Kategori: Politik

Byt inte ut normkritik mot krass auktoritet.

Jag är lite sen på bollen med att läsa Boisens krönika om att alldeles för små flickor har bh på sig. Jag har flera problem med krönikan, bland annat att hen verkar mena att killar skulle vara helt okonstlade i den åldern, som om inte även de får lära sig en massa normer och regler kring hur en ska vara. Jag har även problem med antagandet att bh skulle vara något nödvändigt för alla vuxna kvinnor, troligen skulle de flesta klara sig utmärkt utan.

Jag tycker också att hela förbudsretoriken är problematisk, precis som Lady Dahmer är inne på är det inte smink eller bh som är det grundläggande problemet. Jag tänker att det en måste angripa är det som gör att flickor känner det behovet Boisen beskriver. Detta måste dels göras på en samhällsnivå genom att sluta tvångsobjektifiera folk, men kan även göras i hemmet genom att sluta bekräfta flickor för att de är ”söta” och att som förälder försöka undvika att hetsa kring sitt eget utseende. Det är klart att flickor som ser mamma sminka sig och så vidare varje dag själva blir sugna på det. Jag har svårt att se hur något skulle bli bättre av att vi förbjöd just vissa uttryck för detta till en viss ålder.

Det mest problematiska i detta tycker jag dock är det som står i Boisens andra krönika om saken:

Foundationfria kvinnor ger foundationfria barn skrev en klok kvinna till mig på twitter i går. Hon har rätt. Barnen speglar en sjuk värld. Sanningen är att vi inte är jämställda i Sverige i dag. Sanningen är att de flesta kvinnor sminkar sig när de går till jobbet. Men nästan inga män. Varför är det viktigare för kvinnor att vara vackra? När min kloka dotter försöker med argumentet ”Men du sminkar dig ju mamma” säger jag bara: ”Ja. Det får du också göra om du vill: När du blir vuxen! Men nu är du ett barn. Och jag bestämmer att du inte får sminka dig nu”.

Egentligen är det väldigt enkelt. Medan vi bränner upp alla bh:ar för barn, kan vi minnas en viktig sanning vi kanske glömt bort: Låt barn vara barn. Och inte minst – låt våra unga flickor vara barn.

Ofta när saker likt denna diskuteras så skapas den här dikotomin mellan barn och vuxen. Barn måste till varje pris skyddas från sin egen vilja, medan vuxna anses vara kapabla att bestämma allting själva. Plötsligt går frågan från att handla om vad som är bra för människor till att handla om vad som är passande för just barn. Nu handlar det inte om att kritisera några normer kring kvinnors utseende utan om att låta ”barn vara barn”, helt frikopplat från någon form av diskussion kring samhället i stort.

Istället för att faktiskt diskutera det här med normer och ideal så hänvisar Boisen rent krasst till sin auktoritet som vuxen. Vad tror ni barnet lär sig av det? Troligen inte att inte sminka sig utan snarare att vuxna bestämmer och att smink och bh är en cool vuxengrej. Jag förstår inte vad Boisen tänker sig att det ska lösa över huvud taget.

Jag är ledsen, men bara för att du är vuxen betyder inte det att du kan fatta bra beslut kring dig själv. Strukturer och normer är lika mycket en realitet för dig som för ditt barn, och det går liksom inte att förklara det som ”okej” bara för att du är vuxen. Vuxna människor är precis lika mycket slavar under strukturerna.

Sluta tro att ni är perfekta bara för att ni är vuxna. Med den inställningen kommer vi inte att krossa några strukturer alls. När en byter ut normkritik mot krass auktoritet så skjuter en sig själv i foten jävligt mycket.

Diskutera gärna mina åsikter, men håll käften om min retorik.

Igår var jag sugen på lite drama i mitt liv, så jag skrev ”alla män förtrycker alla kvinnor” på twitter, detta förbjudna som en absolut absolut inte får skriva, får då kan ju män bli ledsna och inte vilja vara feminister eller något (jag har skrivit om det här och här).

