Politik – Sida 124 – Fanny Åström

Överbefolkning och mänskliga rättigheter.

Jag läser ju en Marxkurs just nu, och hittade följande i de ekonomisk-politiska manuskripten. Marx beskriver hur all mänsklig verksamhet utom arbetet under kapitalismen anses vara lyx, hur arbetaren ständigt uppmanas till återhållsamhet och så vidare. Just den här idén om att vi människor helt enkelt är för många är något en ofta ser människor åt höger anföra. Ungefär som att säga ”det går ändå inte att göra något åt saken”. Det finns en tydlig ton av moralism i det hela, det handlar liksom om att folk helt enkelt ska stilla sig och föda färre barn. Men framförallt så handlar det om att se människorna själva som samhällets stora problem, en syn jag tycker är oerhört sorglig.

Nå, jag twittrade i alla fall ut citatet och fick detta svar från en Muf:are:

”Det är ingen mänsklig rättighet”, ett otroligt typiskt svar om ofta hörs från borgerligt håll. Ungefär som om det var vad det handlade om. Jag tycker inte heller att barn är en mänsklig rättighet, däremot tycker jag det är en ganska pissig vision för samhället att vi ska föda så få barn som möjligt.

För mig handlar politik inte om vad som är en mänsklig rättighet eller inte utan vilken vision en har för samhället, i vilken riktning en vill att samhället ska röra sig. Detta är ett problem jag ser med retoriken om ”mänskliga rättigheter”, eftersom den delar upp mänskliga behov och begär i olika kategorier, rättigheter och icke-rättigheter och tillåter oss att strunta i icke-rättigheterna. Det handlar liksom om att definiera en lägsta gräns för vilka omständigheter som är ”okej” att leva under, inte om att ha och sträva efter en vision för ett bättre samhälle.

Vad tjänar det till att tala om mänskliga rättigheter om vi inte också talar om var vi vill komma? Då blir det snarare en intellektuell modell en använder för att rättfärdiga samhället såsom det ser ut idag, genom att säga att ”x är inte en mänsklig rättighet” än ett instrument för någon slags förbättring.

Jobbcoacherna.

Jag såg på Svt-dokumentären jobbcoacherna (den finns i åtta dagar till, se den), något som på många vis var en vidrig upplevelse.

Det blir tydligt att jobbcoachning inte handlar om att människor ska få jobb, utan snarare om att hetsa arbetslösa. I princip hela coachningen bygger på att de arbetslösa ska göra om sina personligheter för att bättre passa in i arbetslivet och hitta orsaken till arbetslösheten hos sig själva.

Här pratar en av jobbcoacherna med Tim om hur hen ska komma i kontakt med sin inre glöd.

Kroppsspråket är oerhört viktigt, och du ska ju hela tiden sälja dig. Anledningen till att du kommit på en anställningsintervju är att du fångade arbetsgivarens intresse med ditt CV, nu vill arbetsgivaren se att du är den här personen i verkligheten, som det står på papper. Så nu får ju arbetsgivaren ett kvitto på det du har skrivit. Du har skrivit ”jag har mycket hög social kompetens”, men sitter du som nu, då tänker jag ”men herregud, det här är ju inte Tim”. Du har en glöd inom dig Tim. Nä du blir… när du stängs av, då släcker du den glöden. Jag vill hela tiden att den är vid liv, för jag ser att den finns där. Och ta det lugnt, hetsa inte upp dig utan andas lugnt. Konkurrensen är jättehård där ute nu. Du måste låta glad, du måste sprida den glädjen på plats. Jag kände ingenting, jag tänkte; men herregud, är det där hans glädje. Du måste visa att det är det här du vill och brinner för, för det är där energin finns.

Tim är såklart nedstämd och nervös, vem skulle inte vara det i hans situation. Där här märks såklart, men istället för att låta hen ha de känslorna så ska de till varje pris trängas undan. Jag tycker att det jobbcoachen säger om Tims Cv är extra vidrigt. När en skriver Cv så uppmanas en ju till att hitta ”positiva egenskaper” och att överdriva, och de flesta är liksom inte superbra på att hantera stress, har superhög social kompetens eller liknande. Att först tvingas att ljuga och sedan bli konfronterad med det på det där sättet är så elakt.

