Kategori: Politik

Hur kapitalismen upprätthåller patriarkatet.

Vissa har frågat hur jag menar när jag säger att kapitalismen upprätthåller patriarkatet, eftersom patriarkatet fanns innan kapitalismen och så vidare. Jag vill påpeka att jag aldrig sagt att patriarkatet skapats ur kapitalismen, däremot att den upprätthåller det. Det vore ganska märkligt att tro att patriarkatet inte existerade innan kapitalismen. Troligen kommer patriarkatet också att kvarstå  någon mån efter kapitalismens fall.

Jag ser patriarkatet och kapitalismen som två från varandra självständiga maktordningar i betydelsen att de har två olika självständiga grunder, men de växer in i och reproducerar varandra. I det borgerliga samhället ser patriarkatet annorlunda ut än i det feodala, till exempel. Det beror på att det måste ta andra former för att fungera ihop med samhället i övrigt. Kapitalismen och patriarkatet är två starka krafter som omformar varandra, växer in i varandra.

Dagens kapitalism upprätthåller patriarkatet på flera sätt. En central del är att kvinnor hålls ofria eftersom vi generellt är mer ekonomiskt begränsade än män, vilket i ett kapitalistiskt system spelar väldigt stor roll. Även om vi har mer frihet idag, eftersom vi formellt har rätten att äga på samma villkor som män, så är beroendet av pengar för överlevnad i det kapitalistiska systemet fortfarande något som effektiv begränsar kvinnors möjlighet till autonomi och fjättrar dem i förtryckande relationer.

Vidare så reproducerar kapitalismen dagligen bilder av kvinnor som är objektifierande, vilket är en central del i det patriarkala förtrycket. Att kapitalister tjänar på att kvinnor kan användas som skyltdockor för olika produkter och att vi manipuleras till att köpa saker såsom rakhyvlar, smink, bantningspiller och så vidare är såklart något som upprätthåller patriarkatet.

Men den största faktorn tycker jag nog är just ofriheten som finns i kapitalismen. Människor är helt enkelt beroende av att hålla sig väl med en massa människor för att kunna överleva; en måste sälja sin arbetskraft. Denna beroendeposition som finns överallt i vårt samhälle gör att människor får det svårare att protestera emot förtryck. Om en blir utsatt för trakasserier av sin chef är det jävligt mycket svårare att åtgärda saken än om en blir utsatt av en vän en bara kan överge, samma sak om en blir utsatt för trakasserier av en annan person en har en ekonomisk beroendeställning till. Att människor har olika mycket makt beroende på kapital, och att människorna med mer kapital ofta är män, skapar en situation som gör kampen mot alla andra former av förtryck betydligt mycket knepigare.

Därför är det viktigt att vi inte bara talar om patriarkatet som en fristående struktur som vi kan analysera och bekämpa självständigt, utan förstår hur den har växt in i kapitalismen. Visst är det teoretiskt möjligt att krossa patriarkatet utan att kapitalismen ryker, frågan är hur realistiskt eller lönt det är. Att ge människor större ekonomiskt utrymme för självbestämmande är något som kommer gynna kampen mot alla övriga maktordningar.

En förklaring.

Jag känner ett visst behov av att förklara mig med hur jag menar kring det här med att vara ”konstruktiv” och hålla ”god ton” som feminist och bjud in män och så vidare. Såhär: jag tycker det är grymt att det finns feminister som pallar med detta. Jag tror det är jätteviktigt att det finns de som är outtröttligt pedagogiska, förklarar igen och igen och så vidare. Jag värdesätter alla feminister och deras åsikter och strävan, eftersom jag tror att även de som inte är lika ”extrema” som jag bidrar med något viktigt till feminismen. Även om jag inte håller med om allt så tycker jag det är viktigt att det finns en stor bredd inom feminismen, många idéer och tankar som frodas och mycket diskussion.

Grejen är att jag inte har någon lust att vara den personen. Jag har de åsikter jag har, och jag talar om det på det sätt jag vill göra. Jag tänker inte anpassa varken mina åsikter eller mitt språk för att män ska kunna känna sig bekväma i feminismen. Det råder ingen som helst brist på feminister som förklarar det här på ett lättsmält sätt, jag tycker faktiskt inte att jag behöver göra det också. Jag fokuserar hellre på att tala till kvinnor och till andra feminister.

