Kategori: Politik

Vill ni läsa om Individer™ får ni dra någon annanstans.

Fick en kommentar från en, numera blockad, person, under detta inlägg:

Att lämna en relation gör man av individuella skäl och inte på grund av någon strukturell analys man tror sig ha gjort.

Vissa människor vill inte förstå att feminism, feministisk analys och så vidare har ett reellt inflytande över människors liv. Jag hade på intet sätt varit den människa jag är idag, och haft det relativt jämställda förhållande jag har idag, om jag inte hade ägnat mig åt feminism. Det kan en väl misstro om en vill, men det är icke desto mindre sant.

Den stora frågan är dock varför det känns så viktigt att påpeka att det inte ”spelar någon roll” (tro mig, jag har läst detta mååånga gånger under tiden jag drivit denna blogg) om det nu faktiskt inte gör det? Varför kan i så fall inte jag få ha mitt lilla roliga och tro att det är viktigt? Människor ägnar sig åt meningslös skit varje dag utan att de får en massa kommentarer om det. Uppenbarligen är det på något sätt hotfullt. Uppenbarligen finns det något som gör att människor känner att detta måste jag trycka ner och förgöra.

En annan intressant respons en får är människor som vill lyfta fram Individen™ i alla möjliga sammanhang. Jag tycker att det borde vara ganska uppenbart att jag inte skriver om individer utan om samhällsfenomen. Ni kan väl läsa dagboksbloggar om ni vill läsa mer om enskilda individer och deras agerande? Det är liksom inte min nisch så att säga. Jag tror de flesta på egen hand kan komma fram till att det finns individuella aspekter av saker och ting, även i deras relationer. Det jag är ute efter är att dra upp det strukturella och hjälpa folk att se och motverka det.

Så vill ni se individer så får ni dra någon annan stans, vill ni se berättelser om hur människor av individuella skäl valt att lämna relationer gäller detsamma. Det är tyvärr ingenting jag kan bidra med.

Myten om den fria kvinnorollen.

Det finns en utbredd uppfattning att mäns könsroll är mer snäv än kvinnors könsroll. Jag har själv flera gånger spritt denna uppfattning utan att egentligen tänka över om det verkligen är så. Efter att ha funderat lite på saken har jag nog ändå kommit fram till att så inte är fallet, utan att det tvärtom är det motsatta som föreligger.

Jag menar att denna uppfattning grundar sig på två olika saker, dels den gamla vanliga om att kvinnoförtrycket alltid ska förnekas, men också en klassaspekt. Vissa män, framförallt inom någon slags kulturell medelklass, vill gärna framställa sitt eget agerande som normbrytande och subversivt. De vill helt enkelt inte förstå eller erkänna att de gör sig skyldigt till exakt samma sunkiga manlighet som vilken enkel arbetare som helst. Därför säljs saker som att Prata Om Känslor in som normbrytande trots att detta är något som manliga poeter, trubadurer och så vidare gjort hur länge som helst. Att ideal ser olika ut i olika delar av samhället borde inte vara någon överraskning, och det finns såklart män som omhuldar en helt annan slags manlighet än den Birro ger uttryck för och tycker att Birro är en pajas (med rätta), men Birros manlighet är icke desto mindre manlighet. Detsamma gäller såklart för kvinnlighet, den kvinnlighet som på vissa ställen upphöjs tycker andra är trams, detta gör det inte mindre till ett av många kvinnoideal. En kan aldrig inte en position som alla tycker är beundransvärd, det är ett mänskligt villkor och inte ett manligt eller kvinnligt.

Det stämmer att kvinnor till exempel tillåts att ha fler olika slags kläder på sig, men detta är egentligen bara ett uttryck för kravet som finns på oss att vi ska tillfredsställa den manliga blicken. Kvinnor som inte använder sin ”valfrihet” i fråga om utseende till att tillfredsställa män blir socialt straffade för detta. Det är en slags påtvingad valfrihet, vi kan inte bara skippa att göra dessa val och se ut lite hur som helst utan vi måste lägga tid och energi på att välja. Det kan säkert kännas tråkigt för män som är intresserade av att klä sig lite annorlunda att möjligheterna är begränsade, men det är inte för den sakens skull bara frihet för kvinnor att ha mycket kläder att välja mellan, det är nämligen en frihet som grundar sig i ett tvång.

Om vi tar ett exempel på normöverskridande beteende: att fördela barnomsorgen i hemmet jämlikt. Män som tar ”sin del” av föräldraledigheten är visserligen inte särskilt vanliga, men de hyllas som fan. Det är ba: ”guuud vilken fin och jämställd kille som går där med sin barnvagn låt mig kyssa marken du går på”. Hyllande av kvinnor som är hemma mindre med sina barn? Inte riktigt samma sak va? Har seriöst aldrig hört någon hylla en kvinna för att hen är hemma lite med barnen. Snarare brukar det låta att hen är en ”dålig mor”. Som när kvinnor som har makar får frågan ”var är barnet” när de ska på tjänsteresa eller whatever, och lämnat ungen hemma med dem. Tänk er istället en situation där mannen tagit med ungen på tjänsteresan, alltså gud vilken jävla hyllningsstorm som hade mött hen.

Men framförallt så finns det en stor mängd roller tillgängliga för män som inte bygger på att de ska vara något slags objekt för åtrå från kvinnor. Nästan samtliga roller för män bygger på att de göra något, att de är aktiva och kompetenta. Roller för kvinnor bygger ofta på detta men innehåller så gott som alltid en ganska stor komponent av att vi ska tillfredsställa den manliga blicken samtidigt. En kvinna måste alltid vara behagfull eller sexig när hen tar sig för saker, detta behöver inte en man. Det kanske beror på att kompetens och så vidare är en attraktiv egenskap i sig hos män, men det gör det icke desto mindre sant att män slipper den komponent av att behöva vara ett objekt som kvinnor ständigt utsätts för. De kan därmed i högre grad realisera sig själva som kompetenta inom något område utan att bry sig om vad folk tycker om deras utseende, utan att för den sakens skull sluta betraktas som ”riktiga” män.

