Politik – Sida 155 – Fanny Åström

Om individuellt och kollektivt ansvar.

Det här med individuellt och kollektivt ansvar i en rörelse tycker jag är intressant. Ofta så får en ju som feminist hålla på och ta ansvar för precis allting någon hört någon feminist säga någonsin, vilket kan vara lite drygt. Motreaktionen på detta är ofta att ingen ska ha ansvar över någon mer än sig själv. Jag känner inte att det är en särskilt rimlig hållning heller, så nu tänkte jag skriva lite om hur jag ser på det här med att ha ett kollektivt ansvar i en rörelse.

Ofta när en får frågor i stil med ”men feminist X hade denna krokade åsikt” och åsikten verkligen verkar vara sjukt korkad, så är det lockande att svara något i stil med ”jag är inte feminist X” och sedan bara få skiten överstökad. Ett stort problem med detta är dock att många personer som ställer den här typen av frågor är väldigt pigga på att missuppfatta det människor säger. Till exempel en kille som hade tolkat feministers klagande på ideal som att det tyckte att män skulle vara tvungna att ligga med kvinnor de fann oattraktiva. Om en då bara slår ifrån sig så kan resultatet bli att en samtidigt bekräftar att personens tolkning skulle vara korrekt, vilket är olyckligt. Bättre då att säga något i stil med att en inte är insatt och inte kan diskutera det fallet eftersom en inte vet om personen tolkat det korrekt. Det är orimligt att tycka att någon ska ta ställning till ett lösryckt citat eller ett, ofta mycket vinklat, referat på en text en inte läst själv. Det är däri problemet ligger, inte att jag får frågor om vad jag anser om andra feministers tankar.

Jag tycker ändå att det finns en rimlighet i att fråga vad feminister tycker om andra feminister och deras idéer. Det måste ju såklart gå att diskutera feminismen som en rörelse, inte bara som ett gång individer som känner till patriarkatet och vill störta det.

Jag tar gärna debatten när det rör sig om vanliga åsikter bland feminister och saker jag själv är insatt i. Till exempel Scummanifestet, samtyckeslagen, sexköpslagen, delad föräldrapenning, eliminerande av objektifierande reklam och porr och så vidare. Detta är grejer som jag inte själv nödvändigtvis är för, men som jag ser som fenomen vanliga nog att tala om som feministiska. Scummanifestet är till exempel inte ”bara” en bok utan en feministisk nyckeltext, oavsett vad en själv tycker om den.

Däremot när jag får frågor om typ mansskatt eller ”män är djur” så blir jag irriterad. Inte för att jag inte kan tänka mig att stå till svars för vad andra feminister gör och tycker utan för att dessa två grejer antingen är vinklade, ickerepresentativa eller såpas inaktuella att de redan har harvats runt bland feminister flera vändor. Ett exempel på det är ”män är djur”-grejen. Jag hade nog kommenterat detta om det skedde nu, men uttalandet har redan diskuterats tusentals gånger, föranledde von Wachenfeldts avgång och gjorde dessutom att många kvinnojourer gick ur Roks. Jag tycker helt enkelt inte att det är särskilt relevant idag, och vill därför inte uttala mig.

Ofta är det rena fantasifoster som dessa personer målar upp. Något citat som är taget helt ur sin kontext eller som personen gett sig fan att tolka på absolut värsta tänkbara sätt. Då är problemet inte att jag inte kan stå till svars för vad alla feminister säger utan att vissa personer läser feministiska texter som fan läsa bibeln. Det är inte en seriös utgångspunkt i en debatt, och då tänker jag inte heller ”ta debatten”.

Jag känner inte heller att jag kan ha en åsikt om allt Sveland tycker och tänker, vilket ganska ofta avkrävs av en som feminist. För mig är hen ingen stor feministisk ikon eller talesperson, och jag tror inte att jag refererat till hen mer än någon enstaka gång. Jag tycker att personfixeringen som finns kring hen är problematisk, liksom jag hade tyckt det om det var någon annan som fick stå för typ 50 % av all feministisk debatt i medier.

Det är klart att feminister också tycker puckade saker titt som tätt, vi är också människor. Ibland så finns det en tendens att gräva upp den värsta skiten någon som kallar sig feminist sagt och liksom ”amen kolla här då”. Såhär, om en letar tillräckligt länge kommer alltid att hitta någon skit, det finns idioter i alla läger. Frågan är om det du lyckas gräva fram är något som säger något om feminismen som rörelse, eller bara en enskild persons åsikter. I det senare fallet känner jag inte att det är min plikt att svara.

Men om det rör sig om åsikter som är vanligt förekommande bland feminister kan jag absolut tänka mig att besvara frågor, så gott jag kan alltså. Det är ju ändå en rörelse jag själv erkänner mig till och som jag vill stå upp för eller problematisera om behovet finns. Så innan du skriver en kommentar om vad någon feminist sa och undrar vad jag tycker, fråga dig först om det verkligen är relevant för feminismen i helhet. Sedan kan du även se till att ha en trevlig och sansad ton och att inte ha misstolkat det du ska fråga om helt. Det underlättar om en vill ha en konstruktiv diskussion.

