Kategori: Politik

Twitter 20/7. Att objektifiera sig själv.

Jag blir så jävla provocerad av folk som anklagar kvinnor för att ”objektifiera sig själva”. Vad fan tror ni i det här skitsamhället. Kvinnor objektifieras överallt, vi får dagligen veta att vårt utseende är allt, ändå är det tydligen vårt ansvar att inte lyfta fram det.

Det talas om att som kvinna ha ”integritet” och ”sätta gränser” så att en inte objektifierar sig själv. Hur fan ska en kunna sätta gränser för detta som präntas in i skallen på en varenda jävla dag. HUR kan det vara upp till mig? Jag tycker att det är en jävligt sjuk tanke att jag som individ ska ta personlig ansvar för att inte påverkas av patriarkatet. Då har en liksom inte begripit patriarkatets otroliga makt. Den som griper tag om kvinnors självbilder med järnklor. Det går inte att sätta gränser för patriarkatet, ty patriarkatet finns fan överallt, påverkar alla.

Kvinnor förtrycks dubbelt, först av patriarkatet, sedan när vi blir tillsagda och skämmade för att vi påverkas av det. Jag vägrar fan skämmas för att jag blir påverkad av patriarkatet och tycker att det är viktigt att vara snygg. Det är fan inte mitt fel. Men förlåt att jag ”objektifierar mig själv”. Det är såklart mitt fel att jag inte kan sätta stopp för den press som legat på mig hela livet. Förlåt för att jag också påverkar av det som sägs, visas, präntas in i mig varje jävla dag, och har gjorts så länge jag kan minnas.

Jag är så trött på denna eviga jävla dubbelbestraffning. Detta eviga krav på att själv motverka allt det en blivit inlärd i så länge.

Den uppvisning i dominans och underkastelse som kallas service.

Vad är bra service? Jag tänker att det handlar om att det finns tillräckligt med personal på ett ställe och att den personalen gör sitt jobb på ett proffsigt, snabbt och oomständligt sätt. Jag tänker att det handlar om att veta hur en till exempel ska ta en beställning, vilka följdfrågor en ska ställa så att alla blir rätt och så vidare. Men många verkar lägga mer i begreppet. De vill inte bara att människan ska utföra sitt jobb utan de vill att hen ska se jävligt glad ut när hen gör det. De vill kanske att hen ska småprata lite, om de själva är intresserade såklart.

Ofta beskrivs detta som ”det lilla extra”. Men vad är egentligen ”det lilla extra”? Jo, det är underkastelse. Att ge det lilla extra handlar om att vara ”serviceminded,” vilket är något annat än att ge bra service. Att vara serviceminded är att anstränga sig för att tillfredsställa kunden utöver det som krävs för att utföra själva yrket. Att liksom se kunden alla behov och anpassa sin person efter dem.

Serviceminded är ett krav på hur en person ska vara i sig själv, och kravet stipulerar: villig att tillfredsställa. Och denna villighet måste såklart, för att uppfattas som äkta, även överträda vad själva yrket egentligen kräver. Den innebär att småprata lite om det är vad kunden vill, att ta en totalt orättvis utskällning med glatt humör, att stå ut med otrevligt beteende från kunden men aldrig själv få bita tillbaka, att ha ett leende på läpparna som säger ”jag vill göra det här för dig”.

Det är intressant hur mycket av att vara serviceminded som handlar om att få kunden att känna att det inte alls är en tjänst hen betalar för, utan att den där personen faktiskt älskar att tillfredsställa alla behov kunden känner. Att visa minsta spricka i fasaden innebär att personen ifråga inte är serviceminded.

Detta handlar om att utöva makt. Det handlar om att kunden, den som betalar, har mer rätt än personalen. Mer rätt till sina känslor, mer rätt att visa sig irriterad, ledsen, arg. Personalen ska dock alltid bita ihop, tränga undan sina känslor. Detta är den uppvisning i dominans och underkastelse som kallas service.

Man och feminist. Hur gör en?

Nu undrar en del män hur de ska engagera sig feministiskt. Först och främst tycker jag att ni ska läsa den här texten jag skrivit om hur en kan kämpa emot maktstrukturer en själv är i toppen på. Det handlar om att inte försöka omdefiniera rörelsen, om att inse att en inte är huvudpersonen.