De arbetslösa tvingas ständigt bete sig som om ett jobb är deras största mål och mening i livet, annars är de ”negativa”. Det syns i citatet med Tim ovan, där hen tvingas till att ta fram sin ”inre glöd” på en anställningsintervju. Det syns också i den här listan på ”tio vanliga misstag”.

Tio vanliga misstag. Kan vara ett ovårdat yttre, till exempel orakat. Lamt och slappt handslag, som vi har pratat om. Överdrivet självförtroende och självupptagen attityd. Låg förmåga att formulera sig väl. Visar mest intresse och fokus på pengar, endast intresserad av lönen. Negativ attityd mot tidigare arbetsplatser. Bristande ögonkontakt med intervjuaren. Bristande intresse och entusiasm. Passiv och likgiltig.

Om en har en ”negativ attityd” och mest intresserar sig för lönen gör en fel. Det handlar liksom inte bara om att söka jobb och utföra arbete, utan en måste ha rätt inställning också. De arbetslösa tvingas känna saker de egentligen inte känner eftersom de eventuellt kan leda till jobb, de tvingas anamma en viss inställnings till arbete, till samhället och till sig själva.

De gör någon slags mindfulnessövning för att hitta orsaken till arbetslösheten:

Det handlar om att observera det i sig själv. Att vi vänder de här glasögonen mot oss själva, att vi vänder dem inåt […] Sokrates gjorde detta för 2400 år sedan. Han samtalade med människor, och menade att sanningen kan vi bara hitta inom hos själva.

Deltagarna ska hitta orsaken till arbetslösheten inom sig själva. Att arbetslöshet skapas politiskt är det såklart ingen som bryr sig om. Skulden ligger alltid alltid hos individen.

I slutet av inslaget gör en av de arbetssökande (som sedan bli jobbcoach) ett framsteg:

Nej, men jag vet inte. Jag har varit i en jättetung period, men nu känner jag att nu börjar det rör sig på sig lite igen. Jag vet inte varför, men jag har väl gått omkring och tänkt att det tar sån tid och att det inte händer någonting, men nu har jag kommit ner från det. Men sen så kände jag väl att ”det blir väl inte bättre av att jag tänker så”, utan jag måste liksom tänka framåt och bara borra ner huvudet och fortsätta söka och köra på liksom, och det får ju gå så lång tid det går, jag kan ju inte riktigt göra någonting åt det liksom. Det får ju bara vara så.

”Det får ju liksom bara vara så” och ”jag kan ju inte riktigt göra någonting åt det”, det enda en kan göra är att fortsätta ”köra på”. Jag tänker bara på den enorma uppgivenhet dessa människor måste känna, och hur den här uppgivenheten liksom uppmuntras. De uppmuntras till att tänka positivt, men också till att tänka att det inte finns några andra lösningar på deras situation än att de fortsätter i samma invanda spår, även om det inte fungerat hittills. Det finns inga visioner, inget hopp om samhällsförändring, utan den största lyckan en kan tänka sig är att skaffa ett jobb.

Och ja, det är väl det som är meningen, att producera bra arbetare. Människor som är villiga att anpassa hela sitt jag för att få ett jobb, människor som aldrig försöker förändra något annat än sig själv, människor som aldrig är ”negativa”, alltså aldrig klagar på sitt liv, på sin arbetsplats eller något annat.

Bloggutmaning. Ämne tre – onani.

Nästa ämne i min och Schmenus bloggutmaning om feminism och sex är onani. Jag tänker att det passar bra nu när vi har skrivit om fittor och penetrationsnormen.