Feminism och kultur.

Fick denna fråga om feminism och kultur som jag gärna vill besvara i ett inlägg för att jag tycker det är en viktig grej. Tipsar om en del grejer på slutet, och vill gärna att ni fyller på om ni har egna tips.

Jag älskar film, musik, litteratur, teater, ja allt som har med populärkultur att göra. Jag undrar då om du också har ett stort intresse för detta?
Vad väljer du helst att lyssna/se på? Väljer du aktivt bort saker som innehåller ex. rasism och sexism och liknande?
Jag började göra detta för ca ett år sedan men insåg till sist att det var så mycket som skulle ”rensas bort” och slutade efter ett tag. Idag så gör jag det bara med uppenbara saker som att inte kolla på 2 & 1/2 men och att t.ex. använda mig av Bechdel-testet när jag kollar på film.
Jag insåg att det fanns ett stort ”hål” till sist eftersom min vardag går ut på att konsumera musik, film, litteratur osv. och undrar om du har tips på ny musik, film etc som inte innehåller rasism, sexism och som kanske t.o.m. har som agenda att vara feministisk?

Kultur och feminism är ett himla spännande ämne. Så himla mycket kultur är sexistisk eller i alla fall skapad av och för män. Jag väljer i regel inte aktivt bort kultur beroende på sådant. Väldigt mycket kultur innehåller någon form av sexism/rasism, om inte annat genom att inte ha någon representation från kvinnor/Poc:s. Att välja bort allt som inte klara Bechdeltestet skulle göra det svårt att se på film. Dessutom får en inte glömma att film faktiskt kan ha kvinnlig representation och ändå inte klara Bechdeltestet och film som klarar Bechdeltestet men ändå är fruktansvärt sexistiskt. Bechdeltestet är inte ett säkert test för feministisk film utan handlar snarare om att kunna betrakta filmbranschen som helhet. Det viktiga för mig är inte att varje enskild kulturyttring är rakt igenom ”politiskt korrekt”, utan om att det sammantagna.

Jag har dock märkt att i och med att jag blivit med feministiskt intresserad så har jag i högre grad börjat sortera ut det värsta på ren automatik. Jag tycker inte att det verkar spännande och intressant med till exempel en bok som handlar om hur en vit medelklasskille ska finna sig själv eller en manlig ståuppkomiker som ska skämta om hur tjejer ”är”. Det handlar inte om att jag aktivt väljer bort det för att jag inte vill stödja det, utan att jag helt enkelt inte uppskattar det.

Vissa grejer väljer jag dock aktivt bort. Till exempel när jag var nydumpad så pallade jag inte kolla på filmer, serier och liknande som romantiserade tvåsamhet eftersom det bara drog igång min tankar kring att det är så Det Perfekta Livet™ ska se ut. Jag väljer också bort kultur som får mig sugen på att konsumera väldigt mycket eller bli väldigt smal, eller på något annat sätt ändra mitt liv för att bli mer perfekt. Jag har till exempel blockat ett antal bloggar som jag brukade läsa regelbundet på grund av detta, och har slutat se på en hel del Tv som mest fick mig att må dåligt. Jag har också slutat läsa tjejtidningar, något jag innan gjorde halvt ironiskt men som givetvis ändå påverkade mig. Ofta när en stänger av sånt ett tag så förlorar en intresset ganska snabbt, nu tycker jag till exempel att tjejtidningar är helt absurda, och det utan att försöka ”intala” mig att det är så. Mycket av det en konsumerar vet en kanske egentligen är ”skit” men konsumerar ändå, och sådant tycker jag en kan försöka vänja sig av med. Ser dock inget skäl till att sluta konsumera kultur en ändå uppskattar för att den reproducerar vissa stereotyper, till exempel kollade jag på Gossip Girl så länge den gick.

Sedan handlar mycket om hur en kollar på saker. Till exempel Mad Men tycker jag är en grymt bra serie, och även om den så att säga inte är aktivt feministisk så tycker jag att den innehåller många bra tankeställare kring kvinnoförtryck och så vidare. Vissa filmer om parförhållanden blir väldigt intressanta om en ser dem med en feministisk analys i bakgrunden.

För mig handlar det inte så mycket om att välja bort kultur som att välja till. Om jag hör om kultur som ska vara bra ur detta perspektiv så lägger jag till det på min lista. Till exempel Feminist Frequency tipsar ibland om grejer som hen tycker är bra, och det brukar jag lägga på minnet.

När det kommer till konkreta tips så radar jag bara lite grejer som dyker upp i huvudet nu. Den som har ett eget får gärna lägga till det i kommentarsfältet.

Film/Tv-serier:

Winters Bone – fick tips på denna från Feminist Frequency. Väldigt bra film med en kvinnlig huvudperson som kämpar för att familjen ska få behålla sitt hus.

