Kategori: Politik

”Byt ut män mot judar i den här meningen så ser du ju hur det låter!!!”

En ”argumentations”teknik som är så jävla vanlig är att folk uppmuntras att byta ut olika ord mot varandra. Till exempel uppmanas folk till att se det dåliga i feminismen genom att byta ut ”män” mot ”invandrare”. Men oj, då blir det plötsligt rasistiskt!!! Det stora problemet med detta är att en inte bara kan byta ut olika ord mot varandra och låtsas att det så skulle vara typ samma sak.

Som sagt så rör detta sig ofta om att en ska men byt ut män mot invandrare i olika texter, och så gör en det och det blir ofta fullständigt obegripligt. Till exempel kanske det står att män får mer i lön, och det stämmer ju, sedan så byter en ut ”män” mot ”invandrare” och då står det att invandrare ofta får högre lön men det är ju inte sant! Det blir jättekonstigt och verkar mest vara någon rasistisk konspirationsteori. Det säger väl sig självt att du inte bara kan låtsas som att samma villkor gäller för invandrare som grupp som för män som grupp?

Ofta så blir det löjligt i sin absurditet, som när en ska byta ut feminister mot nazister/tyskar och män mot judar, som om dessa tu hade en liknande ställning gentemot varandra på något sätt! Det är ju bara ett helt absurt uttalande. Tycker dessa personer att män blir utsatta för samma förföljelse som judarna blev i nazityskland? Tycker dessa personer att feminismen är som nazismen (vet att det finns vissa tokar som tycker detta)? Det säger nog mer om deras världsbild än något annat.

Så nej, tyvärr, det går inte att ba ”byta ut” saker hipp som happ utan att det faktiskt rör sig om saker som är jämför- och utbytbara. Tänk på det nästa gång du tycker att du ska byta ut feminister mot nazister.

Mer om service.

Angående det här med service: det är ganska stor skillnad på olika slags service. Om en till exempel går på restaurang kan en såklart förvänta sig att någon ska ta ens beställning, att en får ut notan när en ber om det och så vidare, inte att personalen ska skratta åt ens skämt. Om en anställer en städare så kan en förvänta sig att hen städar ens hem, inte att hen avfyrar ett jävla leende och småpratar trevligt.

Vissa menar att det ”ingår i upplevelsen” att få ett bra bemötande. Frågan är vad detta ”bra bemötande” innefattar. Om det innefattar att en person ska dölja sitt känsloliv för att visa upp en viss yta som en som kund uppfattar som trevligt så anser jag att detta är att likställa med känslomässig prostitution. Det handlar om att avkräva av människor som jag personligen står i ett maktförhållande till i egenskap av att jag har pengar på ett visst känslomässigt agerande, att dölja sina verkliga känslor och fyra av en falsk fasad. Vad är en för slags människa om en tycker sig ha rätt till det för att en har betalat för till exempel en kopp kaffe eller en tröja? Vad kan en egentligen förvänta sig av människor i termer av ”bra bemötande”?

Vidare är det skillnad på att bli dåligt bemött och på att bli särbehandlad. Sexism, rasism, klassförakt och andra fördomar dyker såklart upp även hos servicepersonal, och är lika otrevligt där som någon annanstans. Det jag vänder mig emot är att en tycker en skulle ha någon slags extra rätt att läxa upp servicepersonal bara för att en har betalat, alternativt kan komma att betala. Blir du utsatt för till exempel rasism av någon i en butik är det såklart en kränkande upplevelse ingen borde behöva genomlida, men det blir inte mer illa för att du är där i egenskap av betalande kund. Det är häri det obehagliga ligger i serviceretoriken, betoningen på att de är arbetare som jobbar med service och som finns till för att göra dig som kund nöjd. Det handlar uppenbarligen inte om att ”alla ska vara trevliga” utan om att personal ska vara trevliga mot dig i egenskap av kund. Hade det rört sig om det tidigare så hade inte just aspekten av att ”hen har ju faktiskt ett servicearbete” betonats så intensivt, utan det hade betraktats som en rent mellanmänsklig sak, som att en annan människa var otrevlig mot mig.

Det sägs också att det inte ska gå ut över andra kunde att en har en dålig dag. Men alltså, lite så är det att leva i ett samhälle med andra människor. Folk mår olika från dag till dag och visar det på olika sätt. Att tro sig kunna köpa sig fri från detta är enligt mig att förneka personen på andra ändens rätt att vara människa. Att vara människa och leva med andra människor är på många sätt jobbigt, oförutsägbart och smärtsamt. Personen i kassan blir dock inte mindre människa för att hen är på jobbet.

Om bra service och att tro sig ha rätt att bestämma människors känslor.

Wallin twittrade om att hen hade fått ”dålig service” på Filippa K vilket jag reagerade på. Jag tycker att det är osmakligt att som människa med makt på det sättet hetsar mot arbetare. Wallin hade såklart ingen aning om denna persons situation, hur hens dag sett ut eller något. Att då göra en stor grej av att ha fått ”dålig service” och till och med säga till butiken om detta är att på ett ganska uppenbart sätt utnyttja den makt en har som kund, och i det här specifika fallet även om högavlönad mediapersonlighet med makt.