Det finns mycket en kan skriva om onani. Det handlar ju så mycket om att upptäcka sin egen sexualitet, sin egen kropp. Det är också något som människor har väldigt olika förhållningssätt till. Jag själv hade en lång väg till att börja njuta av onani, andra jag pratat med har börjat redan som väldigt små, som ett naturligt steg i att utforska sig själva. För vissa kom det som en överraskning att en ens kan ta på sig själv för att få njutning i vuxen ålder.

Jag kommer nog att skriva om hur det gick till när jag själv började onanera och vilka känslor och tankar jag haft inför det, helt enkelt.

Utmaningen håller som vanligt på till söndag. Den som vill kan twittra under hashtaggen #femsexblogg.

Sökandet efter den sanna liberalismen.

Jag har innan skrivit om ideologiska fantasier, vilket är ett begrepp som används inom ideologikritik, alltså kritik av det rådande samhällets ideologier. En ideologisk fantasi är i alla fall en idé om att det finns någon slags ren ”kärna”, något en kan komma till bara en rensar bort alla fe. Rasismens ideologiska fantasi är ett harmoniskt land fritt från konflikter, ett land som finns och som vi kan nå bara vi rensar bort alla ”störningar”, det vill säga människor med fel hudfärg. Samma sak kan en ofta se hos frimarknadsliberaler som när någon slags idé om att bara vi rensar bort alla imperfektioner från marknaden så kommer den fungera som ett perfekt urverk, det är därför deras lösning på olika problem alltid är densamma; mindre statlig inblandning.

Problemet med dessa ideologiska fantasier är att de är just fantasier, vi kommer troligen inte att få ett perfekt samhälle bara vi rensar ut alla föroreningar, utan det är systemet är grunden det är fel på. Det finns ingen vacker och perfekt kärna i samhället som vi kan tvätta ren från skit, utan samhällets uppbyggnad är lika pissig inifrån och ut.

Att hålla sig med ideologiska fantasier är bekvämt eftersom det gör att en slipper vara kritisk mot samhället som sådant, själva dess grunduppbyggnad, och istället kan hålla sig med en ytlig kritik av det hela, definiera ett problem och ägna sig åt försöka pricka det så fort de dyker upp, härleda allt till det. En kritik som går ut på att peta i detaljerna, att utföra ett ständigt sisyfosarbete för att tvätta rent samhället från alla skavanker, istället för att se den stora bilden, istället för att försöka angripa systemet som sådant.

Vissa människor som kallar sig liberaler men tar avstånd från i princip allting som den nutida liberalismen står för. De brukar tala om vem som är en ”riktig liberal” och inte istället för att prata om faktisk politik. Till exempel: folkpartiet gör någonting dumt, då säger den här personen ”men folkpartiet är inte liberala/det där är inte liberalt”, ungefär som om det var det som var kärnan och inte att det förs dålig politik. Det känns som att det handlar mer om att de vill hålla sin ideologi och därmed sig själva fria från skuld än att de faktiskt vill förändra något.

Det hänvisas också friskt tillbaks till historien när liberalismen var en progressiv kraft, till exempel under franska revolutionen, eller helt enkelt under framväxten av det borgerliga samhället. Det sägs att då var det minsann den sanna liberalismen som gällde, och inte den förstörda varianten som vi har idag.

Jag tänker mig att de också har en ideologisk fantasi, fantasin om den ursprungliga, sanna och ”goda” liberalismen, fantasin om en vacker liberal kärna som vi kan återvända till och i och med det komma ifrån det här samhällets problem. Idén om den rena liberalismen som har solkats ner, och att det vi borde göra är att försöka skrubba bort föroreningarna från liberalismens yta så att den återigen kan skina lika klart som den gjorde när den skapades.

Det viktiga är att försöka avslöja och rensa ut de falska liberalerna, inte att jobba politiskt för ett bättre samhälle. Istället för att göra något åt ett samhällsproblem så börjar debatten istället handla om huruvida det är en effekt av liberalismen eller inte, huruvida det skulle ha inträffat i ett verkligt liberalt samhälle, som om det vore det minsta relevant.

