Om den sanna liberalismen och att ”kasta sten i glashus”.

Tja, jag märker att det råden en viss förvirring kring mitt inlägg om sökandet efter den sanna liberalismen. Med ”förvirring” menar jag såklart olika högermänniskor som skriver ”ameh durå” på olika sätt. Argumentet lyder som följer ”kommunister sysslar faktiskt också med detta för det finns kommunister som säger att Sovjet/Kuba/Kina inte var/är äkta kommunism”. Detta är såklart sant, och det tycker jag också att en kan tycka. Dessa samhällen ligger/låg i alla fall mycket långt borta vad jag anser att kommunism är, speciellt Kina som snarare är statskapitalistiskt.

När jag tänker på till exempel Sovjet så tänker jag inte ”det hade kunnat vara bra om det inte var för x, y, z och så vidare och så vidare”. Jag tänker snarare; Sovjet var dåligt för att de försökte bygga kommunismen på fel grund. Med detta menar jag bland annat makten över produktionen som inte låg hos arbetarna, att revolutionen skedde i en tid där produktionsmedlen inte var såpass utvecklade som de kanske egentligen hade behövt vara (enligt Marx så är ju kapitalismen ett nödvändigt steg innan kommunismen eftersom kapitalismen leder till effektiviseringar i produktionen som är nödvändiga för att bygga ett kommunistiskt samhälle), att det en försökte var att införa kommunism i ett land och så vidare. Detta är inte en fråga om detaljer, det är en fråga om ett grundläggande samhällsbygge.

Alltså; jag tror inte att det fanns en ren och vacker kommunism under eller bakom alla ”föroreningar” utan jag tror att det var mer grundläggande saker som hade gått åt helvete. Det jag har kritiserat är inte att folk kan tycka att något i samhället är fel eller att även en liberal kan tycka att vårt liberala samhälle är helt åt helvete, det jag kritiserar är att en håller sig med en illusion och någonting rent och sant som finns bortom en mängd föroreningar, och att det en bör göra är att tvätta bort alla dessa föroreningar. De eventuella kommunister som tror så, det är en grupp människor jag själv inte har haft äran att träffa, skulle jag ha sagt samma sak till. Jag anser dock inte att det är något utbrett fenomen bland kommunister på samma sätt som bland liberaler, ty liberaler talar fan stup i kvarten om att saker och ting ”inte är liberala” ungefär som om det hade någon som helst betydelse.

När jag tänker mig kommunismen tänker jag mig inte något i stil med Sovjet, utan jag tänker mig någonting väldigt annorlunda (mer om detta en annan gång, blir förhoppningsvis med kommunism här på bloggen). Mitt intryck av nutida kommunistiska filosofer är att de tagit kommunismens misslyckanden på stort allvar och försökt reda ut frågan och fundera på hur vi kan göra nästa gång, och det är sällan fråga om att ändra detaljer utan det är fråga om hur en bygger det grundläggande systemet. Den här typen av ideologisk diskussion tycker jag är vettig och meningsfull. Sedan kan en väl haka upp sig på ord om en tycker det är kul (gud, vem bryr sig om vad en kallar det politiska systemet i Sovjet, grundpoängen är att vi inte vill tillbaks dit), men jag är personligen ganska ointresserad av en sådan diskussion. Jag bryr mig om hur vi ska kunna komma till ett bättre samhälle, inte om vilka ord en använder om olika länders politiska system.

Sökandet efter den sanna liberalismen.

Jag har innan skrivit om ideologiska fantasier, vilket är ett begrepp som används inom ideologikritik, alltså kritik av det rådande samhällets ideologier. En ideologisk fantasi är i alla fall en idé om att det finns någon slags ren ”kärna”, något en kan komma till bara en rensar bort alla fe. Rasismens ideologiska fantasi är ett harmoniskt land fritt från konflikter, ett land som finns och som vi kan nå bara vi rensar bort alla ”störningar”, det vill säga människor med fel hudfärg. Samma sak kan en ofta se hos frimarknadsliberaler som när någon slags idé om att bara vi rensar bort alla imperfektioner från marknaden så kommer den fungera som ett perfekt urverk, det är därför deras lösning på olika problem alltid är densamma; mindre statlig inblandning.

Problemet med dessa ideologiska fantasier är att de är just fantasier, vi kommer troligen inte att få ett perfekt samhälle bara vi rensar ut alla föroreningar, utan det är systemet är grunden det är fel på. Det finns ingen vacker och perfekt kärna i samhället som vi kan tvätta ren från skit, utan samhällets uppbyggnad är lika pissig inifrån och ut.