Som man inom feminismen kan en förslagsvis börja med att ifrågasätta sig själv, för det är helt nödvändigt innan en börjar berätta för andra om hur de ska göra. Fråga dig själv: hur reproducerar jag maskulinitet? Varifrån kommer mina idéer om hur en ska vara? Hur behandlar jag kvinnor och varför? Hur behandlar jag kvinnor annorlunda än män (du gör garanterat detta)? Vad har jag för idéer om kvinnor och det som är kvinnligt kodat?

Jag tycker det är bra att börja i sina relationer. Jag skriver mycket om patriarkala strukturer i romantiska heterorelationer, men mina inlägg kan appliceras även på andra relationer. Och även om du till exempel inte har förhållanden med kvinnor så har du garanterat en mängd uppfattningar om hur människor bör och inte bör vara i relationer, som är patriarkalt betingade. Se här för lista över mina egna inlägg om saken.

Som man har en ett privilegium, vissa verkar mena att en som feministisk man inte ska använda detta. Det tror jag är en dålig strategi, dels eftersom det är omöjligt att inte använda sitt privilegium men också för att det är ganska korkat att inte använda det då det faktiskt är en resurs, det handlar bara om att använda det rätt. Det bästa är att börja säga till när andra män beter sig sexistiskt, när de använder härskartekniker eller tränger undan kvinnor. Troligen kommer detta att ha större effekt när du gör det än när en kvinna gör det, och detta är något du kan använda. Detta är verkligen att föredra framför att försöka ta plats inom feministiska organisationer. En kan såklart vara medlem i dessa organisationer, men en ska inte försöka dominera dem. Många män uppmärksammar sexism men agerar inte i stunden, utan väljer att istället förfasa sig över det efteråt. Varför? Gör något direkt istället! Ibland är det såklart inte möjligt, men för det mesta kan en göra något. Om inte annat i alla fall säga något uppmuntrande till den som blir utsatt.

Sedan har jag en liten kommentar om att ställa frågor. Det är okej att vara nyfiken och att ställa frågor, men det ska göras på rätt sätt. Ofta får en intrycket av att män mest vill ha någon slags feministisk punktlista, som de kan bocka av och sedan vara klara med. Jag ska vara tydlig; det fungerar inte så, eller som jag skrivit innan; det finns ingen feministisk punktlista. Om du gör anspråk på att engagera dig i den feministiska kampen måste du helt släppa idén om att du kommer att bli färdig med det för egen del, att du kommer kunna lägga det på hyllan. Du måste vara beredd att ständigt göra nya åtgärder, se nya saker hos dig själv.

Det finns en uppsjö av feministisk litteratur, feministiska bloggar och så vidare. Det råder absolut ingen brist på texter att läsa, filmer att se på, bloggar att följa för att lära sig mer om feminism. Försök att kolla där istället för att belasta feminister med eviga frågor. Ibland kan en såklart fråga om en verkligen inte hittar något eller är intresserad av vad en enskild individ tycker om något, men en ska inte behandla kvinnliga feminister som någon slags vandrande frågelådor. Det är bara störigt.

Feminismen behöver inte män.

Igår skrev jag på twitter att män inte behövs inom feminismen, vilket av vissa tolkades som att män inte får vara feminister. Det jag menar är inte att det inte är bra om män är feminister, men att feminismen måste handla om och bestå av kvinnor först och främst. Vi klarar oss bra utan män, och ska således inte anstränga oss för att locka män till feminismen.

Vissa män vill ha en plats inom feminismen. De vill liksom inta bara gå på demonstrationer, stötta feminismens agenda och så vidare utan de vill själva vara tongivande, och de vill att de ska ha en plats inom feminismen som män. De vill att feminismen ska fokusera mer på deras intressen. Detta är inget konstigt, det är så patriarkatet fungerar. Män förväntar sig alltid att saker ska utgå från dem, att deras perspektiv ska råda. Men hur är det meningen att en ska kunna kämpa emot patriarkatet om en släpper in det patriarkala manliga tolkningsföreträdet inom feminismen?

Vissa menar att vi borde står enade, män och kvinnor sida vid sida, i kampen mot patriarkatet. Men grejen är att vi inte är enade, vi har aldrig varit enade. Vi lever i ett patriarkalt samhälle, ett samhälle där manlig tolkningsföreträde ständigt råder, där män ständigt får sätta agendan, och för att kämpa emot det måste kvinnlig tolkningsföreträde råda inom feminismen. Annars kommer vi aldrig att komma någonstans.

Om vi tror att män behövs inom feminismen kommer vi att anpassa feminismen efter män. Men vi behöver inga män. Vi kan föra kampen på egen hand.

