Alltså skolpolitik, detta gudsförgätna ämnesområde. Den absolut vidrigaste vinkeln på problemen som jag känner till är att vi behöver ”bättre lärare” vilket ska åstadkommas med en massa ”kvalitetskontroller” och så vidare in i oändligheten. Jag undrar om personerna som tycker att detta är en tillräcklig lösning på problemet någonsin satt sin fot i ett klassrum utanför tullarna. Bra lärare är viktigt och kan verkligen höja undervisningen, men det går fan inte att undervisa i en för stor och bråkig klass hur duktig man än är. En bra lärare kan skapa entusiasm inför ämnet och förklara saker bra, men hen kan inte lösa elevernas sociala eller ekonomiska situation, kan inte fixa dåligt läromaterial och så vidare.
Man måste begripa att situationen ser otroligt annorlunda ut på olika skolor. Detta har jag sett med mina egna ögon, skillnaden mellan skolor i innerstan och skolor utanför Stockholms kommun är enorm. För att det över huvud taget ska finns någon förtjänst i att ha en bra pedagog så krävs det underlag för att pedagogen ska kunna ägna sig åt att lära ut. Det handlar inte bara om att olika kommuner har olika resurser utan också om att sociala problem förekommer i olika hög utsträckning i olika grupper, som ju är segregerade.
Vissa minns säkert en gammal lärare de hade som verkligen lyckades få igång dem, det gör jag också. Men de flesta lärde sig nog en massa saker i de andra ämnena också, där de inte hade lika fantastiska lärare. Och framförallt: för att denna fantastiska lärare skulle kunna skina för dem så krävdes det säkerligen en massa andra saker också, som inte syntes lika tydligt. För det säger sig självt att den lärare som måste ägna mer energi åt annat helt enkelt kommer få mindre möjlighet att ge sina elever riktigt bra undervisning. Det borde inte vara någon överraskning.
Ibland i denna diskussion drar folk upp programmet ”klass 9a”, ni vet det där när ett gäng superlärare får ta över en klass för att förbättra deras skolresultat. Vissa ser det som ngt slags ”bevis” på att ”bra lärare spelar roll”. Jaja, det är klart det ”spelar roll” hur en lärare är. Men till det programmet har man liksom valt ut några av de absolut bästa lärarna i Sverige, dessutom finns det såklart en enorm press på eleverna på grund av att det ska bli tv, vilket i sig troligen gör att de presterar. För att inte tala om den lugnande effekten av att ha flera vuxna (människor som filmar, och sitter inte de ordinarie läraren med då och då) i klassrummet. Och sedan så är programmet säkerligen vinklat.
Men även om det vore så att endast en riktigt bra lärare kan rädda en klass från att vara sämst i Sverige så är det en otillräcklig lösning. Skolan kan helt enkelt inte bygga på att alla lärare är fantastiska pedagogiska naturbegåvningar. Vi kan absolut förbättra lärarutbildningen och så vidare, men vi kan inte förvänta oss att det ska komma superpedagoger och bara rädda situationen bara vi gapar om det på debattsidor tillräckligt länge. Det är helt enkelt nödvändigt att jobba med frågan på fler sätt än så och det inkluderar faktiskt att ge skolan mer anslag. För tro mig, det behövs.
Bild tagen på en av de många skolor jag besökt som lärarvikarie.
I klass 9a är det väl dessutom så att lärarna har en massa tid att ägna sig åt bara dessa elever? Vilket inte är fallet i verkliga livet.
Jag tror att en del av lösningen på skolans problem kan stavas fler lärare. Mindre grupper och fler lärare så att lärare dels kan få stöd av kollegor, dels kan ägna mer tid och kraft åt varje elev.
Utöver att vara elev är jag dock inte så insatt i skolvärlden.
Inte nödvändigtvis fler lärare tänker jag, men fler pedagoger. I många skolor finns det ju utöver läraren en eller två fritidspedagoger samt specialpedagoger knutna till klassen eller ett gäng som cirklar runt i arbetslaget.
Skolans problem går inte bara att skylla på ”dåliga lärare”. Lärarutbildningarna verkar ha vissa brister idag, de fokuserar till exempelvis inte så mycket på hur lärarna ska lära ut på bästa sätt, utan fokus är mycket på det strikt teoretiska. Mycket av problemen med skolan idag har att göra med hur skolan är organiserad. Resurser sparas in på stödundervisning till elever som verkligen behöver det. Lärare har ett stressigt arbete. De ska förbereda lektioner, hålla dem, rätta, skriva betyg, skriva detaljerat om varje elevs framsteg, planera, vara skolpsykolog när den riktiga inte finns där. Det är faktiskt inte konstigt att skolan ser ut som den gör med tanke på hur den och lärarna misshandlas.
WORD! Debatten är så fruktansvärt tröttsam när den bara handlar om antingen 1. lärarna är så dåliga i svenska skolan, därför är skolan misslyckad eller 2. det är så synd om lärarna, de gör minsannfaktisktskanibaraveta sitt bästa i ett RENT HELVETE.
Verkligheten ligger nog någonstans däremellan. Att vara superpedagog kostar på, för det kräver enormt engagemang. Skolan kan och måste fungera utan att alla lärare är fantastiska varje sekund av varje dag, för annars bygger den bara på lust och driv hos ett gäng enskilda personer. Få lärare och få elever orkar vara aspeppade hela tiden – och det måste vara OK med good enough ibland. Målet kan inte vara att alla elever ska få högsta betyg i alla ämnen, utan att alla elever ska lära sig så mycket som hen kan utifrån de förutsättningar hen har. Statens (eller numera kommunernas) uppdrag är att försöka se till att förutsättningarna är så rättvisa som möjligt för alla elever.
