Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Vi behöver inte säkerhet, vi behöver trygghet.

Lady Dahmer har skrivit om att den där killen du känner som blev felaktigt anklagad för våldtäkt högst troligen var skyldig. Ni vet, den där bekantskapen som så många har i bakfickan som de drar fram vid diskussioner kring våldtäkt som de bara ”vet” var oskyldig, för att han ”inte är sån” eller något i den stilen. Jag tänker på människor som misstänkliggör kvinnor som berättar om våldtäkter de blivit utsatta för.

Detta motiveras ofta med att en ”inte kan veta säkert” eller liknande, och det är såklart sant. Grejen är väl mest den att ingen skulle säga detsamma om någon till exempel berättade att hen blivit nedslagen eller rånad. Vi skulle inte börja ifrågasätta sanningshalten i historien, vi skulle inte insinuera att personen gått med på slagsmål frivillig och sedan ångrat sig, vi skulle inte fråga oss om inte offret ändå hade lite lite skuld i det hela som stod där i krogkön där vi ju vet att många många slagsmål inträffar. Vi skulle inte säga så. Det är uppenbart att det är något med våldtäkterna som drar fram tvivlet i oss, som gör att vi plötsligt börjat söka andra förklaringsmodeller än att det faktiskt har inträffat.

Ofta handlar det nog om att förövaren är någon som vi känner, för det är ju så det är med våldtäkter. Det är ofta närstående som utsätter oss för dem, och om en vän blivit utsatt för en våldtäkt är det troligt att vi även känner personen som utsatte personen för den. Det är klart att vi ryggar tillbaks då.

Men det handlar nog också om synen på kvinnor och sex. Om synen på att det är kvinnors ansvar att se till att inte sätta sig i sådana situationer där våldtäkter sker. Tyvärr skulle ett sådant förhållningssätt innebära att kvinnor aldrig någonsin kan ha relationer med män, eftersom det är under sådana förhållanden de flesta våldtäkterna sker. Det vore väl tråkigt?

Den som blir utsatt för en våldtäkt hade högst troligen kunnat göra något annorlunda för att undvika det hela, precis som den som blir utsatt för ett rån hade kunnat göra det. Kvinnan hade kunnat minimera sitt umgänge med män, undvika att skaffa partner, undvika att festa med män, vara ständigt beväpnad, flytta till en kvinnoseparatistisk by, bosätta sig i en stuga i skogen. Poängen är att kvinnor inte ska behöva begränsa sina liv på det viset, ty varje man är en potentiell våldtäktsman. Om kvinnor ska undvika alla situationer som kan leda till ett övergrepp så skulle vårt livsrum bli så oerhört mycket mer begränsat än vad det redan är i detta patriarkat. Lösningen, kvinnofrigörelsen, ligger inte där.

Det vi behöver är inte säkerhet, inte fler tips för hur vi ska göra ”rätt”, hur vi ska skydda oss. Det vi behöver är trygghet. Trygghet i att kunna leva våra liv, gå på stan, ingå i förhållanden, utan att riskera att bli utsatta för våld, trakasserier, våldtäkter. Trygghet i att veta att om vi skulle bli utsatta för detta så kommer vi inte få skuld och skam från samhället, utan stöd och förståelse. Trygghet i att veta att det är förövaren som kommer bära skulden, inte vi.

16 kommentarer till Vi behöver inte säkerhet, vi behöver trygghet.

  • Anna skriver:

    Helt fantastiskt bra skrivit!
    Jag gick hos psykolog efter jag blivit utsatt för våldtäkt, hon försökte jobba med hur jag skulle sluta utsätta mig för risker att bli våldtagen?! Då skulle ju jag få leva exakt på det viset du beskriver, dessutom förklarade jag för henne att hon tar den största risken som lever i ett förhållande, jag är singel. Jag går inte hos henne mer…

    • Ayay skriver:

      Alltså dessa människor som ska hjälpa oss när vi mår psykiskt dåligt, psykologer, terapeuter och allmänna ”välgörare”. Det är så lätt att acceptera dem som auktoriteter att en missar hur fel de kan ha vid tillfällen. Sjukt farligt att tro att andra vet vad som är bäst för en all the way, eller tvärtom, tro att en själv kan se precis hur någon annan agerar fel i livet och borde göra istället. Visst behöver vi hjälp av andra människor hela tiden, men så skönt när en kan förhålla sig fritt och fuck you till vad som är menat som välvilja men som lika väl kan leda en fel.