När jag får ”dålig service”, alltså när personal på olika sätt är otrevlig, långsam eller whatever, så brukar jag tänka att jag är fri att gå från den jävla butiken när jag vill men att de är så illa tvungna att slava där för att tjäna sitt uppehälle. Hen kanske har lämnat hemmet utan att få tid att reda upp en stort bråk, hen kanske har fruktansvärt ont i huvudet, hen kanske har sovit riktigt riktigt dåligt och så vidare. Dessa känslor är ingenting alla kan kasta av sig när de kommer till jobbet, och det är inte heller något jag tycker att någon bör kasta av sig. Livet fortsätter även fast en får lön för den tiden, och jag tycker inte att det ska ingå i någon människas arbetsuppgifter att lägga livet bakom sig.

Som svar på detta fick jag en massa uttalanden i stil med ”men det ingår faktiskt i deras arbetsuppgifter att vara trevliga”. Ja, jag vet det. Det var ju en jävligt intressant argumentationsteknik att typ konstatera fakta om hur arbetslivet ser ut när det är just det jag kritiserar. Frågan är om det är rimligt att det ingår i någons arbetsuppgifter att fyra av ett leende, och alltså i sin tur om en aktivt ska uppmuntra denna syn på arbete och kräva att människor ska ge bra service. Att verkligheten ser ut på ett visst vis betyder inte att det på något sätt är bra eller en naturlag, som individ kan en välja att ställa sig utanför detta. Som individ kan en välja att inte skvallra för chefen när en personal ger ett dåligt bemötande, en kan välja att inte utnyttja sin maktposition som kund.

Vissa menar att det finns en jämlikhet i detta, att ”alla ska vara trevliga”, alltså såväl kund som personal. Falskhetens i detta avslöjas när samma människor menar att de har ”rätt” till ett speciellt bemötande av dessa människor för att de ”faktiskt har betalat”. De anser sig alltså ha betalat inte bara för en fysisk vara, såsom kläder eller kaffe, utan även för något annat; personalens ”goda service”, hens leende och så vidare. Det är alltid personalens agerande som står i fokus. Kunden har alltid rätt.Även om alla i teorin ska ”vara trevliga” så är det alltid alltid personalen som straffas för brott mot denna regel.

Det finns en tydlig maktaspekt i detta; kunden är den som har pengar och den som har valfriheten, personen som står i butiken är anställd för att få kunden att spendera sina pengar där. Den som är anställd kan inte ”bojkotta” kunden om hen är otrevlig, hen har inget maktmedel till sitt förfogande. Kunden kan välja att dra sin väg och till och med skvallra för chefen vilket Wallin alltså valde att göra. Det är jävligt uppenbart vem som har makten i den här situationen, och att välja att använda den på det sättet Wallin gjorde är ett maktutövande som i slutänden går ut inte bara över den enskilda arbetaren utan över alla människor inom så kallade serviceyrken, eftersom de mer och mer förväntas agera på ett visst sätt för att tillfredsställa kunden och locka fler till sin butik.

Varför är det så viktigt för människor att få bra service? För många verkar det mest vara en fråga om ”principer”, om att det är så det ”ska” vara att handla i butik. Om att en ”faktiskt har betalat” och att då ska en bli bemött på ett ”korrekt” och ”trevligt” sätt. Om att det faktiskt är viktigt för butiken att kunderna får ett bra bemötande. Det sista argumentet är intressant eftersom det befinner sig på en slags metanivå, alltså: det är inte viktigt för mig personligen att få ett bra bemötande men jag antar att det är viktigt för andra kunder och således för butikens fortlevnad, och därför kommer även jag att kräva ett bra bemötande. Maken till endimensionellt tänkande får en leta efter, att liksom inte kunna tänka sig att en faktiskt kan röra sig utanför de av samhället givna riktlinjerna utan bara måste anpassa sig och kräva samma saker som andra antas kräva och att dessutom motivera sina egna krav med att det är vad andra antas kräva. Tänk själv för fan, istället för att medvetet bete er som en jävla fårskock som blir vallade in i rätt fålla.

Jag tycker att det är jävligt konstigt att mena att en skulle ha någon slags ”rätt” till att människor ska visa vissa känslor bara för att en betalat för till exempel en tröja. Vad är det egentligen som är varan här? Är det tröjan eller leendet från personen du köper den av? De flesta skulle nog säga att de är tröjan de köper och inget annat. De flesta skulle nog också säga att det är jävligt osmakligt att vilja köpa vissa känslouttryck från andra människor. Ändå accepterar många oreflekterat att de skulle ha någon slags ”rätt” till bra service bara i egenskap av kunder, eller i vissa fall endast som möjliga kunder. Att det är något som ”ingår i deras arbetsuppgifter” är ett ganska dåligt argument, eftersom personalens arbetsuppgifter är något som bestäms av deras arbetsköpare och inte av dig. Det är arbetsköparen som har juridisk rätt att ställa krav på personalens agerande, inte du som kund.