När män engagerar sig i feminismen ska de göra det på våra villkor, inte försöka omforma feminismen så den passar dem själva. Det är vi som ställer kraven här, sätter agenda. Som man får en helt enkelt stå ut med det, eller dra.

Jag förstår inte att detta inte är en fullkomlig självklarhet för alla feminister. Jag undrar verkligen hur människor som tycker att feminismen måste locka till sig män tänker sig att vi någonsin ska bli fria från patriarkatet om vi inte ens kan bli kvitt det manliga inflytandet i kampen emot det.

Ordväxling om förtryck.

Det följde en ordväxling mellan mig och Burgschki under inlägget om vad förtryck är, som jag tänkte kunde klargöra en del, så skriver ut den här.

B: då tolkar jag det såsom att den förtryckte själv har ett visst ansvar i att hen är förtryckt?

vidare, då jag uppfattar det såsom att du, i enlighet med din ideologi, inte ger individen aktörsstatus inom en struktur utan mänsligt beteende=en direkt produkt av den sociala struktur hen verkar inom(?), kan du tänka dig att det inom en övergripande struktur (patriarkatet) kan finnas andra, icke-patriarkala strukturer?

F: Jag tänker att alla har ansvar för att forma världen, men folk har olika möjligheter att göra detta. Den som är förtryckt har mindre än den som förtrycker. Sedan ogillar jag termen ”ansvar” när det kommer till att bryta den egna underordningen, eftersom ansvar implicerar att det är något en gör för någon annan, inte för sig själv. Jag skulle föredra att säga möjlighet.

Jag tycker visst att individen har aktörsstatus, vilket jag tycker jag tydliggör när jag talar om hur en kan motverka förtryck. Däremot är kraften att agera givetvis kringskuren, och jag anser inte att en som individ kan sluta förtrycka innan det förtryckande systemet avskaffats. Däremot så kan en som individ framgångsrikt kämpa för att det ska göra det.

B: om jag förstått det rätt, alla män förtrycker alla kvinnor pga den patriarkala strukturen. men en kan kämpa mot förtrycket den sociala strukturen ger upphov till, men oavhängigt om en aktivt kämpar mot förtrycket så förtrycker en fortfarande så länge strukturen finns kvar?

F: Precis så. En kan ju såklart förtrycka mer eller mindre dock.

Just det här med individen som aktör och strukturen är en knivig fråga. Jag tycker att en både måste se individen som aktör mot strukturen, men också som offer för strukturen. Alltså att alla människor har utrymme att agera, men det är också kringskuret av de strukturer vi lever under.

Vettiga Feminister™.

Det finns en grupp feminister som jag kallar för Vettiga Feminister™. Dessa är den slags feminister som får beröm för att de är vettigare än andra feminister. Det är den typen av feminister som ickefeminister tycker är vettiga och okej. Ofta handlar det om att Vettiga Feminister™ inte är lika ”extrema” eller ”radikala” som andra feminister.

En behöver såklart inte vara lika extrem som jag för att en är feminist. Däremot finns det en stor risk med hela idén om den Vettiga Feministen™ . Grejen är att vem som är en sådan nästan alltid definieras av ickefeminister, och alltså blir denna såklart en person vars åsikter ligga så nära ickefeministernas som möjligt. Att eftersträva att vara den Vettiga Feministen™ blir således att eftersträva bekräftelse från patriarkalt håll, bekräftelse från människor som inte delar feminismens grundvärderingar. Varför ska en som feminist göra detta?

Vissa menar att en på det här sättet kan föra någon slags dialog med ickefeminister. Jag menar att det är ett stort problem att tro det, för det kommer göra att en anpassar sina åsikter efter deras agenda, att en anpassar sig för att de ska tycka att en är en Vettig Feminist™. Dialogen sker alltså på deras villkor, det är de som får rätten att definiera vem som är vettig och inte, och du kommer vara tvungen att anpassa dig så att du har vettiga åsikter.

De flesta som talar om Vettiga Feminister™ är inte särskilt intresserade av att ta till sig feminism. Att de ens talar i dessa termer implicerar ju att de tycker att vett är ett undantagstillstånd när det kommer till feminism. Det är väl ganska uppenbart att en sådan person inte vill förstå feminism?

Ofta så tycker olika Vettiga Feminister™ att jag ska bli mer som dem, mer vettig. Om du blir mer som oss så kommer vi att kunna föra en dialog med patriarkatet menar dem. Och jag säger: nej. Jag vill inte vara någon Vettig Feminist™, jag vill inte föra någon dialog med patriarkatet, jag tänker inte gå med på den här uppdelningen i vettiga och ovettiga feminister som patriarkatet gör åt oss, jag tänker inte låter dem definiera mig, definiera feminismen.