Vissa undrar varför jag ”skriver så”. Svaret är enkelt: jag skriver så för att det är sant. Jag tycker att alla män förtrycker alla kvinnor (utom de som typ ligger i koma, lever helt isolerat, men det fattar ju vem som helst att den som inte kan agera inte kan förtrycka). Det är min idé om hur patriarkatet fungerar. Vidare så skriver jag så för att jag tycker att det är viktigt att förmedla att en inte kan bli ”färdig” som man innan patriarkatet blir helt bortsopat, jag tycker det är viktigt att förklara att även jämställda män förtrycker kvinnor.

Jag förstår såklart att vissa inte är mottagliga för att alla män förtrycker alla kvinnor. Jag förväntar mig inte att Ström ska lyssna på mig. Däremot tror jag att jag med den ton jag kör på kan få människor som är insatta i feminism att inse hur omfattande förtrycket är. Eller snarare; jag vet att det är så, för det ser jag på reaktionerna jag får. Jag tycker att det här är väldigt viktigt för att dra människor ur sin bekvämlighet (tangerar även detta på sista frågan här). Det kommer såklart att finnas en massa personer som stöter insikten ifrån sig, och för dessa är det bra att det finns andra feminister som inte är lika hårda i sin ton. Men jag tror även att det är viktigt att ruska feministiska män ur sin bekväma position, får dem att inse att de också förtrycker. Annars kommer vi hamna i ett hopplöst läge där alla män som typ kalla sig feminister helt slipper tänka på hur de förtrycker.

Jag är helt för diskussion om hur patriarkatet fungerar. Den som vill får gärna lägga fram en patriarkatteori som inte innefattar alla mäns förtryck av alla kvinnor, så kan jag förklara hur jag ser på saken. Sådant tar jag på allvar, även om jag inte håller med. Däremot så vill jag inte höra något om min ”retorik”. För det första är det ett problem när folk håller på och snackar om att en ska hålla ”god ton” och så vidare, för det gynnar i princip alltid de som har makten. För det andra finns det ett problem med att ändra vilka ord en använder, eftersom språket avgör väldigt mycket vad vi kan uttrycka. Jag skrev om detta i ett tidigare inlägg:

Ord är inte bara verktyg för att uttrycka tankar, utan de är också verktyg för tanken, de begränsar och möjliggör. Om vissa ord inte finns kan vissa saker inte uttryckas, i alla fall inte på samma enkla sätt. Därför är det inte oskyldigt att byta ut orden, för samtidigt som en gör det betyder en också ut innehållet. Feminismens begreppsmodell är oerhört effektiv och tydlig när det gäller att verbalisera den värld vi lever i, och det är såklart skrämmande för de som profiterar på den. Det är klart att de gör allt som står i deras makt att få oss att överge denna begreppsram som så låter oss se igenom deras värld så effektivt. Men utan dessa begrepp står vi handfallna, det är som att överge ett verktyg.

Jag tror att en handikappar sig själv om en slutar använda vissa begrepp, säga vissa saker, för att det inte faller i god jord. Jag menar att alla män förtycker alla kvinnor och därför säger jag det. Jag vill inte hålla på och ”anpassa” mitt språkbruk så att män ska kunna ta det till sig, för då tror jag att jag skulle förlora en hel del i analys och skärpa. Jag tror helt enkelt inte att en kan ändra språket utan att ändra innehållet, förflytta ramarna för vad en kan tänka och säga.

När folk tycker en har fel retorik handlar det oftast om att de tycker en har fel åsikter. Diskussion om olika meningsskiljaktigheter inom feminismen för jag gärna, men någon slags metadiskussion kring hur en ska uttrycka sina åsikter klarar jag mig bra utan. Det är nämligen nästan alltid den liberala hegemonin om att en ska hålla ”god ton” och så vidare som smyger sig in där, fast obemärkt.