Jag undrar vad de här människorna tror finns där bakom, vad de tror kommer hända när vi har hittat den sanna liberalismen. Om de tror att vi kommer att gå in i något slags liberalt paradis där ingen någonsin kränker någon annans rättigheter, där inget företag någonsin är korrumperat och där marknaden aldrig någonsin beter sig som något annat än ett effektivt urverk. Om vi bara tar bort alla irrationella lagar, om vi bara få bort alla fejkliberala politiker, så kommer vi att komma dit. Den sanna liberalismens sol hägrar ständigt över alla dessa små små steg framåt, alla dessa små små slag som utkämpas emot regleringarna, irrationaliteten och fejkliberalerna.

Sökandet efter den sanna liberalismen kan möjligtvis vara intressant som en intellektuell övning, men politiskt relevant är det inte. Hur många böcker som än skrivs om vad liberalismen är och borde vara, hur många facebookstatusuppdateringar som än görs som att Folkpartiet inte är några riktiga liberaler, så kommer detta (liberala) samhälles problem att bestå. För problemet är inte att vi någonstans på vägen har försvunnit bort från den rena kärnan från den riktiga liberalismen, utan problemet är att vårt samhälles grundvalar bygger på orättvisa, på exploatering och på utnyttjande. Och det kan ingen liberalism, hur ren den än är, råda bot på.

Tiggarna som sanitetsproblem.

Jag läser denna debattartikel om att Stockholm rensades på hemlösa under Obamas besök. Jag kan inte säga att jag är det minsta förvånad över detta tilltag, det går helt i linje med den övriga politik och retoriken som bedrivs mot de mest utsatta grupperna i samhället. Samtidigt som tiggeriet ökar så ökar människors föraktfulla attityder gentemot de människor som tigger.

Det är tydligt i debatten kring hemlösa, tiggare och så vidare att det som anses vara problemet från många håll inte främst är att människor befinner sig i en sådan situation att de tvingas till att sova på gatan eller tigga, utan snarare att det utgör ett problem för resten av invånarna i staden, de som anses ha rätt att vara där. Så länge människor slipper se eländet så bryr de sig inte om det.

Jag tänker på alla de människor jag hört utbyta ”strategier” för hur en bäst undviker de känslor av skuld som dyker upp då en tiggare kommer fram. Jag tänker på alla ursäkter jag hört för att inte ge dem pengar, alltifrån att det skulle röra sig om någon slags organiserad brottslighet till att de borde skaffa sig ett jobb eller att de ändå bara kommer köpa något som personen ifråga tycker är olämpligt för pengarna.

För mig är det viktigt att inte delta i den här avhumaniseringen, hur frestande det än kan vara. Därför skänker jag i princip alltid pengar om jag har några på mig, och om jag inte har det så brukar jag i alla fall inte undvika personens blick. I mina ögon är det avhumaniserandet som är det värsta, på ett samhällsplan. Att människor väljer att inte ge pengar är en sak, alla kanske inte har råd att avvara. Att en däremot försöker hitta ursäkter för att berättiga det som handlar om tiggarnas karaktär, deras liv eller liknande tycker jag är vidrigt. Det finns inga ursäkter till att vi, som samhälle, låter dessa människor sitta där. Ingen människa kan begå ett brott stort nog som gör att hen förtjänar ett sådant öde.

Det är alltid lättare att avhumanisera än att se situationen som den är, med all sin tragik. Det är alltid lättare att inte försöka förstå att det faktiskt är en människa som sitter där. Och jag tänker mig att det är därför de flesta inte ger pengar till tiggare, för att göra det skulle vara att erkänna att de är människor. Det handlar nog inte om pengarna, inte för de flesta, utan snarare om att det är enklare att helt och hållet skjuta situationen ifrån sig, att hitta förklaringar och ursäkter. Det är enklare att träna sig i att vara känslokall, att ignorera tiggarna utan att tycka att det är jobbigt, än att på riktigt försöka ta in situationen.