Girls – många har hört talas om denna antar jag. Kul serie. Dock är första säsongen sjukt mycket bättre än andra.

Studio Ghibli – en japansk filmstudio som gjort bland annat Spirited Away och Det Levande Slottet. Har nästan alltid bra kvinnlig representation och gör i övrigt fantastisk film.

Bridesmaids – en film där kvinnor får vara roliga. Inget mästerverk men ganska kul.

Melancholia – fin film om jordens undergång, med två systrar i huvudrollerna. Överlag tycker jag att Von Trier, som gjort denna film, gör väldigt bra grejer, men vissa verkar tycka att hen kan vara ganska sexistisk, som i filmen Antichrist som mycket handlar om den kvinnliga naturen och så vidare. Vet inte om jag håller med om detta, tycker att hen gör bra och sevärd film.

Girl, interrupted – handlar om en kvinna som sitter på behandlingshem tillsammans med en massa andra kvinnor. Lite Gökboet över denna, fast med kvinnor istället.

Böcker:

Våtmarker – älskar denna bok! Läs den! Handlar om en tjej som ligger inne på sjukhuset på grund av en skada hen fått när hen rakat sig i röven och tänker på sitt liv och så vidare. Väldigt roligt avmystifierande av kvinnokroppen, som dessutom är lättläst.

Alla kvinnor som ger ut grejer på Galago förlag. Som typ Johansson, Strömquist, Ackebo och Hansson. Älskar alla. Har ju tjatat sönder boken Prins Charles känsla av Strömquist, det är en fantastisk ögonöppnande bok. Rekommenderar generellt att prenumerera på Galago om en är sugen på vänsterserier.

Sedan finns det ett gång mästerverk som mer går under reportage/facklitteratur. Till dessa hör Varat och Varan av Ekis Ekman (denna bok är en sto del av skälet till att jag numera är vänster), Det kallas kärlek av Holmberg, Den endimensionella kvinnan av Power, Under det rosa täcket av Björk, Gilla läget och Barskrapad av Ehrenreich och No Logo och Chockdoktrinen av Klein. De fyra sista är inte feministiska böcker, men däremot väldigt bra böcker skrivna av kvinnor.

Scummanifestet – en kan såklart inte glömma denna lysande uppgörelse med manssamhället. Går även som teater i Stockholm, se den om du har möjlighet.

Kärlekens förvandling – handlar om en kvinna som går igenom ett uppbrott, skriven som ett brev till mannen som lämnat henne. Bra om hur kärlek kan vara en kamp.

Musik:

Jag lyssnar nästan uteslutande på kvinnliga artister, inte för att jag valt det utan för att det blivit så. Kvinnor är väl bättre helt enkelt 😉

Pj Harvey – vad kan en säga? Älskar denna kvinna. Lyssna på Let England Shake och låt dig förföras (kan krävas lite tid att ta till sig, men det är fantastisk musik).

Diamanda galas – cool kvinna som sjunger skrikopera och spelar piano. En del är väldigt jobbigt att lyssna på, annat är fantiskt. Rekommenderar skivan Malediction and prayer.

The Knife – de flesta känner väl till denna syskonduo som gör bra musik och videos som brukar vara normbrytande. Även Fever Ray, som är den kvinnliga halvan av duons soloprojekt, är mycket bra.

Övrigt:

Brukar lyssna på Tankesmedjan i P3. Bra kvinnliga komiker och samhällsanalys.

Om att haka upp sig på småsaker, språkanvändning och ”hen”.

Folk är sura för att jag använder ”hen” om Löwengrip fast hen gör ett stort jävla nummer av att hen minsann är kvinna. ”Ska inte folk själva få välja vad de vill bli kallade?!?!?!?”. För det första finns det en stor humor i att folk använder detta för att ”försvara” Löwengrip, som ju uttryckligen har vänt sig emot att det ska finnas alternativ för de som inte vill eller kan definiera sig som varken man eller kvinna. Nå, det är egentligen inte därför jag använder ”hen” om Löwengrip, utan det handlar om att att genomgående försöker använda ett könsneutralt språk och inte gör undantag för att någon råkar vara säker i sin könsidentitet.

Anledningen till att jag vill ha ett könsneutralt språk är flera. Dels politiska, men också för att det är praktiskt. Det gör att jag slipper göra överväganden när jag inte vill avslöja könet och det gör det mer naturligt för mig att båda skriva och tala könsneutralt i andra sammanhang, vilket jag tycker har ett stort värde. Men egentligen tycker jag inte att jag ska behöva ha skäl för att använda ett jävla pronomen, det är väl fan min rätt att använda språket som jag önskar.