Ser jag ut som din jävla coach?

Ibland får jag frågan ”men om nu alla män förtrycker, hur ska en motivera sig att förändra sig?” av män. Jag undrar verkligen; ser jag ut som er jävla coach? Tror ni att mitt syfte är att typ stå i någon färgglad tröja och blåsa i en visselpipa och berömma er och peppa er när ni gör något rätt?

Jag har nyheter: feminismen är inte någon ideologi med syfte att ”motivera” män att göra olika saker. Jag förstår att det kan kännas lite konstigt när allt annat i världen är anpassat efter en, men eftersom feminismen är en ideologi som handlar om kvinnor och kvinnors rättigheter så är den faktiskt inte först och främst till för er, hur konstigt det än kan kännas.

Ska jag skita i att säga sanningen för att du kanske blir omotiverad av den? Som om mina teorier, min ideologi, var till för att peppa dig.

Om du som man känner att du behöver bli ”motiverad” för att kämpa emot förtrycket av kvinnorna i din närhet eller i resten av världen så har du faktiskt ingenting i feminismen att göra. Alltså verkligen, du behövs inte här, du gör ingen nytta. Feminismen klarar sig bättre utan dig, utan att behöva stå och peppa dig till att typ diska en extra gång.

Vissa män verkar vara feminister bara för att kunna bli färdiga, för att kunna bli ”godkända” som bra män. På vägen vill de ha en jävla massa motivation och pepp och beröm, som vi feminister såklart ska bistå med. Jag är ledsen, men det fungerar inte så. Ni kan lika gärna dra på direkten. Ni kommer aldrig att bidra till kvinnokampen med den inställningen, och då är det lika bra att vi inte slösar vår tid på att coacha er.

Hur bemöter en folk som viftar bort sexism som extremfall?

Fick denna fråga från Sara:

Jag har stött på ett resonemang när jag diskuterat detta med twitterkvinnohatet om vårt fotbollslandslag, att dessa killar som skrivit tweesen är människor med låg IQ, att de är extrema kvinnohatare och att majoriteten av män aldrig skulle säga så osv. Jag tror dock att de åsikter som vädrades på twitter om landslaget är en ganska generell syn på kvinnliga idrottare, även om folk kanske inte uttrycker sig så starkt kring det. Men att det finns något förlöjligande över kvinnliga idrottare och såklart ett utseendefokus ist för prestationsfokus.

Jag vet iaf att de har fel när de menar att det är ett fåtal som tycker så här. Jag vet bara inte vad jag ska säga för att argumentera emot det. Hur kan en argumentera kring detta på ett ganska kortfattat sätt? En måste väl sätta in det in det stora samhälleliga strukturerna, utan att hålla en predikan i det oändliga. Och hur kan en lägga fram tesen att alla män förtrycker kvinnor och att alla män därför måste ta ansvar för sin del i den patriarkala strukturen, utan att få folk att bli allt för indignerade. Helst vill jag att folk ska ta till sig det jag säger och inte försätta sig i försvarställning där inget går in.

Detta är något en ofta stöter på i olika sammanhang. Det kan till exempel sägas att människor som våldtar bara är ”idioter”, som om det var något slags extremfall eller defekt och inget som har med samhället i övrigt att göra. Precis som du skriver är detta på tok för vanligt för att kunna förklaras som någon slags abnormalitet. Jag tycker att du kan påpeka att det inte bara handlar om de som skriver saker likt detta, utan alla som retweetar det och skrattar åt det också. Precis som att de som hejar på är en lika stor del av mobbing som de som säger elakheterna så är de som skrattar eller sprider i det här fallet en lika stor del av problemet.