De kvinnor som vägrar objektifiera sig själv blir inte sällan avskrivna sin könsidentitet, vilket som känt, och sorgligt nog, är en viktig del i att över huvud taget bli erkänd som människa i dagens samhälle. De ses inte som kvinnor, som könsvarelser, utan bara som några slags avarter, något konstigt djur med hår under armarna och fula kläder. Samma gäller i viss utsträckning för lesbiska kvinnor, som antingen blir sexualiserade av idioter som tycker att deras sexualitet ska vara till för deras skull, eller betraktade som såpass okvinnliga att de inte längre är kvinnor. Detta har jag faktiskt aldrig hört sägas om män (med detta inte sagt att det aldrig förekommer). Jag har aldrig hört den föraktfulla ”vad är det där för en varelse”-tonen när någon pratar om en normbrytande eller homosexuell man, som jag så ofta hört när det talas om en kvinna i samma position. Detta handlar om att kvinnan i mycket högre grad är sitt kön, medan mannen främst är en människa. Om kvinnan inte realiserar sig själv som könslig varelse, det vill säga i (erotiska) relationer till män så är hon inte kvinna och heller inte människa.

Som kvinna måste du alltid förhålla dig till objektifieringen. Du måste alltid vara attraktiv först och främst, sedan kan du prestera eller ha din egen stil eller vad du nu vill. Prioritetsordningen ser inte likadan ut för män. Där hamnar saker som att prestera och så vidare högt, att locka till sig en kvinnan kommer efteråt, inte sällan som en funktion av detta.

Både män och kvinnor begränsas av patriarkala strukturer och könsnormer, och det är angeläget för båda att dessa strukturer ska jämnas med marken. Icke desto mindre är kvinnor mer begränsade, inte bara av könsmakten utan också av rollerna i sig. Att det sedan finns roller kvinnor har tillgängliga som framstår som attraktiva för vissa män säger i sig ingenting. Det är så genusordningen funkar, och så ser det ut för alla. Däremot är kvinnors roller på intet sätt ”friare” än män, hur bittert olika män än önskar att de fanns tillgängliga allihop. Tro mig, det gör kvinnor också.

Strukturell analys utesluter inte personligt ansvar, det är en förutsättning för att kunna ta det.

Av alla inlägg jag skriver är det nog inget som väcker så mycket reaktioner som de om kvinnoförtryck som äger rum i heterorelationer. De flesta reaktioner är positiva, många kvinnor (och en del män) skriver om hur de känner igen sin egen och andras situation i det jag skriver, att jag satt ord på deras känslor och upplevelser och att de känner sig stärkta. Det var precis så jag kände första gången jag läste om detta, att allting liksom fick sin förklaring och att jag kunde sluta känna skuld och skam och istället kunde jobba på att göra något åt min situation. Det var otroligt stärkande och befriande.

Men det väcker såklart upprördhet också, som all emancipation gör. Personer som blir heligt förbannade över att jag vågar ifrågasätta det vackraste, alltså tvåsamheten, och att jag dessutom vågar hävda att den är förtryckande! Och inte bara det, jag hävdar dessutom att det främst är män som förtrycker kvinnor. Alla stackars karlar känner sig utpekade som förtryckare av den person de ~*älskar mest*~ och blir förbannade. ”Men vafalls, jag älskar ju kvinnor och speciellt min flickvän”, tänker de kanske. Fan vet jag. Faktum är att de genom sin förnekelse bidrar än mer till kvinnoförtrycket. Jag lider med de kvinnor som ingår i relationer med de här personerna, och hoppas att de någon dag lyckas bryta sig ur sina bojor. Se här för lite heterosexuell vrede som väcktes av en tweet om att kvinnor i högre grad borde dumpa sina män:

BMdr8BUCEAEAGgd.jpg large

Jag tror absolut att det går att nå jämställda, eller i alla fall marginellt förtryckande, relationer. Men för att kunna göra detta måste en först se förtrycket. De mest jämställda par jag vet är inte de som blundar för förtrycket, utan de som ser det och försöker bekämpa det. Gör en inte det blir det väldigt svårt att ta sig ur. Du kan ju liksom inte lösa ett problem du inte känner till eller erkänner.

Ofta talas det om ”ansvar” när en talar om strukturer. Typ: ”men har inte kvinnan ansvar för att inte ingå i sådana relationer”. Så är det absolut (även om jag ogillar termen ansvar i sammanhanget), det är bara det att för att kunna ta detta ansvar måste en först känna till förtrycket. Det går inte att ta personlig ansvar om en inte vet hur eller för vad. Det är inte som att jag sitter passiv sedan jag fått lära mig detta och ba tänker ”allt är ändå patriarkatets fel”, utan jag jobbar aktivt för jämställdhet i min vardag och såklart med upplysning här. Att identifiera ursprunget till olika fenomen är inte detsamma som att förneka sitt ansvar att förändra dem.

Ofta när jag uppmuntrar kvinnor att ta eget ansvar för sin underordning och dumpa sina pojkvänner så blir folk ännu mer upprörda. Hur ska ni ha det? Antingen ska en ta ansvar för att inte ingå i förtryckande relationer eller inte, och i det första fallet så är det tyvärr ofta nödvändigt att göra slut på fanskapet. Det är så personligt ansvar tas. Ni får bestämma er, ska vi ta personligt ansvar eller är det viktigare att vi klamrar oss fast vid förtryckande partners?

Om makten i att vara hemmets projektledare.