Vissa menar att detta skulle vara ett ”inkorrekt” sätt att använda ”hen”. Förstår inte riktigt detta får jag säga. Det finns inget vedertaget när det kommer till hur ”hen” ska användas. Många har sagt att de personligen använder det då könet är okänt, men det utesluter liksom inte andra användningsområden. Hen kan användas även då könet är känt, det är ju liksom inte som att jag använder ”fyrkant” när jag menar ”sfär”, utan det är fortfarande ändamålsenligt och går helt klart att begripa utan någon högre bildningsnivå. Även om det fanns ett ”rätt” sätt att använda hen så tycker jag att en får förstå att språket utvecklas av användarna. Det är en grej att göra fel för att en inte kan, en annan sak att bryta mot ”regler” för att en upplever det bättre av något skäl. Det borde vara ganska uppenbart att det är det senare som är fallet här (tycker för övrigt inte heller att det är något katastrof om någon gör fel, men det är en annan diskussion).

Vissa menar att det ”tar fokus” från texten. Jag förstår att det kan vara förvirrande i början, det var det för mig också. Men eftersom jag inte är en person som tycker att det är rimligt att haka upp mig på ett könsneutralt pronomen så typ… svalde jag detta och gick vidare. efter ett tag (ganska snabbt faktiskt) så märkte jag att det inte var några problem att läsa en text som var genomgående könsneutral. När jag sedan själv började skriva så började det falla sig naturligt att båda tänka, skriva och tala så. Många personer har kommenterat och skrivit att de tyckte det var lite jobbigt i början men att de vant sig.

Om en tycker att användandet av ett könsneutralt pronomen gör en text oläsbar så tycker jag verkligen att en ska försöka ta tag i det, för det verkar jävligt jobbigt att haka upp sig så till den milda grad på ett ord. Det känns inte riktigt rimligt för en vuxen och läskunnig människa. Jag förstår att det kan vara jobbigt med begreppstunga texter och sådär, men sådana klagomål får jag aldrig. Det är bara det där lilla lilla ordet ”hen” som väcker reaktioner.

Dock tror jag inte det handlar om att det är ”ovant” eller något annat egentligen utan helt enkelt om att folk tycker det är provocerande och vill haka upp sig, för jag tror fan inte att dessa människor reagerar med total förvirring så fort de stöter på ett nytt eller oväntat ord. Sedan att tycka att det är mitt ansvar att producera en text med de pronomen just du råkar tycka är bäst, det övergår fan mitt förstånd. Hur egocentrisk kan en vara?

Det är inte mitt ansvar att skriva en text som är bekväm för dig att läsa. Ingen tvingar dig att läsa och tycker du att det är så satans jobbigt att läsa en text som innehåller ”hen” om personer vars könstillhörighet du tycker är uppenbar så föreslår jag att du säker dig till någon annan, garanterat henfri, blogg. Till exempel Löwengrips.

Obs: detta riktar sin inte till personer som frågar om varför jag använder ”hen” om alla på ett trevligt sätt, vilket många gör. Då förklara jag gärna.

Könsliga tolkningsramar.

Ibland finns det en föreställning om att bara en kvinna beter sig mer som en man så kommer hen att kunna nå samma framgångar som en man. Enligt denna modell så uppmuntras kvinnor till att ”ta för sig”, ha ”vassa armbågar” och så vidare. Ofta handlar karriärtips för kvinnor om att upplysa om mäns hemligheter. Ja, jag antar att ni känner igen snacket.

Jag tänker såhär, det finns två olika hinder för kvinnor när det kommer till att ”göra karriär” och liknande:

Saker och ting vi fått med oss vid uppfostran. För kvinnor kan det vara att inte vara lika självsäker som en man, att inte kunna ”gå in” lika mycket i en uppgift eller ett ämne som en man eftersom kvinnan är fostrad att också bry sig om annat, att inte känna sig bekväm med att ta lika mycket plats som en man också så vidare. Allt detta är såklart allvarliga begränsningar, men rent teoretiskt kan en lösa dem på en individuell nivå genom att träna upp dessa beteenden, helt enkelt agera mer som ”en man”.
Det andra problemet är att det finns könsliga tolkningsramar som präglar hela samhället. Detta gör att samma agerande tolkas annorlunda beroende på om det är en man eller en kvinna som står för det. Detta är betydligt svårare att tackla på en individuell nivå, eftersom det inte handlar om hur du agerar utan om hur det du gör tolkas.

Det är den andra aspekten som människor ofta glömmer bort när det talas om kön och möjligheter i livet. Detta att en kvinna som ”tar för sig” eller är ”bossig” inte uppfattas på ett sätt som en man skulle uppfattats om hen gjorde samma sak. Beteendena tolkas helt enkelt helt annorlunda beroende på könet.

När en kollar på kvinnor med makt så är det inte helt ovanligt att de ägnar mycket tid åt att accentuera sin kvinnlighet. Et utmärkt exempel är Löwengrips ständiga fixande med sitt utseende och hur hen alltid påpekar att hen är kvinna och stolt över att vara kvinna och så vidare och så vidare. Många kvinnliga politiker har ett väldigt kvinnligt sätt att klä sig, alltid kjol eller dräkt och ofta någon slags accessoar.

Ett annat alternativ är att ha väldigt konservativa värderingar kring kön och familj, utan att nödvändigtvis leva upp till dem själv, till exempel uttala sig starkt emot genus och feminism. Om en gör så så upplevs en såklart mindre som ett hot, eftersom att det faktum att en personligen får makt inte föranleder någon större uppluckring av mäns makt, könsroller etcetera.

