Vi har kämpat mot oss själva så länge, nu ska vi bekämpa patriarkatet.

Mitt liv har varit en kamp, en kamp mot mig själv. En kamp för att undertrycka, anpassa mig till patriarkatet. Jag har slitits mellan olika ideal som varit omöjliga att sammanfoga, jag har haft sex fast jag inte velat, jag har låtit mig domineras och förnedras, jag har levt för män som egentligen inte har givit mig något bara för att jag så gärna velat ha deras bekräftelse, jag har svultit mig, spytt i toaletter, stått i timmar framför spegeln och synat min hy, klämt på mitt fett, hallucinerat mig igenom hundratals nätter för att jag inte ätit ordentligt, gått upp klockan fem på morgonen för att bränna några hundra kalorier innan skolan. Det har varit så mycket lidande, så mycket underkastelse, så mycket ångest och självhat, och allt detta med ursprung i den vidriga struktur som förtrycker mig bara för att jag är född till kvinna. Det är från denna erfarenhet jag hämtar styrka. Jag vill så gärna leva i ett samhälle där ingen kvinna behöver plågas av det patriarkala förtrycket, och jag vill befria mig själv från detsamma. Jag hatar patriarkatet så innerligt, just för att jag vet vad det har gjort med mig. Jag vet hur det har plågat mig, begränsat mig, fått mig att hata mig själv så innerligt.

I mina första, trevande, feministiska steg tog jag mest avstånd från det kvinnliga, från de rosaklädda tjejerna i skolan, från tjejbanden, från glittret och rosetterna, från allt det där som jag kände att jag inte passade in i. Jag ville vara som en man; vara stark och oberoende, rationell och okänslig, obrydd om mitt utseende. Det var ett ideal jag kunde identifiera mig med i högre grad, men jag passade inte in där heller. Jag var för mycket kvinna, för mycket människa, jag var för känslosam och utseendefixerad, jag oroade mig för mycket, jag var för svag och beroende av andra. Skammen blev istället dubbel. Först skammen över att inte vara som en kvinna ska vara, sedan skammen över att jag inte kunde skaka av mig det kravet, att jag inte varit stark nog att bara strunta i det, att jag inte var som en man. Skammen över att de där känslorna satt kvar inne i mig, trots att jag hatade dem så innerligt. Känslan av att bara vilja skära bort och gömma undan den där delen av mig själv, och att den just därför ständigt gjorde sig påmind.

Men ju längre tiden gått, desto mer har jag kunnat acceptera mig själv. Jag har accepterat att jag ibland känner mig ful, att jag ibland inte vill hellre än att gå en bantningskur, baka bullar jag inte äter, ta på mig en blommig klänning och bete mig precis sådär som en kvinna ska göra. Och det är okej. Det är okej, för det är inte mitt fel att jag känner så. Det är inte mitt fel att jag blivit matad med tusentals bilder på perfekta kvinnor, fått tusentals kommentarer om hur jag borde vara, hört män prata om hur andra kvinnor är eller borde vara tusentals gånger. Det är inte mitt fel att jag inte kunnat värja mig för patriarkatet.

Och det är den acceptansen, den insikten, som är det första steget till förändring. När jag kunnat släppa den där jävla skulden, när jag kunnat förstå att det inte är mig det är fel på och istället kunnat se den verkliga orsaken till min ångest, till skulden och skammen, till idealen som ständigt flåsar mig i nacken, har jag kunnat börja slå mig fri, ta de första trevande stegen ut i något nytt; en skuldfri värld. När jag slutat se varje bakslag som ett tecken på min personliga svaghet och ett stort misslyckande har det blivit lättare att acceptera det för vad det är, en kamp. En hård jävla kamp, en kamp mot det patriarkat som internaliserats i mig under hela livet, det patriarkat som har slagit sina järnklor kring mina önskningar, mina ideal, min vilja. En kamp mot det patriarkat som straffar mig för alla överträdelser, alla snedsteg. Det patriarkat som tränger ihop mitt livsrum, bevakar varje steg jag tar, som gör hela livet till en enda lång balansakt för att passa in, inte vara för mycket, men som likförbannat ändå straffar mig för att jag är för beräknande, för ängslig, för undergiven.

Den kampen kan aldrig vinnas med mer självhat, mer skuld. Kampen måste gå genom frihet från skulden, inte genom att lägga ännu ett ok på kvinnors axlar, foga in ännu ett motsägelsefullt ideal till de tusentals vi redan har att förhålla oss till. Inte genom att säga att det förtryck du drabbas av är ditt fel. Det finns så många som beskyllt kvinnor för deras egen underordning, som gjort patriarkatet till en fråga om kvinnors svaghet. Meningen med feminismen är att bryta underordningen, det kan vi inte göra enligt samma patriarkala logik som redan idag lägger skulden på kvinnor.

Vi behöver inte höra att vi måste förändra oss en gång till, det är samhället som ska förändras. Att vi sedan måste vara ett vapen i den kampen, använda och omforma våra kroppar, vårt arbete, våra känslor och relationer för att uppnå detta är något annat. Förändrandet av kvinnorna är inte målet, utan ett medel för att ändra samhället. Utan att ständigt påminna oss om var skulden ska läggas, om varför vi förändrar oss, så kommer det bara bli ännu en uppfostringsanstalt för att forma bra kvinnor. Men det handlar inte om att feminismen ska forma kvinnor, det handlar om att kvinnorna ska forma samhället. Vi har kämpat mot oss själva så länge, nu ska vi bekämpa patriarkatet.

Feminismen kan inte komma någonstans med skuld och skam. Det är aldrig aldrig ditt fel att du fötts in i ett patriarkalt system, att du blivit förtryckt, att du blivit överhopad med värderingar omöjliga att sammanföra. Det är inte ditt fel att du känner skuld för din kvinnlighet samtidigt som du gör allt för att upprätthålla den. Det är inte ditt fel att du mår dåligt över hur du ser ut, att du ingår i förtryckande relationer, att du har sex fast du egentligen inte vill, att du får lägre lön, att du underkastar dig. Det är inte dig det är fel på, det är patriarkatet. Feminismen måste ha plats för även de kvinnor som inte kan eller vill göra upp med alla ideal, för de är lika mycket offer för patriarkatet som oss andra. De har också rätt att leva i frihet från förtryck, rätt att definiera kampen. Feminismen måste omfatta alla kvinnor, inte bara de som redan kommit tillräckligt långt i sin frigörelse, eller de som frigör sig på rätt sätt.

Det måste handla om att omfamna alla dessa kvinnor och säga ”det är inte ditt fel” så många gånger att det till slut går in, och att sedan ständigt påminna och pränta in denna sanning. Det kan inte handla om att en ska klara något inträdesprov, sluta raka benen, sluta sminka sig eller sluta blir förtryckt. Feminismen ska finnas för alla kvinnor, hur de än lever. För att alla kvinnor behöver feminism, för att alla är utsatta för förtrycket. Det är det som är systerskap. Att inte bara vara en i raden av alla som förtrycker, säger åt kvinnor hur de ska vara. Att säga; kom hit, du duger. Skulden är inte din.