Ibland beskrivs det som att kvinnor har ”makt” i relationer eftersom det är mer ”aktiva”. Ofta berör detta makt i hemmet, där kvinnor alltså sägs ha makt eftersom de bestämmer mycket kring hur vardagen ska se ut. Kanske vilken mat som ska lagas och när, när det ska hämtas från förskolan och så vidare. Jag tänkte ta upp några grejer kring detta:

För det första är det som kallas makt egentligen en slags arbete. Det handlar nämligen inte bara om att fatta dessa beslut, utan om att inhämta information som berör dessa beslut, planera så att vardagen går ihop kring dessa beslut och så vidare. Detta är väldigt mycket arbete. Även om det i slutänden då och då bli mannen som verkställer besluten så är det kvinnan som ser till att det blir gjort.

Då och då tycker män att kvinnor tjatar när de vill att de ska göra saker, som att diska eller städa. Jag har åtskilliga gånger sett följande scen utspelas: en kvinna ber en man göra något han egentligen borde ha gjort på eget initiativ långt innan, till exempel plocka undan sin disk. Mannen säger ”jag gör det sedan” vilket accepteras. Men detta ”sedan” inträffar liksom inte, och till slut vill kvinnan kanske använda den ytan som disken står på eller något liknande, och säger till igen, varpå mannen tycker att hon ”tjatar”. Detta kan ibland försvaras med att han vill ”göra det i sin egen takt” eller liknande, helt utan respekt för att en faktiskt delar på hushållet. Väldigt ofta så resulterar sådana situationer i att kvinnan till slut tar hand om disken eller vad det nu rör sig om, eftersom det blir så jobbigt att bråka om skiten.

Den som ”projektleder” hamnar ofta i positionen av att dels uppfattas som tjatig, dels att hens arbete inte märks av den andra parten. Eftersom den som projektleder tänker på hur allting ska fungera i hemmet, när saker ska städas och så vidare så är det mycket troligare att hen märker när saker och ting blir gjorda, även om hen inte gör det själv. Att saker dessutom ofta blir gjorda på hens initiativ förstärker såklart detta. Den andra parten däremot märker sällan när saker och ting blir gjorda, eftersom hen inte lägger energi på att tänka på att de ska bli gjorda. Hen kan enkelt ta det lugnt tills den andra personen ber hen om att göra något.

Vidare är det intressant att se hur kvinnor ofta tillskrivs kompetens på en domän samtidigt som denna kompetens inte respekteras som underlag för beslut. Till exempel så kan det ofta pratas om att kvinnor är bra på att ”ta hand om hemmet”, städa, laga mat etcetera som en förklaring till att kvinnor gör så mycket mer av detta arbete (inte särskilt förvånande att vi bär bättre på det då, kan en tycka). Däremot kan en kvinnas åsikter om hur ett hem bör skötas ofta avskrivas som ”pedantiska” och liknande om det behövs för att slippa utföra någon uppgift. Det intressanta med detta är att kvinnans kompetens tillskrivs olika mycket värde beroende på om mannen tjänar på det eller inte: kvinnan är kompetent när det kommer till att förklara varför hon ska sköta mer av arbetet, men hon är oförmögen att fatta rätt beslut på precis samma område när det kommer till att få mannen att utföra något.

Det är intressant hur olika upplevelser av makt ser ut beroende på kön. Vad är makt för en kvinna och för en man i en relation. Holmberg skriver såhär i Det kallas kärlek:

Man kan säga att hon aktivt bidrar till sin egen underordning genom att ta kontinuerligt ansvar för deras gemensamma tillvaro och för vad hon uppfattar som hans behov […] Hon får bekräftelse på sin kvinnlighet när hon tar hand om honom och tar ansvar för hur han har det […] Det är möjligt för honom att vara mer sparsam med sin bekräftelse av henne och ändå vara garanterad bekräftelse själv. Hon kan önska mer spegling men hon kan inte kräva det. Detta synliggör tesen att kvinnor har rätt att ge till män och män har rätt att ta emot utan att ge tillbaka.

[…]

Genom att fråga honom hur han har det, hur han mår och vad han tänker, skaffar hon sig kunskap om honom som hon sedan använder i andra situationer. Hon bildar sig på detta sätt en uppfattning om vem hon tror han är och vilka behov hon tror att han har. Det ger henne en känsla av styrka och bekräftar vad hon uppfattar som sin kvinnlighet.

Alltså: kvinnan skaffar sig en ”känsla av styrka”, eller makt, genom att se och tillfredsställa mannens behov, genom att känna att hon behövs för honom. På detta sätt kan även hushållsarbetet förstås. Kvinnan tillfredsställer mannens behov utan att han behöver fråga om det, och bekräftar därmed sig själv som kvinna. Detta är något jag själv verkligen kan relatera till, just att liksom verkligen vilja tillfredsställa genom att på olika sätt ”pyssla om”, visa omsorg och så vidare och hur skönt det kändes när en lyckades med att göra det.

Kvinnan utövar makt utifrån en högst underordnad position, där makten syftar till att tillfredsställa mannens behov. Tillfredsställs inte dessa behov så kommer nog inte kvinnan få utöva makt över hushållet. Det är en makt som är kringskuren för att passa mannen, som endast kan utövas inom högst snäva ramat, inte en makt som finns till för kvinnan och hennes behov.

Twitter 10/6. Om god ton och härskartekniker.

Att förolämpa människor är inte att förminska, inte heller är det härskartekniker. Otrevligt månne, men kalla saker vid deras rätta namn. Att kalla någon ”jävla idiot” är inte en härskarteknik, det är en öppen förolämpning. Härskartekniker jobbar i det fördolda. Problemet med härskartekniker är just att de inte syns och därmed blir svåra att bemöta. Detta är inte fallet med att kalla något ”idiot”. ”God ton” och härskartekniker hänger tätt samman. Den med makt kan kosta på sig ”god ton” och ändå förtrycka. Går inte utan makt.