Men det skulle troligen inte fungera i något sammanhang att som kvinna klä sig som en man, agera som en man och så vidare och få makt på det sättet. Resultatet skulle enbart bli ett hårt socialt straff för att en går utanför vad som anses okej för ens kön. Det är en ständig balansgång mellan att inte vara ”för kvinnlig”, alltså känslig, irrationell och så vidare och att inte uppfattas som aggressiv och ”okvinnlig”. Därför måste kvinnligheten ständigt påpekas och accentueras hos kvinnor med makt.

Twitter 27/4.

Alltså begreppet ”stark kvinna” är så störigt. Som om ”stark” var dessa kvinnors enda och viktigaste egenskap. Gillar t.ex. inte Björk för att hen är ”stark” utan för att hen är en otroligt skarp debattör och skriver väldigt bra böcker. Skulle en man som var duktig på något och därför framgångsrik beskrivas som ”stark” primärt. Skulle inte tro det va. När kvinnor ska beskrivas och värderas för annat än sitt utseende så är det fortfarande sjukt platta och könsspecifika beskrivningar.

Värderar inte kvinnor för att de är ”starka” och ”tar plats” utan vad de sedan gör med platsen. Precis vem som helst skulle värdera vilken jävla man som helst. Som en jävla människa och inte en företrädare för ett kön. Snälla, prata om intelligenta, roliga, kvicka, klipska och smarta kvinnor istället för ”starka” kvinnor. ”Stark” säger typ ingenting. Och ja, det är viktigt och bra att kvinnor vågar ta plats, men det borde inte vara där fokus ska ligga när det väl har inträffat. Om du främst värderar en kvinna som tagit plats just för att hen tagit plats&ej för vad hen gör med den så är det fortfarande nedvärderande.

Så jävla trött på den här grejen med att en som feminist ska gilla alla ”starka kvinnor” även om de har en aktivt kvinnofientlig agenda. Är såklart glad att det finns kvinnor som lyckas bli framgångsrika trots patriarkatet. Synd bara när de också är antifeminister.

Plus att idén om att ”stark” = bra. Vad betyder ens stark? Att en inte visar svaghet? Ofta sätts det likhetstecken mellan ”stark” och framgångsrik. Tänk då på hur mycket bakgrunden avgör möjligheten att vara ”stark”. Så jävla trött på allt jävla tjat om hur kvinnor ska vara starka, ta för sig etc. Förtjänar jag inte jämställdhet annars eller?

Feminism handlar om att alla kvinnor ska få jämställdhet, inte bara om de som är ”starka” och kräver sin rätt. Skiter väl fan i Löwengrip. Så otroligt mycket viktigare att alla undersköterskor, barnskötare och städerskor får drägliga livsvillkor. Alla kvinnor, inte bara de som kan ”säga ifrån” ska kunna leva utan att bli tafsade på, misshandlade av sina män och våldtagna. Feminismen måste vara kampen för alla kvinnor, inte bara några få som lyckas slå sig fram trots könsmaktsordningen. Målet måste vara ett samhälle där ingen enskild kvinna känner att hen behöver vara ”stark” för att kunna vara trygg och jämställd.

Det är de är kvinnor som får bekräftelse i patriarkatet som ses som starka. Definitionen är därmed på männens villkor. Ska vi verkligen uppmuntra kvinnor att tillfredsställa sina förtryckare, att ta plats på sina förtryckares villkor? Det är nämligen det ”starka kvinnor” handlar om: att hylla kvinnor som når framgång på mäns villkor, i manliga rum. Är det en bra strategi? Så jävla trött att allting alltid ska handla om att bli bekräftad av det satans patriarkatet. Även feminism och kvinnokamp.

Fixeringen vid ”starka kvinnor” utesluter dessutom så sjukt många kvinnor som inte har möjlighet eller lust att vara ”starka”. Dock att ”stark kvinna” också kan handla om att t.ex. palla med vardagen som ensamstående arbetarklasskvinna med barn. Lika illa då. För då brukar det låta något i stil med att ”hen är så duktig som orkar med allt”. Om en måste göra något så pallar en. Tills en dukar under. Denna syn är också ett fett jävla problem eftersom människor som har en asjobbig livssituation sätts på piedestal utan att få hjälp. Så ”stark kvinna” handlar antingen om att utesluta en massa kvinnor eller om att berättiga förtryck med ”men hen är ju så stark, hen pallar”.

Föreläsning och feministiskt forum.

Nu är jag alltså klar med att föreläsa om härskartekniker. Det gick faktiskt himla himla bra och kändes jättekul. Det är skoj att våga göra nya grejer fast en är osäker och så vidare. Nu ska jag bara ta tag i allt plugg jag skjutit framför mig den senaste tiden.