Vissa skulle säga att de inte vill köpa någons känslor utan bara vill ha lite hyfs/trevlighet. Vissa menar att ett leende ”inte kostar” och att det kan en begära. Detta är också att köpa känslor. Det är ett stort känslomässigt arbete att förställa sig, och kan vara väldigt utmattande om en har en kass dag. Ett arbete som tar energi från sysslor en skulle vilja uträtta på sin fritid.

Om du får dålig service av en person, ta några djupa andetag och tänk på att du inte har någon jävla aning om hens livssituation. Tänk på att alla kan ha en kass dag och att det kan vara svårt att bita ihop då. Tänk på att du bara behöver vara trevlig mot den personen en gång den dagen, men att den personen måste sitta och avfyra leenden flera timmar i sträck. Sedan kan du vara trevlig mot personen helt utan att kräva trevlighet tillbaka, för att du vet att du inte vet något om deras situation och för att även den suraste butikspersonal kan behöva ett trevligt bemötande. Sedan kan du gå från affären, samtidigt som personen måste sitta kvar där. Sedan kan du tänka på att vi verkligen måste se till att störta det här jävla arbetssamhället där människor är tvungna att stänga av sina känslor och fyra av leenden åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, bara för att få någon jävla skit såld.

Om hur alkohol porträtteras i bloggar och det klassiga drickandet.

Bloggkommentatorerna skrev för ett tag sedan om det här med hur alkohol representeras i olika bloggar. Det finns väl två olika kategorier av detta, dels det trashiga tonårsdrickandet som typ Dessie och Paow står för, dels det lite mer ”klassiga” och ”mogna” drickandet som bland annat Niotillfem och Billgren står för.

Jag tänker främst på den sistnämnda kategorin. Det figurerar otroligt mycket alkohol på dessa bloggar. Jag har läst åtskilliga texter hos Niotillfem som romantiserar tonårsfylla, att dricka sig redlös och glömma och så vidare. Detsamma förkommer nog även hos Billgren, men jag har aldrig läst hens blogg särskilt noggrant. Det figurerar otroligt ofta alkohol på båda bloggarnas bilder. Frågan är vad detta ger för effekt. Vissa vill ju mena att det inte ”spelar någon roll” att det figurerar alkohol på det sättet eftersom folk ändå väljer själva om de vill dricka eller inte:

Tycker att det blivit alltför lätt att komma med anklagelser om om ”romantisering” och dåliga förebilder. Det läggs alltför lite fokus på eget ansvar och vi börjar ”think of the children”skrika om ungdomar som ändå är 12 år och uppåt. Herregud, någon måtta får det ju vara.

De som blir tonåringssuputer blir det oavsett om de går omkring i Paow/Dessie-inspirerad stil eller prickiga second hand klänningar. Det handlar om det egna förnuftet i slutändan och det har det gjort sen länge tillbaka.

Den här idén om att människor” väljer själva” kommer ju ofta upp. Som om alkoholen inte var en tydligt inlemmad del i vår vardag, i vår kultur. Som om den inte alltid syntes och romantiserades och som om människor gick opåverkade av allt detta. Jag tror verkligen att det spelar roll hur alkohol porträtteras. Om det porträtteras som en vardaglig del av livet, som något som ger lite guldkant på tillvaron och så vidare, som något som alltid, alltså verkligen alltid, dyker upp i sammanhang som är lite lyxiga, roliga och så vidare så kommer människor att förknippa alkohol med detta. Både Billgren och Niotillfem har ju liv som många människor avundas. Genom sitt ständiga romantiserande av alkohol så riskerar de att framställa även denna som en nödvändig ingrediens i att uppnå ett liv som deras.

Det hänvisas även till ”mognad” som ett argument för att det inte skulle vara ett problem:

Tror att till exempel Elsa och Sandra har en mer mogen läsarskara och tror inte att deras alkoholvanor påverkar särskilt mycket.

Att hänvisa till att en grupp läsare är ”mogna” tror jag inte riktigt på. För det första är det inte riktigt sant, Niotillfem verkar till exempel ha en hel del läsare som är under arton eller nyss fyllda. Sedan är vuxna knappast immuna mot den här typen av påverkan, speciellt inte som alkoholnormen är så otroligt stark i vårt samhälle.

Ofta när en talar om alkohol så är det till exempel Paow som hamnar i skottgluggen; en person som verkar vara väldigt destruktiv och mål väldigt dåligt, sakna omdöme och så vidare. Just när det kommer till alkohol så lyfts det inte sällan fram som att det är ”okej” att dricka mycket om en gör det på ett ”ansvarsfullt” sätt. Ansvarsfullt är i den här kontexten inte sällan liktydigt med smakfullt, och har också att göra med klass. Den var drickande uppfattas som ”klassigt”, till exempel en person som dricker dyrt vin på fina middagar, kommer lätt undan, medan den som gör det på ett ”trashigt” sätt förkastas som dålig förebild och så vidare. Detta är också en stor del i hur människor faktiskt försvarar sitt eget drickande. Hur många gånger har en inte hört att ”kontinentalt drickande” skulle minska risken för att bli alkoholiserad, eller att ungdomar ska lära sig att dricka ”sunt” av sina föräldrar, alltså njuta av ett glas vin till maten istället för att supa sig redlösa. Alkoholism porträtteras i hög grad med människor som typ dricker direkt ur vodkaflaskan.