Satsa pengar på att ha högre lärartäthet, mindre klasser, realistiskt kursinnehåll och uppnåeliga kunskapskrav så kommer det underlätta för skolan. Satsa också pengar på att barn och ungdomar i områden med låg socioekonomisk status får möjlighet att växa och lära på samma sätt som ungdomar familjer med högt ekonomiskt och kulturellt kapital.
Och – två saker till, som kan låta som ett jäkla mantra från en lärare:
1. Se till att lärarutbildningen speglar det läraren ska hålla på med i yrket.
2. Låt helst de flesta lärarna hålla på med undervisning. Inte administration, mentorskap, fusk-kurator, projektledare och schemaläggning, utan att planera, organisera, genomföra och utvärdera undervisning, förmågor och kunskaper hos våra elever. Och peppa dem att nå sina mål genom konstruktiv feedback, förstås.
Som de ser ut idag måste en lärare ha så sjukt många andra egenskaper än att ”bara” vara en god pedagog (man måte vara uthållig, väldigt självsäker, bestämd, stark ledare, tåla massor av stress osv.) att vi får en väldigt stor sållning och de som har alla de här egenskaperna räcker inte till för Sveriges alla skolor, i synnerhet inte när många väljer andra yrkesbanor. Med en annan situation ute i skolorna skulle det kanske räcka att lärarna var bra på att förklara och ämneskunniga för att eleverna skulle lära sig.
Har som många andra jobbat ganska mycket som läxhjälpare, privatlärare typ, och då märker man ju också att har man en ensam elev, hemma i elevens vardagsrum (dvs mycket lugn miljö och 100% koncentration på en individ) så kan ju nästan vem som helst lära ut, och det väldigt effektivt. Sjukt många ungar höjer sina betyg, trots att deras läxhjälpare är yngre, mer orerfarna, och mindre utbildade än riktiga lärare. Jag tycker det talar för att miljön och situationen har väldigt stor betydelse för hur lätt det är att vara en bra pedagog.
Bra skrivet, Fanny! Som lärare själv anser jag att alla pedagoger, ”bra” eller ”mindre bra”, har gränser för vad vi klarar av. Arbetsdagen är bara 9 timmar (om man har alla lov) och på den ska man hinna med alla lektioner och möten, bedöma elevarbeten, ta hand om mentorselever, planera, annat pappersarbete, besvara mail och föra in närvaro och frånvaro, osv, osv. Till det kommer att se till alla elever, både högpresterande och de med särskilda behov i ett klassrum där man är själv med 25 olika individer. Det är oftast en omöjlig ekvation.
För att möjliggöra för lärare att utföra sina åtaganden är det en god organisation och ÖKADE RESURSER som behövs.
Jag håller med. Långt ifrån alla lärare jag har haft har varit fantastiska, men väldigt få har faktiskt varit vad jag skulle kalla dåliga. De flesta har kunnat sitt ämne och haft förmågan att lära ut. Vissa har varit bättre än andra, men de flesta har helt klart varit godkända.
Jag tror lösningen är mindre klasser, fler vuxna och att man blir bättre på att se och tillfredställa elevernas individuella behov.
Skolans största problem idag skulle jag säga är föräldrarnas brist på engagemang. Så många föräldrar (vanliga, välfungerande medelklassföräldrar) misslyckas helt totalt med två saker 1. förmedla till ungarna att skolan är viktig & finns till för att de ska ha möjligheten att lära sig saker (alltså de förväntas att själva GÖRA något) 2. lära sina barn grundläggande saker som respekt för andra – så att man kommer i tid, inte stör andra, inte är otrevlig mot lärarna osv.
Att lära ut saker till 30 ungar som inte har någon känsla för att de har eget ansvar för sitt eget lärande & inte ens har grundläggande hyfs, är helt enkelt en snudd på övermänsklig uppgift.
Mm. Hårdare tag vore såklart lösningen.
Nej, det är absolut inte vad jag menar. Tvärt om nästan. Det behövs absolut inte ”hårda tag” i skolan. Det är inte i skolan man ska lära sig de grundläggande värderingar som krävs för att skolan ska funka. Det är föräldrarnas ansvar att uppfostra vettiga barn. Alla har inte förmågan av olika skäl, men flertalet har det. Det hjälper inte att skrika på den dåliga skolan om man inte lyckas få föräldrarna att se sin roll i att undervisningen fungerar. Sedan finns det förstås massor av problem i skolan, men faktum kvarstår att det inte går att banka in kunskap i den som inte vill ha den.
Sedan några år sedan har min mamma, mellanstadielärare, behövt jobba flera timmars övertid nästan varje dag året om för att hinna med allt extra pappersarbete som tillkommit de senaste åren, som en tillämpning på mentaliteten ”vi behöver bättre lärare”. ”Tydliga mål” ska arkiveras för varje arbetsmoment och varje elev, och folk ska komma och filma lektionerna för ”analys”. Trots att det är oerhört slitsamt och stressande för lärarna så anses det vara effektivisering. Samtidigt så blir det också färre lärare för att spara på pengarna.
En ökad mängd arbetsuppgifter till en minskande personal. Hur var det meningen att det skulle göra saken bättre? Så fruktansvärt upprörande.
Tack för att du skriver om det här.