Sedan har vi det här med ”god ton”. Vissa har upprörts över att jag framställer det som att en spelar med på patriarkatets villkor när en håller ”god ton”. Jag tror absolut att det kan vara en bra metod att vara lite snäll ibland, men det betyder inte att alla feminister ska vara det. Problemet i mina ögon är inte att vissa håller ”god ton”, problemet är att vissa försöker få mig att anamma deras språk eftersom jag tydligen ”skrämmer bort” män. Detta är i mina ögon att försöka anpassa feminismen efter män, ja. Jag förstår inte hur det inte skulle vara det? Det handlar ju uppenbarligen om att alla feminister ska försöka fås att använda ett språk, ha teorier, som män finner komfortabla.

Det finns feminister som tycker saker jag tycker är alldeles för ”extrema”, feminister som jag inte håller med. Dessa feminister kan jag kritisera för sina tankar, jag brukar dock inte anklaga dem för att ”skrämma bort” män. Varför? För att jag vet att det finns en massa andra texter som män kan läsa om de är intresserade av feminism, och för att jag inte tycker att det är alla feministers ansvar att presentera ett fint ansikte utåt för att attrahera män. För att jag begriper att vi aldrig kommer kunna bygga en framgångsrik rörelse om vi tjafsar inbördes om vem som skrämmer bort männen från feminismen. För att feminismens ”pr-problem” inte är andra feminister utan patriarkatet.

Hela idén om att det finns vissa feminister som förstör för feminismen genom att ”skrämma bort” män handlar om splittring, om att försöka få oss att tävla om bekräftelse från män istället för att bekämpa patriarkatet. Om att få oss att anpassa oss efter den patriarkala logiken, i någon slag tro om att det skulle vara den enda möjliga vägen framåt. Jag menar inte att alla feminister måste vara enade eller hålla med varandra, men jag tycker inte att vi ska bråka om vem som skrämmer bort män från feminismen. Istället borde vi söka anledningen till mäns rädsla för feminism i patriarkatet, det vi ska bekämpa, inte i vår egen rörelse.

Vi måste våga se hur djupt patriarkatet sitter inborrat i oss för att kunna rycka upp det med rötterna.

Ibland försöker folk få mig att falla på eget grepp och ba ”men om alla påverkas av patriarkatet så gör ju du det också!!!” och jag ba: ”ja?”. Om det var så att jag var opåverkad av patriarkatet hade jag inte sysslat med feminism tänker jag, för det handlar ju om en kamp för frigörelse. Om det inte fanns något för mig att frigöra mig från hade det ju inte varit så angeläget som jag tycker att engagera mig feministiskt och analysera olika aspekter av mitt liv ur ett feministiskt perspektiv.

Vi lever alla i en patriarkal struktur. Den som tror att den är opåverkad är bara naiv. Däremot kan vi bli medvetna om strukturen och aktivt bekämpa den. Detta gör vi såklart också inom ramen för en patriarkal struktur. Feminismen är också påverkad av patriarkatet, i den mening att den reagerar på patriarkatet i sin nuvarande form. Feminismen har ju omformats mycket över tid eftersom det patriarkat den reagerar på omformas, delvis av feminister. Det är till exempel ingen feminist som idag talar om kvinnlig rösträtt som ett angeläget problem i västvärlden, helt enkelt eftersom det inte är det. Istället är det andra frågor som står på vår agenda, som är aktuella idag. Detta styrs såklart av hur patriarkatet ser ut.

Om en lever i ett patriarkalt samhälle kan en välja att gå emot eller gå med, och om en inte går emot går en per definition med i den patriarkala strömmen. Om en inte jobbar för att motverka patriarkatet så kommer en att reproducera det. Om en inte jobbar för att få en jämställd relation kommer den att vara patriarkal och så vidare. En har alltid ett val, att jamsa med strömmen eller gå emot den, men för att gå emot så måste en känna till hur samhället fungerar, annars blir det omöjligt att motverka det.

I vissa delar av mitt liv så går jag med strömmen, i andra delar motverkar jag den. Stora delar av mitt agerande är såklart patriarkalt i meningen att det reproducerar patriarkatet. Andra delar av mitt agerande är en reaktion på patriarkatet, där jag försöker att bryta patriarkatet genom att undvika att reproducera det. Mitt mål är att ständigt utvidga den senare delen, att i så liten utsträckning som möjligt ägna mig åt praktiker som reproducerar patriarkatet. Jag inbillar mig inte att jag någonsin kommer bli helt färdig med detta arbete, men för varje framsteg så blir jag lite friare som människa och jobbar lite mer för en friare värld.