När Vettiga Feminister™ säger att jag ”förstör” genom att skrämma bort människor från feminismen så accepterar dem samtidigt de patriarkala fördomarna om feminismen. Nej, det är inte jag som är problemet för feminismen, det är patriarkatet. Om en person skräms bort från feminism för att jag sagt något dåligt så var hen troligen inte särskilt mycket att ha från första början. Om en enskild feminist får något att tycka att det är lika bra att lägga kvinnokampen på hyllan, då var hen nog inte så jävla engagerad i kvinnokampen från första början.

Att Vettiga Feminister™ försöker få feminister att utöva denna självcensur är problematiskt. Det kommer i slutänden göra, och har troligen redan lett till, att vi börjar uttrycka oss mer och mer på patriarkatets villkor, allt för att vi ska passera som Vettiga Feminister™. Tack men nej tack, jag tänker inte spela på deras spelplan, inte ens för en liten stund.

Twitter 18/7. Om våldtäkt.

När folk ska ”förkasta” våldtäkter genom att kalla individerna som utför dem för den elakare saken efter den andra. Ni tror att ni gör något bra, men egentligen bidrar ni bara till den mytbildning kring våldtäkter som råder och tillåter dem. För om våldtäkt är det värsta en människa kan göra, hur ska vi då acceptera att vänner, bröder, fäder utför dessa? De är ju inga monster.

Genom att skapa myter kring våldtäktsmän som ondskan själv så låter vi desto fler verkliga våldtäktsmän komma undan. De flesta våldtäktsmän är inte ens medvetna om att de våldtar. Våldtäkten är en så inlemmad del av vår kultur att den sker ”naturligt”. Att inte inhämta samtycke, att ”köra på” fast kvinnan inte visar vilja, allt detta är handlingar som leder till våldtäkt. Det förrädiska med våldtäktskulturen är att den gör allt detta till normala inslag i människors sex. Våldtäkten finns alltid närvarande.

Våldtäkten är inget väsensskilt från vanligt patriarkalt sex, utan snarare att dra det till sin spets. I det vanliga patriarkala sexet finns alla ingredienser som gör en våldtäkt: brist på konsensus, manlig makt, manligt tolkningsföreträde. Om vi inte motverkar detta kommer våldtäkter fortsätta ske. Det är synen på sex som i grunden måste förändras.

Att män självgott säger ”om tjejen säger nej slutar jag direkt” är i sig ett bevis på våldtäktskultur. Som om det räckte? En ska inte behöva säga nej. Män ska lyssna in, känna efter, förstå vad som är okej. Sådant märker en om en är lyhörd. Om du kör på helt obekymrat tills det magiska ”nej” kommer så löper du stor risk att ha sex med någon mot dennes vilja. Och det är det som är problemet. Att alla lär sig att ett ”nej” ska respekteras, men att allt innan dess är okej.

Uttrycket ”våldtäkt är inte sex” är problematiskt. För det ger bilden av att kulturen kring sex inte har något med våldtäkt att göra. För att vi ska förstå varför våldtäkter sker måste vi förstå varför sex ser ut som det gör. Hur det är patriarkalt. Innan vi förstår och kritiserar sex kan vi inte förstå och kritisera våldtäkt. Vi kan inte behålla det patriarkala sexet men slippa våldtäkten.

Problemet är att alltför många män anser sig har rätt till kvinnors kroppar innan annat angetts. Innan det där ”nej” kommer. Sex konstrueras som att män agerar på kvinnor, som objekt, inte som ett ömsesidigt samspel. Män kommer med förslag som kvinnor har att tacka ja eller nej till. De är inte agenter som kan utforma, de kan bara tillåta eller avslå. Innan vi börjar se kvinnor som sexuella agenter så kommer våldtäkterna inte att upphöra.

Vad är förtryck?

Burgschki efterlyser en definition av förtryck från min sida. Jag tror nog att den här definitionen som kommer från boken Kärlekskraft, makt och politiska intressen av Jónasdóttir är en som ligger mig varmt om hjärtat:

Förtryck tolkas som en långvarig (ideologisk) bearbetning av personers grundföreställning om sig själva och sin plats i tillvaron. Den springande punkten är att personerna själva aktivt övertar denna hållning och inte nödvändigtvis upplever den som förtryckande. Självuppoffringen moraliska princip, att leva för andra, fungerar som ett förtrycksmedel vilket på ett speciellt sätt riktas mot kvinnor.