Folk blir sura för att jag visar min ilska och avsky öppet, samtidigt som de ständigt visar prov i förakt och förtryck dolt under ”god ton”. Jag föredrar öppna förolämpningar framför borgerlighetens förminskande ”goda ton” vilken dag som helst. Jag vet att ni föraktar mig och tycker jag är en idiot. Det är okej. Känslorna är besvarade. Ni behöver inte låtsas. Vägrar föra någon jävla ”debatt” på deras villkor, men fina ord och ”god ton”. Jag säger vad jag känner, och det är ofta ren jävla avsky. Sedan ska de komma där och snacka om att min ton är ”fel”. Din ”goda ton” är tusen gånger värre än alla okvädningsord i världen. Jag är ledsen, men du har fan inte tolkningsföreträde på vad som är ett okej sätt att debattera på.

”God ton” är för övrigt härskartekniken nummer ett. Finns inget vanligare medel överheten använder för att utöva sin makt i ord. Tänker fan inte debattera med någon innan de tar avstånd från ”god ton”.

Det främsta problemet med ”god ton” är dock att det tar bort fokus från makten och lägger det enbart vid själva orden. Härskartekniker kan per definition bara användas av folk med makt, mot människor med mindre makt. Tvärtom blir de verkningslösa. Den som använder härskartekniker utnyttjar ofta fördomar osv som finns kring olika grupper. Som skämtande om att kvinnor är ointelligenta. Sådana skämt fungerar för att denna syn på kvinnor är utbredd i samhället, hade varit helt menlös om de handlade om män. Genom att tala om ”god ton” istället för hur makt reproduceras i språket så försvinner helt den aspekten, och det blir ännu ett sätt att härska.

Varför ska en förklara igen och igen för människor som inte vill förstå?

Läser kommentarerna till ett inlägg hos Pk-maffian om det offentliga rummets vithet. I inlägget skriver hen om hur svårt det är att hitta foundation om en är mörkhyad.

Det är ingen mänsklig rättighet att hitta en foundation som passar. Det är ingen mänsklig rättighet att köpa en foundation över huvud taget. Det är ett jävla ilandsproblem för rik och bortskämda medelklassbrudar.

Detta är så talande för hur mycket av ”debatten” kring såväl feminism som antirasism ser ut idag. Den som vill motsätta sig plockar ut någon ytterpytteliten detalj, blåser upp den till enorma proportioner och låtsas att hela frågan egentligen bara handlade om detta. Som om Problemet™ för mörkhyade vore att de inte kan hitta en passande fundation, och inte att de ständigt utesluts från det så kallat ”etablerade samhället” och osynliggörs.

Att inte kunna hitta foundation är ett symptom på något större, och det är i denna kontext det blir intressant. Den som vill kan helt ignorera sammanhanget och haka upp sig på att just det faktiskt inte är en mänsklig rättighet, men är detta något som för samtalet framåt? Snarare handlar det om att hindra diskussionen från att fortskrida genom att ständigt skapa ”diskussion” kring detaljer, skitsaker som egentligen gör varken till eller från i det stora hela.

Detta är enligt mig ett av de största problemen med ”ta debatten”-retoriken. Om en ”tar debatten” om samma jävla saker igen och igen kommer en liksom aldrig vidare. Det kommer alltid finnas någon idiot som vill diskutera om just foundation i rätt färg är en mänsklig rättighet eller inte, helt utan att försöka se till helheten. Ska en då berätta igen och igen att det är helheten det handlar om, inte just den specifika foundationen? Tror någon egentligen att dessa personer kommer lyssna? I mina ögon är det ganska uppenbart att det inte rör sig om människor som försöker nå förståelse utan snarare om personer som hakar upp sig på skitsaker just för att slippa förstå.

För grejen är att den som läser utan att försöka hitta fel, den personen begriper att Pk-maffians inlägg inte handlar om just specifikt hens rätt att kunna ha en passande foundation, utan om hur vithetsnormen tar sig uttryck i samhället, där bristen på foundation bara är ett exempel av många. Varför ska en hålla på och förklara och förklara, igen och igen, för människor som ändå inte vill förstå?

Om krävande kvinnor och avståndstagande män.

Jag vet inte om ni stiftat bekantskap med denna härliga meme, som kallas ”overly attached girlfriend”. Jag tycker i alla fall att ni ska kolla på dessa och begrunda. Vad handlar de om? Vad ger de för bild av kvinnors agerande i relationer? Kommer för övrigt använda könsbestämda pronomen i det här inlägget.

overly attached girlfriend2

overly attached girlfriend4

overly attached girlfriend3

Detta är så att säga en ganska vanlig bild av hur kvinnor beter sig i relationer. I olika grad beskrivs kvinnor som jobbiga, ”needy”, alldeles för känslosamma och helt enkelt överdrivet involverade i personen de har en relation med. Det förekommer överallt. I sitcoms, i filmer, i samtal där män beklagar sig över ”bruden” som vill ha för mycket uppmärksamhet, kärlek och så vidare, det förekommer i tjejtidningarnas relationsspalter där vikten av att låta sin pojkvän ha lite ”tid för sig själv/med grabbgänget” alltid ska markeras.

Jag var den här bruden (något jag beskriver närmare här). Den som ringde alldeles för ofta, den som alltid ville ses, den som tog allting alldeles för allvarligt, den som alltid hittade på sätt för att vi skulle få närhet till varandra. Och som jag skämdes för detta. Gud vad jobbigt det var att vara den där bruden som inte lät killen ”ha sitt privatliv” ifred, som alltid skulle vara där och klänga. Jag hade ju lärt mig att hata den bruden så innerligt, och nu var jag själv sådan! Jag försökte sluta, försökte ringa mer sällan, men det där behovet liksom kom åter och åter igen. Jag ville ju ha närhet och kärlek, jag ville ju vara med honom. Och jag kände mig alltid så jävla jobbig när jag ville det, och detta gjorde att jag ville ha ännu mer bekräftelse. Jag liksom bad om ursäkt, frågade om jag var ”för mycket”, lade mig platt på marken och sade att jag visste att jag krävde för mycket och var för mycket och att det var helt rätt när han inte ville prata med mig när jag ringde.