Jag tycker att du först ska fråga om de tror att uttryck för sexism inte har något med hur vi ser på män och kvinnor i stort att göra. Få brukar kunna svara rakryggat ja på den här frågan, och även de som gör det kanske tänker till lite senare. Jag tror att det är bra att så lite tankefrön i folks huvuden. Fråga om de tror att samma saker skulle sägas om herridrott i samma utsträckning och så vidare, om de inte tror att det finns ett samband mellan att damidrott är så mycket mindre populärt, har så mycket sämre villkor och att folk uttalar sig såhär om det och så vidare. Försök helt enkelt att pedagogiskt påvisa kopplingen mellan dessa extrema uttryck för förakt och det som brukar passera. För det extrema kommer ju inte ur ett vakuum, det har ju grott fram ur ett samhälle där den här synen på damidrott finns, fast för det mesta kanske lite mindre uttalad. Det viktiga är att få människor att begripa kopplingen mellan den grundläggande strukturen och de extrema uttrycken för den, och det kan göras på ett ganska smidigt sätt genom att ställa ledande frågor och så vidare.

Sedan tycker jag även att en kan dra paralleller till just mobbing, som jag gjorde innan. Det är något de flesta kan relatera till tänker jag mig. Fråga om de tycker en ska stå passiv om någon är taskig mot någon annan. Det är såklart att personen som är taskig är en idiot, men genom att ignorera problemet så underlättar en att personen ska kunna fortsätta med sin idioti, och den som blir utsatt blir ju precis lika utsatt i vilket fall. Om en verkligen tycker att något är idiotiskt så borde det inte vara så svårt att sätta sig emot den som säger det. Fråga om de skulle resonera på samma sätt som de hörde någon säga rasistiska saker. Det är viktigt att sätta sig emot även det en kanske tycker är såpass korkat att det borde vara självklart att ingen säger det. Det räcker liksom inte med att själva ha ”bra” värderingar, utan en måste även visa att de dåliga värderingarna inte är okej. Om en inte markerar emot sådant så kommer människor att tänka att det är okej att skämta om sådant, att ha de värderingarna.

Ingen människa är mer lämpad för tungt arbete.

Ibland hör en privilegierade människor prata om arbete. De kan till exempel säga att de inte pallar med att inte få bestämma över sina arbetasdagar själva, eller aaaldrig skulle orka med så stressigt/fysiskt tungt arbete som vissa gör och så vidare. Jag har nyheter: det är inte bara för er det suger att arbeta under dessa former, det är en smärta för alla. Det är inte kul för någon att inte kunna planera sina egna dagar, att behöva jobba mycket, att stressa eller att jobba tungt. Skillnaden är att vissa inte har möjligheten att välja bort, att känna efter. Samma gäller när folk håller på och ”unnar” sig typ lite ledigt, för att ”jag tycker det är viktigt att ta hand om sig själv” eller för att just de måste ”varva ner” ibland. Du är inte ensam om detta! De flesta skulle nog unna sig en dag ledigt oftare om de kunde. På samma sätt hade du gått till jobbet och slavat även om du egentligen inte hade lust om du var tvungen till det.

Det är inte heller helt ovanligt att människor med tunga, stressiga jobb, till exempel inom vården, hyllas för att de är så himla starka. De är så starka som orkar. Som om det handlade om val och egenskaper och inte om vad en är tvungen till. De flesta som behöver vara starka är det, i alla fall för ett tag. Men det sliter mer på kroppen, något som märks i att folk med tunga yrken i regel dör tidigare, får mer arbetsskador och så vidare. De flesta hade nog jobbat mindre om de hade haft möjligheten.

Den stora risken med detta är att en essentialiserar den dåliga livssituationen. Att en göra det till en fråga om vad olika personer har för fallenhet och inte, att vissa personer pallar mer skit än andra, och inte om att de flesta anpassar sig efter jobbiga livssituationer om de måste men att det är något som också sliter på en.