Hur alkohol porträtteras är något jag tycker att människor borde tänka mer på. Det finns få inslag i vår vardag som är så normaliserat i förhållande till hur stora hälsoskador det faktiskt medför som alkohol. Detta är såklart varken Billgrens eller Niotillfems fel, men de utgör ändå en del i den samhällsomspännande alkoholnormen.

Om radikalfeminism och transpersoner.

Jag har fått en del frågor om det här med radikalfeminism, som jag hade tänkt att besvara nu. Jag identifierar mig ju som radikalfeminist. Detta innebär för mig att jag ser förtrycket av kvinnor som något väldigt grundläggande i samhället, och som kvalitativt skilt från andra former av förtryck. Jag anser att det finns en specifik exploatering av kvinnor som kvinnor. Jag stämmer också överens med den förklaringsmodell som ibland dyker upp från radikalfeministiskt håll, nämligen att könsförtrycket kommer sig av att kvinnor föder barn och därmed historiskt och idag har fått sämre möjligheter att etablera sig i ”samhället” än män, vilket har banat väg för det könsförtryck som finns idag.

Från detta ”grundläggande ”könsförtryck har det dock skett en omfattande ideologisk påbyggnad, som såklart skulle finnas kvar även om kvinnor slutade bli gravida och vi istället odlade barn i tankar eller något. Till exempel görs åtskillnad på män och kvinnor, vi tillskrivs olika egenskaper och så vidare, vilket tjänar till att upprätthålla förtrycket av alla kvinnor. I denna process, alltså skapandet av genusordningen, så kommer en massa andra grupper i kläm. Dessa är till exempel homo- och bisexuella eftersom de uppfattas som ”könsöverskridande”, detsamma gäller för transpersoner och intersexuella. Jag ser förtrycket av dessa grupper främst som en konsekvens av det för kvinnoförtrycket nödvändigt upprätthållandet av genusordningen och därmed även dikotomin kvinna/man. Detta betyder inte att de här personerna skulle bli utsatta för något mindre fruktansvärt eller viktigt, många hbt-personer utsätts såklart för ett öppet förtryck som är betydligt mer omfattande är det gemene kvinna stöter på. Poängen är att grunden för detta förtryck är att upprätthålla genusordningen och därmed också patriarkatet, vilket måste resultera i förtryck av personer som på olika sätt visar på att de här kategorierna för att dela upp världen inte håller. Utan upprätthållandet av idén om fundamentala olikheter mellan könen så skulle hela konstruktionen rasa samman.

Sedan så anser jag att en viktig del i att vara kvinna är att bli utsatt för förtryck, jag menar att detta är mycket av vad som skapar kvinnan, både på samhällsnivå men också individuellt. Jag tror inte att det finns någon kvinnligt sätt att vara som inte har sin grund i förtrycket av kvinnor, och tror därmed att de psykiska könen kommer upplösas i ett postpatriarkalt samhälle.

Utifrån detta kan en undra hur jag ser på det här med att ha en psykisk könstillhörighet som skiljer sig från den fysiska, och vilja korrigera den fysiska. Först och främst så är jag inte särskilt intresserad av att berätta för transpersoner hur de borde känna kring sina kroppar, utan jag tycker att det är upp till var och en att avgöra. Sedan tänker jag mig att det i ett mindre könsbinärt samhälle så skulle detta helt enkelt bli mindre av en issue för de flesta transpersoner. Mitt intryck när jag läst och pratat med transpersoner är att det viktiga är att passera som det kön en känner sig som, att bli behandlad som det, inte att ha en kropp som på alla sätt överensstämmer med vad en person som fötts in i deras upplevda kön har. Det är ju inte alla som till exempel genomgår en fullständig korrigering. Jag tänker mig att i ett samhälle där vi inte har någon genusordning så skulle det här inte vara lika mycket av ett problem, eftersom en inte skulle bli sedd och behandlad som ”fel” kön.

Det är så pass långt kvar innan det postpatriarkala samhället ens kommer på fråga, och fram till dess så existerar det faktiska skillnader i den upplevda könstillhörigheten. Att utifrån någon slags ideologisk definition av kön och könstillhörighet förneka människors upplevelse av sig själva och tvinga dem att leva på ett sätt de inte önskar uppfattar jag som väldigt förtryckande. Jag utesluter inte att folk ändå skulle vilja korrigera i ett postpatriarkalt samhälle, men jag känner att det är ganska mycket av en ickefråga. Jag tror i alla fall att i ett postpatriarkalt samhälle så kommer människor som idag har överskridande könsidentiteter, fysiskt eller psykiskt, inte att ses som något konstigt, helt enkelt eftersom ”könsidentiteter” inte kommer att existera på det sättet.

Ibland så diskuteras det huruvida personer som definierar sig som kvinnor men fysiskt fötts som män ska få ”vara med” i olika kvinnoseparatistiska sammanhang. För mig är svaret på denna fråga självklart ja. Även om jag anser att dessa personers upplevelse av patriarkalt förtryck skiljer sig från personer som blivit fysiskt födda som kvinnors upplevelser så anser jag att dessa personer blir utsatta för ett omfattande patriarkalt förtryck som jag tycker att det är självklart att den feministiska kampen ska omfatta. Jag ser bekämpandet av genusordningen och könsbinaritet som en otroligt viktig del i bekämpandet av patriarkatet.