Vidare så är jag sjukt taggad på feministisk forum som hålls på ABF-huset i Stockholm om två veckor, den elfte Maj. Om en vill läsa programmet och kolla vilka föreläsningar/seminarier som kan vara intressanta så finns det här. Det kommer handla om praktisk feminism vilket jag tycker ska bli spännande eftersom jag mest sysslar med teori.

De som har möjlighet borde komma dit tycker jag, jag tror det kommer bli jätteintressant och roligt och det är dessutom alltid kul att träffa och diskutera med folk som delar ens intressen och åsikter. Det är dessutom gratis och så vidare.

Feminister måste sluta prata om ”starka kvinnor” och börja prata om politik.

Ett problem jag upplever inom feminismen är fixeringen vid ”starka kvinnor”. Alla pratar om starka kvinnor. Det känns som att det handlar väldigt mycket om en liberalfeministisk grej som vunnit omåttligt stor popularitet i en massa feministiska sammanhang, såpass att till exempel Thatcher då och då hyllas för att hen var en ”stark kvinna” av människor som över huvud taget inte delar hennes värderingar.
Ja, jag kan förstå varför en är intresserad av kvinnliga förebilder och liknande, det säger såklart något väsentligt om samhället att det är betydligt ovanligare att folk har kvinnor som idoler och förebilder än män. Frågan är hur detta ska angripas. Är det verkligen en bra metod att ”lyfta fram” starka kvinnor på det sätt som många gör idag? Jag vet inte om jag tycker det.

Problemet som kan uppstå när en gör detta är att alla framgångsrika kvinnor plötsligt blir feministiska företrädare, något som ju absolut inte behöver vara fallet. Till exempel Löwengrip och Thatcher är ju utmärkta exempel på detta. Framgångsrika kvinnor som nått höga maktpositioner utan att ha en uns feminism i kroppen.

Som jag innan skrivit om så är det klart att även dessa kvinnor ska omfattas av feminismens framsteg, och de har troligen feminismen att tacka för mycket av sig framgång. Vidare är de såklart exempel på någonting positivt feminismen skulle kunna leda till; att även kvinnor kan ta plats på deras arenor. Detta gör dock inte att de på något sätt är bra feministiska företrädare. Feminism är en politisk ståndpunkt och inte likställt med att vara kvinna och ta plats i manliga rum. Ibland kan kvinnor på ledande positioner till och med vara ännu farligare för jämställdheten, eftersom de kanske inte blir lika hårt kritiserade för ofeministisk politik som män, eftersom de förutsätts ha ett intresse i den.

Feminister måste sluta prata om ”starka kvinnor” och börja prata om politik. Det är egentligen ointressant om det finns kvinnliga företagsledare och toppolitiker eller inte, så länge vi fortfarande har patriarkala strukturer i resten av samhället. Vem bryr sig om att hälften av det som sitter i regeringen är kvinnor, när det regeringen gör är att försämra villkoren för många kvinnor? Kvinnlig representation gör inte något feministiskt, men feminism leder till kvinnlig representation.

Sluta dalta med Löwengrip.

Okej, så Löwengrip har gjort en del jävliga korkade uttalanden kring genus och sånt på sista tiden. Det är ingenting konstigt med det, hen har alltid varit en idiot, och kommer troligen att fortsätta med detta. Löwengrip har aldrig uttalat något slags stöd till feminism eller någon typ av progressiva idéer kring något över huvud taget, hen har alltid varit en borgarbracka som drivit sina företag och pratat om att ”peppa unga tjejer” när det passar hens personliga varumärke, något som vissa har tolkat som feminism. På sista tiden har hen gjort fler reaktionära uttalanden än vanligt, men ingenting är särskilt förvånande i förhållande till hens historia.

Jag förstår att det är provocerande med idioti, det tycker såklart jag också. Jag förstår också att det är upprörande att en person använder en så stor plattform för att sprida ren transfobi, något som drabbar människor väldigt hårt. Den typen av idéer är såklart ett fruktansvärt inslag i samhället som jag hoppas en dag inte ska uttryckas över huvud taget, allra minst i en av Sveriges största bloggar. Jag tycker också att det är bra och viktigt att många personer med egna erfarenheter förklarar vad detta handlar om, det är kunskap som är viktig att sprida, även om jag inte tror att Löwengrip personligen kommer att ta till sig av det.

Vad jag däremot inte begriper är hur många feminister reagerar med besvikelse kring Löwengrips uttalanden, ungefär som om en hade kunnat förvänta sig något mer av hen. Det kan en inte. Löwengrip har en position i samhället där hen har allt att förlora på feminism. Hen rör sig i manliga rum (företagsvärlden), i sammanhang som troligen är ganska höger. Att då komma och snacka om könsmaktsordning och genus och så vidare är såklart inte särskilt populärt. I sådana sammanhang är den framtoning Löwengrip har såklart väldigt framgångsrik; hen är en ”powerkvinna” som ”tar för sig” samtidigt som hen inte utgör något hot genom att utmana några slags strukturer. Att det är feministens förtjänst att hen har kunnat komma dit hen är idag, och att hen troligen kommer att tjäna ännu mer på feministiska framsteg under sitt liv, gör inte att det är smart av hen personligen att vara feminist. Hur rätt och riktigt feminism än är så tror jag inte att Löwengrip kommer att ägna sig åt det, inte för att hen är dum i huvudet utan för att hen har för mycket att förlora på det och för att hen blivit fostrad med borgerliga värderingar.