Det finns ingen som är mer eller mindre lämpad för ett tungt och slitigt arbete, det är något som alla människor borde ha så lite av som möjligt i sina liv. Alla människor borde kunna känna efter, ta en dag ledigt, fokusera på sina egna behov. Inte bara käcka lyckade entreprenörer. Alla människor behöver kunna göra detta, det är inte ett behov som plötsligt uppkommer i en särskild samhällsklass, utan ett behov som alla har men som vi måste undertrycka i olika grad beroende på vilken position vi har.

Kön spelar roll.

Ibland tycker folk att jag pratar för mycket om kön när jag pratar om relationer. De tycker kanske att det inte handlar om kön, utan att det handlar om Individer™. Vissa tycker kanske att jag som feminist borde bry mig mindre om kön och så vidare. Sedan slår de sig för bröstet för att de inte ”tycker kön är viktigt” och att de därför är så himla mycket finare och bättre feminister än jag, som är så himla könsfixerad och dömer folk efter kön och liknande.

Detta är vad jag kallar idealism; att ha en idé om hur en vill att saker och ting ska vara och sedan bara tycka att alla ska agera som i det här tänkta drömsamhället på direkten. Vi vill ha en värld där kön inte spelar roll, därför ska vi nu, i denna stund, agera som om kön inte spelar någon roll. Alla som pratar om kvinnor och män som grupper är själva orsaken till ojämställdhet och så vidare.

Det är jättefint att folk vill ha jämställdhet och så, men det räcker tyvärr inte. Jag tänker att grunden för all form av samhällsförändring är att skapa en idé om var en vill komma, men en kan liksom inte stanna där. En måste också identifiera vad i dagens situation som gör att vi inte är där. Om män och kvinnor inte är jämställda kan vi inte låtsas som att de är det, utan vi måste utgå från den här olikheten i livsvillkor för att skapa en idé om hur en kan nå jämställdhet.

Att låtsas som att män och kvinnor bara är olika slags Individer™, att det inte finns något i deras personlighet och liv som beror på deras kön, är att göra jämställdheten en stor björntjänst. Det är att gå direkt på målet och agera som om samhället vore jämställt, som om kön inte spelade roll. Kruxet är att det ju verkligen inte är så idag. Kön spelar otroligt stor roll, och samhället är ojämställt. Den som vill förändra dessa förhållanden måste prata om kön, kan inte blunda för att det spelar roll. Det kanske är jävligt bekvämt att strunta i att göra detta, att låtsas som om vi redan nu lever i den jämställda världen och kan skita i att göra något åt saken, att låtsas som om det största jämställdhetsproblemet ligger i att feminister pratar om kön. Men så kommer vi inte nå jämställdhet, utan endast spela en stor jävla teater.

Män.

IMG_20130702_162253

Förra veckan var jag ju på festival och jobbade för Karlstad tjejjour. Vi hade ett tält där vi hade pyssel och liknande, dit folk kunde komma och hänga, samt ett gäng sängar som tjejer kunde sova i om det behövdes.

Nå, nu tänkte jag i alla fall skriva lite om Män, ett fenomen jag observerat mycket under denna festival.

Kommentaren ”men varför finns det ingen killjour” haglade tätt. Inget hindrar någon från att starta en jävla killjour. Det är inte så att tjejjourerna har startat sig själva. Vissa verkade liksom vilja bli diskriminerade. De kom in i tältet och ba ”vadå äre bara för tjejer eller” och när vi sa att killar var välkomna in så typ… mumlade de lite och gick? Så jävla fånigt.

Många män tog också helt ogenerat fruktansvärt mycket plats. Alltså verkligen skrek och hade sig. Då körde vi såklart ut dem, vilket vi även hade gjort om de var tjejer. Grejen var bara den att det aldrig var tjejer. Det var aldrig tjejer som ägde hela rummet på bekostnad av andra, det var aldrig tjejer som pratade med så hög röst att det hördes i hela tältet.

