Etikett: perspektiv

Nej, jag har inte glömt ett skit.

Ett av de mest störiga kommentarsfältsbeteendena är människor som skriver typ ”bra skrivet, men du har glömt några grejer” och sedan skriver lite strunt om hur saker och ting ”är” som de tycker att jag borde lägga till i min text. Fan vad irriterande de är. Nej, jag har inte ”glömt” ett skit utan skriver precis det jag vill skriva, och utelämnar de saker jag vill.

Vad detta handlar om är att på ett väldigt ”artigt” sätt ta tolkningsföreträde. Att utgå från att skälet till att jag inte skriver något inte är att jag inte vill, utan att jag helt enkelt inte var tillräckligt smart för att klura ut det, är att göra anspråk på att sitta inne med sanningen, och att alla som inte håller med bara har ”glömt” saker.

Det är så otroligt förminskande och ignorant att kommentera på en text med en utredning av till exempel hur kapitalismen fungerar och skriva ”du har glömt x” och sedan bara mangla på med sitt eget perspektiv, som om jag inte hade tänkt igenom mitt perspektiv noga, som om jag inte var medveten om hur jag formar mina idéer.

Ibland har folk helt enkelt olika åsikter och uppfattningar om saker, det är en fråga om ideologi. Jag är väldigt medveten om att jag baserar mina åsikter på min ideologi, men vissa verkar tro att de själva är ”objektiva” och att alla som inte håller med dem rakt upp och ner har fel, har ”missat” saker. Bara inse att dina åsikter inte är så jävla intressanta att enda skälet till att folk kan utesluta dem är att de har missat dem, det kan faktiskt handla om att människor bara tycker det är helt jävla irrelevant.

Vilka intressen tjänar på ditt perspektiv?

Något inte helt ovanligt i den så kallade ”debatten” är att människor lyfter fram olika ”perspektiv” på saker, och sedan, när en ifrågasätter relevansen i att lyfta fram just det perspektivet, mena på att alla perspektiv, infallsvinklar och så vidare måste få finnas. Alltså: vi måste bland en mängd olika infallsvinklar också lyfta denna infallsvinkel.

Tänkte på detta när en person som jag förstår det identifierar sig som vänster och som har en väldigt stor medial plattform ville ”lyfta frågan” om Individens™ ansvar för arbetslösheten, då speciellt bland unga. Personen ifråga tyckte att vi måste ”prata om individens ansvar” också, som om det bara var en av många olika vinklar och inte den vinkel som överallt i samhället dominerar. Som om det var ett perspektiv som behövde lyftas mer.

Det är lite som när människor säger att ”vi måste kunna diskutera invandringen” som om det inte var den som överallt diskuterades, utmålades till samhällsproblem och så vidare.

Ja, det är klart att Individen™ har ansvar, i någon mån. Frågan är vad det tjänar till att ständigt påpeka det. Det är ju inte som att vi lever i ett samhälle där individer inte får ta ansvar för sig själva, där individens ansvar ständigt bortförklaras. Snarare är det samhällets och politikens ansvar som försvinner från dagordningen.

Tror någon att det kommer lösa något att snacka mer om individuellt ansvar, skyffla över mer på individen? Om en inte tror det, varför vill en då diskutera det? Är det meningsfullt att på samhällsnivå diskutera individer? Jag har svårt att tycka det, för vad fan ska det lösa. Ska alla individer som är marginaliserade ba ”jamen jag har visst ansvar” och magiskt fixa sin situation?

När du försöker lyfta ett perspektiv, försök fundera lite innan: behöver det här perspektivet lyftas? Vilka världsåskådningar uppmuntras av det här perspektivet? Vem/vilka intressen tjänar på att det här perspektivet lyfts? Det kan aldrig vara neutralt att lyfta ett perspektiv, det kan aldrig vara ”bara lyfta frågan”. Vad en säger, vad en väljer att lägga fokus på och hur en ställer frågor är aldrig neutralt, utan påverkas av och påverkar omgivningen. Den blåögda inställningen av ”vi måste kunna diskutera det här” fungerar inte, människor måste se vilket ansvar de har för det idéer som sprids.

Det krävs mer än så.

En grej som jag stöter på ofta är människor som vill att en ska lyssna på deras fullständigt ointressanta utläggningar om feminismens ”felslut” eller något annat trams, och som sedan, när en inte vill göra detta, kommer med något jävla tjafs om att det minsann är viktigt att ”lyssna på andra” och att andra också kan ha ”intressanta perspektiv” och att en inte bara ska lyssna på folk med samma åsikter som en själv.

