Berätta för mig hur jag ska sätta gränser för patriarkatet.

Fick den här kommentaren under mitt inlägg om mina erfarenheter av kvinnoförtryck.

Så du valde att bli utnyttjad, sa inte emot och därför ”lever vi i ett patriarkat”. Alla kan sätta gränser, men du valde att inte göra det.

Så jag vill ställa en fråga till hen som kommenterade, och gärna till alla andra som uppmanar mig till att ”skaka av mig det”, ”sätta gränser” och så vidare när jag skriver om kvinnoförtryck. Ni som verkar så bra på det här med att ”sätta gränser” kan ju berätta för mig hur jag skulle ha gjort i mitt liv.

Hur skulle jag ha ”satt gränser” när jag som barn blev matad med synen på att en kvinnas högsta mening i livet är att ha en pojkvän och att vara vacker? Hur skulle jag ha gjort för att undvika att ta intryck av något som hela mina omgivning berättade för mig, med både bilder och ord? Hur skulle jag som tioåring ha sagt ifrån när jag blev mobbad för min vikt? Hur skulle jag ha sagt ifrån mot reklamen med perfekta kvinnor jag såg varje dag på väg till skolan? Skulle jag har ringt till Disney och läxat upp dem för det kvinnoideal de presenterade i film efter film, jag som inte ens kunde engelska då? Skulle jag ha klottrat reklamaffischerna svarta?

Hur skulle jag undvika att påverkas av det som ständigt fanns omkring mig? Som barn har en ingen självständig förståelse av världen och är utelämnad till vuxenvärlden, en litar på att ens föräldrar och ens lärare ska stå för det som är rätt och sant. Jag vet inte hur det är med dig, men självständigt tänkande var liksom inte min starka sida när jag var tio, det är något jag tränat mig till. Menar du att jag skulle ha rensat ut det som var bra och det som var dåligt? Hur skulle jag ha kunnat veta att jag skulle bli matad med en massa förställningar om min kropp och mitt sätt att vara som skulle leda till en massa ångest för resten av mitt liv?

Hur skulle jag ha gjort för att sätta gränser för tankar som planterades och sedan frodades inne i mitt eget huvud? Hur skulle jag ha motat bort tankarna på att jag var tjock och äcklig? Tro mig, jag försökte tycka om mig själv, men jag lyckades inte på många många år. Jag ville verkligen lyckas, jag ville verkligen sluta hata mig själv, men det gick liksom inte. Du som verkar veta, hur skulle jag ha gjort istället? Kan du dela med dig av din hemlighet så att jag kan vidareföra den till alla som är där jag var då nu?

Hur skulle jag ha gjort för att bryta den destruktiva dynamik som fanns i mitt förhållande? Tro mig, jag försökte verkligen, men det gick liksom inte. Jag ville verkligen rädda det, jag ville verkligen ha ett bra och jämställt förhållande, men det var så svårt. Jag visste inte hur jag skulle gå till väga. Jag visste inte vad det var som fick mig att må så dåligt, vad som fick mig att känna mig så värdelös och underlägsen i min relation, och jag visste än mindre hur jag skulle ta mig ur det. Jag visste liksom inte ens att jag blev trampad på, hur skulle jag kunna sluta bli det bara sådär? Jag älskade ju honom så mycket, jag ville ju vara med honom. Hur skulle jag göra för att bara sluta med det?

Hur ska jag göra för att få bort den ångest jag idag känner över att inte vara tillräckligt vacker, tillräckligt smal och tillräckligt behagfull? Jag försöker dagligen, men det tycks inte finnas någon enkel lösning. Jag kan inte bara säga nej till dessa tankar, de har frodats i mig sedan jag var liten och de ger sig inte av så lätt. Det har tagit en massa år och jag har ännu inte blivit av med dem helt, de bubblar ständigt upp igen när jag ser på fel film, läser fel böcker, kollar på fel bilder. De är så satans starka, de där idéerna. De som jag blivit matad med sen jag vara liten. De vill liksom inte släppa mig fast jag bekämpar dem varje dag. Men du verkar ju veta. Hur ska jag göra för att släppa dem? För att bara välja bort dem? Berätta snälla, för jag väl så gärna veta. Jag önskar så mycket att det fanns ett enkelt sätt, en quickfix som kunde rädda mig ur detta.

Berätta gärna för mig hur jag ska sätta gränser för något som finns överallt omkring mig och gjort det så länge jag levat. Berätta gärna hur jag ska sätta gränser för det som är så otroligt mycket starkare och livskraftigare än jag själv. Berätta gärna hur jag ska sätta gränser för patriarkatet. Det jag har använt hittills har varit feminism. Men det har tagit tid, väldigt mycket tid. Jag skulle verkligen vilja veta om det finns något som går snabbare.

Om att må dåligt och orättvisa.

Angående 21 år av kvinnoförtryck (som jag fått skitmycket fin respons på, tack!) så vill jag bara påpeka en sak.

Jag har mått dåligt och varit destruktiv på en massa olika sätt. Jag har skurit mig i armarna, varit ätstörd och varit deprimerad och så vidare, jag menar inte att allt detta har haft sin orsak helt och hållet i kvinnoförtryck. Vissa av grejerna har jag inte ens tagit upp för att jag inte ser det som relevant i sammanhanget. Både män och kvinnor går igenom jobbiga perioder i sina liv, lider av ångest inför att passa in och psykisk ohälsa, jag vet det. Jag vet att det inte bara har med kön att göra.

