

Att folk kan vara hälsosamma men ha en övervikt, det vet jag, att folk kan vara ohälsosamma vid en vad som sägs ”okej vikt” vet jag också. Men det är just det med FETMA som jag sätter mig emot. Fetma är ett sjukligt tillstånd som aldrig ska ses som positivt.

Det finns visserligen personer som har fetma som ett ideal, som äter sig så stora som det går, men detta är extremt ovanligt och kan snarast liknas vid någon slags fetisch. Fetma är ett samhällsproblem, men det är inte orsakat av ett fetmaideal. Få personer med fetma är nöjda med sin situation, de flesta vill gå ner i vikt. Anledningen till att det är svårt för dem att göra det är inte att det finns ett fetmaideal utan att det helt enkelt är sjukt svårt att gå ner mycket i vikt och stanna där.

Idag lever vi i ett samhälle där det ideal som ständigt presenteras är att man ska vara smal. Det är extremt ovanligt att någon framställer fetma eller ens mullighet som ett ideal men de få gånger det sker så tror jag knappast att det är idealomvälvande. Jag tror inte att folk så fort de ser en fet kropp i ett positivt sammanhang tänker; ”sådär vill jag också se ut!” och lägger om sin livsstil. I förhållande till alla bilder av otroligt smala personer som produceras och trycks i våra ansikten så är bilderna av feta så otroligt otroligt få.

Hjälper vi feta människor genom att få dem att hata sina kroppar ännu mer? Jag tror inte det. Jag tror bara att sådana känslor leder till mer ångest, mer självhat och mer misshandlande av den egna kroppen.

Jag har aldrig hört någon hävda eller sett några tendenser till att smalidealet skulle bytas ut till ett fetmaideal. Det enda jag sett är tendenser till att byta ut det idag näst intill anorektiska idealet som råder mot ett lite mer tillåtande ideal. Hur detta skulle leda till mer fetma har jag extremt svårt att se.

Sämre vård till feta.

Apropå detta med smalprivilegium så vill jag ta upp denna artikel som Hanna tipsade om. Det är alltså en kvinna som har haft en kniv i magen kvarglömd efter operation i så länge som 20 år vilket såklart orsakat extrema magsmärtor. Hon har gått till ett flertal olika läkare och alla har sagt att smärtan beror på hennes övervikt, såvitt jag förstår utan någon vidare förklaring på hur det skulle ha lett till det. Detta har alltså pågått under 20 år tills man upptäckte orsaken till smärtan.

Alla har sagt att jag har ont för att jag är överviktig. En läkare sa att jag var ”äckligt fet” och att jag skulle passa i ”Biggest loser”.

Att man som läkare säger så till en patient är verkligen så jävla fel att jag smäller av. Det är otroligt oproffsigt.

Detta hade, som Hanna säger, inte inträffat om en smal person hade kommit in med magsmärtor. Kanske hade man inte röntgat direkt men det hade troligen inte dröjt så länge som 20 år innan man upptäckt kniven.

Detta rör sig dessutom inte om ens enskild läkare utan om ett flertal personer som alla förklarat hennes besvär med samma sak. Hon är dessutom inte ensam, jag har hört flera historier om sjukdomstillstånd som blivit bortförklarade med övervikt.

Det finns mycket som pekar på att fetma är ett mer eller mindre kroniskt tillstånd, de flesta som blir feta kommer aldrig ur det igen. Många tror ju att det ”bara är att gå ner i vikt” men så enkelt är det inte riktigt, i alla fall inte om man ser det statistiskt. Därför måste man börja ge även feta personer bra vård oavsett om deras livsstil kan vara en förklaring till deras problem.

Förslag till ny sparåtgärd: skjut av folk vid 65.

Fan vad trött jag är på folk som tjatar om hur mycket pengar feta människor/rökare osv kostar samhället.  En grej som kostar samhället stört mycket pengar är människor som blir väldigt gamla. Tänk en person som blir 95 och går i pension när hen är 65. Man kan väl också anta att de flesta börjar arbeta mellan att de är 18 och 20, men det är nog egentligen en underskattning.

Det innebär att mindre än hälften av personens levnadsår har gått till att arbeta. Fatta hur mycket pengar den här personen kostar samhället i förhållande till hur mycket hen drar in!

Samhället skulle tjäna på om lite fler personer kolade vid sisådär 65-70 årsåldern, faktiskt.

Biggest loser och bättre tjockistv.

Idag kollade jag lite på det svenska ”biggest loser” på webben (hehe, ”webben” är ett så jävla töntigt uttryck). Först trodda jag att konceptet gick ut på att ett gäng bantade i en månad, och att den som gått ner mest vann. Men det är tydligen även så att två personer (dvs ett ”lag”) ska röstas ut varje vecka. Utröstningen sker mellan de par vars gemensamma viktminskning är lägst.

De som förlorade hade gemensamt förlorat 6,3 kilo på en vecka. Det är ca 3 kg per person och vecka. Att förlora mer än så är verkligen inte hälsosamt. Visst, jag fattar att man är ute efter effekt och mest vill att folk ska titta på skiten, men det känns så himla orimligt att någon ska betraktas som sämst när man förlorat mer i vikt än vad de flesta gör när de inte äter alls. Och dessutom försöker de ju få det att framstå som nån jävla hälsogrej. FY!

Jag borde verkligen älska tv-program som handlar om tjockisar, träning och hälsa och sånt då jag är ett jävla hälsofreak som dessutom älskar lyteskomik, men alla såna program handlar om alldeles för tjocka tjockisar för att det ska vara kul. Det är liksom inte skojigt att se en 300 kg tjock kvinna äta, det är så jävla fjärran från min vardag att det bara blir konstigt. Och om det handlar om mindre tjocka tjockisar så är det alltid folk som ska banta och då får man inte se när de äter, vilket ju är hela poängen. Jag vill ha ett program som är typ ”mitt liv som ganska tjock” som handlar om en inte överdrivet tjock tjockis som är lat och äter mat, helst ska personen sura lite också och bråka om den inte får godis. Det skulle vara bra TV.