Det handlar alltså om ett långvarigt bearbetande av en persons uppfattning om sig själv och sin plats i tillvaron. Förtryck är alltså inte detsamma som att en enskild gång vara taskig mot någon, utan det måste ske systematiskt och handla om ett grundläggande omarbetande av en persons självbild. Jag skulle kunna kalla mobbing förtryck, däremot ett rån eller ett krogbråk tycker jag inte är det. Sådana incidenter kan såklart sätta sig djupt i en persons självbild, men det rör sig inte om något systematiskt.

Jag anser inte att förtryck kan ske utan makt. Alltså: en kvinna kan inte utöva patriarkalt förtyck, eftersom hon inte innehar patriarkal makt. Patriarkal makt är något som män innehar. Däremot kan en kvinna teoretiskt utöva såväl rasistiskt förtryck som klassförtryck, så länge hon innehar en maktposition i dessa strukturer. Men nu talar vi om patriarkalt förtryck, och det kan kvinnor inte utöva. Kvinnor kan däremot upprätthålla patriarkatet, vilket såklart är problematiskt, men de kan inte förtrycka.

Män förtrycker kvinnor genom att upprätthålla patriarkatet, som jag skrivit om här (alltså läs den inlägget för det är typ det jag är mest nöjd med på denna blogg). Citerar mig själv lite:

Min syn på patriarkatet är att det är en väldigt grundläggande struktur i samhället i vilket kvinnor och mäns definieras som motsatser till varandra och män överordnas. Denna struktur syns inte bara, som vissa vill hävda, i att några få män sitter på jättemycket makt och att majoriteten av såväl kvinnor som män är maktlösa, utan den finns också med i alla relationer mellan kvinnor och män, och så framförallt tvåsamma relationer eftersom kvinnor och män där möts som kvinnor och som män, alltså som könsliga varelser. Patriarkatet upprätthålls dels genom våld och hot om våld, men också genom att kvinnor lär sig att deras plats är den underordnade.

Mitt uttalande om att ”alla män förtrycker alla kvinnor” bygger på premissen att män ständigt bidrar till att återskapa kvinnor som kvinnor, och alltså återskapa den förtryckta positionen. Detta gör män främst genom att ha relationer till kvinnor, såväl familjerelationer, vänskapsrelationer och kärleksrelationer. Det finns såklart män som inte har relationer till kvinnor, men det rör sig ofta om män som lever mansseparatistiskt (typ munkar) och därmed såklart också återskapar kvinnor som kvinnor.

Även män som aktivt arbetar emot könsmaktsordningen ingår i detta system, och har därför i praktiken inget annat val än att förtrycka, eftersom vi alltid återskapar oss själva som könsliga varelser. Alla män förtrycker alla kvinnor till dess att patriarkatet är upphävt. Detta innebär såklart inte att en är en ond människa eller att en inte kan göra gott. Det finns gott om män som bidrar en massa till den feministiska kampen, men det gör tyvärr inte att de inte samtidigt är förtryckare.

Burgschki har rätt i att det handlar om sociala strukturer och att det krävs kollektiv kamp för att ändra på dem. Jag tycker dock fortfarande att det är viktigt att poängtera att alla män är delaktiga i förtrycket av kvinnor, faktiskt just för att göra denna poäng. Patriarkatet upphävs inte för att du som man är snäll mot kvinnor, utan det krävs genomgående förändring av samhället för att upphäva den förtryckande struktur som gör även dig till förtryckare. Och kämpar du inte för detta, tja, då är du inte bara en förtryckare utan dessutom en förtryckare som upprätthåller och oproblematiserat skördar frukterna av ditt förtryck.

Att vara nyanserad.

Det finns en allmän tendens att blanda ihop åsikter utanför den politiska mittfåran med att innehavaren på något sätt skulle vara onyanserad eller ogenomtänkt. Detta händer mig precis hela tiden, människor tycker att jag är ”onyanserad” för att jag till exempel tycker att alla män förtrycker alla kvinnor.

Vad innebär egentligen ”nyanserad”? Jag tänker att det borde vara att ha tänkt igenom sina åsikter ordentligt, tänkt igenom saker ur många olika vinklar och vägt in många olika aspekter, stött och blött motargument och så vidare. Detta har jag verkligen gjort. Jag har ändrat åsikt många gånger under årens lopp, jag har verkligen tänkt igenom det jag tycker och jag kan argumentera för det. Däremot har jag åsikter som står långt ifrån den politiska mittfåran. Detta verkar enligt vissa göra mig onyanserad.