Däremot hävdar jag också att det finns vissa aspekter av detta som är könade. I detta ingår bland annat ätstörningar. Kvinnor drabbas av detta i mycket högre grad än män, och det beror liksom på något. En rimlig förklaring är den massiva objektifiering kvinnor utsätts för. Det finns även objektifiering av män, men den är på intet sätt lika genomgripande i samhället. Män kanske ägnar sig åt anda uttryck, till exempel våld brukar förekomma som exempel. Detta beror i sin tur på andra patriarkala normer som premierar våldsamhet hos män. Det är viktigt att förstå varför olika personer uttrycker sig på olika sätt.

Vidare verkar vissa mena att det bara handlar om att kvinnor och män mår lika dåligt men uttrycker det annorlunda. Detta tror jag absolut inte stämmer. Kvinnor behöver nämligen inte bara gå igenom det jobbiga det innebär att vara människa utan är dessutom utsatta för förtryck på grund av sitt kön. Att säga att det skulle vara lika mycket, fast olika, ångest för kvinnor och män som grupp är enligt mig att förneka existensen av ett patriarkat, vilket jag som feminist såklart tycker är felaktigt.

Ibland sägs det att en inte kan jämföra lidande, att allas ångest måste tas på allvar. Jag håller med om att allas ångest ska tas på allvar, men jag tycker att det finns stora och relevanta skillnader mellan det olika individer får genomgå i livet, och många av dessa skillnader beror på strukturella faktorer, som till exempel kvinnoförtryck. Att jag lyfter fram detta betyder inte att jag tycker att det är oviktigt att andra, privilegierade, personer mår dåligt. Däremot tycker jag att det är viktigt att lyfta fram de orättvisor som finns i samhället, att hemska saker inte drabbar folk lika.

21 år av kvinnoförtryck.

Jag tänker på män som menar att kvinnoförtrycket inte är så omfattande, speciellt inte i ett land som Sverige. Vi har ju kvinnlig rösträtt, kvinnor har formellt sett tillträde till alla arenor i samhället och så vidare. Vi har det bra. Kanske inte perfekt, men det som kvarstår är lätt att korrigera. Låt det ta lite tid bara.

Jag tänker på min uppväxt. Jag tänker på när jag var ett barn och inte ville något hellre än att få ha en pojkvän. Vem det var spelade ingen roll, det viktigaste var att någon skulle vara kär i mig och tycka om mig. Jag sökte bekräftelse från killar jag tyckte illa om, de var ju ändå killar.

Jag tänker på hur jag hörde killarna i skolan pratade om de snygga tjejerna och veta att jag inte var en av dem, men att inget hellre vilja än att bli en av dem. Att tänka att jag var ful och att ingen någonsin skulle kunna blir kär i mig och därför känner mig värdelös. Jag tänker på hur jag kunde få lite bekräftelse som den inte så snygga men vettiga tjejen, pojkflickan. Tjejen som ingen blev kär i men som en kunde snacka skit om andra tjejer med. Hur det fick mig att internalisera kvinnohatet, att själv börja utöva förtrycket, att själv börja se ner på andra kvinnor, förakta deras personlighetsdrag och intressen.

Jag tänker på alla de år jag tampades med ätstörningar. Det började väl någon gång i mellanstadiet när jag blev medveten om min kropp och fortsatte tills att jag var vuxen. Självsvält, framkallade spyor på toaletten, hetsätning, att stå och dra i fettet framför spegeln, att verkligen hata sig själv, sin kropp. Att kolla i tjejtidningar och se de vackra smala tjejerna. Att klippa ut bilder och bestämma att sådär smal ska jag också bli, och hata mig själv för att jag inte kunde kontrollera mig, för att jag åt när hungern blev för stor och inte kunde stoppa mig. Jag tänker på alla nätter jag låg sömnlös för att jag gick och la mig hungrig, att gå upp klockan fem på morgonen och gå till gymmet och träna på den mest fettförbrännande men otroligt tråkiga maskinen och kolla på tv och hata mig själv för att jag inte såg ut som de där snygga, smala tjejerna. På alla de reklamer jag ser dagligen som berättar för mig att jag inte duger som jag är, att jag måste bli snyggare och smalare, och på de känslor som rörs upp i mig varje gång jag ser dem. Hur jag inte ens idag kan gå oberörd.

Jag tänker på den skam jag kände för att jag var ätstörd. Hur jag tyckte att det var fånigt och kvinnligt. Jag tänker på hur den dubbla skulden liksom tog över mig, förtärde mig. Hur de olika idealen slet i mig. Hur de inte lämnade någon utväg utan höll mig fast i en fälla av ömsom hetsätande, ömsom självsvält. Hur jag försökte få rum med mig själv mellan dessa två väggar av skuld och skam som pressade från alla håll.

Jag tänker på hur jag lärt mig att hata mig själv och min mänsklighet. Hur jag försökte undertrycka mina känslor i rädsla för att uppfattas som kvinnlig, irrationell och ”överkänslig”. Hur jag alltid fått höra att det är mina känslor, mina tankar, min personlighet som är problemet. Hur jag fått höra att jag är kvinnlig när jag gett uttryck för min mänsklighet. På hur kvinnlig alltid har varit förknippat med något dåligt, något skamfullt som ska bekämpas.

Jag tänker på pojkvänner, knullkompisar och romanser jag haft. Hur jag anpassat mig, bitit ihop och ansträngt mig för att få relationer att fungera, för att det har varit viktigare för mig att vara i en relation än att bli behandlad med respekt. Hur jag inte har tänkt att jag förtjänar att bli behandlad bättre när jag blivit dåligt behandlad, utan istället tänkt att jag måste bli bättre, sluta vara klandervärd, helt enkelt förtjäna mer. Jag tänker på alla gånger män har fått dominera mitt liv. Hur jag anpassat mig efter dem och deras nycker. Hur jag har sett deras reaktioner som rationella och rimliga och något jag borde anpassa mig efter. Hur jag godtagit deras definitioner av mig. Hur jag bett dem att definiera mig, berätta för mig hur jag är och hur jag ska vara, för att jag slutet lita på mitt eget omdöme.

