Kategori: Politik

Om statens medieråd, våldsbejakande extremism och ideologisk blindhet.

Nedan följer en text om en rapport så kallad ”våldsbejakande extremism” som släpptes i veckan. Syftet med texten är inte bara att kritisera rapporten utan att försöka visa på hur en kan betrakta och kritisera vissa diskurser som finns i det politiska samtalet idag.

Statens medieråd släppte i veckan en rapport vid namn Våldsbejakande och antidemokratiska budskap på nätet. Syftet är att förstå hur olika våldsbejakande antidemokratiska grupper använder sig av nätet för att sprida ”propaganda” och ”radikalisera” andra, alltså få andra att vilja ansluta sig till nätverk som använder våld som politisk metod. Tre olika miljöer räknas som de våldsamma antidemokratiska miljöerna, dessa är extremhögern, den militanta jihadismen och extremvänstern. Till grund för dessa indelningar verkar studier från Brottsförebyggande rådet och polisen ligga.

Varför en har valt att även för denna repport begränsa sig till dessa tre miljöer förklaras dock inte närmare. Det förs ingen diskussion om vilka andra miljöer som skulle kunde inkluderas i repporten, eller om det verkligen är relevant att behandla dessa miljöer inom ramen för samma kategori.

En av ambitionerna med denna kartläggning har varit att så långt som möjligt jämföra de tre extremmiljöerna. I flera avseenden går det att dra paralleller mellan ideologiska element eller strategier i deras användning av internet, även om skillnaderna ofta är större än likheterna.

Det uttalade syftet med det hela är alltså att göra jämförelser och hitta likheter, trots att ”skillnaderna ofta är större än likheterna”. Varför vill en ha detta som utgångspunkt för att en rapport? Vad är syftet med att behandla dessa grupper som lika eller i väsentliga delar liknande varandra? Grupperna likställs från första början i rapporten, utan att det har föregåtts av någon som helst kritisk diskussion.

Givetvis finner en i rapporten likheter mellan höger- och vänsterextrema, såsom en såklart gör om en har det som utgångspunkt att jämföra två grupper och aktivt söka efter likheter, konstigt vore väl annat. Utgångspunkten i rapporten är att dessa två grupper är relevanta att granska på samma premisser, utifrån samma ramar. Frågan är varför en ställer en sådan fråga till att börja med. Sådant uppstår aldrig ur ett vakuum, utan bygger på en viss syn på världen.

Våldet och våldsbejakandet

I början av rapporten definieras de grupper som anses ligga inom rapportens intresseområde genom två olika kriterier som ska uppfyllas. Ett av kriterierna för att en rörelse ska anses ligga inom undersökningens intressesfär är att rörelsen:

Uppmanar till, försvarar, ursäktar eller på annat sätt manifesterar politiskt eller religiöst motiverade våldshandlingar. Här åsyftas inte enbart uttryckliga uppmaningar till våld mot konkreta individer eller grupper i samhället, utan även formuleringar som implicit förespråkar våld.

 Det våldsbejakande behöver alltså inte vara uttalat, utan kan vara ”formuleringar som implicit förespråkar våld”. Vad detta kan vara för formuleringar framgår senare när begreppen ”våld” och ”våldsbejakande” ska definieras:

En stor del av den propaganda som studerats här legitimerar en syn på grupper av människor som mindre värda eller det demokratiska systemet som ett dysfunktionellt system. Dessa budskap är inte direkta uppmaningar till våld för politiska eller religiösa syften, men de fungerar som legitimeringar av direkta uppmaningar till våld.

I en vänsterkontext är det främst delen om ”det demokratiska systemet som ett dysfunktionellt system” som är relevant. Många inom vänstern anser att den (liberala kapitalistiska) demokratin som den är utformad idag helt enkelt inte är demokratisk. Att en kan använda en sådan analys av samhället för att legitimera våld stämmer såklart, men att tycka att det i sig är våldsbejakande att anse att det demokratiska systemet såsom det ser ut idag är dysfunktionellt är en definition som effektivt placerar in alla som gör någon form av djupare systemkritik i facket ”våldsbejakande”.

Medierådet gör sedan en uppdelning i olika typer av våld, och konstaterar att det finns ”legitima uttryck” för alla former av våld inom nationalstaten:

I alla nationalstater finns legitima uttryck för samtliga dessa tre former av våld. Genom vad som brukar kallas det statliga våldsmonopolet kan polis, militär – och i mer begränsad utsträckning privata vaktbolag – legitimt utöva direkt våld under vissa förutsättningar. Statliga institutioner som t.ex. kriminalvård och socialtjänst har till uppgift att frihetsberöva individer, ett exempel på strukturellt våld.

Varför detta skulle vara legitimt, och hur denna legitimitet skapas och definieras, förklaras inte. Det våld som staten står för bara definieras som legitimt, rätt upp och ner. Såhär talar personer som inte tycker att de själva har något att bevisa, utan bara tycker att andra ska bevisa en massa saker på deras premisser och enligt deras definitioner, typ att de är ”demokratiska”.

Dessa institutioner, strukturer och föreställningar är i varierande grad socialt accepterade, men har det gemensamt att de godkänner bruket av våld. Ändå skulle de knappast anses vara våldsbejakande. Begreppet är tydligt förbehållet extrema ståndpunkter vid sidan av den politiska mittfåran.

Begreppet ”våldsbejakande” är alltså ”förbehållet extrema ståndpunkter vid sidan av den politiska mittfåran”. Att våldsbejakande i dagligt tal används precis som medierådet beskriver det är givet, att i en rapport okritiskt anamma detta språkbruk är en annan sak. Ingenstans syns dock någon slags kritisk diskussion kring dessa begrepp. Saker och ting bara definieras som ”legitima” eller ”våldsbejakande” utan någon slags diskussion kring.

Hur kommer det sig att till exempel de som vill öka statens våldsanvändning, människor som vill ha ”hårdare tag” inte ses som våldsbejakande? I mina ögon är det ett tydligt omfamnande av våld som politisk metod och ett våldsammare samhälle.

En mer relevant fråga är hur en hanterar grupper som innan befunnit sig vid sidan om den politiska mittfåran som i högre grad normaliseras in i den, som ett exempel på detta kan vi ta Sd. Är de plötsligt mindre våldsbejakande, för att de har lyckats komma in i det parlamentariska och därmed kan använda sig av statens våldsmonopol för att bedriva sitt våld. Det är uppenbart att denna definition av våldsbejakande enbart är intressant om en betraktar det hela ur ett väldigt ahistoriskt perspektiv och förutsätter att den idag förda politiken dels är rättfärdig, dels kommer att fortsätta vara det.

Avståndstagande från demokratiska värderingar

Det andra kriteriet lyder som följer:

Tydligt tar avstånd från grundläggande demokratiska värderingar. Här åsyftas både demokratins konstitutionella sida, (dvs. det demokratiska representativa styrelseskicket) och grundläggande medborgerliga rättigheter som rör respekt och tolerans för andra människor (dvs. det som rör demokratins sociala och kulturella dimensioner). En sådan avgränsning möjliggör således identifieringen av grupper, nätverk, webbplatser, etc. som kan klassas som antidemokratiska och uppmanar till våld.

”Grundläggande demokratiska värderingar” är alltså inte bara att tycka att folket ska styra, att alla är lika mycket värda och att vi ska ha vissa demokratiska rättigheter. En måste även vara med på själva den form demokratin tar sig idag. Här under finns idén om den liberala demokratin som det enda sant demokratiska.

När den autonoma vänstern ska definieras som antidemokratisk är det just denna definition av antidemokratisk som används. Den autonoma vänstern tror ju på alla människors lika värde och demokrati, men anser helt enkelt inte att det liberala demokratin är en lämplig form för detta. Därför är den antidemokratisk, för den ställer inte upp på den idag praktiserade formen av demokrati. Återigen kan en se hur olika former av djupare systemkritik ses som ”våldsbejakande”.

Föraktet för konsensus

Följande konstateras vidare i rapporten:

I delar av samtliga miljöer finns ett förakt för diskussion och teoretiserande. Att bara prata om något leder inte till någon förändring, utan handling är det som förändrar världen. Hos både höger- och vänsterextrema finns samma avståndstagande från teoretisk och intellektuell diskussion, även om det på sina håll förs avancerade teoretiska diskussioner. Den direkta aktionen romantiseras, medan diskussion och strävan efter konsensus ses som förkastligt. Att verka politiskt inom ramen för den parlamentariska demokratin ses som meningslöst.

Det förs avancerade diskussioner, samtidigt tas det avstånd från diskussionen och konsensus, hur går detta ihop? Vågar en sig på en gissning om att det är diskussion och konsensus med det etablerade parlamentariska demokratiska samhället det rör sig om? Mitt personliga intryck är att den autonoma vänstern är ett sammanhang fullt av intressanta diskussioner, men inte inom de etablerade demokratiska kanalerna.

Måste diskussionen tas med den parlamentariska makten, på deras villkor, för att den ska räknas? Det verkar dessvärre så, för i samma stycke nämns att de ser verkandet inom ramen för den parlamentariska demokratin som meningslöst som en del av samma avståndstagande från diskussion och teoretiserande. Vad som är att vara öppen för diskussion och teoretiserande definieras utifrån förhållningssättet till det parlamentariska, inte utifrån den diskussion som sker inom och mellan de olika grupperingar som behandlas.

Det säger väl sig självt att om en ställer sig emot de grundläggande dragen i rådande samhällsordning så är det måttligt intressant att verka på densammas villkor eller ta diskussionen med den etablerade politiska makten. Detta betyder emellertid inte att en inte är öppen för diskussion eller att det inte finns något teoretiserande och ifrågasättande inom rörelsen, bara att vissa åsikter inte anses särskilt intressanta. På samma sätt är få inom den parlamentariska politiken intresserad av att diskutera med grupperingar som inte delar de grundläggande ideal som där finns eller som deltar i det parlamentariska ”spelet”, men det är ”okej” eftersom de verkar inom den nu rådande modellen.

Ett försök att knyta ihop säcken

Det stora problemet med rapporten är hur en analys som bygger på att vänster- och högerextremister är ”lika goda kålsupare” forceras fram genom att redan från början likställa de olika grupperna. Utgångspunkten för hela rapporten är att det är relevant att göra en jämförelse, trots att skillnaderna enligt repporten är stora.

Det förekommer väldigt lite diskussion kring de centrala begreppen för analysen, och den diskussion som förekommer rinner snabbt ut i sanden igen. Rapporten tar tydligt avstamp ur förutsättningen att dagens politiska system är legitimt och det ”rätta” sättet att bedriva politik, och kritiserar allting annat utifrån detta.

Nå, det är egentligen ingenting konstigt med det, folk har olika ideologier vilket såklart påverkar såväl frågeställningar som tolkningar av verkligheten. Att en statlig myndighet har utgångspunkten att demokratin i sin nuvarande utformning är något normativt gott är såklart ingenting att förvånas över. Problemet är när den egna utgångspunkten och ideologin inte ifrågasätts eller ens uppmärksammas utan bara tas för given som det korrekta och legitima.

Det hela skapar ett väldigt konstigt synsätt på den politiska aktivitet som ligger utanför ramen för vad som anses ingå i den parlamentariska demokratin, där grundproblemet definieras som att dessa rörelser inte accepterar spelreglerna. Med fullständigt blindhet för sin egen ideologi och sina egna tillkortakommanden så blir analysen otroligt platt. Utan att ta avstamp i någon bredare ideologisk diskussion så blir det omöjligt att förklara vad det är som är det egentliga problemet med dessa rörelser, och varför det skulle vara mer okej att till exempel våld förekommer inom ramen för det parlamentariska.

Nej, jag förväntar mig inte att en enskild rapport från medierådet ska ta upp alla dessa frågor, behandla hela den liberala demokratin som fenomen och så vidare. Däremot förväntar jag mig lite mindre blindhet för den egna förförståelsen av samhället och politiken. Det skulle skapa förutsättningar för en mycket djupare förståelse av fenomenen som behandlas i rapporten.

Att lyfta blicken handlar om perspektiv och vilja, inte högskolepoäng.

En diskussion som har funnits ett tag bland feministiska bloggar är den om vilken nivå en ska lägga sig på, om en ska vara enkel och rikta sig brett eller ”djupare” och kanske nå en mindre publik. Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om på vilket sätt det är problematiskt när hela den feministiska debatten kretsar kring otroligt enkla frågor som är enkla att ta ställning i, såsom sexistisk reklam.

Det finns en ganska utbredd uppfattning om att detta rör sig om att vissa vill att en ska vara mer akademisk, använda svårare termer och dra resonemang som kräver en högre grad av insatthet. Jag tänker mig absolut att det finns frågor som är väldigt knepiga att behandla, analyser en behöver vara väldigt insatt för att begripa, men jag tror också att den feministiska debatten ofta tas på en lite väl låg nivå utan att det är motiverat av sådana skäl, utan snarare av egen bekvämlighet.

Med bekvämlighet menar jag alltså inte att en är för bekväm intellektuellt, utan att en är för bekväm i sin världs- och självbild. Det är liksom ingen slump att det för det mesta är ganska privilegierade kvinnor som tenderar att hamna i denna platta feminism, trots att det ofta är dessa kvinnor som har haft tillgång till utbildning och liknande. Många feminister som inte har någon högre utbildning alls klarar av att göra dessa analyser, eller åtminstone förstå dem. Det kan liksom inte förklaras med att en inte är bildad nog, det handlar om något annat, om hur ens position påverkar ens världsbild, ett fenomen som borde vara välkänt för den som ingår i den feministiska rörelsen.

Tänk på det som ni tänker på män som inte klarar av att förstå feminism. Det handlar ofta inte om någon slags intellektuell oförmåga, då de flesta inte är kompletta idioter, utan snarare om en bekvämlighet i den egna positionen som gör att det saknas incitament för att ifrågasätta. Den som identifierar sin egen roll som privilegierad i en förtryckande struktur står för det mesta inte ut med att fortsätta förtrycka, utan blir tvungen att förändra sig. Därför finns det drivkrafter för att ignorera den egna positionen, eftersom det är smärtsamt att inse och ändra sitt privilegium. På samma sätt ser jag på feminister som inte klarar av att infoga andra aspekter än dem som drabbar dem personligen i sin syn på världen.

Jag är övertygad om att de flesta kan lyfta blicken utanför American Apparels senaste sexistiska reklam, däremot tror jag att det finns många som helst inte vill göra det eftersom det kräver självrannsakan i högre grad. Det kräver självrannsakan att se hur en själv bidrar till förtrycket av andra kvinnor, att se hur en hindrar breddning av feminismen genom att hålla fast fokuset vid frågorna som mest berör en själv och så vidare. Och självrannsakan är en obehaglig upplevelse. Men det en som feminist kräver av män, det vill säga att de ska inse sina privilegium och sin position i en förtryckande struktur, måste vi såklart även göra själva i de fall vi innehar samma position.

För mig är det angeläget att den feministiska debatten känns öppen för den som är intresserad, att den inte präglas av akademisk snobbighet och så vidare. Men jag tycker att det är skillnad på detta och att vilja vidga perspektiven utanför den väldigt snäva sfär som tyvärr tillåts dominera idag. Jag köper inte den här idén om att det främst hindret för detta är att det skulle vara för akademiskt eller komplicerat, snarare handlar det om den vanliga tendensen människor har att inte vilja se sina egna privilegium, eftersom det tvingar varje moralisk individ att också börja arbetet för att avsäga sig dem.

Myten om oberoendet.

Ibland höjer människor bilen till skyarna. De kallar den frihetsmaskin, de talar om känslan av oberoende och frihet en känner när en sätter sig i sin bil och kan ta sig var en vill, köra var som helst. Men vad är detta egentligen för frihet? Med bil kan en i princip bara åka på vägar. Vägen rymmer heller inget utrymme för spontanitet, det är väldigt styrt precis hur en ska åka; i vilken hastighet, i vilken riktning.

En är inte heller särskilt oberoende. Det är mycket som ska vara på plats för att bilkörning ska kunna ta en någonstans. En ska för det första ha en bil, och detta gör en beroende av en mängd olika saker och personer. Vidare ska vägen finnas och vara körbar, något som ofta finansieras med statliga medel. Med jämna mellanrum måste en stanna och tanka bilen, vilket gör en helt beroende av att det fick bensinmackar tillgängliga när en ska åka och så vidare.

Lite samma sak gäller för den som anser sig vara ”ekonomiskt oberoende”, alltså inte behöva arbeta för att kunna ha pengar nog för att leva. Sådana personer har kanske pengar investerade någonstans, som ger tillräckligt hög avkastning för att de ska kunna leva enbart på detta. De är alltså beroende av tusentals människors arbete för att skapa mervärde och tillväxt, så att det ska bli någon avkastning att tala om.

Människor upplever sig också ofta oberoende när de kan betala människor för att göra saker åt dem istället för att förlita sig på sig själva, välfärden eller att människor i ens omgivning av vilja göra det ändå. Den som köper en prostituerad upplever sig säkert som ”oberoende” eftersom pengarna ger hen möjligheten att kunna ha sex utan någon större känslomässig ansträngning. Hen är däremot beroende av ett samhälle som är organiserat på ett sätt som gör att vissa människors pengar kan användas till att köpa andra människors kroppar, alltså av ojämlikhet och ekonomisk nöd. Detsamma gäller för alla former av tjänster och prylar en köper sig; det upplevda oberoendet hos den som köper bygger på ett samhälle där pengar ger makt över andra människors liv.

Det som kallas ”oberoende” är egentligen ofta mest en fråga om just detta. Egentligen är en såklart lika beroende av samhället som alla andra, däremot befinner en sig i en maktposition som gör att en kan uppleva en viss autonomi. Denna autonomi bygger dock på att det finns andra människor under en i hierarkin som kan göra saker åt en. En är helt enkelt beroende av klassamhället som institution, beroende av att det finns människor som är tvungna att ägna sina liv åt att tjäna ens behov för att de skulle svälta annars.

Sant oberoende borde vara att kunna reda sig själv, alltså utan att behöva köpa någon vara eller tjänst av någon annan. Om detta är eftersträvansvärt vet jag inte, personligen har jag inga problem med att vara beroende av andra personer eller samhället i sin helhet, jag ser det som en naturlig del av det mänskliga varat. Däremot tycker jag att retoriken som ofta kommer från högerhåll om att den med bra karriär och inkomst ”reder sig själv” och är ”oberoende” är fascinerande. Vad inbillar de sig egentligen? Inser de inte hur många människor under dem det krävs för att deras liv ska fungera?

Jag ser den här idén om oberoendet som ett omfattande kollektivt självbedrägeri, ett gemensamt odlande av idén om självtillräcklighet. Det handlar om ett förnekande av klassamhället, om att en inte vill inse att ens egen relativa framgång och oberoende inte kommer från ens egna strävanden allena, utan kräver existensen av ett klassamhälle för att resultera i makt och upplevd autonomi. Att inte uppleva att en är skyldig någon eller samhället någonting, utan kunna gå omkring och odla idén om att en minsann klarar sig själv och egentligen mest bara bidrar med sitt ”hårda slit” och skatten på sin höga lön.

Vet du i detalj hur kapitalismen fungerar?

En av de vanligaste frågorna som dyker upp när en kritiserar kapitalismen är ”men hur ska det fungera efteråt då”. Svaret är att jag inte vet exakt. Jag kan dock berätta hur jag tänker mig framtiden i runda slängar: vad jag vet är att jag vill ha ett jämlikt samhälle som är fritt från exploatering, i kontexten framförallt kapitalistisk sådan men givetvis vill jag också ha ett stopp på andra former av exploatering också. Idag ser jag dock den kapitalistiska exploateringen som den mest omfattande. Jag tänker mig att produktionen framförallt skulle styras genom arbetare som äger sina produktionsmedel och gemensamt beslutar kring vad som ska produceras, under vilka villkor och så vidare. Jag tänker mig även att det finns en centralmakt som tillhandahåller vård, bostäder, större infrastruktursatsningar, forskning och så vidare, vilket såklart styrs demokratiskt, däremot anser jag inte att staten ska ha hand om och äga allt utan jag tycker att det är nödvändigt att saker främst förvaltas/ägs av de som brukar dem och inte av någon centralmakt. Jag tänker mig också att en delar lika på det arbete som behöver utföras i samhället och gemensamt beslutar kring hur mycket, men vilket mål och så vidare, vilket jag tror skulle leda till att arbetet på sikt blev mindre. Jag vill också ha omfattande forskning som syftar till att göra samhället bättre, såväl medicinsk, teknisk som samhällsvetenskaplig och humaniora. Jag tänker mig att den som inte vill arbeta trots att hen är förmögen ska ha rätt att leva på allmänningar och så vidare, men kanske inte ta del av frukterna av andra människors arbete. Jag tycker alltså inte att det ska finnas något arbetstvång såsom det fanns under industrialismens tidiga dagar, då människor som inte ”drev runt” blev inspärrade och tvingade till arbete, däremot anser jag att vissa saker kan villkoras med att en bidrar (efter förmåga, såklart). Det viktigaste är dock att folket har makt över sin egen framtid, alltså att saker och ting bestäms demokratiskt och inte av ”marknadskrafter”.

Mer detaljerad än såhär kan jag tyvärr inte vara. Det finns säkert andra som kan, som har studerat exempel på kommunistiska/socialistiska/anarkistiska samhällen och vet mer om vad som funkar och vad som inte funkar. Dessutom tror jag att det finns en stor risk med att skapa en alltför omfattande och detaljerad utopi eftersom en då måste göra en massa antaganden om människan, samhället och så vidare som kan visa sig inte stämma. Då riskerar en att fastna i utopin, att försöka pressa in samhället i den, vilket jag tror lätt leder till tyranni. En måste helt enkelt vara öppen och flexibel för det som kan komma att ske inom ramarna för jämlikhet och sann demokrati.

Det intressanta med denna invändningar är dock detta: hur många kan beskriva hur kapitalismen fungerar i detalj? Jag tippar på ingen. Och framförallt inte någon av de som brukar ifrågasätta såhär, eftersom de sällan har någon slags doktorstitel på området. Kapitalismen är ett extremt komplext och omfattande system. När en ställer den frågan brukar folk rycka på axlarna och lakoniskt konstatera ”men det funkar ju”. Men alltså, gör det verkligen det? Ja, det fungerar som i att det existerar och upprätthåller sig självt, men människor arbetar ihjäl sig och svälter till döds, ojämlikheten är stor och miljöhotet växer. Samtliga hittillsvarande system har dock ”fungerat”, om en definierar ”fungera” som i att det existerar. Det är dock ganska uppenbart att kapitalismen knappast fungerar felfritt, eftersom det ständigt sker kriser som sliter människor och samhällen sönder och samman och eftersom det är uppenbart ohållbart i och med att det sliter på miljön något otroligt. Saker och ting fungerar helt enkelt till de kollapsar, när vi diskuterar hur samhället bör vara utformat måste vi lyfta blicken utanför ”det fungerar” och formulera mål kring vad vi vill uppnå. Annars får vi som bäst ett system som inte kollapsar, vilket förvisso verkar vara en del personers mål för samhället.

Hur många omvälvande förändringar av samhället har föregåtts av att någon i detalj har räknat ut hur det ska fungera? Troligen inga. Det är ju knappast som att det finns någon ”plan” kring hur samhället idag fungerar heller. Det är liksom inte ens möjligt att göra en sådan uträkning.Om en ställer det som krav på alla rörelser så borde en kanske börja med att behandla det faktum att dagens samhälle på olika sätt är jävligt irrationellt och orimligt. Varför ligger inte samma bevisbörda på de som vill att vi ska ha det som vi har det idag? Varför är det inte de som måste förklara hur vi ska få allting att funka på lång sikt, hur vi ska undvika kriser, svält, död till följd av arbete, slöseri i form av slängd mat och planerat åldrande och miljöförstöring inom rådande system? Jag förstår absolut inte hur vi ska få det att gå ihop med kapitalismen, den som har en lösning kan ju höra av sig.

All förändring måste ta sin början i kritik av det rådande, i en dröm om ett annat samhälle, för att sedan utvecklas under tidens gång. Innan vi kan börja definiera lösningar måste vi definiera problem, och innan vi kan testa lösningar måste vi få handlingsutrymme. Om en förkastar all kritik som yttras direkt med motivationen att det inte finns någon komplett idé bakom den så är det klart att det aldrig kommer till stånd någon förändring, då kommer vi bara harva vidare i den här skiten tills det kollapsar och alla blir förvånade.

Problemet med att essentialisera rasism.

Ofta när en diskuterar rasism så säger människor att ”rasisterna” gör/tänker si och så. Det är inte heller helt ovanligt att folk är väldigt måna om att definiera vilka som är och inte är (oftast de själva) rasister, alltså vad som utgör en ”riktig” rasist och så vidare.

Personligen tycker jag att diskussionen om vem som är rasist och vad som gör en människa till rasist är ganska ointressant, på samma sätt som jag tycker att det är ointressant att prata om vilka individer som är till exempel kvinnohatare. I min ögon så handlar det inte om att vissa individer är rasister och drar i rasismen, utan mer om att det finns olika rasistiska attityder, värderingar och tankesätt som människor bär på i olika grad och som ingen som lever i samhället är förskonad från.

Jag tycker att det är upp till var och en att ständigt rannsaka sig själv och motarbeta sin egen rasism, något en garanterat bär runt på. Du bidrar helt garanterat till rasistiska strukturer du med och att prata om ”rasisterna” som något mystiskt väsen utanför dig själv är inte särskilt vettigt för att göra detta. Problemet med rasism är inget externt, inget som bara ett par få människor står för, utan något som genomsyrar hela samhället.

Det är alltid den Andra som får stå för det dåliga, för rasismen och sexismen. I frågan om rasism är det Sd som är problemet, som är det ”riktiga rasisterna”. Och det är väl skönt för alla att kunna ha definierat Problemet™ som varande utanför sig själv antar jag, att kunna ha en extern fiende som får förkroppsliga rasismen och kunna vara ”emot” den på bekvämt avstånd. Frågan är hur mycket det verkligen motverkar rasism.

Jag tänker att om essentialiserar rasismen, alltså gör den till en egenskap hos enskilda individer, till något som en är och inte något som de i olika kontexter kan utöva, så hamnar en i dilemmat att definiera människor som rasister eller inte rasister. Eftersom det är en väldigt dålig sak att vara rasist så blir det en mycket laddad diskussion, och ingen vill någonsin anklaga någon för att vara rasisten eller inse att en själv är det. Därför skapar detta otroligt låsta positioner, där det dels finns ”riktiga” rasister som är ganska få till antalet (typ de som röstar på Sd) och alla andra som inte är rasister. När de som inte är rasister agerar rasistiskt så förklaras det ofta som undantag/misstag och inte som rasism.

Vill en motverka rasism så måste en se att det är något som finns överallt, inget som är isolerat till en given grupp människor som vi typ ska ”bekämpa” såsom personer. Att ständigt prata om rasisterna och rasismen som något en själv är ställd utanför är inte konstruktivt, det skapar bara delningar och uppstyltade roller som blir väldigt svåra att ta sig ur. Och troligen inte särskilt mycket mindre rasism.

Endimensionellt tänkande.

Ett nytt kul begrepp jag lärt mig som en kan använda vid analys av argumentation, idéer och så vidare är ”endimensionellt tänkande”. Jag tänkte att jag skulle illustrera med ett pedagogiskt exempel som jag hittade under bloggkommentatorernas inlägg om det här inlägget jag skrivit som kritiserar arbetssamhället, kapitalismen och så vidare. De avslutar inlägget såhär:

På ett sätt är kapitalismen ett jävla straff kan jag tycka men samtidigt vet man ju inte hur det hade varit annars. Många människor hade inte behövt stressa ihjäl sig och jorden hade möjligtvis varit en fredligare och mer miljövänlig plats?

Och får detta till svar:

Många hade svultit ihjäl? Tror snarare det skulle leda till ökad brottslighet om fler o fler valde att ägna sig åt saker som inte går att försörja sig på. Det ger ju klyftor i samhället som leder till brott. Att ha mycket pengar behöver inte vara viktigt, men att ha tillräckligt med pengar för att överleva på egna ben är viktigt och ett krav alla friska människor som är kapabla att försörja sig själva på något sätt bör känna på sig. Allt annat är fullständigt oacceptabelt.

Endimensionellt tänkande är kort och gott att inte kunna se bortom dagens system. Till exempel genom att anta att kapitalismen är det enda systemet som fungerar och alla lösningar måste ske inom kapitalismen. Att inte ens redogöra för att detta är ens ståndpunkt, kanske inte ens vara medveten om det själv, men att utgå från det i sina resonemang. När någon efterfrågar ett system bortom kapitalismen, till exempel ett samhälle med mindre arbete, så härleder en skälet till att det inte skulle fungera till att det inte fungerar inom kapitalismen. Detta är precis vad personen i kommentaren ovan gör: människor måste ha jobb för de måste försörja sig, annars kommer de svälta ihjäl och begå brott. Ja, i dagens system är det onekligen så, men måste det verkligen vara så? Skulle vi inte kunna organisera saker på ett annat sätt? Är verkligen allt arbete som utförs nödvändigt för att hålla människor ovan svältgränsen? Är allt arbete som uträttas ens bra för något alls, mer än att det inom systemet vi lever i idag är nödvändigt för att resurser ska fördelas i form av lön?

Hen bara konstaterar att det är såhär, istället för att försöka se varför det är så och vilka andra samhällen som skulle kunna vara möjliga. Istället för att fråga sig om vi verkligen behöver jobba så mycket som vi gör för att tillfredsställa våra behov, om det verkligen är rimligt att leva såhär, så utgår hen bara från att det är så det är, människor måste jobba såhär mycket, på det här sättet, med de här grejerna för att äta i dagen samhälle och så var det inget mer med det. Att saker och ting kastas på soptippen eller åldras planerat är ju i sig ett bevis på att vi producerar alldeles för mycket, till och med om en ser den hejdlösa konsumtion som människor ägnar sig åt som något sunt och naturligt. Jag menar, jag lever ju fan på slängd mat. Det känns som att vi skulle kunna dra ner en jävla massa på arbetet i samhället utan att behöva svälta.

Detta är det endimensionella tänkandet, att inte kunna se att ett annat (och bättre) samhälle är möjligt. Att bedöma allting inom ramarna för det nuvarande och att inte kunna anlägga eller ta till sig någon djupare systemkritik över huvud taget. Att kunna se allting som är konstigt och fel i dagens samhälle utan att tänka: det kanske är grundstrukturerna i det här samhället det är fel på, vi kanske skulle kunna ordna det bättre. Att istället tänka att detta trots allt är det bästa vi har, och när en konfronteras med orimligheterna mest bara fall tillbaka på att det är ”så det fungerar”, som om det var tvunget att fungera så.

Att reagera ”rätt” på sexism.

Fick en kommentar under det här inlägget för ett tag sedan, angående hur en ska hantera sexism.

Jag stör mig på när folk tycker att man inte ska bli arg när nån är sexistisk för att man då gör ”som de vill”, det vill säga, de vill retas, du blir förnärmad, de vinner. Att man istället ska ha en dräpande replik på lager. Jag ser det inte som en tävling om vem som ska äga den andra och skrika ”in your face!”, jag ser det som att man måste, som du säger, respektera sig själv och inte ta en massa skit. Sen om den sexistiska personen tycker det är kul att jag blir arg får den väl tycka det då. Det är hens sak och inte min.

Jag känner också igen dessa ”råd” kring hur en bör hantera sexism och antifeminism i hög grad. Alltså att en ska ta det ”värdigt” på olika sätt och inte bli arg/ledsen/frustrerad eftersom personen som utsätter en för det ”vinner” då. Det känns lite som samma retorik som fanns kring mobbar enär en gick i grundskolan; visa inte att du blir arg eller ledsen för då ”vinner” mobbaen, sjunk inte till ”deras nivå” och så vidare.

Jag kan verkligen känna att jag förlorar jävligt mycket om jag anpassa mitt sätt att vara för att någon annan inte ska ”vinna”. Blir jag arg eller ledsen så vill jag visa det, inte hålla det inom mig för att någon idiot kan tycka att det är roligt att jag blir det. Det är, precis som sägs i kommentaren, faktiskt inte mitt problem. Det är väl synd för den människan att hen har ett så fattigt liv att hen njuter av att göra andra illa, det gör inte att jag ska gå omkring och dölja mina känslor inför saker och ting. Det blir liksom återigen mitt fel att jag utsätts för andra människors påhopp, det blir jag som måste förändra mig för att deras beteende ska upphöra. Jag vägrar acceptera den problembeskrivningen. Jag vägrar förställa mig själv ytterligare en gång för att anpassa mig efter den som förtrycker.

Jag önskar att färre personer kunde sluta dela ut råd om hur en som kvinna ska reagera när en bli utsatt för olika former av sexism. Kan vi inte bara enas om att hur en än gör så är det inte ens fel att en blir utsatt för detta. Att jag inte har någon dräpande kommentar på lager betyder inte att jag borde vara en måltavla för sviniga personer som vill göra sig lustiga på min bekostnad. Jag förstår inte varför andra försöker lära mig hur jag ska hantera detta uppenbara uttryck av ett förtryckande system på bästa sätt, målet måste väl ändå vara att förändra det?

Vad händer med skapandet när allting fogas in under arbetets logik?

Just nu håller jag på med en cirkel av boken Det stundande upproret, en fransk anarkistisk skrift jag starkt kan rekommendera. Under cirkeln så diskuterade vi det här med arbete, och risken med att människor skulle gå runt och göra ingenting om det inte vore för arbetssamhället.

Idag beskrivs det som ett problem att människor inte gör produktiva saker om de inte arbetar, alternativt på olika sätt jobbar på sin anställningsbarhet genom att utbilda sig, knyta kontakter och så vidare. Många personers fritidssysselsättning verkar bestå i att vara med vänner, partner eller familj och att på olika sätt distrahera sig: dricka alkohol, konsumera ytlig ”kultur”, shoppa och så ”koppla av”. Sällan engagerar sig människor i projekt för projektens egen skull. Många av de som jobbar ideellt under till exempel sin högskoletid verkar främst göra det för att det ger bra meriter. Nå, dessa gäller såklart absolut inte alla, men tillräckligt många för att det ska kunna betraktas som relevant.

Ofta dras människors sysslolöshet när de inte arbetar upp som ett exempel på varför arbete är något bra och nödvändigt för människor. Vi kan ju inte ha en massa människor som slår dank hela dagarna, ty det är varken bra för samhället eller för dem, brukar det låta. Hur sant detta är kan ju såklart ifrågasättas, för många är det nog mer hälsosamt att slå dank än att dagligen slita ner sin kropp och/eller sitt psyke. Den intressanta frågan tycker jag dock är varför människor slår dank när de inte arbetar. Vissa människor kan ju båda beklaga sig över sin sysslolöshet men samtidigt vara oförmögna att ta sig ur den utan att ha ett arbete att gå till. Är det för att det ligger i människans natur att slöa så mycket som möjligt? Personligen tvivlar jag på detta.

De produktiva aktiviteter människor ägnar sig åt på fritiden motiveras ofta med att det gör dem till bättre arbetare, direkt eller indirekt. Jogga för att bli friskare och arbetar bättre och längre, jobba på dina relationer för att få mer energi på fritiden och klipp kontakten med de så kallade ”energitjuvarna” i ditt liv, alltså de som gör dig mindre produktiv, släpp ut din inre nörd för att förkovra dig i kunskap, som såklart också kan relateras till arbete och så vidare. Att göra något för sin egen skull, för att det är kul att måla eller skriva eller vad som helst, är liksom inte vad vi intuitivt tänker på när människor är produktiva. Det ska alltid finnas en dimension av självförbättrande i det; antingen att ständigt bli bättre eller att öka kreativiteten, vilket såklart i slutänden gör oss till bättre arbetare. Detta kanske också ses i hur vi behandlar kreativitet: om någon är bra på att rita, sjunga eller måla så frågas det om hen ska arbeta med detta. Människor som sysslar med sådant utan att vara duktiga på det kan däremot häcklas för det, eftersom de aldrig kommer kunna tjäna pengar på det. Att gå estetiskt program i gymnasiet ska numera bara förunnas de mest begåvade som kan ha en framtid inom det och så vidare. Många människor slutar vara kreativa när de blir äldre, vilket jag dels tror på brist på tid men också på att en som vuxen liksom antingen ska syssla med det som lönearbete eller lägga det på hyllan, alltså att det finns en ganska stark samhällelig norm kring att människor främst ska vara produktiva på eller i relation till arbetet

Jag tänker mig att i ett samhälle bortom lönearbetet så skulle människor kunna vara fria att utveckla sina förmågor för sin egen skull. Idag så pressas saker in i arbetets logik på ett väldigt brutalt sätt. Och om en lär sig att se alla möjliga aktiviteter antingen som arbete eller som en förlängning av arbetet så är det klart att det uppfattas som galenskap att utföra samma sysslor när en egentligen inte behöver. Allting som förknippas med arbetet känns ångestladdat och jobbigt. Saker och ting känns meningslösa att ägna sig åt och lägga energi på om det inte på något sätt går att sälja. Arbetssamhället passiviserar människor, gör dem oförmögna att vara kreativa och produktiva utanför arbetets sfär. Att all mänsklig aktivitet ständigt utvärderas med arbetet som referensram gör även människor oförmögna att se bortom detta, oförmögna att se att det kan finnas värdefull mänsklig aktivitet bortom arbetet.

Jag utgår mycket från mig själv när jag skriver detta. Hur jag, trots att jag är arbetskritisk, ofta fogar in min aktivitet under arbetets logik. Frågar mig själv: är detta något jag kommer kunna tjäna pengar på? Är detta en förmåga eller egenskap jag kan bli anställningsbar av att utveckla? Jag märker hur jag ofta sållar bort aktiviteter som inte kan leda till detta. Hur jag ofta tänker att jag kanske borde skaffa ett jobb vid sidan om studierna, trots att jag varken vill eller behöver och att det dessutom skulle gå ut över studierna, mest för att bygga på min egen anställningsbarhet, för att kunna skriva i Cv:t att jag är driven och effektiv och så vidare. Trots att jag aktivt försöker bekämpa detta kommer impulsen ofta tillbaka, impulsen av att vilja styra om mitt liv för att bli anställningsbar. Och framförallt hur mycket lustfyllda saker som har förstörts för mig av dessa idéer om arbete, till exempel att rita lade jag i princip helt av med efter att jag insåg att jag aldrig kommer kunna livnära mig på det. Nu har jag i och för sig tagit upp det igen, efter att jag insåg vikten av att göra saker för sin egen skull, men min poäng kvarstår; arbetssamhället förstör extremt mycket av det människor tycker om att göra, förstör spontaniteten i skapandet, rutar in allting och gör även de roligaste sysslorna mördande tråkiga.

I en värld där en slapp göra sig själv ständigt anställningsbar för att klara livhanken tror jag att det skulle vara enklare att fylla sin tid, utan krav på att allting ska fogas in under arbetets logik. Arbetssamhället går nämligen inte bara ut över oss när vi är på jobbet, utan formar våra liv i sin helhet. Att ta bort arbetssamhället är mer än att jobba mindre, det är att drastiskt omforma vårt samhälle och vår syn på oss själva, vår produktiva förmåga och meningen med livet.

Om service inom vårdyrken och känslomässig discplinering.

Många har frågat om jag tycker att mina tankar om service även gäller för vårdyrken. Jag vill först om främst förtydliga vad min kritik handlar om; kravet på diverse servicepersonal att vara ”trevlig” på ett sätt som inte ingår i den egentliga produkten. Detta är såklart en svår gränsdragning att göra, men om jag till exempel köper kaffe så köper jag utöver själva kaffet en tjänst, tjänsten att någon ska ta emot min beställning och utföra den. Detta är vad jag betalar extra för. Jag kan förvänta mig att få ett professionellt bemötande, alltså ett som inte är direkt otrevligt och som håller sig till saken. Vad jag inte kan (eller borde kunna) förvänta mig är: leenden, småprat, att cafépersonalen ska skratta åt mina skämt, besvara mina raggningsförsök eller vara väldigt snabb. Ändå är det detta som många idag menar med ”god service” eller ”gott bemötande”, de vill inte bara ha en tjänst utförd på ett professionellt sätt utan de vill också ha ”det lilla extra” som gör det hela till en ”trevlig” upplevelse. Detta är ganska ofta synonymt med att det vill att personalen ska kyssa deras fötter.

Nej, alla som nyttjar servicetjänster är inte såhär, men många är det. De ställer krav på personalen att vara ”serviceminded”, alltså klistra på leendet och verka som om de är så jävla glada att få gå kunden till mötes. Serviceminded är ju egentligen en personlig egenskap, att vara villig att underkasta sig någon annans vilja för att ge bra service. När en talar om att personal är serviceminded och inte så talar en ju om deras personligheter, annars hade en ju talat om själva de uppgifter de utför och hur. Men detta ”serviceminded” handlar ju främst om vilken personlighet de uppvisar, vilken vilja de visar att tillgodose kunden.

Jag tycker att samma sak gäller inom vårdyrken. Jag tycker till exempel inte att vårdpersonal ska behöva klistra på något leende när de utför sitt arbete, jag tycker inte heller de ska underkasta sig och visa sig villiga att tillmötesgå vilja hos de de vårdar hur som helst, utan ha bestämde arbetsuppgifter vilka de utför på ett professionellt sätt. Däremot så anser jag att själva grundarbetet inom vården är annorlunda och kräver andra saker. Vårdarbete kräver ju i högre grad att personen som tar del av det känner sig trygg och så vidare. Detta ska såklart vara en del av vårdpersonalens uppgifter, däremot att ge ett ”gott intryck” och liknande anser jag fortfarande ligger utanför det en rimligtvis kan avkräva av personal.

Det är alltid svårt att dra exakta gränser mellan vad som ingår i arbetet och vad som inte gör det. I vårt samhälle så är det tyvärr så att ett glatt humör och vilja att gå till mötes ofta ingår i personers arbetsuppgifter, mer eller mindre uttalat. Det är inte ovanligt att det ställs omfattande krav på personer inom serviceyrkens personligheter i platsannonser, de ska vara drivna, serviceminded, brinna för jobbet och så vidare. Det som sätts i fokus är inte själva arbetsuppgifterna eller hur kompetenta människorna som söker jobben är, utan istället hur villig den personen är att tillmötesgå såväl kunder som överordnade.

Jag tycker att det är absurt att den här typen av arbete som främst rör sig om vilka känslor en visar upp och vilka personlighetsdrag en har har blivit så utbrett. Människor tvingas inte bara sälja sin arbetskraft och sin kompetens, utan tvingas också sälja ut sina känslor och sin personlighet. Att detta har negativa effekter för privatlivet tycker jag inte är särskilt svårt att tänka sig; tänk dig själv den sociala utmattning som följer av att dagligen förställa sig för att visa upp känslor en inte har och för att tillgodose kundens alla behov och önskemål. Men problemen slutar inte där, den största faran i detta anser jag är hur en som arbetare ständigt måste bearbeta och förändra sin personlighet, hur en måste internalisera sin egen underordning och själv börja reproducera den genom att anta en viss personlighet och vissa känslostämningar. Detta försämrar kraftigt förutsättningarna för olika former av organiserad kamp, eftersom många utsätter sig själv för den hjärntvätt det kräver att nå upp till de personlighetsmässiga idealen för att vara en bra arbetare, och därmed effektivt tvättat bort den kritik och tvivel en eventuellt innan kände inför det hela. Det handlar om ett ständigt arbete på sig själv, en ständig känslo- och personlighetsmässig disciplinering.