Sedan kan jag känna att det är lite märkligt att vilja få Löwengrip att vara feminist. Jag tänker att detta har att göra med en allmän önskan och förväntan att framgångsrika och ”starka” kvinnor ska vara feminister. Jag tycker att det är kul om dem är det, men det är ingenting jag förväntar mig. Jag tänker att feminismen klarar sig väldigt bra utan att Löwengrip är med på tåget, och jag tycker inte att vi behöver få med hen. Jag tror dessutom att även om vi fick med hen så skulle det inte nödvändigtvis vara något positivt. Jag tänker att det vore någonting dålig om Löwengrip plötsligt blev uttalad feminist och fick sitt företagande etcetera att framstå som något feministiskt relevant. Detta gör ju folk redan på löpande band, alltså talar om ”starka kvinnor”, kvinnors företagande och så vidare. Jag tycker inte att det behövs mer av detta inom den feministiska rörelsen och jag ser inget egenvärde i att knyta ”starka kvinnor” till sig. I alla fall inte om det medför att den typen av analys hamnar i fokus vilket jag är helt säker på att det skulle göra med Löwengrip. Det är viktigare att ha en relevant analys med udd mot saker en vill förändra än att alla ska vara med på tåget.

Jag förstår att det hade känts kul om Löwengrip kunde använda sin gigantiska plattform till något positivt, det tycker jag också. Däremot är det ingenting jag förväntar mig av hen, eftersom hen är borgare och verkar ha ett allmänt skevt och reaktionärt perspektiv på det mesta här i världen. Jag kan känna att det är dags att släppa förhoppningarna om denna människa, torka tårarna och gå vidare. Det känns inte konstruktivt att lägga så mycket fokus på att försöka övertyga hen. Sedan kan en såklart uppröras över idiotin i den hen skriver, som en gör med vilken människa som helst, men att reagera med besvikelse över det tycker jag är märkligt. Varför skulle Löwengrip vara vettigare än någon annan egentligen? Att en är kvinna och framgångsrik betyder inte att en har vettiga värderingar.

Jag tycker att det är läge att sluta dalta med Löwengrip och ta hen för vad hen är: en borgarbracka som är sjukt låst i sin världsbild och som dessutom troligen har mycket att förlora på att uttala feministiska värderingar, och mycket att vinna på att vara reaktionär. Det är såklart tråkigt att det finns sådana människor, men det är varken förvånande eller ett resultat av att hen ”inte har förstått” saker och ting. Jag tycker faktiskt att det är ett himla förminskande sätt att ta sig an en persons åsikter, detta ”hen borde ju egentligen veta bättre”. Jaja, det borde hen kanske men nu tycker hen såhär och då tycker jag vi ska ta hen för det och inte något annat. Att låtsas att Löwengrip är något annat än en aktiv upprätthållare av patriarkala värderingar tycker jag är att lura sig själv, och dessutom att förminska hens åsikt om saker och ting. Det enda hederliga är att se Löwengrip som den ideologiska fiende till feminismen hen är, och behandla hen som en sådan.

Tror ni på allvar att människor endast styrs av naturlagar och Den Fria Viljan™?

Ibland tycker människor att det är jobbigt att förstå saker som de varken kan förklara som uttryck för enskilda individers agerande eller typ naturlagar. De förstår helt enkelt inte strukturer. Kaske kallar de rasistiska strukturer ”ren metafysik”.

Sedan kanske de tänker att vissa sociala regler är uppenbara, till exempel Marknaden™, men inte andra strukturer som klasskamp (brukar detta beskrivas som en struktur? Det är väl snarare klassamhället som är strukturen och klasskampen ett resultat av den?) och rasism. Dessa strukturer är enligt personen inte uppenbara. Jaha, tänker jag. Inte uppenbara som i att du inte hittar dem med ditt blotta öga då eller?

Jag undrar verkligen uppriktigt om denna människa tror att människor inte styrs av annat än Den Fria Viljan™ och typ naturlagar. Jag tycker det verkar väldigt märkligt att en skulle tänka att människor är opåverkade av sociala strukturer i samhället. Tror denna människa på fullaste allvar det? Hur tänker hen kring till exempel jantelagen, som ju också en en slags struktur?

Sedan undrar jag också hur hen tänker kring vad som är uppenbart och inte. Jag tänker mig att vad som är uppenbart är väldigt olika för olika personer. Till exempel för mig är patriarkatet uppenbart, dels för att jag är kvinna och därmed drabbas av det men också för att jag läst mycket feministisk teori och lärt mig att urskilja det. En sätter ju på sig speciella ”glasögon” när en börjar förstå sånt och det påverkar såklart hur en ser på omvärlden. Jag tänker mig att samma sak gäller för rasism; det är enklare att se den om en är utsatt för den, medan den är mindre uppenbar för någon som inte är det.