Manligt tolkningsföreträde.

Sandra på Stökboet formulerade det så jävla bra under Bloggkommentatorernas inlägg för ett tag sedan:

Den som innehar makten behöver inte förklara sig. Behöver inte analysera, behöver inte förstå. Det är männens privilegium som normbärare att kunna benämna det sunda samtalet i en relation som ”överanalys” ”kackel” eller ”kvinnotjafs”. Den som innehar makten kan kosta på sig att vara ”rak” för han vet att hans ord ändå är lag, det som historiskt sett har varit sant, rationellt och framförallt…manligt. Och vi kvinnor köper det här, för att vi har lärt oss att det är så det är. Vi har hört det tusentals gånger, vi fick med oss de här s.k ”sanningarna” med modersmjölken.

Det är verkligen precis såhär det är! Det är liksom alltid de diskriminerade som måste försvara sig, men de som har makten ses direkt som trovärdiga, rationella och så vidare. Det handlar om vem som alltid anses ha bevisbördan, och vem som anses ha rätt till motsatsen är bevisad.

Om demokratiska kanaler, folkomröstningar och Alby är inte till salu.

I Sverige har vi representativ demokrati. Detta innebär att vi väljer politiker till stat, landsting och kommun som sedan för ”folkets talan”. Vi har inte någon direktdemokrati, inte heller har vi representativ demokrati med direktdemokratiska inslag. På senaste tiden har det dock snackats en del om folkomröstningar, speciellt kring Alby är inte till salu. Där framställs det som om medborgare har en ”extra” kanal att driva sina frågor igenom som är inlemmad i själva det politiska systemet, alltså att om det är tillräckligt många som klagar på ett enskilt beslut så kan folkets åsikt hörsammas och så vidare.

För ett tag sedan så kom möjligheten för medborgare i en kommun att väcka initiativ till folkomröstning. Detta innebär att en behöver samla in underskrifter från 10% av alla medborgare i kommunen inom loppet av 6 månader, vilket är ganska omfattande. Om detta görs så lyfts frågan i kommunfullmäktige, som alltså måste godkänna för att folkomröstningen ska komma på fråga. Om folkomröstningen hålls är resultatet inte bindande, utan kommunen kan göra vad fan de vill alldeles oavsett. Detta är inte direktdemokrati på något vis, det är bara ett alternativt sätt att genomföra en protest.

Det finns såklart en massa inofficiella kanaler att driva sina frågor i, till exempel genom att hålla demonstrationer som den politiker som är intresserad av vad folk vill ju kan välja att uppmärksamma. Möjligheten till att väcka initiativ till folkomröstning framställs dock som mer ”direkt”, men i enlighet med ”de demokratiska spelreglerna” och så vidare. Vill du har förändring? Starta en namninsamling! Kanske kan du ha turen att din fråga kan behandlas i kommunfullmäktige! Ungefär som om inte alla större rörelser, opinionsyttringar och så vidare borde behandlas där oavsett om en har en lista med tusentals namn. Ungefär som om de inte sitter där på folkets mandat, för att föra deras talan och driva deras frågor. Nej, de ska sitta där och bestämma över våra huvuden om vi inte anstränger oss jävligt hårt för att få 10% att skriva under på ett halvår. Förstår ni hur mycket arbete det är?

När det protesteras mot den rådande ordningen sägs det att vi ska använda ”demokratiska kanaler”, men vad är det för kanaler? Möjligheten till att väcka initiativ till folkomröstning är på många sätt den idealiska ”demokratiska kanalen” för den som helst inte vill veta av människorna vars liv de styr över. Det tar en jävla massa tid ur de aktivister som engagerar sig och om det väl skulle funka så är det ingen som behöver bry sig. Alla dessa underskrifter blir till en punkt på ett jävla möte, och sedan är det klart. Då har allt skett i ”demokratisk ordning” men det är väl ingen som tycker att någon har fått göra sin röst hörd, fått sin åsikt räknad.

Jag tycker inte att det är bra att vi ”fått” den här möjligheten att väcka folkinitiativ. Jag tycker tvärtom att det är kasst. Varför? Eftersom det är en sån jävla chimär, det är verkligen ett sätt att få människor att kanalisera sin politiska energi i något som tar extremt mycket tid och som inte behöver betyda någonting för politikerna. Det är ett sätt att lura i människor att de har någon slags ”inflytande”, att lura människor att lägga jävligt mycket energi på att göra saker i ”god demokratisk ordning” och sedan hoppas på att de ändå inte kommer palla med det.