Att hålla sig med ideologiska fantasier är bekvämt eftersom det gör att en slipper vara kritisk mot samhället som sådant, själva dess grunduppbyggnad, och istället kan hålla sig med en ytlig kritik av det hela, definiera ett problem och ägna sig åt försöka pricka det så fort de dyker upp, härleda allt till det. En kritik som går ut på att peta i detaljerna, att utföra ett ständigt sisyfosarbete för att tvätta rent samhället från alla skavanker, istället för att se den stora bilden, istället för att försöka angripa systemet som sådant.

Vissa människor som kallar sig liberaler men tar avstånd från i princip allting som den nutida liberalismen står för. De brukar tala om vem som är en ”riktig liberal” och inte istället för att prata om faktisk politik. Till exempel: folkpartiet gör någonting dumt, då säger den här personen ”men folkpartiet är inte liberala/det där är inte liberalt”, ungefär som om det var det som var kärnan och inte att det förs dålig politik. Det känns som att det handlar mer om att de vill hålla sin ideologi och därmed sig själva fria från skuld än att de faktiskt vill förändra något.

Det hänvisas också friskt tillbaks till historien när liberalismen var en progressiv kraft, till exempel under franska revolutionen, eller helt enkelt under framväxten av det borgerliga samhället. Det sägs att då var det minsann den sanna liberalismen som gällde, och inte den förstörda varianten som vi har idag.

Jag tänker mig att de också har en ideologisk fantasi, fantasin om den ursprungliga, sanna och ”goda” liberalismen, fantasin om en vacker liberal kärna som vi kan återvända till och i och med det komma ifrån det här samhällets problem. Idén om den rena liberalismen som har solkats ner, och att det vi borde göra är att försöka skrubba bort föroreningarna från liberalismens yta så att den återigen kan skina lika klart som den gjorde när den skapades.

Det viktiga är att försöka avslöja och rensa ut de falska liberalerna, inte att jobba politiskt för ett bättre samhälle. Istället för att göra något åt ett samhällsproblem så börjar debatten istället handla om huruvida det är en effekt av liberalismen eller inte, huruvida det skulle ha inträffat i ett verkligt liberalt samhälle, som om det vore det minsta relevant.

Jag undrar vad de här människorna tror finns där bakom, vad de tror kommer hända när vi har hittat den sanna liberalismen. Om de tror att vi kommer att gå in i något slags liberalt paradis där ingen någonsin kränker någon annans rättigheter, där inget företag någonsin är korrumperat och där marknaden aldrig någonsin beter sig som något annat än ett effektivt urverk. Om vi bara tar bort alla irrationella lagar, om vi bara få bort alla fejkliberala politiker, så kommer vi att komma dit. Den sanna liberalismens sol hägrar ständigt över alla dessa små små steg framåt, alla dessa små små slag som utkämpas emot regleringarna, irrationaliteten och fejkliberalerna.

Sökandet efter den sanna liberalismen kan möjligtvis vara intressant som en intellektuell övning, men politiskt relevant är det inte. Hur många böcker som än skrivs om vad liberalismen är och borde vara, hur många facebookstatusuppdateringar som än görs som att Folkpartiet inte är några riktiga liberaler, så kommer detta (liberala) samhälles problem att bestå. För problemet är inte att vi någonstans på vägen har försvunnit bort från den rena kärnan från den riktiga liberalismen, utan problemet är att vårt samhälles grundvalar bygger på orättvisa, på exploatering och på utnyttjande. Och det kan ingen liberalism, hur ren den än är, råda bot på.

Om den ”rena” marknaden, konkurrens och frimarknadsliberalernas ideologiska fantasi.

Ibland så hör en marknadsliberaler prata om att det ska råda ”riktig” marknadsekonomi, alltså att företag ska få ”gå under” när de går i konkurs istället för att staten ska rädda de viktigaste. På detta sätt, sägs det, så skulle marknaden bli ”självsanerande” eftersom dåliga företag automatiskt skulle försvinna. Detta ser jag i mångt och mycket som ideologisk fantasi, alltså en idé om att bar vi rensar bort det som felar så kommer problemen med det nuvarande systemet att försvinna.

Jag ser en rad problem med detta. Dels att det faktum att ett företag går i konkurs inte nödvändigtvis (till och med ganska sällan) gör att de som drivit dem dit får ta konsekvenserna. Det kommer väl knappast som en överraskning att de som sitter i toppen ofta klarar sig undan ekonomiskt när det går dåligt för ett företag eller det går i konkurs, de som får ta smällen är arbetarna. Att de som bestämmer inte är de som tar de främsta konsekvenserna av sina beslut är såklart ett problem för den som tänker sig att det skulle leda till riskeliminering att företag inte kan lita på att bli räddade av staten.