Även de ”snälla” killarna hade dessa tendenser, tendensen att äga rummet, att antingen föreläsa för tjejerna eller bara prata med varandra så att tjejerna satt och lyssnade och fnissade åt alla deras lustigheter. Tendensen att omforma hela umgänget efter sitt eget tycke.

Förstod jag inte meningen med kvinnoseparatism innan gör jag det garanterat nu.

Vem har rätt till tolerans?

Ofta talas det om att en ska ha ”tolerans” och/eller ”förståelse” för olika saker. Jag tycker att detta är en intressant retorik på många sätt, dels för att jag tycker att ”tolerans” verkligen inte är något vi behöver mer av rent generellt (gud vad mycket skit folk tolererar) men främst för att det alltid är intressant att se när denna retorik plockas fram och av vilka. Om vi till exempel ser på Husby så har det funnits en ganska stark borgerlig röst om att en ska ”förstå” polisens situation. De har det svårt, det är jobbigt med ”bråkstakar”, de måste faktiskt också får försvara sig och till slut min favorit: poliser är också människor!

Det stämmer såklart allt detta. Poliser är människor. Tyvärr är de människor som valt att ägna sitt liv åt att arbeta för att medelst våld upprätthålla den borgerliga staten. De har också valt, för här handlar det faktiskt om medvetna val, ett yrke som är riskfyllt och som inbegriper jobbiga situationer som att ”få lugn” i jobbiga områden. När någon kallar en polis för snutjävel eller gris eller något så kan detta inte jämföras med att polisen kallar något för blatte, svarting och liknande. Polisen har i situationen ett maktövertag, de har vapen och annan utrustning men framförallt så har de lagen på sin sida.

Så varför riktar vissa människor sina sympatier gentemot polisen snarare än ”bråkmakarna”? Varför är det polisen som vi ska se ”människan” inom? Den som förtjänar sympati är väl inte den som har en maktposition, har haft möjlighet att välja bana i livet och så vidare?

Samma fenomen kan observeras på många olika ställen. Ofta så uppmanas kvinnor som blivit utsatta för förtryck i relationer att se ”människan” hos sin förtryckare, vi uppmanas till att se ”människan” som ligger och trycker i Åkessons inre. Uppmanas han som slår sin fru att se människan i henne, uppmanas Åkesson att se människan i invandraren hen vill utvisa? Nej, de förutsätts inte ha den kapaciteten, det intresset. De ses som oföränderliga, det är vi andra som ständigt ska sträva efter förståelse av deras uppenbarelser, som behandlas som vore de orubbliga berg.

När människor predikar vikten av tolerans och att ”se” det fina i andra människor så görs detta ofta med en klapp på den egna axeln och med något slags anspråk på att vara humanistisk. Men varför är det bara vissa människor som förtjänar att åtnjuta denna tolerans och förståelse, och varför är dessa människor nästan aldrig de förtryckta utan tvärtom förtryckarna? Är det för att förtryckarna inte antas kunna ändra på sitt agerande, inte anats kunna se andra människor? Är de i så fall värda vår tolerans och sympati? Eller handlar det om en förlängning av samma maktordning som gör de förtryckte förtryckta och förtryckarna till förtryckare till att börja med?

Använt såhär blir talet om tolerans och förståelse ännu ett maktmedel som riktas mot de som har det sämre. De som har det sämre ska liksom anstränga sig för att göra ett rollövertagande och förstå sina förtryckare, men förtryckarna behöver inte göra detsamma. På detta sätt upprätthålls förtrycket, eftersom de underordnade ständigt tvingas till att se sina förtryckare som människor och därmed inte till fullo kan känna ilska och omkullkasta ordningen. De uppmanas ständigt till empati, en empati som blir förlamande om de vill ta sig ur sina bojor.

Varför är det så svårt att tänka sig produktionsformer utanför kapitalismen?