Men vägen framåt, mot frihet, den måste gå genom erkännandet av vår ofrihet. Vi måste först erkänna oss som svaga, som påverkbara, som offer för strukturer, innan vi kan se hur vi ska bryta dem. Att säga: ”jag vill leva i ett jämställt samhälle”, och tro att endast denna vilja kommer att vara nog för att drömmen på något magiskt sätt ska inträffa, är inte en väg framåt. Vi måste studera och förstå patriarkatet, se hur det påverkar oss personligen och hur vi kan påverka det, innan vi kan kämpa emot det på ett framgångsrikt sätt.

Att tro sig vara stark, vara opåverkad, är att ge patriarkatet fritt spelrum eftersom en ändå kan ”välja” att stå emot det, bara sådär. Det är först genom erkännandet av ens svaghet som en kan börja verka mot en förändring. Vi måste sluta vara rädda för att se hur hårt patriarkatets klor är slagna runt oss, runt våra liv, runt våra tankar. Vi måste sluta vara rädda för att vara svaga, för att vara påverkbara. Vi måste våga se hur djupt patriarkatet sitter inborrat i oss för att verkligen kunna rycka upp det med rötterna. Vi måste våga se hur vi allihopa är en produkt av detta vidriga samhällssystem, så att vi en gång för alla kan göra oss kvitt det.

Twitter 23/7. Kärleken är patriarkal.

Vadan den här grejen hos vissa feminister att vägra erkänna sina relationer som något som kommer ur och återskapar patriarkatet. Det är väl ändå en självklarhet att patriarkatet har väldigt mycket att göra med hur vi lever tillsammans. Det är i heterorelationer som män och kvinnor möts som män och kvinnor främst. Klart som fan patriarkatet har ett finger med i spelet. Tycker det är otroligt konstigt att tro att patriarkatet finns på andra ställen men inte inom kärleken. Varför skulle den vara skonad. Vad är grejen? Varför vägrar folk att de att även deras privatliv, deras relationer med människor de älskar, är patriarkala? Ok, förstår att en inte typ vill lämna sin snubbe och så vidare, men att rakt av förneka att en inte har det jämställt är så…

Tycker det är fascinerande med alla par som går omkring och tror att just de inte har påverkats av patriarkatet i sin relation. Alltså ursäkta, men du är ingen vacker och unik snöflinga. Du är en produkt av detta patriarkala skitsamhälle precis som alla andra. Jag förstår inte hur en människa kan tro att dennes syn på sex, kärlek, relationer skulle vara ofärgat av patriarkatet. Eller människor som tror att ”kärlek” skyddar mot ojämställdhet.

Den patriarkala ”kärleken” är fan grunden till ojämställdhet. Kvinnor lär sig att kärlek är att bli förtryckta, kontrollerade, och att de för att visa sin kärlek ska uppoffra sig för andra. Hela idén om kärlek i dagens samhälle är patriarkal. Romantiken, tvåsamheten, sexet, allt är patriarkalt. Även: vår ide om hur kärlek ska kännas, det där behovet av att äga en annan människa, är också patriarkal. Att tro att en kan få bort ojämställdhet med mer av den patriarkala romantiken och kärleken är absurd. Att bekämpa patriarkatet handlar i mångt och mycket om att dekonstruera sina idéer om vad kärlek är.

Nyckeln till kvinnlig frigörelse är alltid en man.

Som modell och ideal för den kvinnliga frigörelsen står ofta den sexuella frigörelsen, och mer specifikt promiskuiteten. Att ligga med många, givetvis män, och medvetet klä sig på ett sätt som gör en attraktiv för män förknippas med att själv ta makten över sin sexualitet, att göra sig själv till ett sexuellt subjekt. För att ta makten över sin sexualitet måste en ständigt utöva den, visa att en verkligen verkligen vill knulla och försöka uppnå det. Älska kuk.

Det finns en tydlig idé om att kvinnor som nyligen blivit singlar ska ägna sig åt något slags vilt singelliv, som handlar om att komma över vissa män genom andra män. En kan inte sluta älska någon förrän en älskar igen, sägs det. På samma sätt berättas det sagor om kvinnor som flyr från patriarkala förhållanden, alltid med hjälp av en man. Prinsen kommer och räddar prinsessan från draken. Och det är klart att prinsen är bättre än draken, men räddningen är obönhörligen en man, alltid en man.