  • Blir lika rosenrasande varje gång jag hör att tjejer inte ska ”utsätta sig för risker” (har haft en sådan jeppe som kommenterat idag), vilket alltid betyder att man inte ska gå hem ensam genom mörka platser, i synnerhet inte full eller ikväll en kort kjol. Som OM det vore där våldtäkterna sker (det är ju, som du beskriver, PRECIS överallt i samhället och av och med män man känner – pojkvänner, vänner, bekanta, släktingar, andra krogbesökare)….och som OM de (i sammanhanget ’Våldtäkter’ relativt få) som faktiskt utför överfallsvåldtäkter skulle triggas just av korta kjolar eller vinglig gång. De sjuka individer som utför sådant behöver nog ingen sådan trigger för att utse ett offer (ta Hagamannen liksom – inte valde han direkt berusade offer, eller folk med korta kjolar).

    De där riskerna en ska akta sig för är alltid ’det offentliga rummet’ där det av någon anledning är skitfarligt att röra sig själv som tjej. (Nej, vi ska ju ständigt klänga vid armen på en karl annars gör vi bäst i att hålla oss hemma.) Då är ärligt talat trafiken statistiskt sätt farligare. Dessutom ska ingen någonsin diktera var och hur jag får gå för att inte ’inbjuda’ till våldtäkt. Jag inbjuder aldrig någonsint ill våldtäkt. Oavsett vad jag gör. Punkt.

  • Ida skriver:

    Du skriver otroligt bra.
    Hittade i mitt googlande en äckligt skrattretande och absurd kommentar av en man. Jag vet att du läser mycket skit som män skiter ut omkring sig, men jag vet inte…kände bara för att låta dig se denna. Kräktes i munnen. ”…hon har behandlats som en prinsessa, genom hela historien.” Jo, så kan en tro, om en lever i en Disney-fantasivärld som suger för övrigt.

    ”Det här handlar allltså om att dom jämställer män som sitter i fängelse med skötsamma män som på sin höjd fått en fortkörningsbot. Sektbeteende är aldrig sunt…

    Vad man sen blundar för i denna sektialla ideologi är ju isfåfall att män driver i högre utsträckning företag och på så gör det möjligt att i första läget överhuvudtaget ha en väldfärd genom skatteintäkter som det genererar. En välfärd som pumpar in pengar till olika manshatande projekt.

    Om det vore som de tror, att det finns en manlig komplott mot dem i världen, ett manligt system i Sverige, hur kommer det sig då att feminismen har fått påverka politken i 30 år? Vi har isåfall ett manligt system som vill utplåna sig själv? Då räknas det inte inte som ett system och då räknas det inte som en komplott!

    Det är en aspekt av det hela, även om jag själv tycker den är britstfällig eftersom män som grupp har gjort så väldigt mycket för kvinnor som grupp genom att ta de farliga jobben, genom att tvingas dö för kvinnan.

    Vi har inte haft kvinnan fången i bojor, problemet är ju att hon har varit behandlad som en prinsessa, genom hela historien. Det har varit hennes förtryck, prinsessa.
    Till och med så bygger vi våra sagor kring detta tema, Prinsesssa-temat. Prinsen ska rädda prinsessan som slipper möta draken. Som slipper rykta hästen.

    Vad mansrörelsen är för mig är egentligen inte bara en motpol till den manshatande oförskämda feminismen utan även ett sätt att visa att vi män faktiskt är de som lidit mest genom historien. Vi har varit slavar.