Jag ser detta som ett väldigt typiskt uttryck för tolkningsföreträde. Att själv tycka sig ha makt att avgöra vad som är ”uppenbart” och inte. En viktig komponent i många förtryckande strukturer är just det att de inte är uppenbara, att de upplevs som resultat av den naturliga ordningen eller som ickeexisterande. Av gemene hen alltså, det betyder inte att de inte kan observeras.

Bara för att saker inte är uppenbara för en så betyder inte det att de inte finns. Tro det eller ej, men till exempel sociologi där en undersöker sånt här är en erkänd forskningsdisciplin. Det går att bedriva vetenskap på dessa ”osynliga” strukturer, det går att undersöka dem. En behöver inte diskutera om de finns eller inte utan en kan faktiskt vända sig till vetenskapen och typ fråga en person som forskar på området, en expert. Det är liksom inte en fråga om vad en tycker utan det finns faktiskt människor som vet. Fattar inte varför det debatteras över huvud taget? Det är inte som att folk sitter i Svtdebatt och debatterar om Higgspartikeln finns eller inte, alla vet att detta är en fråga för vetenskapen och inte för lekmäns slentrianmässiga tyckande, men när det kommer till komplexa samhällsfenomen så räcker det tydligen med vilken idiot som helst för att få ha en åsikt.

Så jävla tröttsamt med människor som liksom bara inte kan acceptera att det finns någonting utanför deras snäva jävla syn på världen och sig själva. Som måste avvisa allt de själva inte tycker är uppenbart som ”flum” eller ”metafysik”. Snälla, bara lyft blicken några sekunder?

Om att förringa Scummanifestet.

För ett ganska bra tag sedan skrev Troberg ett inlägg om feminism inom Piratpartiet och lite så. Bra och viktigt för den som är engagerad i rörelsen. Läste dock diskussionen i kommentarsfältet och stötte på detta, skrivet av Troberg själv, när Scummanifestet kom på tal av någon person som tyckte att det var förskräckligt:

Den allmänna litteraturvetenskapliga uppfattningen verkar vara att SCUM det är ett satiriskt verk i Swifts anda. (Min personliga uppfattning är dock att Swift var en långt mycket bättre författare än Solanas, men det är en annan femma.)

Detta stör mig på två sätt. Dels för att Scummanifestet förminskas när det kallas satir på det här sättet i den här kontexten, dels att den litterära kvaliteten måste påpekas vilket mest känns som ett sätt att förminska ämnet och smidigt glida ifrån det.

Ofta när Scummanifestet diskuteras bland feminister så läggs det väldigt mycket fokus på att det är satir. Nå, det må vara sant att det är satir då satir är ett väldigt brett begrepp. Något kan vara satir och fortfarande vara väldigt tungt politiskt. Men på sättet det sägs så känns det som att det handlar mer om att släta över innehållet i det än om att bestämma genre. Det brukar liksom låta lite ”jaja, men Solanas menade ju inte så på riktigt, det är ju satir, det är inte menat att tolkas bokstavligt”.

Jag tolkar inte heller Scummanifestet helt bokstavligt (finns det något text en tolkar helt bokstavligt?), utan läser det som en kritik av socialt konstruerad manlighet och manssamhället. Detta gör dock inte att texten har mindre politisk tyngd, det är fortfarande en svidande kritik av patriarkatet. Det är en väldigt aggressiv text som är mycket tillspetsad i formuleringarna, stundtals så att det angränsar det absurda, vilket skapar en väldigt mörk humor. Att Solanas valde att vara humoristisk i texten gör dock inte att innehållet är mindre uppriktigt menat. Jag är helt övertygad om att Solanas verkligen menade det som står i texten. Vissa saker är troligen tillspetsade, men själva resonemanget kring dem ska nog inte tolkas som annat än uppriktigt. Det är skillnad på att något är satir, humoristiskt och på att det inte är uppriktigt, men denna distinktion görs inte när människor försöker släta över Scummanifestets innehåll.

Sedan att diskutera Solanas som konstnär. Alltså finns det någon mer ointressant vinkel på Scummanifestet? Scum är inte framförallt en konstnärlig skildring utan ett politiskt manifest, en kampskrift, och måste förstås som en sådan. Oavsett om Soalans är en duktig författare eller inte så glöder texten av energi och vissa iaktagelser är förbluffande skarpa. Att i den kontexten börja prata om textens kvalitet känns så jävla… förminskande. Som om du höll ett politiskt brandtal och fick typ en kommentar på ditt utseende som respons.

Jag förstår om en som feminist inte gillar Scummanifestet, jag är helt okej med det, även om jag såklart personligen har en annan åsikt. Men att avvisa det som ”satir” i bemärkelsen att det inte skulle vara uppriktigt skrivet tycker jag är dumt och förminskande och fråntar texten dess udd. Gör snälla inte det.