Om kommunfullmäktige hade brytt sig om vad Albyborna ville så hade de behandlat den här frågan jävligt mycket tidigare, innan de samlat in 10% av rösterna. De hade märkt att det här är en fråga många tycker är stor och viktig. Men nu har de valt att istället haka upp sig på det här fåniga tioprocentskravet. Varför? Det är jävligt uppenbart att det som skett här att aktivisterna blivit tillsagda att göra allt i ”god demokratisk ordning” eftersom de då kommer att bli hörsammade, men att ingen egentligen trott att de där underskrifterna skulle samlas in. Att det var ett sätt att lugna ner stormen, lägga ut en dimridå och låtsas som att det ”finns vägar för inflytande” när det i själva verket inte gör det, inte i praktiken.

Frågan går från att handla om innehåll till att handla om form. Diskussionen rör inte längre om husen ska säljas eller inte, utan om det ska hållas en omröstning om det eller inte. Istället för att diskutera om allmännyttan ska säljas ut och hur det påverkar människorna som bor där så diskuteras det huruvida alla underskrifter var giltiga eller inte. Vem fan bryr sig? Det viktiga är inte om de nått upp till den där jävla gränsen som ni satt upp. Den gränsen är ingenting objektivt, det är inte en naturlag kring hur folkomröstningar ska fungera, det är bara något människor med makt har hittat på för att kunna hänvisa till ”demokratiska kanaler” när någon visar sitt missnöje.

Jag tycker att det är ett bra och imponerande arbete som personerna bakom Alby är inte till salu har bedrivit. Jag ser fullmäktiges agerande i frågan, deras bortshabblande av hela grejen, som en otroligt tydlig signal om vilken jävla skit allt snack om ”demokratiska kanaler” är. Det blir liksom inte tydligare än såhär vilket skådespel allting är.

Att över huvud taget mäta ”invandringens kostnader” är rasistiskt.

OECD har gjort en undersökning om huruvida samhället ”tjänar” på invandringen eller ej. Jag har flera invändningar emot denna rapport. Den första invändningen är mot själva metodiken i undersökningen:

OECD har i sin stora undersökning jämfört vad invandrarhushållen betalar in i skatter och avgifter med vad de kostar i form av socialbidrag, pensioner och annan samhällsservice.

Är det ena ”värde” människor skapar i samhället det som de betalar in i skatt? Säg till exempel att en invandrare jobbar på en restaurang. Då skapar den personen mervärde för restaurangägaren. Detta är inga pengar hen själv skattar på, betyder det att hen inte har bidragit till samhället. Hen har ju bidragit till att någon annan kan göra en vinst. Dessutom har hen skapat/bidragit till något som har värde i sig självt. Det funkar alltså inte att bara mäta skatt och inkomster till och från hushållen, utan en måste se till andra saker också. Annars skulle ju till exempel arbetarklassen vara den minst ”lönsamma” klassen ur ett samhällsperspektiv, trots att det är dem som får allt att gå runt. Människor med låga löner skulle helt enkelt vara de minst lönsamma i samhället, trots att de kanske utför det viktigaste arbetet. Jag tycker att det är problematiskt att vad människor bidrar med beräknas såhär otroligt banalt.

Men framförallt så tycker jag att det är rasistiskt att ens göra en sån här undersökning.

Vi börjar med: vad är rasism och vad gör OECD:s rapport rasistisk?

Rasism enligt mig är att göra skillnad på människor och människors värde utifrån deras hudfärg, etnicitet eller ursprung. Det som gör OECD:s rapport rasistisk är själva frågeställningen; i vilken typ av samhälle, enligt vilken slags människa, är det relevant att tala om kostnader och vinster av olika grupper av människor? Ett samhälle som värderar människor utifrån pengar. Vidare: vilka grupper är det som utsätts för detta? Det är inte ”etniska svenskar mitt i livet” utan det är invandrare. Det skulle inte kunna vara ”etniska svenskar mitt i livet” för den gruppen ses inte på med samma ögon, de ses närmare bestämt inte som ”grupp” på det sättet, utan som samhällets normaltillstånd. Det är inte på fråga att OECD skulle göra en utvärdering av vad ”etniska svenskar mitt i livet” är värda eftersom de inte tänker på dessa människor på det sättet.

Vissa menar att det är bra att OECD ”bemöter” fördomar kring att invandring kostar mer än vad det ger, men detta kan jag omöjligt hålla med om. Att ens reducera människor till kostnader är det första felet, att sedan undersöka just kostnaden för invandrare är att antyda att det är en rimlig grund för att bedöma invandringens vara eller ickevara på. På det sättet så accepterar en rasisternas världsbild, tar debatten på deras premisser. Istället hade en kunnat skita i att göra någon jävla kostnadskalkyl och bara komma fram till att det är jävligt viktigt att människor får bo där de vill oavsett om de är lönsamma eller inte. En kan liksom ha principer om människors lika värde och sätta dem först, före snack om invandringens kostnader. Då hade denna utredning aldrig behövt göras.

Detta hänger i mina ögon tydligt ihop med talet om att det är så himla bra med arbetskraftsinvandring för att det ”bidrar till samhället” och gud vet allt. Jag har väldigt svårt att se det som något humanistiskt att människor får uppehålla sig här så länge de är lönsamma. Det är snarare ett väldigt cyniskt sätt att betrakta människor på. Att vissa människor, beroende på ursprung, får vara här som medborgare medan andra bara får vara här när de lönar sig är i sig ett rasistiskt resonemang. Det är att göra skillnad på människor och människor, att sätta upp olika villkor för deras liv beroende på var de är födda. Det grundar dessutom för en omfattande exploatering av dessa ”andra klassens” medborgare som måste acceptera sämre villkor, löner och så vidare eftersom de befinner sig i mer prekära situationer och ofta är mer utelämnade till arbetsköparens godtycke.