Texter om annorlunda produktionsformer än de kapitalistiska verkar vara något av det mest komplicerade människor kan läsa. Något gör att det blir väldigt svårt att begripa hur en skulle kunna organisera en produktion bortom kapitalismen. När jag tar upp till exempel slavsystemet som ett exempel på ickekapitalistisk produktion så tror folk att jag menar att slaveri på något vis vore att föredra, det tycker jag såklart inte. Den kapitalistiska produktionen är såklart friare för alla inblandade än vad slavsystemet var. Syftet är inte att säga att något är bättre utan att tydliggöra vad som är specifikt för kapitalistiska produktion, vilket jag bland annat anser är exploateringen av arbetare som säljer sitt arbete på en fri marknad.

Att produktionsformerna har förändrats över historien är ett faktum som knappast någon ifrågasätter. Den kapitalistiska produktionen har bara några hundra år på nacken, innan den har vi haft en mängd olika system för produktion där i princip alla har gått ut på någon form av utsugning eller exploatering av vissa människor som gjort att andra människor kan arbeta mindre.

Problemet för min del är liksom inte arbetet i sig, utan det ofria arbetet en utför för andra människors vinning, och som en ofta är tvungen att utföra för att överleva. Jag anser att det måste vara ett prioriterat mål i samhället att minimera mängden arbete, men det faktum att människor kan exploatera andra människors arbete är en stor bromskloss för detta och dessutom principiellt fel i sig. Jag tänker mig att i ett samhälle där människors arbete inte exploaterades, utan en själv fick skörda frukterna av sitt eget arbete, så skulle de flesta troligen välja att prioritera fritid i högre grad. Idag producerar de flesta människor väldigt mycket mer värde än vad de konsumerar, och det är dessutom inte de själva som har makten att utforma sitt eget arbete.

Att människor byter grejer med varandra, eller snarare delar upp arbete emellan sig, kommer såklart att ske i alla någorlunda utvecklade samhällen, problemet är inte detta utan den exploatering av arbetares arbete som sker. Ett ickeexploaterande system behöver (och kan) inte innebära att alla sköter sin egen produktion av förnödenheter, snarare handlar det om att alla som är inblandade i produktionen har lika mycket att säga till om och lika rätt till frukterna av arbetet. Du kan tänka dig ett helt land med en gemensam produktion som inte bygger på exploatering av mervärde, utan där alla får ta del av det som produceras.

Fantasilösheten i att inte kunna tänka sig ett sätt att organisera produktion som inte bygger på att vissa människor exploaterar andra är svindlande. Varför skulle exploatering vara en förutsättning för produktion? Troligen skulle det i ett postkapitalistiskt samhälle inte produceras lika mycket saker eftersom det inte skulle finnas något behov hos olika kapitalister att hitta på och sälja in nya produkter bara för att kunna tjäna pengar. Istället kan en tänka sig att människor på ett mer medvetet plan skulle styra produktionen i samhället på ett sätt som gav dem mest behovstillfredsställelse i förhållande till produktionstid. En kan till exempel tänka sig att det inte skulle behöva finnas 50 olika tandborstar att välja mellan i en vanlig mataffär eller att saker skulle produceras främst för att brukas länge och hålla istället för att produceras för att gå sönder och bytas ut. På det sättet är kapitalismen en förutsättning för den typ av produktion vi har idag, men frågan är om detta är något vi är det minsta intresserade av att behålla.

Jag tycker att det är uppenbart vilka nackdelar som finns i ett kapitalistiskt produktionssätt, helt enkelt att det styr produktionen från att handla om tillfredsställelse av mänskliga behov till att handla om att skapa tillväxt i det kapitalistiska systemet. Beteenden som är uppenbart irrationella om en tänker sig en situation där människor själva får tillgång till frukterna av sitt arbete och är fria att förändra sin produktion efter detta, som att producera helt onödiga grejer, saker som slängs eller som går sönder snabbt, blir inom kapitalismen rationellt eftersom människor dels tjänar på det, dels för att det är grundläggande för att systemet alls ska fungera.