Nyckeln till kvinnors frigörelse är alltid en man. En man att ligga med, en man att fly med, en man att skyddas av, en man att komma över en annan man med, en man vars kuk en kan tillbe i sin sexuella frigörelse. Att som kvinna helt ta avstånd från män är inte accepterat. Visst kan en vara sexuellt återhållsam, men bara om det är i syftet att slå ut i full blom inför en framtida make. Visst kan en vara lesbisk, men bara om en genom sin sexualitet underhåller män, låter sig objektifieras. Om en inte använder sin sexualitet för att behaga män så är en inte någon riktig kvinna, och således inte heller människa.

Att helt ta avstånd från sex med män, inte för att ”spara sig” eller ”spela svårfångad” utan för att en helt enkelt inte är intresserad av att ligga med män är inte ett alternativ. Att säga ”jag är inte intresserad” som förklaring till att en inte gör det en ska göra för att vara knullbar godtas inte, istället blir en ett föremål för välgörenhet, för välmenande råd och försök att bli ihopförd med olika män. En kvinna som inte vill ligga med män föranleder nervositet, det går emot ordningen och tillståndet nästintill sjukdomsförklaras. Det blir en fråga om dåligt självförtroende, depression eller kärlekssorg, ett tillstånd en ska bli frisk ifrån eller peppas loss ur. Ingenting en kan göra av fri vilja, för att en faktiskt tror att det är det bästa.

Som singel får en höra från alla håll att det är viktigt det här med män. Att en ska ”passa på” att ligga runt, att en ska vara sexuellt frisläppt, att det är det som är frihet, att det är så en kommer över sitt ex. Men jag vill inte komma över mitt jävla ex, jag vill komma över hela jävla patriarkatet, hela manligheten, och det är ingenting ett knull råder bot på. Jag vill inte bli av med behovet av bekräftelse från en man, utan från alla jävla män. Jag vill inte gå från en man till en annan, ständigt byta upp mig till bättre och snällare män utan att komma ifrån patriarkatet. Jag vill vara min egen, jag vill skapa min egen frigörelse och ha min sexualitet för min egen skull. Det är inte enskilda män som är problemet i detta, utan hela jävla manligheten.

Det går inte att vilja objektifiera sig själv.

Jag blir lite småirriterad på begreppet ”objektifiera sig själv”, dels av de skäl som jag beskrivit här men också för att jag tycker det är ett väldigt konstigt sätt att använda ord. Hur kan en objektifiera sig själv? Det handlar ju om att reducera sig själv till ett objekt, något jag har väldigt svårt att se som görbart. Jag förstår liksom inte har det ska gå till.

Det skvallrar också om att det skulle kunna vara en frivillig process att bli objektifierad. I mina ögon är det ett ganska sjukt sätt att se på saken. Jag förstår inte hur någon någonsin kan vilja bli reducerad till ett objekt, en sak för andra att agera på. Det handlar ju om att frånsäga sig all bestämmanderätt över sig själv, det är ingenting en liksom kan göra frivilligt. Det är som att säga att en människa skulle kunna bli någons slav av fri vilja. Det är kanske möjligt att någon kan göra det valet under någon slags enorm press eller manipulering, men hela diskussionen om vad som är frivilligt och inte blir bara så jävla irrelevant efteråt.

Att kvinnor lägger upp bilder på sig själva där de är snygga betyder inte att de ”objektifierar sig själva”. Att du vill visa dig attraktiv gör dig inte till ett objekt, du är fortfarande en människa och vill med största sannolikhet ses som en sådan. Att någon gör sig snygg gör inte att denne tycker att det skulle vara okej att behandla hen som en sak, helt utan egen vilja.

Att vara konstruktiv.

Det är viktigt att vara konstruktiv om en vill nå förändring får jag höra och läsa. Människor med makt berättar för mig vilka regler jag ska följa; deras regler. Förklarar för mig hur det fungerar, som om reglerna vore naturlagar och inte deras konstruktioner.

En ska vara konstruktiv och inte bli alldeles för arg utan prata med en liten stämma precis lagom låg för att den ska kunna ignoreras, konstruktiv och starta en namninsamling som politiker kan strunta i istället för att starta kravaller, konstruktiv och föra en ”dialog” på maktens villkor istället för att störta den.

Att vara konstruktiv handlar inte om hur en bäst når resultat, utan om att enbart göra saker som inte hotar makten. Att vara konstruktiv handlar om att göra det som inte väcker upprördhet och motstånd från maktens sida, och det är alltid detsamma som att inte hota den.