Jag tänker på hur mycket jag har trippat på tårna, känt in och tänkt efter. Hur mycket tankekraft jag lagt ner på att tolka och förstå vad män känner, tycker och tänker. Hur jag har varit den som tagit initiativ till samtal, både när det gäller mina egna och deras känslor. Hur det har varit jag som på detta sett ombesörjt att relationen flyter på, hur jag utfört det känslomässiga arbetet. Hur jag har fixat och donat, försökt göra det trevligt. Hur jag har ansträngt mig för att vara till lags.

Jag tänker på allt dåligt sex jag haft, dåligt inte på grund av ovana utan på grund av min partners ointresse för min njutning. Jag tänker på sexpartners som aldrig frågat hur jag vill ha det utan bara kört på med vad de gillar. Män som legat ovan på mig och juckat okänsligt, utan ögonkontakt eller ömhet. Jag tänker på allt sex jag haft för att jag känt mig tvungen, sex som jag bara lidit mig igenom för att jag inte velat avbryta.

Jag tänker på hur jag lagt skulden på tjejkompisar för det våld och förtryck de blivit utsatta för i relationer. Tyckt att det lika gärna kunde ha lämnat honom. Samtidigt som jag förlåtit män som gjort ”misstag”. Jag tänker på hur detta har sått split i viktiga vänskaper, och hur jag har sårat och svikit människor jag tycker väldigt mycket om i sköra stunder. Jag är glad att jag inte blivit utsatt för samma sak själv, men ledsen att jag hjälpt till att reproducera patriarkatets logik.

Och jag tänker på den förbannade skulden. På hur jag alltid har skämts över den jag är, över mina känslor, min personlighet och min kropp. Skuld över att jag inte kunnat foga mig i mallen för hur en perfekt kvinna ska vara, trots att den mallen är omöjlig att passa in i. Skuld över att jag känt ett behov av att foga mig under patriarkatets logik fast jag vetat att det ändå inte går. Skuld över att jag fortfarande inte, trots åratal av feministisk analys, kan skaka mig fri från alla de förväntningar som finns på mig. Skuld över att jag känner skuld. Skuld över att vara för svag. Skuld över att vara människa.

Jag tänker på hur privilegierad jag är. På hur jag är en vit medelklasskvinna som varken blivit utsatt för våldtäkt eller ens blivit tafsad på (något som är väldigt ovanligt). På hur jag aldrig blivit utsatt för våld i min familj eller av en partner. På hur jag sällan har upplevt den rädsla över att gå hem på kvällen som så många andra kvinnor beskriver. På hur jag ännu inte sett och troligen inte kommer att se patriarkatets allra värsta sidor, men att andra får se dem varje dag, och det även här i Sverige.

Och jag tänker på hur det här kvinnoförtrycket, det som inte är så omfattande, ändå har styrt och fortfarande styr hela mitt jävla liv. På hur jag vaknar varje morgon i ett patriarkat, ett samhälle där jag ses som mindre värdefull på grund av mitt kön, och vad det gör med mig och alla andra kvinnor. På hur jag lägger mig varje kväll efter ännu en dag av kvinnoförtryck, och på hur det troligen kommer att prägla mitt liv många många år framöver.

Om peniskomplex och penetrationsnormen.

Lemoine skrev om en reklam med en slutkläm som bygger på att mannen har liten kuk och att det är roligt (höhö).

En man sitter vid köksbordet och läser en tidning. Han säger:
– Jag läser här att män har (si och så många procent) fler hjärnceller än kvinnor. Tankeväckande, eller hur, älskling?
Mannen ser förbaskat nöjd ut. En kvinna står vid köksbänken och läser samma tidning, fast online på sin iPad. Hon svarar:
– Ja, speciellt när det nu visat sig att män och kvinnor får lika höga poäng på IQ-tester, men att män har en tendens till att överdriva värdet av sina egna prestationer. Eller hur, lilla älskling?
Och när hon säger ”Lilla älskling” (lille skat) håller hon upp ena handen och måttar upp en sisådär 4-5 centimeter mellan pekfingret och tummen. Mannen ser inte fullt så nöjd ut längre.

Tycker att just detta med peniskomplex är ett så tydligt exempel på hur patriarkala normer verkligen drabbar män. Det är ju till exempel inte helt ovanligt att vissa mäns osäkerhet förklaras med att de har liten kuk. Jag kan verkligen tänka mig att detta är skitjobbigt för män som har eller tror sig ha små kukar.

Att ha en duglig kuk ses som nyckeln till att kunna tillfredsställa en kvinna sexuellt. Ofta när kvinnor recenserar mäns ligginsatser så hamnar fokuset på kuken. Framförallt om den var stor. Egentligen så är en stor kuk knappast det mest centrala för att kunna ha skönt sex, det går alldeles utmärkt att ha dåligt sex med storkukade män och bra sex med småkukade män. Det finns så mycket annat en kan göra sexuellt utöver att penetrera olika kroppsöppningar med sin kuk, en kan använda fingrar, en kan slicka, använda sexleksaker och så vidare. Detta vet såklart de flesta men det hamnar fortfarande i skymundan när det diskuteras sex. Ofta ses det som förspel till det riktiga sexet: penetrationen.