Och jag tänker att något av det mest tragiska i det här samhället är att det i mångt och mycket tvingar fram det här hos människor. Att så många inte orkar konfronteras med verkligheten utan istället utbyter tips om hur en ska göra för att ignorera det. Det handlar om hur vi lär oss att se på andra människor, och få har rum för någon medmänsklighet. Och resultatet blir att vi inte ser de här människorna, deras situation, utan att vi istället ser dem som ett sanitetsproblem som ska lösas för att resten av samhället ska kunna vara ostört. Det är bara så jävla vidrigt att det är där vi som samhälle befinner oss nu.

Bloggutmaning vecka två – Bortom penetrationsnormen. Alla inlägg.

Här kommer alla inlägg i ämne två i min och Schmenus bloggutmaning om sex och feminism. Veckans ämne var Bortom penetrationsnormen.

Schmenus och fannys bloggutmaning om normbrytande sex skrivet av Hemma hos knyttet

Bortom penetrationsnormen skrivet av Supersnippy

”sex, men det är ju så jobbigt”…Bortom penetrationsnormen skrivet av Shamandalie

Penetrationsnormen idag skrivet av The asperger hippie

Penetrationsnormen och varför jag anser att den är problematisk skrivet av Linas värld

penetrationsnormens avtryck på sex mellan kvinnor skrivet av Yllestrumpa/Ett ritstift i din rumpa

säkrare sex bortom penetrationsnormen skrivet av Tanja Suhinina

påtvingad närhet skrivet av i en gäggpöl

Bloggutmaning ämne två, bortom penetrationsnormen skrivet av Fulskratt

Penetrationsnormen ger oss ett sämre sexliv skrivet av OrdochOrd

Bortom penetrationsnormen och att utforska sin sexualitet på nätet av Blixa

Bloggutmaning, ämne #2 – Penetrationsnormen av Sara Strömvall

Bortom penetrationsnormen (kuk + fitta = inte specialmagiskt) av Kak

Kuken i fokus av Maria Engelwinge

Schmenus inlägg kan ni läsa här

Mitt eget finns att läsa här

Om någon inte kommit med eller vill bli presenterad annorlunda så kan ni hojta i kommentarsfältet, så åtgärdar jag det så snabbt jag kan.

Nästa ämne presenteras imorgon!

Mer om värnplikt.

Mycket manlig kränkthet under mitt inlägg om värnplikt. Jag vill påpeka att jag aldrig har sagt att jag tycker att värnplikt är en bra grej, jag tycker att nationalstaten och privategendomen ska avskaffas, och i ett sådant samhälle kommer det inte att finnas samma behov av en armé. Min poäng är inte att det är fett med allmän värnplikt eller krig eller så, min poäng är att nuvarande system leder till andra problem.

I dagens samhälle behöver vi en armé av en massa olika skäl. Jag hoppas såklart på att vi i framtiden inte längre kommer ha det här behovet, men eftersom vi har det idag tycker jag att det ska lösas på ett bra sätt. Jag tycker inte att yrkesarmé är en bra lösning. I mina ögon handlar det om att flytta problemen som uppstår när en tvingar människor att göra lumpen på juridisk väg till en mer utsatt grupp som inte blir formellt tvingad, men som än dock kan vara tvungen. Sedan handlar det ju såklart också om vilken typ av försvar vi är intresserade av att ha. En yrkesarmé kommer troligen att blir betydligt mer ideologiskt likriktad, kommer bestå av en viss typ av personer som finner ett nöje och/eller sätter prestige i krigföring och kommer dessutom kunna behandla folk mer pissigt eftersom de ”valt själva” att de ska vara där, kommer komma från samhällsgrupper med mindre politiskt inflytande och så vidare.

Ja, om vi ska ha allmän värnplikt ska den såklart omfatta både kvinnor och män. Jag skulle även kunna tänka mig ett system där en hade någon slags obligatorisk samhällstjänst, som kunde vara värnplikt men även något annat för de som av olika skäl inte kunde göra värnplikt. Men det viktigaste är att vi inte kan se avskaffandet av värnplikten som en lösning på de problem som är behäftade med militären som organisation och krigandet, och att det faktiskt leder till en rad andra problem, bland annat ett ökat behov av att romantisera krigandet för att locka in folk i fanskapet.

