Något inte helt ovanligt i den så kallade ”debatten” är att människor lyfter fram olika ”perspektiv” på saker, och sedan, när en ifrågasätter relevansen i att lyfta fram just det perspektivet, mena på att alla perspektiv, infallsvinklar och så vidare måste få finnas. Alltså: vi måste bland en mängd olika infallsvinklar också lyfta denna infallsvinkel.
Tänkte på detta när en person som jag förstår det identifierar sig som vänster och som har en väldigt stor medial plattform ville ”lyfta frågan” om Individens™ ansvar för arbetslösheten, då speciellt bland unga. Personen ifråga tyckte att vi måste ”prata om individens ansvar” också, som om det bara var en av många olika vinklar och inte den vinkel som överallt i samhället dominerar. Som om det var ett perspektiv som behövde lyftas mer.
Det är lite som när människor säger att ”vi måste kunna diskutera invandringen” som om det inte var den som överallt diskuterades, utmålades till samhällsproblem och så vidare.
Ja, det är klart att Individen™ har ansvar, i någon mån. Frågan är vad det tjänar till att ständigt påpeka det. Det är ju inte som att vi lever i ett samhälle där individer inte får ta ansvar för sig själva, där individens ansvar ständigt bortförklaras. Snarare är det samhällets och politikens ansvar som försvinner från dagordningen.
Tror någon att det kommer lösa något att snacka mer om individuellt ansvar, skyffla över mer på individen? Om en inte tror det, varför vill en då diskutera det? Är det meningsfullt att på samhällsnivå diskutera individer? Jag har svårt att tycka det, för vad fan ska det lösa. Ska alla individer som är marginaliserade ba ”jamen jag har visst ansvar” och magiskt fixa sin situation?
När du försöker lyfta ett perspektiv, försök fundera lite innan: behöver det här perspektivet lyftas? Vilka världsåskådningar uppmuntras av det här perspektivet? Vem/vilka intressen tjänar på att det här perspektivet lyfts? Det kan aldrig vara neutralt att lyfta ett perspektiv, det kan aldrig vara ”bara lyfta frågan”. Vad en säger, vad en väljer att lägga fokus på och hur en ställer frågor är aldrig neutralt, utan påverkas av och påverkar omgivningen. Den blåögda inställningen av ”vi måste kunna diskutera det här” fungerar inte, människor måste se vilket ansvar de har för det idéer som sprids.
Individ/samhälle. En psykolog jobbar oftast på individnivå men är medveten om strukturer. Då individen själv inte kan ändra strukturerna får individen lära sig hantera den miljön som individen möter på det sätt som är bäst för en själv. Att känna ansvar är ett sätt att känna kontroll och makt över sitt eget liv vilket stärker självkänslan. Sen visar sociologin att våra valmöjligheter ofta är ytterst begränsade och att beslut sällan fattas enbart av en själv.
Individperspektivet kan givetvis vara intressant när det är en individ vi talar om. I terapisituationer till exempel kan det vara intressant att veta varför just den och den individen är arbetslös och vad hen kan göra för att åtgärda det. När det kommer till politik och samhälls/gruppnivå är det dock tämligen ointressant att tala om individen. Det går inte att åtgärda en hög arbetslöshet genom att prata om individers ansvar, det finns inget egenvärde i det annat än att det är ett sätt för politiker att slippa ta ansvar genom att förändra på en strukturell nivå.
Tycker att även i t.ex. terapisituationer kan det vara relevant att lyfta fram strukturer. Jag har mått mycket bättre av att till exempel sluta se mina problem i relationer som individuella, och fått mycket lättare att handskas med dem eftersom jag slipper hata mig själv. Men det är klart en måste behandla det individuella också. Jag ser på mycket ur mitt liv ur både en individuell vinkel och en strukturell, vilket jag tycker är fruktbart.