Detta är ett uttryck för den patriarkala normen penetrationsnormen. Normen om att sex äger rum först när en kuk penetrerar en kroppsöppning. Normen som gör att lesbiska par får frågor om hur de har sex ”egentligen” och bisexuella kvinnor med kvinnlig partner om de inte saknar kuk. Denna uppfattning gör att ett orimligt stort fokus hamnar på mäns kukar, vilket såklart leder till ångest för många män. Fullt förståeligt att en inte pallar trycket i en sådan situation.

Det är klart att det blir såhär om en får lära sig att Kuken™ är lösningen på allt. Såsom tjejers sexuella njutning eller till och med deras åsikter. Tycker verkligen synd om män som blir utsatta för detta ständiga fokus kring sitt könsorgan, det måste vara svinjobbigt.

Svaret på detta är feministisk analys. Att sluta fokusera så mycket på det manliga könet som en förutsättning för skönt sex och istället hitta andra sätt. Det leder till bättre sex för alla inblandade och betydligt mycket mindre ångest för män som slipper känna att en enda kroppsdel är det som allt står och faller på när det kommer till samlag. Tyvärr så lyckas många män helt förbise denna lösning eftersom de är så upptagna med att gnälla om att ”män också är förtryckta”.

Till män som tycker att det är jobbigt med peniskomplex och därför gnäller över att män också är förtryckta: era kukar blir inte större för att ni förtrycker kvinnor. Däremot kan ni lära er att se förbi de sociala konstruktioner som beskriver era kukar som det viktigaste för att ett samlag ska bli lyckat.

Hur jag hanterar sexism.

Ibland får jag frågor om hur en hanterar sexism i vardagen. Jag kan först säga att jag själv tycker att det är sjukt svårt att hantera sexism, det är liksom inget som är lätt att hantera. Sexism handlar ju liksom om att bli nedtryckt, objektifierad, förolämpad och så vidare och är såklart något som tar på en mycket, det är ingenting konstigt med det. En ska inte kunna ”hantera” sexism, utan en ska helt enkelt slippa bli utsatt för det.

En viktig del i att hantera sexism är ju såklart att påpeka det. Dels inför personen som ägnar sig åt det, dels inför andra. Ibland kan det kännas jobbigt att påtala det direkt, vilket är helt naturligt. När jag blir utsatt för sexism i en grupp av människor så brukar jag påtala det inför andra i gruppen jag anser vettiga, vilket en ofta kan hämta styrka ur. Personer som utsätter andra för sexism kan vara mer eller mindre benägna att lägga ner med det, i de fall där de är mindre benägna kan det ändå vara skönt att påtala det för sin egen del. Sedan sker det såklart också att folk faktiskt tänker efter lite.

Men, en sak jag tycker är himla viktig att påpeka är att det relevanta inte är att du får in en snärtig comeback eller att du får personen som beter sig sexistiskt att ändra sig. Det viktiga är att du respekterar dig själv i handling. Väldigt ofta sitter folk och tar emot och sväljer sexism eftersom det ändå inte ”spelar roll” om en gör motstånd, eftersom personen som ägnar sig åt sexism ändå inte skulle sluta. Min erfarenhet av sådant beteende är att det bara får mig att må ännu sämre.

Ett exempel från mitt eget liv är en vän till familjen som jag brukade spela wordfeud med innan och som kunde häva ur sig väldigt sexistiska saker, tydligt med syftet att provocera mig. Först försökte jag hantera detta genom att tydligt förklara att jag inte tycker att det är acceptabelt och att det inte är okej med ett sådant agerande. Jag försökte inte omvända hen eller något, utan bara får hen att i mina närvaro respektera var mina gränser går. När personen ifråga inte lyssnade så slutade jag helt enkelt spela med hen, och har även undvikit att tala med hen i sammanhang vi har träffats. Personen vet varför jag har valt att göra såhär och har alla möjligheter att be om ursäkt för sitt agerande. På samma sätt så kan jag lämna ett sammanhang om jag uttryckt att ett visst agerande inte är okej men folk ändå fortsätter med det.

För mig är det inte viktigt att bevisa att jag har rätt eller liknande för människor som är sexistiska, därför brukar jag inte fortsätta ta diskussionen om människor inte vill agera respektfullt. Många som är sexistiska har inte särskilt stor lust att ändra sitt agerande, och det är inte min uppgift att omvända dem. Däremot kan de glömma att jag ska vara artig, sitta ner med dem och konversera och liknande om de inte respekterar mina gränser. Detta är något som verkar uppröra vissa personer som agerar sexistiskt, att deras agerande kan komma att få konsekvenser.

Jag tror att detta i längden är den mest konstruktiva strategin, ofta när en bara diskuterar sexism så blir de som agerar sexistiskt mest lite uppspelta och tycker det är ”kul med diskussion” eller något annat trams. Då tycker jag att det är viktigt att markera att det inte handlar om typ ”olika åsikter” utan om att det är ett kränkande sätt att agera gentemot andra, och att jag inte har någon lust att befinna mig i sammanhang där jag blir kränkt. Att en är beredd att lämna visar att det är på allvar.

Sedan finns det såklart människor som flabbar bort även detta, och det är tråkigt för dem att de är finkänsliga som bufflar ungefär. Men då har en i alla fall lämnat ett sammanhang en ändå bara mår dåligt av. En behöver inte omvända varje sexist i världen, det viktigaste är att en respekterar sig själv och inte utsätter sig för situationer som får en att må dåligt. Detta har jag gjort, både förebyggande genom att inte söka mig till vissa sammanhang men också i de stunder som det väl dyker upp. En behöver faktiskt inte ”svälja” sexism eller ”ta debatten” utan en kan också välja bort sammanhang som den förekommer i helt utan att motivera det inför någon annan än sig själv.