Men sen, när jag motvilligt lämnade vår relation, så började jag liksom att fundera lite på det här. På varför jag alltid kände att jag behövde mer kärlek, mer bekräftelse, mer av honom. Och sen började jag väl lägga ihop ett och annat. Kanske det där med att den djupa ångest som kom varje gång han avvisade mig när jag ringde honom och ville att han skulle komma och ta hand om mig när jag mådde dåligt inte så mycket var för att han inte var där, utan för att hans avvisanden gjordes på det okänsligaste sättet möjligt. För att han bara sa ”nej” och lade på telefonen istället för att visa lite omsorg, fråga hur det var med mig. För att han aldrig frågade hur jag mådde utan att det alltid var jag som fick ta upp problemet. För att han alltid frågade ”måste jag” när jag bad honom om att finnas där för mig. För att jag liksom alltid blev tvungen att be om hans kärlek, att slita och dra för att få uppmärksamhet, att kräva den istället för att få den automatiskt. All den här kärleken och uppmärksamheten fick han av mig, så mycket som han behövde, så han behövde liksom aldrig fråga. Och hade han gjort det hade jag funnits där, utan tvekan.

Och såhär fungerar det i många heterorelationer: kvinnan försöker skapa närhet och mannen försöker skapa avstånd. Kvinnan tolkas då som ”overly attached”, och mannens behov tolkas som ”normalt” och ”sunt”. Kvinnan uppmuntras till att sträva efter samma sunda känsloliv som mannen. Återigen tolkas kvinnan som avvikelse och fel, medan mannen tolkas som den sunda normen som kvinnan ska anpassa sig efter.

Men är mannens behov egentligen mindre än kvinnans? Det säger sig självt att ett behov som uppfylls aldrig kommer till uttryck som ett behov, personen märker inte av det och uttrycker ingen önskan efter det, eftersom det inte uppstår någon saknad efter det. Personen som ständigt får sina behov uppfyllda inser dem inte, förstår inte att de uppfylls. Personen som inte får sitt behov uppfyllt längtar ständigt och kräver mer, och tolkas då som mer krävande. Men det kan lika gärna tolkas som att den andra ger mindre.

Jämställdhet nås enligt många genom att kvinnan ska bli som mannen. Men genom att göra denna tolkning missar en helt dynamiken i relationen. Frågan en bör ställa sig är: kan kvinnan verkligen bli som mannen, utan att mannens position samtidigt  förändras? Går det att båda parter i ett förhållande agerar som mannen gör, och att förhållandet samtidigt håller ihop? Mitt svar på denna fråga är nej. Jag menar att det är kvinnan som utför det känslomässiga arbete som är nödvändigt för att relationen ska fungera. Utan detta arbete hade relationen brakat samman. Kvinnan utför arbete både genom att se och serva mannen känslomässiga behov, men också genom att meddela honom om sina egna så att ha slipper se dem på egen hand. En ska inte heller underskatta hur bekräftande det är att känna att någon tycker om en och behöver en, något som mannen ständigt blir påmind om av kvinnan men som kvinnan sällan upplever. Kvinnan utför också arbete när hon tvingas överse med att han inte tillfredsställer hennes behov.

Detta är en slags känslomässig exploatering som sker inom relationen. Grunden för denna exploatering skapas på två sätt, dels genom att kvinnan hålls svältfödd på bekräftelse och kärlek och dels genom att hon lär sig att uppfatta detta som att det är hennes fel, hon som är ”för mycket och mannens behov som är normalt. Eftersom kvinnan är svältfödd på bekräftelse, kärlek och omtanke så är hon ständigt tillgänglig för att tillfredsställa mannens behov när det efterfrågas. Hon hör av sig regelbundet, lämnar kärleksförklaringar, tar initiativ till umgänge och så vidare. Allt detta bekräftar mannen i ännu högre grad. Genom att inte erkänna vikten av det känslomässiga arbete kvinnan utför, eftersom mannen inte direkt efterfrågar det, så hålls båda omedvetna om att det kvinnan gör är fundamentalt för att relationen ska fungera. Kvinnan lämnas alltså obekräftad och ovetande om sitt arbetes betydelse, vilket skapar en grund för känslomässig utsugning och stigmatisering av kvinnans agerande.

När kvinnan sedan vill ha mer kärlek och bekräftelse så är hon ”overly attached”. Mannen tycker att de redan ”umgås mycket” eller ”pratar om känslor” men det båda missar är att såväl umgänge som känslosnack sker på hans villkor och på hennes initiativ. Att han alltid har henne tillgänglig samtidigt som hon aktivt måste söka upp honom och efterfråga eller ”tjata” om hon behöver något. Att han aldrig behöver känna sig övergiven av henne, helt enkelt för att hon alltid finns där. Han behöver aldrig känna den saknad som uppstår när hens behov inte är uppfyllt. Han behöver aldrig känna att han behöver henne. Samtidigt känner hon att hon alltid måste jaga honom, efterfråga hans kärlek. Detta är i sig ytterligare ett bekräftande av mannen, samtidigt som det är förnedrande för kvinnan att känna att hon behöver fråga efter det som borde vara fundamentalt i varje relation: kärlek och omtanke. Och så upprätthålls könsmaktsordningen.

Twitter 9/6. Om högern.

Ibland hör en dock högermän som klagar på att feminismen är för vit och medelklassig. Och då vet en att deras agenda inte är att bredda så att säga. Ungefär som när Timbro ba: ”Iogt-nto är sexister” [apropå detta]. Det är knappast som att de ba *kämpar* emot sexism annars. Högern är bäst på att ta till sig kritik mot klassamhället, sexism och rasism när det passar deras agenda. Bryr sig inte en skvatt annars. Tog faktiskt lite illa upp när Timbro ba ”lyfte upp” mitt inlägg om Iogt-nto på grund av ”viktig kritik”.