Det bästa vore såklart om alla var konstruktiva ute i sina förorter, så att makten kunde syssla med sitt ifred, kanske slänga en blick dit då och då och säga ”nejmen så sött, ett litet medborgarinitiativ, en liten demonstration”. Då och då åka dit för att ”lyssna” symboliskt, som belöning för att de varit så himla konstruktiva och inte stört, för att de följt den ”demokratiska” ordning som stipulerar att deras röster inte räknas. Det demokratiska skådespelet i sin fulla blom.

Att vara konstruktiv handlar om att försöka få makten villig att kompromissa med en, att försöka ha en så len röst, såpass låga krav, att de kanske kan tänka sig att ge med sig på några punkter. Ju lägre röst, ju mindre anspråksfulla krav, desto mer konstruktiv är en.

Vi måste sluta tro att förbättring kan ske på maktens villkor, vi måste kasta konstruktivitetens ok från våra skuldror och skrika: vi vägrar kompromissa, vi vägrar gå med på era spelregler, nu är det våra som gäller. Vi måste omfamna det okonstruktiva, det kompromisslösa. Vi måste sluta tro att det är möjligt att acceptera deras regler utan att förlora från första början.

Vi behöver inte förtryck för att uppleva kärlek.

Ofta när en kritiserar heterorelationer så får en höra ett resonemang i stil med att en ska ta det goda med det onda. Alltså att det är sådant en ”får ta” för att livet blir så himla tråkigt annars, utan spänningen som finns i romantiken och gud vet allt. Det finns liksom en idé om att det är så en gör när en ”lever”, alltså ingår i heteromonogama förhållanden, och att det är en sån där grej en bara inte får prioritera bort eftersom en då ”missar” så himla mycket bra och fint. Det hela beskrivs alltså som en del av hur det här med kärlek och förhållanden fungerar, något alla människor helt enkelt måste gå igenom för att ta del av det fina. Ett nödvändigt ont.

Men grejen är, att det förtryck som kvinnor utsätts för i relationer är varken någon naturlig del av livet eller någon nödvändighet för att kunna uppleva kärlek. Det rör sig inte om något slags relationsproblem som alla människor genomgår för att kärlek är så för alla, utan det är förtryck som specifikt kvinnor utsätts för i heterorelationer. Det är ingenting allmänmänskligt, utan det är något som kvinnor får genomlida just för att de är kvinnor. Det är specifikt kvinnor som offras på tvåsamhetens altare, om genomlider förtryck och ofrihet, som blir exploaterade på arbetskraft och kärlekskraft.

Jag har också svårt att se hur detta skulle vara något nödvändigt för att ta del av det fina i kärleken. Min erfarenhet säger mig att ju mer jämställt ett förhållande är desto finare och kärleksfullare är det. Jag tänker mig att kärleken i ett postpatriarkalt samhälle skulle vara väldigt annorlunda från hur vi idag upplever den, och detta på ett ensidigt positivt sätt. Jag tycker att det är en absurd tanke att kärlek på något sätt skulle kräva att en av parterna är förtryckt, för mig är förtryck och kärlek två saker som står i motsats till varandra. Förtrycket är något som hindrar kärleken från att blomma, något som hindrar oss att möta varandra som människor och istället tvingar in oss i snäva könsroller, något som ger oss dominans och underkastelse istället för jämlikhet och frihet.

Det är kanske så att kvinnor idag måste ställa upp på visst förtryck för att leva tillsammans med män. Detta gör inte att det är så det måste vara, det är snarare en otroligt tragisk realitet i det patriarkala samhälle vi tyvärr lever i. Det är en realitet vi måste kämpa emot på alla tänkbara sätt.

Jag tror inte att alla relationer skulle vara perfekta i ett postpatriarkalt samhälle, men jag tror att en stor del av det som gör att kvinnor lider i relationer skulle försvinna. I mina ögon är det här något som avsevärt skulle förbättra vår samvaro med varandra. Jag ser jämställdhet som en förutsättning för att sann och fri kärlek ska kunna blomma, inte som ett hinder i vägen för den.

Förtrycket utövas även av de vi älskar.

Ibland frågar folk mig om jag hatar alla män, eftersom jag måste hata alla som förtrycker kvinnor. Jag hatar såklart inte män, jag har både en manlig partner, en pappa och en bror som jag tycker om att umgås med, manliga vänner jag gillar och så vidare. Jag tycker om dessa människor, men jag vet också att de är förtryckare. Att de sitter på patriarkal makt som de också använder.

