Vi måste våga se hur djupt patriarkatet sitter inborrat i oss för att kunna rycka upp det med rötterna.

Ibland försöker folk få mig att falla på eget grepp och ba ”men om alla påverkas av patriarkatet så gör ju du det också!!!” och jag ba: ”ja?”. Om det var så att jag var opåverkad av patriarkatet hade jag inte sysslat med feminism tänker jag, för det handlar ju om en kamp för frigörelse. Om det inte fanns något för mig att frigöra mig från hade det ju inte varit så angeläget som jag tycker att engagera mig feministiskt och analysera olika aspekter av mitt liv ur ett feministiskt perspektiv.

Vi lever alla i en patriarkal struktur. Den som tror att den är opåverkad är bara naiv. Däremot kan vi bli medvetna om strukturen och aktivt bekämpa den. Detta gör vi såklart också inom ramen för en patriarkal struktur. Feminismen är också påverkad av patriarkatet, i den mening att den reagerar på patriarkatet i sin nuvarande form. Feminismen har ju omformats mycket över tid eftersom det patriarkat den reagerar på omformas, delvis av feminister. Det är till exempel ingen feminist som idag talar om kvinnlig rösträtt som ett angeläget problem i västvärlden, helt enkelt eftersom det inte är det. Istället är det andra frågor som står på vår agenda, som är aktuella idag. Detta styrs såklart av hur patriarkatet ser ut.

Om en lever i ett patriarkalt samhälle kan en välja att gå emot eller gå med, och om en inte går emot går en per definition med i den patriarkala strömmen. Om en inte jobbar för att motverka patriarkatet så kommer en att reproducera det. Om en inte jobbar för att få en jämställd relation kommer den att vara patriarkal och så vidare. En har alltid ett val, att jamsa med strömmen eller gå emot den, men för att gå emot så måste en känna till hur samhället fungerar, annars blir det omöjligt att motverka det.

I vissa delar av mitt liv så går jag med strömmen, i andra delar motverkar jag den. Stora delar av mitt agerande är såklart patriarkalt i meningen att det reproducerar patriarkatet. Andra delar av mitt agerande är en reaktion på patriarkatet, där jag försöker att bryta patriarkatet genom att undvika att reproducera det. Mitt mål är att ständigt utvidga den senare delen, att i så liten utsträckning som möjligt ägna mig åt praktiker som reproducerar patriarkatet. Jag inbillar mig inte att jag någonsin kommer bli helt färdig med detta arbete, men för varje framsteg så blir jag lite friare som människa och jobbar lite mer för en friare värld.

Men vägen framåt, mot frihet, den måste gå genom erkännandet av vår ofrihet. Vi måste först erkänna oss som svaga, som påverkbara, som offer för strukturer, innan vi kan se hur vi ska bryta dem. Att säga: ”jag vill leva i ett jämställt samhälle”, och tro att endast denna vilja kommer att vara nog för att drömmen på något magiskt sätt ska inträffa, är inte en väg framåt. Vi måste studera och förstå patriarkatet, se hur det påverkar oss personligen och hur vi kan påverka det, innan vi kan kämpa emot det på ett framgångsrikt sätt.

Att tro sig vara stark, vara opåverkad, är att ge patriarkatet fritt spelrum eftersom en ändå kan ”välja” att stå emot det, bara sådär. Det är först genom erkännandet av ens svaghet som en kan börja verka mot en förändring. Vi måste sluta vara rädda för att se hur hårt patriarkatets klor är slagna runt oss, runt våra liv, runt våra tankar. Vi måste sluta vara rädda för att vara svaga, för att vara påverkbara. Vi måste våga se hur djupt patriarkatet sitter inborrat i oss för att verkligen kunna rycka upp det med rötterna. Vi måste våga se hur vi allihopa är en produkt av detta vidriga samhällssystem, så att vi en gång för alla kan göra oss kvitt det.