Min lärare tyckte att högerideologi var ”komplicerad” men det är ju för att högern inte har någon sammanhängande ideologi. Högerns ideologi är att de ska behålla sitt klassvälde. För detta ändamål tar de till de medel som passar. Det är därför till exempel konservativa och liberaler funkar så jävla bra tillsammans, de är två krafter som behövs för samma mål. Är det inne att vilja ha välfärd? Skicka ut en konservativ! Är det inne med öppna gränser? Skicka ut en liberal! Det märkligaste är när dessa tu blandas i samma kropp. T.ex. liberaler som gillar kungahuset! Helt orimligt om de hade drivits av ideal. Men grejen med högern är att de inte drivs av ideal! Därför är de framgångsrika. De är som kameleonter, klär sitt klassvälde i rätt mönster. Allting kokar dock ned till att de som behövs för att ”lösa problemet” är antingen kapitalism eller någonting som ej ska lagstiftas om.

Vänstermänniskor som beklagar sig över att högern är inkonsekvent och så vidare, sluta försök förstå högern som ni förstår er egen ideologi. Istället bör ni förstå högern som en i grunden oformlig klump som ändrar färg och form efter vad som krävs för målet: klassherravälde! För mig är det viktigt att vara konsekvent och inte ansluta mig till analyser jag inte står bakom helt. Detta skiter högern i.

På grund av detta har jag slutat göra skillnad på olika högerideologier. Det är samma skit, det vill säga kapitalism och klassvälde, men i olika förpackningar. Sedan finns det högermänniskor som verkligen håller på en ideologi och försöker vara konsekventa i den, men de är ganska marginaliserade. Eller så anställs de av Svenskt Näringsliv och får betalt för att lyfta fram den sidan av sina åsikter som gynnas Svenskt Näringslivs agenda.

Finns ju högermänniskor som gör anspråk på att vara ”vettiga” och typ ”förstå att en är vänster men tycka lite annorlunda”. DET ÄR EN FÄLLA! Det de vill är att dra in er i sitt spindelnät av klassherravälde och kapitalism och få er att tänka ”det finns nog vettiga liberaler i alla fall”. De vill få er att tro att ”det inte är så stor skillnad”. Men det är verkligen milsvid skillnad. Ni vill helt olika saker. All den vettighet och ideologiska stringens som finns inom högern suger kapitalismen upp och omformar efter sina egna intressen.

Twitter 7/6. Om vikten av intersektionalitet och ”demokratiska medel”.

Gud, folk som inte greppar vikten av att arbeta intersektionellt i alla emancipatoriska rörelser. Ingen har sagt att den feministiska rörelsen ska sadla om&bara jobba antirasistiskt, däremot att vi som alla andra måste sluta förtrycka. Det är ett jävla problem att feminismen främst fokuserar på vita medelklasskvinnors frigörelse. Vi måste omfatta alla kvinnor.

Detta är ett problem inte bara för dessa kvinnor, utan för hela feminismen som rörelse, eftersom det gör den plakatartad och tunn. Det finns en gräns för hur länge det är intressent och subversivt att prata om att vita medelklasskvinnor har problem, vi måste bredda. Jag stör mig själv något enormt på feminism som bara handlar om sådant som att det är fel med könade barnkläder och bra med genusdagis. Och det är häri den mesta kritiken har legat imo. I att feminismen kommit att mest behandla frågor som berör privilegierade kvinnor. Samtidigt har en glömt frågorna om de kvinnor som befinner sig längst ner, de kvinnor som skrubbar medelklasskvinnornas toaletter. De kvinnor som sliter ut sina kroppar i fabriker för att tillverka medelklasskvinnornas skor, smycken, mobiler och kläder. Istället handlar det om barnkläder och om glastak, något som knappt berör någon av dessa kvinnors vardag. Och så förväntar de sig att dessa kvinnor på något sätt ska se den här kampen som deras, som om den omfattade den. Nej, det handlar inte bara om ”vem som får tala” utan vad det talas om, vilket såklart hänger samman med talarlistan.

Det funkar inte att säga sig omfatta alla kvinnor men bara fokusera på en snäv grupp privilegierade kvinnors behov. Värre är dock föraktet som kan komma när ”fina” feminister tycker att andra gör ”fel” pga delar inte föräldraledigheten eller whatever. Jag har nyheter: alla kan inte dela den jävla föräldraledigheten lika, för vissa så är mannens högre lön helt jävla nödvändig. Feminism kan för fan inte handla om att alla kvinnor ska göra ”rätt” val, det måste handla om att möjliggöra detta för alla kvinnor. När feminister ägnar sig mer åt ängsligt livsstilspositionerande än åt politisk kamp så är något jävligt fel.

Och så en liten bonus om det här med att en ska använda ”demokratiska medel”:

Alltså gud ta era ”demokratiska medel” och kör upp i röven MVH våldsbejakande vänsterextremist. Öppen fråga till alla demokratilovers: När har en rätt att sluta använda demokratiska medel och börja med ickedemokratiska? Vad är ens ”demokratiska medel”? De som den styrande makten råkat bestämma är okej? Klart det funkar att lyda lagen när lagen är utformad för dina jävla intressen. Vilken överraskning. Oj oj vilken konstig slump att de här ”demokratiska medlen” tyvärr inte räcker till för att du och din klass ska kunna driva er agenda.

Svar på kommunistfrågor.

Här kommer svaren på kommunistfrågorna i frågestunden här. Jag vill påpeka att jag verkligen inte är någon expert på området Marx och så vidare, så ta det jag skriver där med en nypa salt. Om du vet bättre än jag så får du gärna kommentera.

Vad är det som får dig att kalla dig kommunist? Vad i ditt tänkande gör att du identifierar dig som kommunist?

Samt:

Kan inte du skriva lite om din definition av kommunismen, när du insåg att du var kommunist och vad du ser som skillnaden mellan socialism och kommunism? Vet att det finns olika definitioner, och en del förespråkar väpnad revolution, hur ser du på det?