Vidare så innebär inte eliminerande av ett företag som tagit för mycket risker att beteendet som sådant upphör. Att företag tar risker är en naturlig del i den kapitalistiska logiken. Ett sätt att vinna mycket är att satsa mycket, och det funkar ibland och ibland inte. Om det var så att risktagande bara förde med sig nackdelar hade ingen sysslat med det, men så är det uppenbarligen inte. Det är bara det att det fungerar bra ibland och dåligt ibland. Jag skulle säga att den kapitalistiska konkurrensen mellan företag driver fram risktagandet, och jag tror att det är ett ”spel” en till viss del måste spela för att kunna var framgångsrik. Det rör sig inte om några avarter utan är helt enkelt något som går igen i företag efter företag i varierande grad.

Men framförallt så tycker jag att förståelsen för kapitalismen som system brister på många sätt i detta resonemang. Människor som tycker såhär är generellt för att kapitalismens logik ska styra fler områden av samhället. De tänker sig att så länge det finns sund konkurrens som slår ut dessa ”avarter” så är det inget problem. Lite som en evolutionsprocess: de bästa och ”säkraste” företagen överlever medan de dåligt skötta försvinner.

Men vad händer när ett eller några få företag samlar väldigt mycket makt och blir väldigt viktiga för systemet? Detta tillåts ske inom ett system där ”säkra företag” (läs företag som ännu inte visat sig osäkra) får växa sig väldigt stora och allokera väldigt mycket makt. Då ställs en inför valet att låta ”marknaden” ha sin gilla gång och företaget gå under med fruktansvärda konsekvenser eller att ”rädda” det. När det är mycket som står på spel blir det lätt så att företaget ändå räddas, oavsett vad intentionerna var från första början. Och hur en än vrider och vänder på situationen så har en låtit företag få ett väldigt stort inflytande över människors liv. Är det verkligen rimligt att ha så mäktiga företag och samtidigt vägra rädda dem? Oavsett vad en tycker ideologiskt så blir det i sådana stunder väldigt svårt att stå emot det politiska trycket på att göra något. Och sedan när stormen blåst över och krisen är löst så kan en återigen börja tala om ansvar.

Vidare så är det sällan så att det bara är ett enskilt företag som har problem och måste räddas. Sådant sker såklart också, men i de fall där det blivit diskussioner som till exempel kring bankerna nu så handlar det om att vissa problem genomsyrar en hel bransch. Dessutom är det, som i bankfallet, så att företag inte sällan är beroende av varandra. När det kom till räddandet av vissa banker så bedömdes det ju att de var för systemviktiga för att kunna gå under, det vill säga att de var nyckelaktörer i systemet på olika sätt. Om de hade gått under hade hela banksektorn drabbats vilket hade utlöst tumult i miljontals människors liv. Det var helt enkelt tvunget att ske en räddning, konsekvenserna var för stora annars. Det är inte så att företagsvärlden är skild från det vanliga livet, utan i ett kapitalistiskt system så genomsyrar det allt. Därför fungerar bara retoriken om ”fri marknad” och ”ansvar” så länge vi inte hamnar i kris. Under kris gäller: rädda systemet, kosta vad det kosta vill.

Kriser handlar inte om att enskilda företag tagit för stora risker utan om inbyggda mekanismer som finns i det kapitalistiska systemet. Företag tjänar på att ta risker och drivs till det av konkurrensen. Den som inte tar risker hamnar på efterkälken. Att tro att en kan predika ansvar och på det sättet komma ur detta är en smula naivt. Det skulle leda till förödande konsekvenser för hela systemet, och därmed hela samhället, eftersom systemet genomsyrar samhället.

Att tro att det är möjligt att lägga över så mycket makt hos företag som vi gör och samtidigt låta dem gå under när det inte funkar är inte realistiskt. Det är snarare en ideologisk fantasi som finns till för att skyll kapitalismens kriser på något annat än kapitalismen: på klåfingriga politiker, på ”socialism”, på egoism och opportunism. Problemet är att kapitalismen som system är mer än företag och marknad, det är hela samhället. Staten som räddar företag är också en del av kapitalismen. Deras agerande tvingas fram av kapitalismen. Låter vi kapitalets logik genomsyra samhället så kommer vi att hamna i sådana situationer, och då kommer staten att tvingas rädda företagen, hur vidrigt en än tycker att det är av ideologiska skäl.