Timbro är också högerextremister.

Ordet extremist används titt som tätt för att smutskasta meningsmotståndare, något jag i sig tycker är otroligt fånigt. Att någon är extremist säger ingenting mer än att en står långt ifrån den politiska mitten, vilket i sig inte säger något om vilka åsikter en innehar eller någonting alls egentligen.

Ofta talas om vänster- och högerextremism. Vänsterextremism verkar vara typ allting som är långt ut åt vänster. Ibland tycker ju människor rent av att vänsterpartiet är extremister, fast de snarare är någon slags socialdemokrater. Högerextremism däremot är en titel som enbart används om rasister, fascister och nazister. Har seriöst aldrig hört det användas om till exempel människor som är emot abort eller för nattväktarstat trots att detta är extremt marginaliserade åsikter i Sverige, och båda är ju uttryck för en väldigt långt dragen högerideologi, i det första fallet konservatism och i det andra fallet liberalism.

Jag tänker mig att till exempel Timbro skulle kunna klassas som högerextrema. Jag menar alltså inte att de skulle vara fascister/rasister/nazister utan att det har dragit en högerideologi väldigt långt.

Det är liksom inget konstigt med att vara extremist, jag är själv extremist och tycker inte att det är konstigt att en inte kan placera sig i den politiska mittfåran (gud, vilket freak kan det ens?). Däremot används extremist väldigt mycket av människor, ofta liberaler, för att smutskasta politiska motståndare, och då är det ett stort problem att det endast är vänstern och rasister/fascister som anses kunna vara extremister. Att alla andra delar av högern liksom är ”skyddade” från att kallas extremister för att rasister och fascister är de högerextremister vi talar om.

Ordet används dessutom på ett sätt som gör att höger- och vänsterextremister klumpas ihop fast de över huvud taget inte tillhör samma ideologi. Folk låtsas som om det liksom är samma skrot och korn, vilket såklart är ett jätteproblem för den som vill ha en vettig ideologidiskussion.

Jag tycker det är konstigt att detta är ett språk som helt okritiskt har antagits av såväl politiker som akademiker. Idag talar vi inte sällan om extremister som ett av de största hoten mot vårt samhälle (något som i sig är asfånigt), och att då ha en definition av extremism som helt utesluter vissa politiska läger är väldigt problematiskt.

Så jag hoppas att jag nu har övertygat er alla om att även börja kalla stockkonservativa och superliberala för högerextremister. Jag ska i alla fall det.

Hur kan en säga sig företräda människors lika värde och inte vilja kämpa emot strukturer?

Twittrade om hur soft det måste vara att vara liberal och medelklass eftersom en då tror att alla ens framgångar i livet beror på ens eget slit. En person menade på att hårt slit lönar sig oavsett. Nå, detta må vara sant, inte vet jag, men fortfarande så är ens bakgrund en väldigt avgörande komponent i var en hamnar, skulle säga att den står för i alla fall 80-90 % om en begränsar sig till olika människor i Sverige. Jag påtalade detta och fick ett smått nedlåtande svar som löd ungefär: ”nej, världen är inte rättvis, men en får jobba ifrån sin utgångspunkt”, underförstått att det inte är någon mening med att kämpa mot strukturellt förtryck utan att det bästa är att bara svälja det och köra på. Kämpa hårdare.

Detta är standardsvaret från liberaler när en påtalar att det finns strukturella faktorer som påverkar människors levnadsbana. Först ett förnekande, sedan ett uppfodrande ”jamen kämpa på så blir det bra, hårt slit lönar sig”. Läste bland annat en debattartikel av Cwejman med titeln ”offra offermyten”, som tyvärr verkar vara nedtagen men som finns i en cachad version här, som handlade om att invandrare inte borde tänka så mycket på att de är strukturellt förtryckta utan istället borde kämpa hårdare:

Många av de jag växte upp med uppmanades av sina föräldrar att anstränga sig dubbelt så hårt. De insåg att deras barn hade sämre ekonomiska förutsättningar men också färre kunskaper om samhället, dess arbetsmarknad och sociala koder än de jämnåriga kamraterna. Därför var kraven högt ställda. Man visste att det inte gick att falla tillbaka på något.

Cwejman erkänner alltså det strukturella förtrycket. Hen medger att den som har invandrarbakgrund måste jobba dubbelt så hårt för att nå samma resultat. Ändå ser hen inte detta som ett tecken på ett samhälle som måste förändras, utan endast som ett argument för att den enskilda individen måste kämpa hårdare. Lösningen på strukturellt förtryck är därmed given: kämpa dubbelt så hårt. Tyvärr är det ingen kamp emot förtryck som åsyftas här, utan en kamp för att personligen få komma in i samhällets finrum, eller ens kunna leva ett någorlunda drägligt liv. Det spelar inte roll om enskilda individer gör detta, förtrycket kommer ändå kvarstå.

Dessutom så är det där ”hårda slitet” som det alltid talas om ingen obetydlig småsak. Att slita mer på arbetet är ingenting en bara väljer att göra, utan det är något som tar på en. Det tar av ens tid och ens kropp, ja faktiskt av ens liv. Det handlar inte bara om typ målmedvetenhet utan det handlar om att strukturellt förtryckta måste ge mer av sig själva för att kunna nå samma resultat som någon som inte är förtryckt. Det handlar om att slita mer på sin kropp och sitt psyke, om att offra mer av tiden med vänner och familj. Detta kommer inte heller att upphöra när en ”kommit in” och ”nått framgång”, utan överpresterandet är något en måste fortsätta med även efteråt. Det som strukturellt förtryckta personer betalar med är alltså sina liv. Det är liksom ingen småsak detta, även om det är så vissa försöker framställa det genom att säga att det ”bara” är att kämpa hårdare.