Jag började väl kalla mig kommunist för typ tio månader sedan, när jag kom hem från Bryssel och började hänger med gamla vänner igen som också kallade sig kommunister, läste på mer om kommunism och så vidare. Jag hade gått väldigt mycket åt vänster under tiden i Bryssel, så det kom ganska snabbt när jag väl förstod vad kommunism innebar. Till en början var det lite obehagligt, just eftersom det är något som stigmatiserats så mycket, men när jag kommit över det så kändes det rätt som fan.

Det handlar främst om att jag definierar mig som motståndare till kapitalismen, och jag ser kommunismen som det trovärdiga alternativet. Att vara emot något tycker jag är precis lika legitimt som att vara för något, speciellt när det är en så stor grej som kapitalismen som verkligen genomsyrar allt.

Kommunism och socialismen är ju typ samma sak egentligen, som jag förstått det: drömmen om ett klasslöst samhälle. Sedan tror jag att Marx menade att socialismen snarare var ett steg på vägen, och kommunismen det slutgiltiga målet. Det främsta anledningen till att jag kallar mig kommunist är att socialist snarare tolkas som typ socialdemokrat idag, vilket jag absolut inte är. Dessutom älskar jag att sätta provocerande etiketter på mig själv, och jag tror att det är viktigt att ta tillbaks ord som är såpass laddade som ”kommunist”

Anledningen till att jag kallar min kommunist är att jag vill nå det klasslösa samhället, vilket jag inte tror går med mindre än att avskaffa kapitalismen. Jag vill inte typ ”utjämna klyftor” men fortfarande verka inom ramen för det kapitalistiska systemet, utan jag vill att den ojämna fördelningen av egendom och produktionsmedel ska upphöra och att lönearbetet ska avskaffas.

Inom kommunism ryms såväl anarkism, syndikalism och så vidare, så jag ser det som ett samlingsnamn. Exakt var jag står i fråga om metoder och liknande vet jag faktiskt inte, jag ser flera olika alternativ. Jag utvecklar dock några tankar lite längre ner i frågestunden.

Hur tror du som kommunist att vägen till ett bättre samhälle ser ut?

Ofta undrar ju folk om en vill ha reformer eller revolution. Det tycker jag är en konstig fråga. För det första så är grundfrågan alltid om det finns politisk vilja eller inte för att genomdriva reformer. Det är klart att det vore schysstare att göra saker genom reformer, men det bygger ju på att det är möjligt. Jag tycker inte att en ska banga kommunismen bara för att det inte kan genomföras inom ramen för rådande politiska system. Dessutom beror det på hur en definierar revolution, personligen ser jag revolution som en omvälvande samhällsförändring, oavsett om den sker inom ramarna för rådande politiska system eller om den sker genom störtandet av det. Oavsett så kräver alla större samhällsförändringar ett hot om våld, makten kommer inte att göra eftergifter om den inte känner att det är nödvändigt för sin egen överlevnad som institution/säkerhet.

Jag är däremot säker på att kommunismen inte kan införas genom en stark centralmakt som styr och äger allt, för att sedan lämna ifrån sig makt och övergå till en ”sann” kommunism, en sådan modell tror jag så gott som oundvikligen leder till diktatur och tyranni. Jag tror att det måste bygga på att människor tar kontroll över produktionsmedlen mycket på egen hand, och därmed har makten i sina egna händer, för att sedan påverka staten i rätt riktning.

Hur ser idealsamhället ut för dig?

Det grundläggande är ju att det inte ska finnas någon mervärdesexploatering, det vill säga människor ska inte kunna tjäna på andras arbete. Sedan tänker jag mig att människor ska ha betydligt mer fritid än idag eftersom vi ska sluta producera grejer vi inte behöver och effektivisera produktionen, och att människor ska jobba tillsammans mot gemensamma mål som beslutas demokratiskt (vilket inte betyder att någon ska kunna tvingas till att utföra ett visst sorts arbete) och som tar hänsyn till miljö och andra viktiga grejer. Jag tycker att alla ska bidra till samhället efter förmåga.

Och om man ska se på historien har ju alla länder som försökt genomföra kommunismen misslyckats, om det inte är ideologin vad tror du då det beror på? och hur ska vi göra (om vi ska uppnå ett kommunistiskt samhälle) för att undvika att detta sker igen?

Både ja och nej. Det beror på vad en menar med ”misslyckas”. För det första så har ju alla olika samhällssystem hittills ”misslyckats” eftersom de inte finns kvar, de betyder inte att de var dåliga eller inte tjänade sitt syfte. Kan en säga att kapitalismen är ”lyckad”? Den fungerar ju på det viset att de fortsätter existera och breda ut sig, men är den önskvärd. Min poäng är att orden lyckad/misslyckad inte kan användas hur som helst utan måste sättas i relation till vissa mål. Jag anser kapitalismen vara sjukt misslyckad i förhållande till saker jag (och många andra) värderar. Dessutom måste en se det i sin historiska och geografiska kontext. Till exempel: uppstod problemen i Ryssland i och med kommunismen? Var Ryssland ensamma om sina problem vid den tidpunkten? Knappast. Men ja, vi vet ju att vinnaren skriver historien, och vilka som ”vann” i fallet Sovjet är ju ganska uppenbart; västmakterna och således även kapitalismen. Detta är inget jag skriver för att förringa det som skedde i Sovjet, jag menar bara att det är svårt att snacka om vad som lyckats och misslyckats.

Dessutom behöver det inte nödvändigtvis handla om att försöken är fel i sig, utan också om att det finns ett sjukt massivt motstånd mot kommunism från en massa olika håll, och då är det klart att det är svårt som fan. Att kapitalismen är ett mer mäktigt system idag betyder inte att det är bättre.

Utan att veta alltför mycket om Sovjet, Kina och så vidare så menar jag på att anledningarna till att en inte nått till den sanna kommunismen till stor del varit att centralmakten varit för stark, att partiet haft för mycket makt och genom detta bildat en slags överklass som styr och exploaterar, vilket ju går emot grundtanken med kommunismen. En kom aldrig förbi ”arbetarklassens diktatur”, utan stannade i ett system som egentligen bara var menat att vara en övergångsfas. Sedan hänvisas det ibland till att dessa länder inte var industrialiserade när det kommunistiska övertagandet skedde, vilket som jag förstått det går emot Marx uppfattning om hur samhället ska utvecklas till kommunismen (det borgerliga samhället är ett nödvändigt steg i utvecklingen till kommunismen).