Bortom penetrationsnormen och kuken som vapen.

Här kommer mitt bidrag i del två i min och Schmenus bloggutmaning, Bortom penetrationsnormen. Om du inte skrivit ditt bidrag än så tycker jag du ska göra det innan kvällen!

I patriarkatet är kuken ett vapen. Dels på ett bildligt sätt genom att kuken ofta framställs som ett vapen inom porr, erotik och reklam, men också på ett väldigt konkret sätt; kuken är ett medel för att påföra skuld och skam på kvinnor, för att splittra familjer och samhällen. I krig så används kuken som ett vapen på ett mycket genomarbetat sätt, genom våldtäkten. Det är inte några slumpmässiga våldtäkter, utan det är en medveten strategi för att skapa splittring.

En erigerad kuk kan vara som ett kompromisslöst faktum, som att säga; här är jag och jag kräver att få penetrera, att få komma in i dig, den kräver att bli tillfredsställd, åtgärdad, sedan är det upp till dig att ta ställning till detta faktum. Kuken penetrerar, precis som en kniv eller en kula penetrerar. Kuken frågar inte om lov utan tar vad den vill ha. Om du inte vill måste du göra motstånd, säga nej. Alla kvinnor vet vad en erigerad kuk kräver; att åtgärdas, att tillfredsställas. Få vet hur en fitta som behöver tillfredsställas ser ut och beter sig.

Att kuken kan vara ett vapen, att kuken är något en alltid ska förhålla sig till, handlar såklart om hur samhället ser ut. I dagens samhälle har män makt, och normen för män är att vara utrustade med en kuk. I dagens samhälle är kuken så mycket mer än bara en kroppsdel, ett könsorgan. Den står för manlighet och styrka, den kan användas för att kasta skuld och skam över kvinnor. Det kommer mycket makt med att ha en kuk.

Mycket sex utgår från kuken. Att kuken är hård anses vara en förutsättning för att kunna ha sex, hur fittan har det kan kvitta. Under sexakten är det framförallt kukens hårdhet som ska tas ställning till, som ska hanteras. Sexet anses ofta avslutat när kuken inte är hård längre. Det är liksom kuken som styr hela akten, som bestämmer när det börjar och när det slutar. Detta skulle jag vilja kalla kuknormen. Men kuknormen leder vidare till en penetrationsnorm, eftersom det sex där båda antas njuta är det så kallade penetrerande eller omslutande sexet. Det penetrerande sexet är normen för det cissexuella heterosexet, det som både kuken och fittan antas njuta av.

Sex bortom penetrationsnormen för mig handlar om att dekonstruera kuken. Fråga mig; vad innebär den i det här samhället? Vad symboliserar den? För mig symboliserar den makt. Att ha en kuk handlar, förutsatt att en är cis, om att ha samhällelig makt, den samhälleliga makt som kommer med att vara man och att i samhällets ögon bli sedd som man.

Kuken kan inte bara användas till rent fysiska funktioner, utan den har även en stark symbolik, en symbolik som kan användas för att utöva makt. Med kukens makt kan en kvinna tas ifrån makten över sin sexualitet, penetreras mot sin vilja, degraderas från en människa till ett objekt för kukens njutning. Här är kuken ett vapen, ett symboliskt vapen. Våldtäkt handlar inte bara om en fysisk handling, det handlar om att som man använda en kvinna för sin njutning och den degradering och förnedring det innebär.

Att under cisheterosamlag ignorera kuken, inte låtsas om den och dess pockande efter uppmärksamhet utan istället fokusera på mig själv och mina behov. Att lämna kuken otillfredsställd framstod först som en omöjlighet, något onaturligt och sjukt. Att bara tillfredsställa fittan och låta kuken klara sig själv, att helt enkelt strunta i den, verkade som en omöjlighet. Jag har ju lärt mig att förhålla mig till kukar, att ta hand om kukar, att ge kuken vad den vill ha. Jag har ju lärt mig att min fittas njutning alltid är sekundär i förhållande till kukens tillfredsställelse.