Människor som är till exempel liberala blir sällan anklagade för att vara onyanserade, även om de aldrig har sett saken ur någon annan vinkel eller tänkt över andra ideologier. Någon som till exempel tycker att parlamentarism är fett blir inte kallad ”onyanserad” för att hen inte övervägt andra demokratimodeller. Det är såklart för att dessa idéer är de som råder i samhället för närvarande, en behöver liksom inte försvara dem eller tänka över andra alternativ för att folk ska bli nöjda för det är bara så jävla självklart. På samma sätt anklagas ingen för att vara onyanserad för att inte på riktigt tänka över till exempel nazism, för det anses inte vara ett perspektiv en bör tänka över (vilket är helt i sin ordning).

Jag får en känsla av att det inte handlar särskilt mycket om att vara genomtänkt eller nyanserad utan mer om vilka åsikter en har. Det är såklart helt okej att inte hålla med mig, däremot tycker jag det är märkligt att anklaga mig för att vara onyanserad för att jag ibland uttrycker mig på ett sätt som uppfattas som extremt. Hade jag varit mer ”nyanserad” om jag hade uttryckt mig lite snällare och vagare, kanske sagt ”en stor majoritet av männen förtrycker kvinnor” eller liknande? Det är ju fortfarande ett uttalande om hur världen är beskaffad, men kanske ett som ligger närmre vad gemene man tycker i frågan. Eller hade det varit bättre om jag skrivit ”jag tycker att alla män förtrycker alla kvinnor”. Gör vagheten att det är mer ”nyanserat”?

Det är ett problem att alla uttryck för åsikter som ligger utanför den politiska mittfåran ses som onyanserade och att det liksom är det som är själva problemet med dem. Då ska någon komma in och ”nyansera” med sitt perspektiv, som för det mesta är något jag hört hundra gånger förut. När jag sedan avfärdar deras åsikter eller perspektiv så tycker de att jag ”vägrar ta till mig”. De verkar vilja att jag ska säga typ ”ja, du har en poäng, ska genast ändra min åsikt litegrann” och sedan ska vi blanda ihop våra åsikter till en smet och komma ut ur det hela med någon slags mysig konsensus. När jag istället helt enkelt säger: ”nej, så tycker inte jag” så är jag onyanserad, helt enkelt för att jag förkastar ett visst perspektiv eller en viss åsikt. Oavsett vilka grunder jag gör det på, oavsett hur mycket jag funderat på saken, så är jag onyanserad för att jag inte delas deras åsikt om så bara litegrann.

Såhär: att en inte förkastar något perspektiv betyder inte att en är mer nyanserad eller närmare sanningen på något sätt. För det första kommer en sådan syn på saken alltid att leda till att en hamnar någonstans i mitten, eftersom de perspektiv som presenteras som relevanta ofta är just någonstans där. Det blir väldigt svårt att ligga utanför den politiska mitten om en måste acceptera varje perspektiv som presenteras för en. För en person som jag, som ställer mig emot väldigt mycket i det rådande samhället, så blir det omöjligt att inkorporera deras perspektiv i mitt eftersom grundpremisserna skiljer sig åt såpass mycket. Blir jag då onyanserad helt enkelt för att jag inte tycker som de gör? Det blir tyvärr det som blir resultatet.

Att hålla på och ändra åsikt om saker och ting för att en ska vara ”nyanserad” känns som en extremt konstig sak att göra. Jag brukar vara mån om att mina åsikter ska hänga ihop och sådär, inte att de ska vara någon slags avspegling av den allmänna opinionen. Jag skulle önska att folk angrep mina resonemang med argument istället för att kalla mig ”onyanserad”. Argument går liksom att ta ställning till och förstå, avfärda eller ta till sig, att bara fälla något jävla omdöme om mitt resonemang säger mig exakt ingenting mer än att personen ogillar det jag skriver. Ungefär som att ge mig betyg. Vad säger det mig om någon tycker att mitt argument får IG?

Jag skulle gärna vilja se lite mindre intellektuell lathet från vissa som försöker kritisera mig. Om du nu tycker att alla män inte förtrycker alla kvinnor, förklara varför? Skriv inte bara att jag är ”onyanserad” eller ”drar alla över en kam” utan bemöt mig istället. Lägg fram en patriarkatteori som inte bygger på detta (de finns garanterat), så kan vi diskutera.