Såhär. Även om jag hade velat isolera mig med folk som har samma åsikter som jag så hade det inte varit möjligt, för det finns helt enkelt ingen så homogen grupp. Jag har nog aldrig varit i en situation där jag haft precis samma åsikter som min samtalspartner, och jag tvivlar på att någon har varit med om detta.

Vissa personer har helt omöjligt att begripa att det inte handlar om att en inte vill lyssna på andra generellt, utan om att en inte vill lyssna på just dem. Jag antar att det har att göra med en grandios självbild eller liknande, denna oförmåga att inse att deras perspektiv kanske kan upplevas som ointressanta av någon!

Det är alltid bra med nya perspektiv på saker, men det betyder inte att alla perspektiv är meningsfulla. Det finns gott om människor som inte har något intressant att komma med i en rad olika frågor. Det är inget konstigt med det egentligen, alla har inte något att säga om allt. Det finns en mängd saker som jag inte har något intressant att säga om, och jag kräver inte heller att folk ska lyssna på mina perspektiv.

De som säger såhär är för det mesta inte heller särskilt intresserade av att lyssna på andra, utan de vill bara komma och köra upp sina åsikter i ansiktet på folk, men maskera det som en ”diskussion” på lika villkor.

Andra åsikter och perspektiv har inget egenvärde. Det som räknas är kvalitet, inte kvantitet. Ingen får ut något av att ha en massa diskussioner med folk som inte kan någonting. Och dessa personer måste sluta tro att deras åsikter är intressanta bara för att de är människor. Det krävs mer än så.

Äganderätt.

Ibland blir jag så trött på mänskligheten (eller ja, typ hela tiden). Alltså, jag ska inte komma och säga något om jakt i sig för jag äter själv kött då och då, och tycker väl överlag att det är ett vettigare sätt att skaffa fram det på än djurhållning som den ser ut idag. Däremot så undrar jag hur en är funtad när en berättigar det hela med att älgarna har ätit av ens skog. Som om hen hade haft mer rätt till skogen än älgarna i någon egentlig mening. Som om det vore ekvivalent att äta av ”någons skog” och att döda. Oavsett så är det ett jävligt märkligt perspektiv på äganderätt vissa har.

Att se saker ur ett strukturellt perspektiv är att se till grupper, inte individer.

Det har riktats kritik mot min feministskola för att jag delat upp konsumtion i manligt och kvinnligt. Jag förstå denna kritik, jag var otydlig med vad jag menade i min text. Till skillnad från den om mäns våld mot kvinnor där jag braskade som en galning för att ingen skulle kunna missuppfatta ens med god vilja.

Givetvis konsumerar kvinnor andra saker än smink och kläder, och det finns såklart även män som konsumerar smink och kläder. Vad jag syftar till i min text är den stereotypa bild som finns av kvinnors och mäns konsumtion.

Varför vill jag dela upp det då? Handlar inte feminism om att se bortom könen?

Jo, det gör det. Men för att ses bortom könen så måste man först se vad som skiljer könen åt. Inte bara i hur dem verkligen är, utan hur de behandlas i populärkultur, media och verkliga livet. Därför kan det vara relevant att tala om mäns och kvinnors konsumtion, för att det faktiskt finns olika bilder av den och olika mönster kring den.

Min poäng är att man anklagar stereotypt kvinnlig konsumtion så fort man ska snacka om överkonsumtion och därför får det att framstå som att kvinnor generellt är större miljöbovar. Sen är verkligheten såklart med komplex, så är det alltid. Jag fattar att kvinnor också är individer, men när man snackar strukturer så snackar man om grupper med människor, inte om enskilda individer. Det är liksom det som är grejen någonstans. Att anlägga ett strukturellt perspektiv på frågan, och inte ett individuellt. Det kan andra människor göra så bra åt mig.

Foto.

Hade en fotouppgift att fota utifrån diverse olika perspektiv (centralperspektiv, grodperspektiv, fågelperspektiv), en aning banalt må hända, men det är kul att få en anledning att gå iväg och fota på ställen man nog annars inte hade besökt, som vid skanstullsbron på den översta bilden.

Frihet för mig.

En gång när jag jobbade på sjukhus så klagade en kvinna som bott i USA på att alla affärer stängde så tidigt, en frihetsfråga, menade hon. Då började jag snacka om allt annat som är frihet, typ yttrandefrihet, att slippa tjäna så lite så man är livegen osv.

”Att kunna handla när jag vill, det är frihet för mig”, sa hon. Ibland undrar jag hur människor kan vara så perspektivlösa.