På frågan om hur detta ska undvikas så hänvisar jag till resonemanget ovan om problemet med att styra samhället centralt istället för att låta makten utgå från folket.

Jag vill minnas att du tidigare har skrivit att du inte är så intresserad av att försvara diverse tidigare försök att skapa en kommunistisk stat, i form av exempelvis Sovjet, Östtyskland eller Kambodja. Jag undrar dock om du tror att det faktiskt kan ligga något i att den person som är en politiskt visionär, som drömmer om och tänker sig en bättre värld och ett bättre samhälle som vi alla skulle kunna leva i, också mycket lättare utvecklar faktiskt hat mot människor som inte når upp till vad som krävs för att nå ett sådant samhälle, och att det kan vara en bidragande orsak till varför det gick som det i dessa fall? Dvs. vad som börjar som en genuin vilja att förbättra och en djup kärlek till sina medmänniskor på så sätt förvandlas till ett fruktansvärt hat?

Ja, den risken finns absolut. Däremot ser jag den inte som unik för för samhällsomstörtande ideologier utan anser att den finns överallt. Till exempel bland folk som till varje pris försvarar den rådande ”demokratiska” och kapitalistiska ordningen för att de har det som något slags ideal. De är också blinda inför vad samhället gör med människor.

Det är bland annat på grund av detta som jag vill undvika att skapa alltför fasta utopier kring hur kommunismen ska se ut, för att jag tror att en i så fall kan riskera att missa det som sker på vägen och bara sträva mot ett mål oavsett som det är lämpligt eller inte. Dessutom är jag mån om att se det på en systemnivå, alltså resonera utifrån vad kapitalismen gör och inte utifrån vad kapitalister gör. Jag ser de som äger stora företag till viss del som ett offer för kapitalismens inneboende logik, som bygger på att en ständigt måste expandera och ta en massa risker för att inte försvinna från leken. Är ganska ointresserad av att diskutera enskilda kapitalisters ansvar och skuld i olika frågor, utan ser det mesta som oundvikliga effekter av systemet. Dessutom tror jag att sådan individfixering lätt leder till ”lösnings”förslag i stil med ”banker/företag måste ta mer ansvar” vilket är så sjukt jävla ointressant och kontraproduktivt.

Julia var inne lite på det- kommunismen! LD brukar prata om hur hon ”bryter ner” genus så att alla förstår, du skulle inte kunna göra ett någorlunda enkelt inlägg om kommunismen? Vilka ekonomiska teorier finns, och hur skulle t.ex. en kommunistisk stat lyfta landet i en lågkonjunktur?

Det är väl i princip Marx en ska läsa om en vill förstå kommunismen ekonomiskt. Jag har inte läst Kapitalet själv och det jag kan är såpass fragmentariskt och invecklat att jag inte pallar reda ut det sådär rakt på, så passar nog på den frågan. Däremot har jag numera kategorin kommunism här på bloggen, där jag planerar att dels lägga in gamla inlägg men också skriva en massa nytt, så kolla där! Som med alla ideologier går det liksom inte att redogöra för bara sådär, utan det växer långsamt fram.

Hej! Har läst dina inlägg om pengar, och jag är också tveksam till det systemet. Men jag ser verkligen inget annat system. Vad tycker du är ett alternativt bra system att ersätta pengasystemet med?

Det är nog främst dessa två inlägg som åsyftas i denna fråga, eller det är i alla fall de jag tycker en ska läsa om en vill förstå min inställning till pengar. Det här om den kapitalistiska skapelsemyten är också schysst.

Citerar lite från inlägget om att alla inte kan vara rika:

Jag tycker att det är viktigt att förstå att pengar inte bara är någon abstrakt enhet, utan att pengarnas funktionssätt är att låta människor med mer pengar ha makt över människor med mindre pengar. Det är det som är pengarnas funktion och det är också denna ojämlikhet som utgör pengarnas värde. Ju större ojämlikheten är desto mer blir pengarna värda. Ju fler olika saker som kan köpas för pengar, ju mer beroende de som saknar pengar är av pengar för sin överlevnad och ju större ojämlikheten mellan de som har och de som inte har pengar är desto större blir pengarnas makt.

Och från min twitterrant:

Det hela bygger i grund och botten på att människor är beroende av pengar. Det är skillnad på att ha ett system där pengar används för att underlätta byten och på att ha ett system där alla är djupt beroende av dem. För att människor ska vara beroende av pengar så krävs det att de inte kan klara sitt uppehälle på annat vis. Detta har historiskt skett genom fråntagande av egendom, privatiserande av allmänningar och så vidare. Innan hade vi i Sverige allmänningar, men dessa privatiserades vilket gjorde människor beroende av att ta arbete för att klara uppehället.

På detta sätt gick pengar från att vara något som underlättade byten till att vara hela grunden för många människors överlevnad. Grunden för penningsystemet är den ojämna fördelning av naturresurser, som gör att merparten är beroende av arbetsköpare för sin överlevnad. Denna snedfördelning är inget som kommit till naturligt eller fredligt, utan genom våld, tvång och fråntagande.

Problemet med pengar är inte pengar i sig, pengar i sig är endast en bytesvara. Däremot är det ett problem att pengar möjliggör för rika människor att exploatera fattiga människor. Alltså är det egentligen den ojämna fördelningen av egendom och lönearbetet, som ju bygger på att exploatera mervärde, som är problemet. Pengarnas funktion i det kapitalistiska systemet är att täcka över detta. Så i ett samhälle där folk äger sina egna produktionsmedel och det inte finns något lönearbete så ser jag inga problem med att pengar används som bytesvara.