Att grunda sin argumentation mot till exempel Sd på att invandringen visst är lönsam löser cirka ingenting. Det lär oss bara att se människovärde i termer av siffror, och att dessutom se vissa människor mer i termer av siffror än andra. Vissa människor får behålla sitt människovärde, åtminstone delar av det, medan andra reduceras i termer av ”lönsamhet”.

Hur ser människor som motiverar invandringens vara i termer av ekonomiska vinster på människor som faktiskt inte är lönsamma för samhället? En kan till exempel enkelt tänka sig att en arbetskraftsinvandrare är betydligt mycket mer lönsam än vad en flykting är. Det känns ganska naturligt eftersom människor som flyr ofta kommer från krigshärdar och ofta är väldigt ärrade, både fysiskt och mentalt, vilket såklart gör att sträckan till arbete är ganska lång, till skillnad från arbetskraftsinvandrare som ofta sätter igång att jobba nästan omedelbart. Betyder det att flyktingen i mindre grad förtjänar att hjälpas? Ett gott exempel på vilka horribla slutsatser det leder till att tänka på människor i dessa termer; den som är i mest behov av hjälp är den som i lägst utsträckning får den.

Vissa menar att det inte är ”något konstigt” i att räkna ut kostnader för olika människor. De menar att vi alltid räknar kostnader för till exempel skola, sjukvård, försäkringskassa och så vidare. Det är stor skillnad att räkna ut vad en myndighet behöver för att driva sin verksamhet och att räkna ut vad en specifik människa eller grupp av människor kostar samhället som helhet. Det ena är en nödvändighet för att kunna bedriva verksamhet och hjälpa människor, det andra är ett cyniskt värderande av människor som faktiskt inte behöver göras.

Det är en sak att gräva där en står, en annan att inte kunna lyfta blicken från sin egen lilla plätt.

Lady Dahmer har skrivit om det här med att gräva där en står när det kommer till feminism, om behovet av att fokusera på de ”mindre frågorna” och så vidare, apropå ett inlägg jag skrev om saken där jag uttryckte mig såhär:

Det finns en gräns för hur länge det är intressent och subversivt att prata om att vita medelklasskvinnor har problem, vi måste bredda. Jag stör mig själv något enormt på feminism som bara handlar om sådant som att det är fel med könade barnkläder och bra med genusdagis.

Jag kan väl i efterhand tycka att det var onödigt av mig att uttrycka mig sådär nedlåtande kring just genusörskola, men jag står ändå fast vid huvudbudskapet: att det är ett problem när feminismen kommer att handla enbart om den typen av frågor. Med ”den typen” av frågor menar jag till exempel: sexistisk reklam, att fler kvinnor ska sitta på höga chefsposter och liknande. Alltså frågor som på ett ganska ensidigt sätt behandlar kvinnlig representation inom ramen för det samhälle vi har idag. Det är okej med reklam, men den måste vara jämställd, det är okej att chefer tjänar mycket mer än arbetare, men det måste vara en jämn fördelning av kvinnor och män, det är okej att vi konsumerar en massa kläder, men de får inte vara könade. Här, menar jag, förvandlas feminismen från att vara en relevant samhällskritik till att endast vara en rörelse som driver kvinnors ”rätt” att delta i det manligt utformade samhället på samma villkor som män.

Jag tycker att en kan ”gräva där en står” på flera olika sätt. Jag gör det i hög utsträckning genom att skriva mycket om relationer, och då ofta utifrån egna erfarenheter så så vidare. Jag tror att det är en viktigt del i kvinnokampen att lyfta fram och kollektivisera dessa erfarenheter och märker också hur mina texter kring det ofta blir ett slags ”nav” för diskussioner kring erfarenheter, oavsett om folk gått igenom just det jag pratar om då eller inte.

Feminism handlar ju om både teori och praktik. Ofta kan det vara meningsfullt att diskutera praktiker eller erfarenheter, som till exempel genusuppfostran eller erfarenheter av förtryck i relationer. Det är lättillgängligt och gör det väldigt konkret, istället för att vara på en ofta svårtillgänglig med abstrakt nivå som kan göra att människor har svårt att applicera det på sin vardag. Därför tänker jag att det är bra att tala om individuella fall, om praktiker i vardagen och så vidare.

Däremot tycker jag att det är viktigt att sätta in i detta i en bredare kontext, kanske inte i varje individuellt inlägg men på sikt. Till exempel: vad är syftet med genusuppfostran? Hur hjälper könsroller till att upprätthålla patriarkatet? Annars kan det bli så himla enkelspårigt och liksom livsstilistiskt. Som att allting handlade om färgglada kläder, som om det inte fanns något högre syfte med allt detta. För mig är det viktigt att gå tillbaka till rötterna då och då. Fundera på varför könsrollerna behöver krossas. Men också se utanför detta, se andra problematiska förhållanden i samhället.