Det förbryllar mig att en person som är uttalat liberal och borde ha någon slags idé om människors jämlikhet och okränkbara värde kan se och erkänna förekomsten av strukturellt förtryck och ändå inte vilja lösa det på ett politiskt plan. Jag trodde att det var en grundläggande idé inom liberalismen att människor ska ha samma möjligheter i livet. Vissa liberaler går runt detta genom att helt enkelt förneka att det existerar förtryckande strukturer över huvud taget, vilket må vara idioti men åtminstone troget ideologin, men detta resignerade konstaterande av strukturer som sedan ändå följs upp av ett ”men det är inget att göra åt, utom att kämpa hårdare såklart” övergår mitt förstånd. Hur kan en säga sig företräda människors lika värde, frihet och så vidare och samtidigt inte vilja kämpa emot strukturer som utgör en faktiskt begränsning av dessa.

Om det personliga varumärket, arbetslivet och den självpåtagna kontrollen.

När jag åker tåg hem från Stockholm så brukar jag läsa Platsjournalen, en tidning som mest innehåller jobbannonser men även lite ”tips” för den som söker arbete. Jag läser den för att jag tycker att den är en intressant tidsmarkör.

I tidningen står det en massa om hur en ska göra för att kunna få jobb. Till exempel hur en ska jobba med sociala medier:

När jag läser sånt här tänker jag på min blogg, på allt som står i den om arbetsköpare, arbetslinjen, fackligt arbete, kommunism, radikalfeminism och att en inte alltid kan följa lagen om en vill ha förändring. Och så tänker jag på orimligheten i att jag skulle ta bort alla texter jag lagt hundratals timmar på att skriva bara för att en eventuell arbetsköpare inte ska tycka att jag har för ”starka åsikter”.

Nu ser jag det som ganska troligt att jag kommer jobba med något där mitt politiska engagemang kommer ses som en tillgång, eller i alla fall inte som ett problem, och därför känner jag att det är ganska lugnt för egen del. Jag tro dessutom inte att det är många arbetsköpare som orkar läsa igenom såpass mycket text, utan det handlar väl mest om att slänga ett öga på det och kolla så att det inte är något väldigt uppseendeväckande.

Men jag oroar mig seriöst för denna självrannsakan som människor uppmuntras till, och som jag tror att en majoritet också böjer sig under. Jag har hört många människor tala om att det är viktigt att inte lägga upp vissa saker och även skuldbelägga folk som gör detta, istället för att ifrågasätta rimligheten i att människor inte bara ska vara duktiga arbetare på arbetstid och inte snacka skit om företaget en jobbar på utan även ska jobba aktivt på att polera sin yta redan innan en har blivit anställd.

Nu kan en säga att det är ”så arbetsmarknaden ser ut” och ja, det är väl sant att det är så. Men är det ett skäl till att ytterligare förstärka dessa mekanismen genom att utsätta inte bara sig själv, utan även andra, för den här formen av social kontroll? En kan konstatera en realitet, det vill säga att det kan spela roll för ens möjligheter till anställning, utan att för den sakens skull göra ett påstående om att det är en sak personen ifråga borde anpassa sig till eller skuldbelägga den som inte gör det. En kan se verkligheten utan att acceptera den som något naturligt eller bra.

Jag förstår människor som sorterar för att de känner sig tvungna till det, men jag förstår inte dem som tycker att det är så det borde vara, att det är så en borde göra. Om jag läser en artikel om någon som förlorat jobbet för att hen skrev fel sak på facebook så tänker jag att arbetsköparen är en idiot, inte att arbetaren borde ha varit noggrannare.

Även om det inte ändrar något i det specifika fallet, arbetaren förlorar ju fortfarande sitt jobb, så är det av stor vikt var vi lägger skulden. Det handlar om att inte utsätta människor för ytterligare skuld för något som egentligen rör sig om ett sjukt system. Det handlar om att inte normalisera det inflytande arbetslivet tillåts ha över resten av våra liv och våra personligheter, det handlar om att se det sjuka i ett system som tvingar människor att göra om sig själva och hela sina liv för att kunna klara sitt uppehälle. Att uppmana folk till mer självkontroll som ett resultat av detta är inte rimligt, det rimliga är att reagera med ilska.

Pm: privatsfären och demokratin.

Detta är min Pm i kursen Medborgare om samhälle, som överlag var en riktigt tramsig kurs. Är nöjd med denna i alla fall.

Privatsfären och demokratin

Syftet

Generellt för de teorier om demokrati vi tagit del av genom kursen kan sägas att perspektivet är någorlunda minimalistiskt. Fokus i definitionerna ligger på procedurer kring val och på olika medborgerliga rättigheter, såsom yttrandefrihet, föreningsfrihet etcetera. Jag vill utforska vad detta har för konsekvenser för kvinnoperspektivet inom demokratiseringsforskningen.

Demokratidefinitioner

Det finns många olika demokratidefinitioner som skiljer sig åt på många sätt. Emellertid har minimalistiska demokratidefinitioner kommit att bli mer vanliga. Minimalistiska definitioner ”begränsar sig till den politiska arenan”(Linde och Ekman, 2006, 16) och berör mest hur procedurerna kring val etcetera ser ut (Linde och Ekman, 2006, 16).