Så många gånger som jag har tillfredsställt kukar utan att min fitta har tillfredsställts, så många gånger jag tagit ställning till kukar utan att någon, inte ens jag själv, tagit ställning till min fitta. Hela mitt liv har jag fått lära mig att tolka kukar, att ta ställning till kukar, att behandla kukar, men jag har aldrig fått lära mig att tolka, ta ställning till och behandla min fitta.

För mig att komma i bättre kontakt med min fitta handlar inte bara om att bry mig mer om den, utan också om att ignorera kuken. Det handlar om att fokusera på min fittas behov och ignorera kukens behov som ständigt drar uppmärksamheten till sig. Jag har fokuserat på kukar så länge, jag vill fokusera på fittor nu. Det är svårt, men det går ibland. Ibland ger jag bara min fitta vad den vill ha. Men jag måste alltid ta ställning, alltid välja att säga nej till kuken. Att bara ignorera den är inte möjligt än, jag har förhållit mig till den så mycket så länge.

Höstplaner och bloggämnen.

Sitter här och försöker ”planera mitt liv” och försöker få det att gå ihop med studier på 150 %, tjejjoursengagemang och en kommande kvinnojoursutbildning jag ska gå, som förhoppningsvis kommer leda till att jag engagerar mig även i den. Tycker att det är tråkigt att inte ha så mycket tid för att skriva som jag skulle önska.

Har funderat lite på den här bloggen i största allmänhet och undrar främst om ni vill se mer inlägg om kommunism/vänster. Skriver ju om sådant då och då men det brukar inte ge lika mycket respons som inlägg om feminism. Så jag undrar väl typ om det känns värt och uppskattas?

Avskaffandet av värnplikten och reklam.

Försvarsmakten har ju börjat köra med reklam sedan värnplikten avskaffades. De flesta av deras reklamer går ut på att inom försvarsmakten får en göra något som är viktigt och verkligt och inte bara sitta hemma i sin skyddade tillvaro.

Jag tycker att det är väldigt problematiskt att vi avskaffat värnplikten. Detta av flera olika skäl. För det första finns det en stor risk med att en ersätter ett juridiskt tvång med ett ekonomiskt tvång, som då såklart slår hårdare mot människor med mindre pengar. I en tid där arbetslösheten är mycket hög så är det en stor risk att många ser anställning hos försvaret som enda utvägen. Försvarsmakten rekryterar redan människor i utsatt områden. Det handlar alltså om att det fattigaste, mest utsatta skiktet, är de som troligen kommer hamna i försvaret.

Ett annat problem är att det slutar ses som en politisk fråga hur vi utbildar våra militärer, hur vi för krig och liknande. När vi hade allmän värnplikt var den frågan av allmänt intresse, nu framstår försvarsmakten mer som ett företag som kan göra lite som de vill. Eftersom det är ”valfritt” om en vill delta eller inte så är inte soldaternas arbetsvillkor en fråga av lika stort intresse. Många människor som innan var kritiska mot försvarsmakten känner sig troligen inte lika berörda längre eftersom de inte behöver bli indragna. Detta tycker jag är ett stort problem.

Sedan så är det såklart ett problem att försvarsmakten håller på och gör en massa reklam som faktiskt romantiserar krigssituationer. Människor som är i dessa situationer mår sällan bra efteråt, utan det sätter djupa spår. Det är ingen jävla semester eller ”upplevelse”. Vidare så används de länder där svenska armén deltar i insatser som projektionsyta för människor eventuella önskan efter något mer meningsfullt. Hur rimligt är det att vi etablerar bilden av krigföring som något vi ägnar oss åt för att folk ska uppleva att de har en mening med livet? Det hela framställs som en lek, ett uppdrag, en spännande grej en kan göra, inte som det krig det faktiskt är. Vad ger detta för bild av krig? Vad ger det för bild av de människor, både invånare och soldater, som deltar i krig?