Det största problemet jag ser i detta är oviljan att på djupet ifrågasätta sig själv och sin egen position i samhället. Till exempel såhär: en massa feminister är sura på att American Apparel har sexistisk reklam. Ja, det är såklart tråkigt att de har det, men samtidigt är det en extremt lättköpt feministisk fråga. Det är så lätt att bara ”ta ställning” emot att en underårig kvinna ligger med särade ben och kollar in i kameran med fuktig blick. Samtidigt är det et faktum att typ alla kläder vi köper, oavsett sexistisk marknadsföring eller inte, tillverkas av extremt underbetalda WoC:s. Skulle detta vara okej om reklamen var mindre sexistisk? Skulle det vara mer okej om avdelningarna inte delades upp i rosa och blått? Grejen är att det är jävligt bekvämt att klaga på typ American Apparel för att de sysslar med den här sexismen, för det är liksom något en kan göra utan att behöva ifrågasätta sig själv och sin egen position. Det är helt enkelt väldigt lättköpt.

På samma sätt kan jag störa mig på feminister som inte är beredda att ifrågasätta hur deras val av relationer ser ut och vad detta beror på. Jag vet att det är något väldigt personligt, och att det kan vara känsligt för många, men jag anser ändå att det är viktigt att den som snackar vitt och brett om patriarkalt förtryck mäns våld mot kvinnor och så vidare också kan rannsaka sin egen situation och inte får det till att detta är något som främst rör andra. Istället samlas feminister kring bilder på sexistisk reklam och förfasar sig gemensamt. Är detta en väg framåt?

Problemet när den här typen av frågor tar så mycket plats inom den feministiska debatten är att det förvandlas till tom plakatpolitik, till symbolfrågor där företag kan bli ”goda” genom att ha en reklam med en ”större” modell eller en unisexkollektion, och fortfarande ägna sig åt samma förtryck av de kvinnor som tillverkar dessa kläder. Vad är då vunnet? Då har den vita medelklassfeministen blivit lika mycket en del i förtrycket själv, som står där och enögt hyllar dessa ”normbrytande” tilltag och gör reklam för produkter som i produktionen fortfarande är minst lika kvinnoförtryckande som något annat. Är detta en väg framåt?

Det är en sak att gräva där en står, en annan att inte kunna lyfta blicken från sin egen lilla plätt. För mig är det viktigt att som feminist inte bara se hur jag blir förtryckt i samhället, utan också att se hur jag i min position bidrar till förtrycket av andra. I min ögon har vi inte vunnit ett skit om kläder som produceras av samma kvinnor, under samma villkor, säljs till feminister med mindre sexistisk reklam.

Vilka intressen tjänar på ditt perspektiv?

Något inte helt ovanligt i den så kallade ”debatten” är att människor lyfter fram olika ”perspektiv” på saker, och sedan, när en ifrågasätter relevansen i att lyfta fram just det perspektivet, mena på att alla perspektiv, infallsvinklar och så vidare måste få finnas. Alltså: vi måste bland en mängd olika infallsvinklar också lyfta denna infallsvinkel.

Tänkte på detta när en person som jag förstår det identifierar sig som vänster och som har en väldigt stor medial plattform ville ”lyfta frågan” om Individens™ ansvar för arbetslösheten, då speciellt bland unga. Personen ifråga tyckte att vi måste ”prata om individens ansvar” också, som om det bara var en av många olika vinklar och inte den vinkel som överallt i samhället dominerar. Som om det var ett perspektiv som behövde lyftas mer.

Det är lite som när människor säger att ”vi måste kunna diskutera invandringen” som om det inte var den som överallt diskuterades, utmålades till samhällsproblem och så vidare.

Ja, det är klart att Individen™ har ansvar, i någon mån. Frågan är vad det tjänar till att ständigt påpeka det. Det är ju inte som att vi lever i ett samhälle där individer inte får ta ansvar för sig själva, där individens ansvar ständigt bortförklaras. Snarare är det samhällets och politikens ansvar som försvinner från dagordningen.

Tror någon att det kommer lösa något att snacka mer om individuellt ansvar, skyffla över mer på individen? Om en inte tror det, varför vill en då diskutera det? Är det meningsfullt att på samhällsnivå diskutera individer? Jag har svårt att tycka det, för vad fan ska det lösa. Ska alla individer som är marginaliserade ba ”jamen jag har visst ansvar” och magiskt fixa sin situation?

När du försöker lyfta ett perspektiv, försök fundera lite innan: behöver det här perspektivet lyftas? Vilka världsåskådningar uppmuntras av det här perspektivet? Vem/vilka intressen tjänar på att det här perspektivet lyfts? Det kan aldrig vara neutralt att lyfta ett perspektiv, det kan aldrig vara ”bara lyfta frågan”. Vad en säger, vad en väljer att lägga fokus på och hur en ställer frågor är aldrig neutralt, utan påverkas av och påverkar omgivningen. Den blåögda inställningen av ”vi måste kunna diskutera det här” fungerar inte, människor måste se vilket ansvar de har för det idéer som sprids.