Ett bra exempel på en minimalistisk demokratidefinition är Dahls polyarkimodell som enligt Linde och Ekman (2006, 19) är representativ för många av definitionerna av demokrati inom demokratiseringsforskningen. Enligt denna modell är det viktiga att myndigheter kontrolleras av valda befattningshavare som väljs i fria och opartiska val. Allmän rösträtt ska råda och alla ska ha rätt att kandidera i val. Det ska råda yttrande- och föreningsfrihet och det ska finnas alternativa informationskällor som skyddas av lagen (Linde och Ekman, 2006, 19). Detta är vad som krävs för att ett samhälle ska kunna kallas polyarkiskt, vilket enligt Dahl är så nära demokrati en kommer i praktiken, varför jag härefter kommer att kalla det demokrati. Ett samhälle där i princip alla har rätt att medverka i den offentliga tävlan om makten på tidigare nämnda premisser anses vara en demokrati.

Exakt vad Dahl tycker ska stå under demokratisk kontroll framgår inte av hens demokratidefinition. Dahl fokuserar främst på hur politiken ska äga rum på de arenor där den gör det, inte vilka arenor som ska omfattas av politiken. Utan att dra det till sin extrem och mena på att politiken med denna definition skulle kunna omfatta i princip ingenting så kan en ändå säga att den politiska sfären kan skifta mycket i storlek i olika demokratier, vilket alltså innebär att den mängd saker som står under demokratisk kontroll kan skilja sig mycket mellan olika länder utan att de ses som mer eller mindre demokratiska.

Feminism

Centralt inom feminismen är kritiken av uppdelandet av samhället i olika sfärer, framförallt den privata sfären och den offentliga sfären. För att komma till bukt med diskrimineringen av kvinnor så kan en inte bara se på den offentliga sfären, utan måste även leta i den privata sfären. En stor del av kvinnoförtrycket antas pågå i den privata sfären (Kymlicka, 1990, 249).

Inom feminismen finns också en kritik av det smala politikbegreppet som bland annat kan återfinnas i Dahls demokratidefinition. Politik handlar enligt denna om det som sker i den offentliga sfären, och undantar därmed det som sker i den privata sfären (Linde och Ekman, 2006, 41). Detta gör att förtrycket av kvinnor i den privata sfären inte ses som frågor som är öppna för politisk diskussion och påverkan utan som privata angelägenheter.

Genom att dela upp samhället i två sfärer och sedan kräva jämlikhet i den ena men strunta i den andra så kan en stor del av kvinnoförtrycket fortgå trots att kvinnor och män formellt har samma rättigheter i den offentliga sfären. Ett samhälle kan alltså vara formellt jämställt men fortfarande rymma ett omfattande kvinnoförtryck. Många feminister vill därför bredda vad som anses som politiskt relevant till att även röra det som idag räknas in i den privata sfären.

Analys

I de minimalistiska demokratidefinitionerna, där Dahls polyarkimodell ingår, sägs det ingenting om vad politiken ska omfatta. Även om en kan göra antagandet att det ska vara en betydande del av samhällslivet som står under demokratisk kontroll så är det inte grundläggande för definitionen, och samhällen anses inte mindre demokratiska för att en mindre del omfattas av politiken. Det viktiga är istället att den politiska makt som finns utövas enligt vissa procedurer.

Även om Dahls demokratidefinition omfattar kvinnor genom att inkludera dem både bland de som borde vara röstberättigade och bland de som borde kunna vara med och konkurrera om makten så ställer den inga krav på kvinnors villkor i samhället i stort. Om det är som många feminister säger, att en stor del av kvinnoförtrycket pågår i den privata sfären, så påverkar detta såklart samhället.

Dahls demokratidefinition säger inte heller någonting om att samhället i ett utgångsläge ska vara någorlunda jämlikt eller att det ska finnas en jämlik representation av olika grupper, till exempel kvinnor och män, i den politiska arenan. Dahl skulle troligen inte betrakta ett samhälle där kvinnor var förbjudna från att delta i politiken eller från att rösta som demokratiskt, men det verkar inte vara viktigt att kvinnor och kvinnor intressen finns representerade i politiken.

Ett grundläggande ideal inom demokratin är jämlikheten mellan människor. Detta tillvaratas i Dahls modell genom att kräva formell jämlikhet i de politiska procedurerna, till exempel att det ska finnas lika rösträtt och att alla har rätt att ställa upp i val. På detta sätt råder den en formell jämställdhet. Detta krav omfattar emellertid bara den politiska arenan.

Den privata sfären anses inte vara politiskt relevant, det ägnas i alla fall inte särskilt mycket intresse åt att utforska hur den kan vara det. På detta sätt så blir en av de viktigaste sfärerna där ojämställdheten mellan kvinnor och män upprätthålls borträknad från det politiskt relevanta.

Slutsats

Enligt Dahls demokratimodell kan det, ur en feministisk synvinkel, fortfarande fortgå en ansenlig mängd kvinnoförtryck utan att det för den sakens skulle gör att landet anses mindre demokratiskt. Detta möjliggörs delvis av att Dahl endast fokuserar på procedurerna i den politiska arenan, och därmed bortser från en av de, enligt feminism, viktigaste arenorna för upprätthållandet av kvinnoförtrycket, nämligen den privata sfären.