    Vore det inte för att vi är så fast i att serva ”Drottningar” så hade mansrörelsen bildads redan på stenåldern.

    Feminister, ni är oförskämda och djupt okunninga.Ni har fel.”

    • dean skriver:

      Jag tänker att trygghet är något man känner själv, säkerhet är något som ges genom yttre företeelser tex lås på dörren, många poliser etc.
      Så säkerhet är att ha en killkompis med sig när du går genom en mörk park. Trygghet är att gå själv genom parken för att du inte är rädd längre.

  • Sara skriver:

    Så himla sant och vettigt. Och tyvärr typ OMÖJLIGT att förstå för många. Får utbrott på nästa människa som hävdar sin rätt att ge dessa ”goda råd” som minsann visst uppkommer vid alla brott och ”inte alls bara vid våldtäkt”.

  • Gul skriver:

    Faktum är att man ofta ser spår efter en misshandel eller rån. Det är det jävliga ned våldtäkt. Sen förstår jag inte vilka som hela tiden propagerar och berättar om kompisen som är oskyldig. I många medier skrivs det även att man är trött på att man frågar vad offret hade på sig för kläder. Jag har aldrig någonsin hört någon som tar gärningsmannen parti eller förmildrar det hen har gjort. Vart hör ni allt sånt? Kompisar och bekanta? Vaaaaart?

  • Anonym skriver:

    Om det nu är så omöjligt att veta vad som är sant och inte när ord står mot ord så kanske vi kan byta ett tag.
    Och sen kan råden gå till de män som påstår att de är oskyldigt dömda istället.
    Vi kan berätta för de hur de kan göra för att undvika bli anklagade för våldtäkt. T ex inte umgås så mycket med tjejer. Inte gå på krogen. Inte vara ensam med tjejer. Eller i grupp heller för den delen. Osv.
    Det finns oerhört mycket man kan göra för att lixom minimera risken att bli utsatt för ett falskt anklagande om våldtäkt, eller gruppvåldtäkt.

  • Tove skriver:

    den här var bra tycker jag!
    http://www.huffingtonpost.com/carina-kolodny/the-conversation-you-must-have-with-your-sons_b_3764489.html?utm_hp_ref=tw

    för övrigt, de som tycker att en inte ska gå hem ”ensam i mörkret” – var bor de? någonstans där tunnelbanan/bussen stannar en halvmeter från dörren? i en värld där det alltid är juni och solen aldrig går ner? ”gå hem ensam i mörkret” är väl en nödvändighet för de allra flesta varenda jävla dag, om en vill ta sig hem och bor ensam? alltså om en höll med om att ensampromenader i mörkret är ett vansinnigt högriskbeteende ser jag inte hur ens logistik skulle fungera?

  • Ayay skriver:

    Minns ett samtal bland unga killar på ett lager jag jobbade på för några år sen. Det handlade till en början om ”kan ni tänka er ligga med en kille” och kom senare att kretsa kring vad en skulle göra om någon (man) gjort typ ens syster eller mamma illa. Om en kunde tänka sig att våldta (!) en sådan man och den där grejen med förnedringen i att som man bli knullad av en man och… jaa… Jag tyckte samtalet var djupt obehagligt men fann liksom inga ord, men min obekvämhet syntes på mig och jag fick höra att det handlar inte om att våldta kvinnor, och det var som att allt då var okej. För mig låg obehaget snarare i, kom jag fram till senare, detta att se sin kuk och manlighet som ett vapen att skända och förnedra och utöva makt med. En snubbe som varit med men förhållandevis tyst kommenterade senare att jag sett väldigt obekväm ut och sa axelryckande att det var inget att bry sig om, boys will be boys. Vilket fick mig att tänka på kvinnors/feministers ”manshat” som kan vara väldigt svårt för vissa män att förstå. Hur de inte kan se sitt eget ansvar i detta, hur män som accepterar skitbeteende hos andra män också får acceptera att kvinnor kan komma att utveckla så kallat manshat… Det är inget som uppstår for the fun of it.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv