Kategori: Politik

Om att predika för de redan frälsta.

Jag blir ofta anklagad för att endast skriva till de redan frälsta, eftersom min uttalade målgrupp är kvinnliga feminister. Detta antas vara dåligt eftersom en inte ”övertygar” någon utan bara skriver för någon slags hyllningskör. Lustigt nog är det aldrig andra feminister som skriver detta, utan så gott som alltid människor som på ett eller annat sätt vänder sig emot feminismen. Varför är dessa personer intresserade av att berätta för mig hur jag ska göra för att värva fler till feminismen? De borde väl bara vara nöjda med att jag väljer en så förskräcklig strategi och inte hjälpa mig att sprida en ideologi de ogillar?

Detta är en härskarteknik av rang: att definiera hur en annan person ska förpacka sitt budskap för att en ska tilltalas av det. ”Om du bara skrev lite mer såhär så skulle jag gilla dina texter”. Att förklara sin egna oförmåga att ta något till sig med skribentens tillkortakommanden och att ställa krav på hur framställningen istället ska se ut. Nej, jag tänker inte anpassa mina texter efter dig, vill du ta dem till dig så gör du det och om du inte vill så skiter du i dit, det kvittar mig, men kom inte med någon tårdrypande historia om att du egentligen vill läsa och förstå men inte kan för att jag är så himla dum.

Det stämmer att jag främst vänder mig till andra feminister. Det betyder inte att jag skriver för de redan frälsta. Det finns en stor diversitet inom feminismen, och jag stöter ofta på att andra feminister inte håller med om det jag skriver. Jag stöter också på att feminister tycker att jag hjälpt dem på traven i att formulera sina tankar kring något. Det är faktiskt sällan som jag får kommenterar i stil med ”precis såhär tänker jag”. Det beror såklart delvis på att det kan kännas tråkigt att kommentera på det viset, men det är fortfarande ingalunda så att alla som läser här bara får precis det de själva tänker sagt igen. Det hade varit ganska trist för de flesta tänker jag mig, jag brukar själv inte läsa den typen av texter för jag upplever det som ett slöseri med tid under vilken jag istället hade kunnat läsa texter som gav mig nya insikter.

Jag brukar faktiskt kritisera den här typen av feministiska uttryck, till exempel i mitt inlägg om feminister som oreflekterat förfasar sig över sexistisk reklam för att, som jag upplever det, positionera sig socialt. Jag tycker att det är ett stort problem när feminister slutar att vara ifrågasättande mot sig själva och mest bara utgör någon slags bekväm grupp som en kan vara med i om en har vissa åsikter, vilket sker ibland.

Jag tror att det här handlar om att vissa tycker att det är jobbigt att inte vara den som blir tilltalad, att inte vara målgruppen för en text. Det handlar nämligen om anpassning. Texterna jag skriver är inte anpassade för ickefeminister eller män. Jag kan förstå att det är jobbigt att läsa en text som inte är anpassad för en om en är van vid att hela samhället är anpassat för en.

Anledningen till att jag skriver för målgruppen kvinnor i allmänhet och kvinnliga feminister i synnerhet är att jag tycker att det är viktigt att även kvinnor har texter som talar till dem, att det finns sammanhang där det mänskliga utgår från kvinnan och inte mannen. Jag ser detta i sig som en feministisk handling. När jag läste Scum-manifestet så tänkte jag verkligen på detta, på befrielsen i att läsa en text som bara bara vände sig till kvinnor och dessutom till kvinnor som är förbannade på manssamhället, alltså feminister. Trots att texten vände sig till mig så sa den mig en massa nya saker, den ändrade mitt perspektiv på världen totalt, och den sade grejer jag inte höll med om.

Att en text vänder sig till kvinnor eller feminister betyder såklart inte att en inte kan läsa den som man eller ickefeminist, det betyder bara att en måste anpassa sin läsning. Detta har kvinnor gjort i tusentals år, då många texter utgår från mannen som norm och därmed riktar sig till män. På samma sätt är en majoritet av alla texter som existerar ickefeministiska, alltså patriarkala. Ickefeminister och män är vana vid att texter de läser är anpassade för dem, därför blir det en stor grej när en text plötsligt inte är det.

Det är såklart viktigt att feminister talar utåt, till ickefeminister. Men jag tror inte att feminismen kommer vidare om vi inte även talar till varandra, för en intern debatt och utbildar varandra. Under tiden jag har varit feminist har jag förändrat och fördjupat mitt perspektiv något otroligt, och detta beror på att andra feminister har skrivit texter för mig. Om de inte hade gjort det, utan bara talat till ickefeminister, så hade jag troligen inte kunnat fördjupa mig särskilt mycket alls, och min feminism hade varit lika platt som för fyra år sedan. Jag tycker att det är väldigt viktigt att även de som redan är feminister får en chans att fördjupa sin feminism. Jag tycker att det är lika mycket värt, om inte mer, att tala till dem än att tala med antifeminister eller ickefeminister. Jag tror att jag gör betydligt mycket mer nytta med mina texter om jag riktar mig mot kvinnliga feminister. Men personerna som kommenterar såhär verkar inte tycka att min målgrupp är någonting värd, de tycker att jag istället ska skriva texter anpassade för dem. Texter för att övertala dem. Aldrig i livet.

Den som blir upprörd över att jag inte har ett språk som talar till dem borde sluta se sig själva som universums centrum. Det finns en massa människor på planeten, och bara för att jag inte vänder mig till dig betyder inte det att jag vänder mig till människor som är precis som jag. Det finns en massa människor som ligger någonstans mellan dig och mig åsiktsmässigt. Jag vet att jag med mina texter lyckas tala till många, få dem att tänka till och ändra åsikt. Bara för att du inte är en av dessa betyder inte det att mina texter saknar mening. Sluta tro att allting måste vara anpassat till dig för att vara meningsfullt, det är så egoistiskt och självcentrerat att det inte är klokt. Du är för fan inte universums centrum, och alla texter är inte skrivna för dig. Inse det och torka tårarna.

Bara erkänn att du inte bryr dig.

Jag fick denna charmanta kommentar för ett tag sedan:

Du borde läsa på om övertalningsteknik. För att vinna över någon på ens sida måste man få personen i fråga att förstå situationen och att se saken från andra perspektiv.

Det kommer du inte göra genom att förolämpa männen, som då direkt blir fientliga mot feminismen. Även andra feminister blir tveksamma om de ens vill kalla sig feminister längre. ”Är det såhär feminister beter sig? Då vill jag inte vara en sådan”

Jag vet, eftersom jag vill kämpa för kvinnors rättigheter men du avskräcker mig.

För det första tycker jag att uppmaningen att läsa på om ”övertalningsteknik” är så rolig. Är det typ ett etablerat ämne? Vad är det ens? Var kan jag läsa om det? Varför utgår personen från att jag vill vinna över hen på min sida? Jag tror inte att jag har uttryckt någon önskan om det, snarare tvärtom. Det är lustigt med folk som verkar tro att mitt mål och mening med mina texter är att tala till dem. Så är det inte. Jag skriver främst till kvinnor som redan är feminister men intresserade av att lära sig mer, jag har inte någon idé om att vara feminismens ansikte utåt eller liknande.

Men till kärnan: den här personen vill kämpa för kvinnors rättigheter men gör det inte, och detta är alltså mitt fel? Är det bara jag som tycker att något luktar lite unket här?

Om en struntar i att kämpa för kvinnors rättigheter för att en enskild feminist skriver elakheter om män (eller snarare saker som den här personen tolkar som elakheter) så är en nog inte så engagerad i kvinnokampen från första början. Tack, men jag tror att vi klarar oss alldeles utmärkt utan dig, så att säga. En person som inleder sitt engagemang i en rörelse med att hålla på och ställa en massa krav på hur enskilda individer i den rörelsen ska bete sig känns någorlunda lockande att ha med. Ja, alla krafter betyder något, men det betyder inte att vi ska hålla på och anpassa oss för att få med precis alla, för det leder endast till ideologisk urvattning.

Jag tycker att det är fascinerande vilka otroliga ursäkter folk har för att de inte engagerar sig i olika rörelser. Det handlar aldrig om att deras eget engagemang brister, om att de faktiskt inte bryr sig så jävla mycket, utan om att något är fel i rörelsen. Typ att feminister är för aggressiva, för korkade, för manshatande eller whatever.

Jag lovar, om du verkligen hade velat engagera dig i kampen för kvinnors rättigheter hade du kunnat hitta sammanhang med feminister som inte delar mina uppfattningar, kanske rentav sådana som tar avstånd från dem (det finns en del). Men istället för att göra detta så väljer du att skriva en kommentar om att jag har sabbat så att du inte kan engagera dig i kvinnokampen, för att du är så förbannat rädd.

Bara erkänn sanningen: du bryr dig inte om kvinnors rättigheter. Du skulle kanske vilja göra det, men du gör det inte. Men det är lite jobbigt att veta om detta,  så istället för att bara chilla och syssla med någon hobby så känner du att du måste hitta en ursäkt för att inte engagera dig. Du letar upp en feminist som du tycker har manshatiska åsikter och säger att du blir skrämd av hen och att det är det som är bakgrunden till ditt bristande engagemang. Kan du inte bara chilla i att du inte bryr dig ett skvatt så kan vi båda få en lugnare och skönare tillvaro?

Porr igen.

Jag ser att jag har fått en del upprörda reaktioner på det här med porr *ler provokatör*. Skönt att i alla fall ingen tycker att jag moraliserar.

Så nu ska jag förklara lite och reda ut lite frågetecken. Jag tycker inte att porr per definition måste vara förtryckande och exploaterande, däremot anser jag att merparten av all porr idag är det. Detta eftersom porren skildrar män som män och kvinnor som kvinnor, alltså som könsvarelser, alltså det förhållande som är vaggan till alla patriarkala strukturer.

Jag tänker mig att det är väldigt svårt att skapa jämställd porr i ett patriarkalt samhälle utan att ha det som bakomliggande tanke med produktionen. Jag tror alltså inte på kommersiell porr ”anpassad för kvinnor” som då och då lyfts fram som en lösning. Jag anser att jämställd porr måste ta utgång ur ett aktivt kritiserande av patriarkala normer, inte bara ur att en tillgodoser kvinnors efterfrågan. Därav min kritik av att se frågan ur ett konsumentperspektiv.

Jag förstår att det kan vara intressant att försöka skapa jämställd porr och tycker att det är något som ska göras, främst som kritik av porren såsom den generellt ser ut idag men också för att synliggöra normbrytande sexualiteter. Däremot tror jag att porrproduktion som inte har det aktiva syftet att kritisera patriarkala normer är dömda att leda till patriarkala filmer så länge vi lever i ett patriarkat, eftersom patriarkatet är såpass inflytelserikt i hur vi ser på sexuella relationer, även samkönade sådana.

I ett postpatriarkalt samhälle tror jag absolut att det kan förekomma icke normkritisk pornografi som är okej, men tyvärr lever vi inte där än. Tills dess tror jag att det kräver mycket ansträngning att skapa porr som inte reproducerar patriarkala normer.

Jag ser hur det kan vara befriande för kvinnor att konsumera pornografi, på samma sätt som jag ser befrielsepotentialen i S/M-sex. Det tillåter en att släppa tabun kring sexualitet som många går och bär på, det ger utrymme för att resonera kring sin sexualitet med sig själv eller med andra och så vidare. Jag klandrar verkligen inte den kvinna som konsumerar porr. Detta gör inte att jag inte tycker att det är patriarkalt. Hela samhället är patriarkalt, vi måste ändå leva i det och förhålla oss till det och göra motstånd där det är möjligt. Att konsumera porr kan vara ett sätt att göra motstånd mot en kvinnoroll en pådyvlats där en inte ska ha en egen sexuell lust. På samma sätt kan en som kvinna fly patriarkala hemförhållanden genom att ingå i en relation med en man, som troligen också kommer vara patriarkal. Det är också ett motstånd, men ett motstånd som ske inom den patriarkala logiken.

Mitt mål är inte att betrakta porr som ett isolerat problem och avgöra om det fenomenet som sådant är patriarkalt eller inte, utan som ett fenomen som äger rum inom patriarkatet. På samma sätt betraktar jag exempelvis kärleksrelationer; som något som pågår inom patriarkatet och influeras av det väldigt starkt, inte som något är är patriarkalt i sig självt.

Alla fenomen som rör män och kvinnor som könsvarelser som pågår inom patriarkatet måste göra aktivt motstånd för att inte reproducera patriarkatet, till exempel måste en aktivt jobba för jämställdhet i förhållandet om en inte vill ha ett patriarkalt förhållande. På samma vis måste en jobba aktivt med normkritik i skildringar av sex för att inte göra patriarkala skildringar, eftersom vår syn på sex och relationer är såpass formade av patriarkatet.

Jag hoppas att detta redde ut en del. Kan nog vara till hjälp att läsa det här inlägget om min förståelse av patriarkatet om en har problem med detta inlägg.

Lyssna, gråt och sluta skämmas inför er själva.

Gud, om ni inte har gjort det så måste ni lyssna på Strömquist sommarprat som ni kan hitta här. Det handlar om mens och det är helt jävla fantastiskt. Alltså verkligen.

Efter att hen avslutade det med orden: ”vad är kärnan i frigörelse – att inte längre skämmas inför sig själv” så tänkte jag på all den skam jag känt inför att vara kvinna: skammen inför mensen, inför min kropp, inför mina känslor, mitt skapande, mina tankar, kort och gott: inför min mänsklighet. Sen lade jag mig på soffan och grät lite. Eller ganska mycket faktiskt. Grät för att vi fortfarande lever i det här jävla skitsamhället, det här jävla patriarkatet. Grät för att miljontals kvinnor än idag genomlider och att miljontals åter kommer att genomlida denna skam bara för att de är kvinnor.

Så lyssna, gråt och sluta skämmas inför er själva.

Porr.

Har fått förfråga att skriva om det smaskiga ämnet porr. Jag vill börja med att påpeka att jag inte är särskilt insatt i porr, eftersom jag själv inte konsumerar någon. Jag utgår från det som jag uppfattar som mainstreamporr.

Min inställning till porr har ändrats en hel del på sista tiden. Innan så var jag helt lugn med att min partner kollade på porr, idag hade jag nog tyckt att det var ganska obehagligt att veta att personen jag hade sex med njöt av att se bilder och filmer med kvinnor som blir objektifierade och utnyttjade i kommersiella syften. Jag skulle nog säga att jag är emot porr, helt enkelt. Jag kan även sträcka mig till att jag anser att det ska förbjudas, i alla fall kommersiellt, med vilket jag alltså inte bara menar att personerna som medverkar i porren avlönas utan också att till exempel amatörporr förekommer på hemsidor som är vinstdrivande. Detta är också en del av porrindustrin, även om själva producenterna av materialet inte får ersättning i form av lön.

Porren innehåller, i de fall det rör sig om lönearbete, en dubbel exploatering, där kvinnor blir exploaterade som arbetare men också som könsvarelser. Som en motståndare till alla former av exploatering tycker jag såklart att detta är oacceptabelt. Jag tycker inte att någon ska behöva sälja ut sig som könsvarelse, jag tycker inte att det ska vara ett yrke som existerar, på samma sätt jag jag inte tycker att prostituerad eller strippa ska göra det. Det är en hänsynslös exploatering av kvinnor.

Det finns såklart en del amatörporr, alltså sådan som görs utan ersättning, något som ofta lyfts fram då porrindustrin diskuteras. Jag har svårt att se det som relevant att viss exploatering sker utan monetär ersättning. Att kvinnor ofta bidrar till sin egen underordning frivilligt är välkänt. Även amatörporren kan som sagt ingå i en porrindustri där människor berikar sig på det hela. Det är dock porren som produceras direkt i kommersiellt syfte som är det stora problemet.

Det största problemet jag ser med dagens porrdebatt är det bedrövliga fokuset på de som konsumerar porren. Ett exempel på detta är när det talas om jämställd porr som en lösning, vilket ofta åsyftar porr där även män blir objektifierade. För mig är detta inte någon lösning. Jag är inte intresserad av ett samhälle där män också görs till sexuella objekt på samma villkor som kvinnor, och jag tror dessutom att det ligger väldigt långt borta. Jag tror säkert att det går att göra jämställd porr, men jag ser det inte som någon lösning på porrens problem.

Ibland verkar människor tycka att det är okej att det finns sexistisk porr så länge det finns bra och jämställd porr också för den som vill. Det är till exempel vanligt att det påtalas att kvinnor också är porrkonsumenter men att porrindustrin inte tillgodoser kvinnors preferenser, till exempel inte objektifierar män. Även om det såklart är ett resultat av patriarkala strukturer att porren är utformad för män så ’är jag skeptisk till lösningar som bygger på att kvinnor ska betraktas som konsumenter på samma villkor som män. Det är inte okej med sexism bara för att det finns ickesexistiska alternativ, anpassningen efter den manliga blicken är inte okej bara för att det också finns ett utbud anpassat för en kvinnlig blick.

Inte sällan lyfts kvinnors roll som porrkonsumenter upp. Resonemanget brukar gå något i stil med att eftersom en massa kvinnor konsumerar och njuter av porr så kan det inte vara förtryckande. Jag har svårt att förstå hur detta är relevant. Oavsett vem som konsumerar porren så är det ett faktum att kvinnor objektifieras i den och exploateras i produktionen av den. Även om slutkonsumenten hade varit enbart kvinnor så hade det varit förtryck. Det är till exempel mest kvinnor som konsumerar bh:ar som säljs med sexistisk reklam, det gör inte sexismen i reklamen okej.

När en säger att en är emot porr så kan det sägas att en ”moraliserar” och ”förtrycker” kvinnor som finner en frigörelse i att konsumera porr. I mina ögon är detta ett fullkomligt ovidkommande perspektiv på frågan. Även om någon kvinna kan finna frigörelse i att se på porr så är det inte särskilt relevant i förhållande till de kvinnor som exploateras inom porrindustrin. Det finns gott om kvinnor som finner frigörelse i andra kvinnors förtryck, såsom kvinnor som nyttjar hushållsnära tjänster så de ska kunna få avlastning från hushållsarbetet och satsa på karriären. Det gör inte att hushållsnära tjänster, porr eller liknande är något bra eller feministiskt. Feminism måste handla om kollektiv kamp för alla kvinnors rättigheter, inte om privilegierade kvinnors rättigheter att förtrycka och objektifiera andra kvinnor på samma villkor som män.

Jag är emellertid ganska ointresserad av att syna enskilda personers porrkonsumtion, det är produktionen som är problemet och det som måste angripas. Att människor konsumerar porr i det sexistiska samhälle vi lever i är inte konstigt. Men jag anser att industrin och fenomenet är problematiskt.

Om att förfasa sig över sexism.

En skulle kunna säga att det har blivit lite inne bland feminister det här med att lägga upp en massa bilder på sexistisk American Apparel-reklam, eller annan reklam, i sociala medier och förfasas över så hemskt och sexistisk den är. Ofta är det helt utan djupare analys, utan bara ett gäng bilder och nån högst begränsad text om att det är förskräckligt. Kan ni snälla lägga ner med detta, eller i alla fall göra det med aningen mer omtanke.

Såhär: när ni lägger upp dessa bilder så utnyttjar ni kvinnorna på bilden för att föra fram ett budskap. Ni objektifierar dubbelt. Det kan vara nödvändigt ibland, men ni måste tänka på i vilka situationer ni gör det. Det kanske är nödvändigt om en sätter ihop en utredande text om hur sexism i reklam fungerar och en vill ha med exempel för att illustrera, det kanske är lite mindre viktigt om det enda en gör är att lägga upp och sprida en massa bilder för att kunna skriva typ ”gud vad hemskt”. I det senare fallet tycker jag att nackdelarna överväger nyttan av det hela. Ja, det är viktigt att uppmärksamma sexism, men inte så viktigt att en ska bidra till objektifieringen av de faktiska kvinnorna på bilden.

Ibland sägs det att det är viktigt att påminna om detta igen och igen, för att det är så lätt att glömma den sexismen. Jag tror inte att det tar oss framåt att gång på gång slentrianmässigt visa upp den sexistiska reklamen. Jag tror inte att det hjälper människor att förstå något nytt att för hundrade gången visa upp en bild på en underårig kvinna som kollar undergivet in i kameran med särade ben och skriver ”usch och fy så hemskt med sexism”. Jag tror snarare att det tar bort fokus från andra frågor, när allting handlar om att förfasa sig över sexistisk reklam.

Ibland, eller ganska ofta, får jag intrycket av att det mest handlar om att samlas kring något och just förfasa sig. Att kunna fördöma saker och ting tillsammans och därmed skapa ett vi och ett dem, vi vettiga feminister som är emot sexistisk reklam och Sexisterna som inte är det. Att gång på gång ta ställning i en fråga som är så platt och så enkel för att finna samhörighet och strunta i att hantera frågor där en måste lyfta blicken och också ifrågasätta sin egen roll. Det är helt enkelt jävligt bekvämt för de flesta att vara emot sexistisk reklam. Mycket bekvämare än att skärskåda relationer eller förstå villkoren för den kvinnliga arbetarklassen både globalt och nationellt.

Vissa menar att det är förminskande emot dem som kanske är nya och inte pallar ”svåra” saker. För det första handlar det inte om att vara ”svår” eller inte utan om att inte använda andra kvinnor som projektionsyta för sin egna upplysthet, om att inte syssla med menlös positionering. Det går utmärkt att undvika detta utan att vara något slags geni/akademiker. Dessutom är det nästan alltid just privilegierade kvinnor som fokuserar på detta, alltså människor som mer än andra faktiskt har fått möjlighet att fördjupa sig. Så att det skulle handla om låg bildningsnivå eller något köper jag inte alls.

Snälla, sluta använda dessa kvinnor som projektionsyta för er egen upplysthet. Det blir bara ett dubbelt förtryck. Jag lovar, du kan skriva om sexistisk reklam och feminism utan att använda dessa bilder. Ja, chockeffekten kanske blir mindre och klicken färre, men är det verkligen bra att bygga sitt val av metod på vad som drar mest ytlig uppmärksamhet till sig? Det spelar ju ingen roll om du ändå inte får något nytt sagt.

Hur en kan kämpa emot maktstrukturer när en själv är i toppen.

Jag får ibland frågor om hur en gör för att rannsaka sig själv, som jag alltid dillar om. Tänkte skriva ner lite hur jag tänker kring när jag är i en privilegierad position, som jag är framförallt i egenskap av vit och akademikerunge. Detta kan appliceras i en massa olika sammanhang. Men tänk på att detta bara är mina egna tankar kring saken, inget allmängiltigt. Folk gör och tycker såklart annorlunda.

Det första är att aldrig aldrig tänka att en ska bli ”klar” med det hela. Vi lever i ett rasistiskt klassamhälle, och så länge vi gör det blir du inte klar personligen. Ingen är klar förrän alla är klara, helt enkelt. Det går inte att ”sopa framför sin egen dörr”, sluta använda vissa ord, och sedan tänka att en ”gjort sitt”. Om det nu mot förmodan är så att en beter sig exemplariskt och aldrig är förtryckande så kan en sätta igång om sprida det vidare till andra.

Vidare: förvänta dig ingen jävla medalj för att du tar tag i ditt förtryck, det är något som alla ska göra, inte något en gör för att vara ”snäll” eller liknande. Se det inte som någon jävla välgörenhet, få saker är så störiga som när någon kommer och ba ”nu ska jag komma här och rädda er förtryckta” som om deras kamp byggde på att privilegierade kom och hjälpte till.

Det är otroligt viktigt att inse att du inte ska definiera någon annans kamp. Det är jättefint att vara med och stötta och så vidare, men det är inte en bra grej att hålla på och omdefiniera olika rörelser. En grej som jag ofta ser är när vita antirasister typ ”sätter ner foten” och ba ”jo jag är ju antirasist men här tycker jag att gränsen går” när någon kräver mer än vad de själva tycker är rimligt eller känner sig bekväma med. Minns ni när en krönikör skrev om rasismen mot asiater och exemplifierade med bilden på kinapuffspåsen? Väldigt många, tyvärr säkert även jag själv, reagerade på detta med att säga typ ”nejmen detta är att gå för långt”. Det är inte din grej att bestämma när det går ”för långt”. Gör du anspråk på att kämpa emot förtryckande strukturer du själv är i toppen på så måste du släppa ditt tolkningsföreträde och låta de som är utsatta för förtrycket definiera både detta och kampen. Ödmjukhet är grejen, att lämna plats och låta andra definiera rörelsen.

Du måste vara beredd på att göra avkall på dina egna privilegier. Att vara antirasist och typ nöja sig med att vara emot Sd håller inte, lika lite som det funkar att vara feminist och begränsa det hela till att handla om att vara emot våldtäkter på kvinnor. Ofta tenderar människor att göra detta för att det är jävligt bekvämt att inta positionen där en är å den ”goda” sidan, typ antirasist, men samtidigt slipper göra några större förändringar i sitt eget liv. Falskheten skrev en bra sak om detta på twitter, översatt: ”om det känns bra att göra det gör du det fel”. Alltså: det ska smärta att kämpa emot sina egna privilegier, gör det inte det ifrågasätter en inte sig själv i grunden.

Inse att den förtryckande strukturen finns överallt, även hos dig. Den som inte är beredd att göra detta klarar kampen sig ofta ganska bra utan, de kan till och med vara kontraproduktiva genom att ständigt rikta om debatten till att handla om sådant som andra gör, vilket generellt rör sig om extremfall. En måste helt enkelt vara beredd att svälja det faktum att en bidrar till förtryck på en massa sätt och måste ändra sin personlighet och sitt liv för att sluta upp med det.

Det är också viktigt att inse att en har en annan position i kampen än de som är förtrycka. En vanlig grej är att folk inte respekterar olika separatistiska grupperingar med motivationen att ”alla ska få vara med/alla är viktiga i kampen”. För det första får nästan alltid alla vara med i kampen, men inte på samma villkor. Det går till exempel utmärkt att vara antirasist utan att vara med i en separatistiskt gruppering. Det är jätteviktigt att respektera de gränser som diskriminerade personer sätter upp, och inte ständigt försöka krossa dem med sitt tjat om att få vara med. Sedan är det faktiskt så att politiska grupperingar inte är några välgörenhetsorganisationer som privilegierade personer kan uppsöka för att känna sig bättre, det är inte någons ”rätt” att vara med. Att ha den inställningen säger mer om den personen. Men det är sällan ett problem att en inte kan engagera sig på något sätt alls.

I samma kategori ingår människor som gör det till en stor grej att de inte ”vet hur de ska göra” och tar upp tid genom att *be om tips*, som de för det mesta bara besvarar med typ ”men det är ju så svåårt”. Få inte hela grejen att handla om dig, för guds skull, och sluta vara så ängslig. Försök. Ibland gör en fel, och då får en torka tårarna och försöka igen. Sånt är livet. Det är alltid alltid bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls, men en måste vara mottaglig för kritik och inte få för sig att allt är okej för att en försöker. För om en inte gör det är det riktigt illa, då gör en båda anspråk på att *föra kampen* och upprätthåller dessutom förtrycket.

En annan vanlig grej är att folk som ”upptäcker” typ antirasism reagerar på detta genom att ta plats och försöka bli bekräftade inom den scenen, något som ofta tränger undan rösterna hos de som är förtryckta, vilka såklart är de som borde ha företräde på att uttala sig. Den antirasistiska rörelsen som tillåts ta plats i Sverige är till exempel väldigt vit. Detta är ett problem inte bara för att representationen blir skev, utan också för att det då tenderar att hamna i det jag beskrev innan, alltså att rörelsen anpassas till vita och görs bekväm. Jag menar inte att en inte kan debattera som privilegierad, däremot bör en kanske ta det lite lugnt och inte ta över det hela. Bättre då att använda sin position till att lyfta fram de som ofta inte får synas och höras.

En grej en verkligen kan göra är att påtala rasism/sexism/klassförakt i olika sammanhang med andra privilegierade, typ i släkten/kompisgänget/skolan/arbetsplatsen. Tyvärr är detta ofta otrevligare att göra än att komma som den privilegierade räddaren i olika sammanhang, det senare brukar leda till applåder medan det tidigare brukar leda till sura miner. Men som sagt, känns det bra när du gör det gör du det fel. Kom ihåg: du ska inte ta kampen för att lätta ditt dåliga samvete utan för att förändra. Det är inte du som är huvudpersonen här.

Berätta inte för mig vad feminism är eller borde vara.

Ibland kommer det hit män (ja, det är alltid män) för att berätta om vad feminism är. Det kan låta såhär: ”feminism är egentligen inte svårare än att män och kvinnor ska ha samma rättigheter/vara lika mycket värda”. Jag undrar verkligen om personer som skriver så till mig på riktigt tror eller tycker att jag behöver få förklarat för mig vad feminism handlar om? Det tycker jag är en ytterst märklig slutsats att dra utifrån en blogg som i till stor del handlar om feminism och dessutom på en generellt ganska hög nivå.