Det är intressant att fundera över vad en minimalistisk demokratidefinition gör med vår förståelse av demokrati och hur det påverkar olika grupper i samhället. Hur ska vi se på ett samhälle som uppfyller alla krav i Dahls modell men fortfarande innefattar ett omfattande förtryck av kvinnor? Om vi inte ser det som en demokrati så riskerar vi att döma ut många länder som som idag ses som demokratier som ickedemokratiska, samtidigt kan en fråga sig vad demokrati har för värde om det inte innefattar ett visst mått av jämställdhet.

Jämlikhet är ett av de viktigaste idealen inom demokratin. Det anses relevant att alla medborgare har lika möjligheter att delta i politiken. Genom att begränsa sig till den politiska arenan när det kommer till att definiera demokrati så riskerar en att bortse från omfattande ojämlikhet, däribland ojämlikheten mellan män och kvinnor. Detta borde vara en relevant tankeställare för de som förordar minimalistiska demokratidefinitioner.

Litteraturförteckning

Kymlicka, Will. Modern politisk filosofi. Andra upplagan. Nora: bokförlaget nya doxa. 1990.

Linde, Jonas och Ekman, Joakim. Demokratiseringsprocesser. Lund: studentlitteratur. 2006.

Om premisser för samtycke, kvinnor som objekt och rätten att bestämma över sin egen kropp.

Läser detta inlägg på Genusfolket som handlar om en kvinna som blivit ejakulerad i fittan trots att hen uttryckligen sagt att hen inte vill vara med om detta.

Häromdagen bestämde en brittisk domare att det går att åtala för våldtäkt i ett fall där en man haft sex med sin fru och medvetet ejakulerade inuti henne trots de kommit överens om att han inte skulle göra det. Kvinnan sa ja till sex under förutsättning att mannen drog sig ur, eftersom hon var rädd att bli gravid, vilket han gått med på. Men enligt kvinnan höll han sedan fast henne så hon inte kunde komma undan, sa att han tänkte komma inuti henne samt att ”jag gör som jag vill.” Kvinnan blev gravid. Enligt åklagarmyndigheterna gick det inte att bevisa att mannen gjort sig skyldig till våldtäkt, kvinnan överklagade och en domare har nu gett henne rätt.

Nu tycker människor att detta innebär att sex med samtycke kan vara våldtäkt. Det påminner mig lite om tongångarna som gick kring Assangeaffären. Om jag minns rätt var det en kvinna som tackat ja till sex, under förutsättningen att kondom användes, något som Assange sedan ignorerade och ljög om. Då tyckte folk att kvinnan visst hade gett samtycke, eftersom hen gett samtycke till samlag. Att samlaget sedan inte skedde på de premisser kvinnan uttryckligen sagt gällde för samtycke var mindre viktigt, samtycke hade utdelats och då var det bara för Assange att tuta och köra.

Det är intressant det här med hur folk ser på samtycke. Ibland talas det till exempel om sexkontrakt då samtyckeslagen diskuteras. Grejen är att ett sexkontrakt inte skulle lösa ett skit, eftersom en fortfarande kan ångra sig under ett samlag. Om en då visar att en inte vill så spelar det ingen roll om något sexkontrakt skrivits under, akten ska avslutas. Det enda som fungerar är att k-o-m-m-u-n-i-c-e-r-a, och detta inte bara i början av ett samlag utan under hela samlaget. Vilken grej va! Nej, du kan inte få ”tillstånd” till att ligga och sedan göra vad fan du känner för, hur svårt ska det vara att begripa egentligen?

Detta hänger ju samman med en syn på kvinnor som objekt. Vi kan antingen vara tillgängliga eller inte, är vi tillgängliga får en göra vad fan en vill med oss. Att kvinnor skulle kunna vara intresserade av att ha sex under vissa former för att det typ… njuter av det men ointresserade av andra som vi inte finner njutbara verkar vara en omöjlighet i vissa mäns ögon. Vi är antingen horor eller madonnor, antingen öppna eller stängda, inget däremellan.

För mig är det ett klart fall av våldtäkt, det som beskrivs ovan. Kvinnan har gett sitt samtycke till samlag under vissa premisser, och en av dessa var att mannen inte skulle ejakulera inuti henne. Samtycket är alltså begränsat till vissa former av sex, det är inget generellt ”du får göra vad du vill med mig”. Denna gräns var något som mannen medvetet överträdde. Det var alltså inte någon olycka, att hen råkade komma i fittan mot sin egen vilja, utan ett medvetet ignorerade av kvinnans uttryckta vilja med motiveringen ”jag gör som jag vill”.

Samtycke fanns till sex, men inte till ejakulation i underlivet. När jag har sex med människor förväntar jag mig att de ska respektera de gränser jag sätter upp. Jag förväntar mig att de ska undvika att hålla fast mig och medvetet överträda mina gränser. Hade jag på förhand vetat att detta skulle inträffa hade jag inte gett samtycke till något över huvud taget, eftersom jag inte vill ha sex med personer som inte kan respektera mina gränser. Samtycke är ingenting binärt, något som bara kan vara ja eller nej, utan har en mängd olika nyanser.

Kvinnor måste ha rätt att säga vad de tycker och tänker om vad som ska inträffa även efter att generellt samtycke till samlag utdelats. Vi kan inte ha ett samhälle där vår rätt att säga något om hur ett samlag ska genomföras förverkas så fort vi ger samtycke. Den inställningen bottnar i en vidrig jävla kvinnosyn, en syn som bygger på att den kvinna som en gång sagt ja är något en får göra vad fan en känner för med. Ungefär som en får göra vad en vill med en present en en gång fått. Kvinnan reduceras från människa till objekt.

Jag hoppas verkligen att det blir en fällande det i det här fallet. Något annat vore inget annat än en jävla skam i ett civiliserat samhälle.