Ett av feminismens största problem är att de som förtrycker kvinnor ofta är de vi har nära relationer till, människor vi älskar och vill dela våra liv med; våra bröder, våra fäder, våra partners. Det är såklart svårt att hantera en situation där en älskar sin förtryckare och vill hen gott, vilket också utgör en av de grundläggande mekanismerna i patriarkatet, nämligen den att kvinnor frivilligt underordnar sig män, frivilligt ger män av sin omsorg och kärlek, frivilligt gör mer av det känslomässiga arbetet och av hushållsarbetet.

Men det går att älska förtryckaren och hata förtrycket. Såsom jag ser på saken är förtrycket något som kommer mellan mig och den som förtrycker, något som hindrar vår fria samvaro som människor och istället tvingar in oss i ett mönster av dominans och underkastelse, av patriarkal utsugning. Att upphäva förtrycket är för mig ett sätt att kunna skapa en friare och mer kärleksfull samvaro oss emellan, en samvaro som inte behöver präglas av detta förtryck. Ett av de stora målen med att upphäva patriarkatet är att återta förmågan att älska, att fritt få forma sina relationer.

Män är förtryckare. Det betyder inte att alla män är ondskan själv eller att de vill förtrycka. Däremot har de, precis som kvinnor, blivit inlärda i ett system av överordning och underordning. Om vi odlar idén om att en förtryckare måste vara ondskan själv så kommer den utgöra ett stort problem för feminismen, just eftersom förtryckta och förtryckare lever så nära varandra. Istället bör vi se på män som agenter i en större struktur, en struktur som tyvärr gör dem till förtryckare. Det är ingenting de har valt, men det har blivit så på grund av samhälleliga strukturer. Nu när det väl är så har de dock ett ansvar att ändra sig själva för att bryta den förtryckande strukturen. Det handlar om att se strukturen och individens roll i den samtidigt, utan att varken skuldbelägga individen för hela kalaset eller hävda att individen är maktlös.

Som kvinna kan en ställa krav på männen en lever med, att de ska jobba mot patriarkala strukturer i ens samvaro med dem. Jag tror att det är en framgångsrik feministisk strategi att tala om just förtrycket i relationer, eftersom det är så nära oss och tvingar oss att de över våra egna liv och de vi håller kära. Det är viktigt att kunna se komplexiteten i att leva i ett patriarkat, och att faktiskt leva med och älska de som förtrycker en. Att blunda för detta, att trycka det ifrån sig genom att skapa mytbilder av att förtryckare är ondskan personifierad, är inte en hållbar strategi. Vi måste se att förtrycket finns överallt, mitt ibland oss, även hos de vi älskar mest.

Måste världen veta att du tycker en person är snygg?

Ibland får en frågan: ”men om en tycker någon är snygg, då vill en ju säga det, hur ska jag göra för att inte tvångsobjektifiera?”

Vad sägs om att bara… inte säga det? Är det viktigt för dig att världen vet att du tycker att någon person är snygg? Varför känns det så viktigt att säga det, egentligen?

Vissa verkar tycka att komplimerandet är typ en helt omistlig del i att visa intresse för människor. Om en vill ligga med någon så bara måste en säga att den personen ser bra ut.

Jag tänker att det finns så många andra sätt att visa uppskattning och intresse på. En kan vara intresserad av den andra personen, ställa frågor. En kan visa att en vill lära känna personen. Det finns så många sätt att göra som inte inkluderar uppskattande kommentarer om utseendet.

I mina ögon är det inte ett problem att människor typ ger uppskattande kommentarer om mitt utseende när vi har etablerat någon slags relation, men det är ett problem om det är det som sätts i fokus vid det första mötet. Detta är, enligt mig, ett form av tvångsobjektifierande. Det handlar om att sätta en persons utseende i fokus det första en gör när en möter denne, att berätta att ”det är framför allt det här jag värderar hos dig”.

Hur tänker ni att det får den personen att känna och tänka kring sig själv? De flesta blir nog glada såklart, eftersom kvinnor ofta tutas i att deras utseende är det viktigaste de har från att de är små små barn. Men det får en också att fortsätta känna just detta, att det är utseendet det handlar om. Det får en att bli ännu mer självmedveten.

De relationer jag har känt mig som mest bekräftad i har varit sådana där min person stått i fokus, inte mitt utseende. Komplimanger kring utseendet kan fylla ett hål, men bara högst tillfälligt, och det ger genast en törst efter mer. Däremot att någon visar ett genuint intresse för vem jag är, det får mig att känna mig bekräftad och sedd på ett helt annat sätt.