Ja, feminism handlar om att män och kvinnor ska ha samma rättigheter. Men att sluta där och tycka att en har sammanfattat feminism, att en har ett fullständigt feministiskt perspektiv, det är en annan sak. Feminism i praktiken kräver mer än att ta ställning för lika rättigheter, det kräver att en gör analyser av hur ojämlikheten fungerar, hur den upprätthålls och hur det kan brytas. Utan detta så kommer någon jämställdhet aldrig att komma på fråga.

Det verkar finnas ett visst behov av att förenkla, att få det till att det ”bara” är att göra si eller så. Nej, det är inte så ”bara”, det är fan en hel vetenskap. Detta säger jag inte för att utesluta och säga att en inte kan vara feminist om en inte känner till allt, däremot så tycker jag inte att en ska reducera feminism till att handla om en plattityd; att alla är lika mycket värda. Den utsagan saknar helt värde om en inte har en idé om hur en ska komma till ett samhälle där alla faktiskt behandlas utefter detta. Det finns så mycket mer än så. Det är okej om du inte känner till alla aspekter, kan dra alla analyser, men försök inte få det till att ditt perspektiv är det enda som behövs, att det skulle vara onödigt att snacka om relationsmakt eller sexuellt våld för att det ”egentligen” handlar om att alla är lika mycket värda.

Jag tror att det här förenklandet handlar om att slippa se sin egen del i saker och ting. När en reducerar det till att bara handla om en åsikt en kan ställa sig bakom eller inte så kan en vara feminist utan att behöva göra avkall på egna privilegium. Det blir lätt att ”ta ställning” om det enda det handlar om är att uttala en viss åsikt, inte att göra någon djupare analys som kan leda till faktisk förändring.

Det är hur enkelt som helst att tycka att alla ska vara lika mycket värda, desto svårare är det att identifiera orsakerna till ojämlikhet och att motverka dem. Det är väl fint att vissa tycker att kvinnor och män ska vara jämställda utan att gräva djupare i det hela, men detta är verkligen inte allt feminism handlar om. Att säga det är dels att förminska en rörelse med en otroligt stor bredd, med en massa teorier och analysverktyg till att bara handla om en plattityd, dels att sätta sig i en bekväm position som feminist och ”upplyst” samtidigt som en slipper ifrågasätta sin egen position. Ja, jag kan förstå att det är skönt och kul, men försök inte komma och knäppa mig på näsan om vad feminism är eller borde vara.

Att kämpa mer för sin rätt att kalla sig feminist oavsett vad än för kvinnors rättigheter.

En kul grej jag ofta stöter på när jag skriver om det här med att män inte bör ha samma position i den feministiska kampen som kvinnor är indignerade män som tycker att de visst har samma rätt att kalla sig feminister fast de inte är så insatta/engagerade och så faktiskt. En gång fick jag till exempel en på mig som ba: ”jag vet inte så mycket om feminism men vem är du att bestämma att jag inte får kalla mig feminist???”, som på något sätt försökte driva tesen att jag vara en översittare eftersom jag inte tycker att personer som inte på riktigt gör något för kvinnors rättigheter är några verkliga feminister.

Detta är lustigt av flera skäl. Det första är väl den här tendensen folk har till att tillmäta enskilda feminister otroligt stor vikt, som om det spelade någon egentlig roll vad jag tycker om vad någon bör och inte bör kalla sig. Gud, kör på och kalla dig vad fan du vill, det är liksom inte jag som definierar ord. Det verkar handla mer om att skapa någon slags polemik än om att faktiskt värna om sin rätt till något, för ingen kan väl på allvar anse att deras rätt att kalla sig feminister är hotade av mig.

Men det jag tycker är konstigast med det hela är hur vissa verkar vara mer engagerade i sin rätt att kalla sig feminister än i kvinnors rättigheter. Jag har väldigt svårt att ta människor som säger ”jag är visserligen inte insatt/brydd om detta men jag vill ändå kunna kalla mig feminist” på allvar. Varför är det så viktigt att andra erkänner dig som feminist när du uppenbarligen är ganska ointresserad av feminism? Hur kan det vara viktigare att ta ”kampen” mot att någon feminist tycker att du inte är en riktig feminist än att ta kampen för kvinnors rättigheter? Att en människa prioriterar så säger väl sitt, kan jag tycka.