Kategori: Politik

Olika typer av kritik.

Det finns två komponenter i min kritik mot Sl. Den första är strikt ideologisk: jag tycker att kollektivtrafiken ska finansieras offentligt. På grund av att det är miljövänligt, samhällsekonomiskt effektivt och framförallt principiellt viktigt att människors möjlighet till förflyttning i vardagen inte begränsas av ekonomi. Att alla inte håller med om detta begriper jag, och det är såklart en fråga som måste lösas på politiskt plan.

Den andra komponenten handlar om Sl som företag. De flesta borde kunna hålla med mig om att ett företag med statligt monopol och som är delvis finansierat med skattepengar borde använda dessa på ett sätt som stämmer överens med folkets intresse. Av detta skäl blir jag irriterad när Sl ägnar sig åt väldigt mycket marknadsföring, onödiga satsningar och så vidare i samma veva som de höjer priserna.

Ett bra exempel på detta är de nya spärrarna. Dessa spärrar är relativt enkla att forcera, man kan dels trycka isär dem, ”lura” dem med en jacka eller väska eller gå bakom någon annan. På valtrafikerade stationer så är det faktiskt enklare att ta sig förbi dessa än de som fanns innan eftersom det går folk igenom dem hela tiden. De är dessutom väldigt ofta trasiga och slår igen på folk så att de skadar sig. Oavsett om man är för nolltaxa eller ej så borde man kunna se problemet i att ett företag som finansieras med skattepengar och är i monopolställning ägnar sig åt sådan skit istället för att öka kvaliteten på områden där det faktiskt efterfrågas av resenärerna eller sänka priserna.

Få män delar mansrättsaktivisternas världsbild.

Vissa mansrättsaktivister tycks gå omkring med uppfattningen att om man inte tycker som de så struntar man i vad alla män anser om världen, vilket alltså skulle vara manshat. Resonemanget haltar dock på en viktig punkt, nämligen den att alla män inte delar mansrättsaktivisternas åsikter om hur världen är beskaffad. Vissa mansrättsaktivister tycks ha en bild om något slags könskrig där män i regel företräder åsikten att feminismen är en stor förtryckande kraft i deras liv och där kvinnor är feminister på grund av pur maktkåtma.

Jag har ingen man i min närhet som uttrycker åsikter i stil med Ströms. Det finns en enda person på min facebook som gör det, alltså en enda jag fått kontakt med i mitt ”vanliga” liv. Resten av alla män jag har något slags samröre med är antingen feminister eller har över huvud taget igen åsikt i frågan (eller i alla fall inte stark nog för att uttrycka den). Mitt bestämda intryck är att mansrättsaktivismen är ganska marginell även bland män, men att de som företräder åsikten för en jävla massa väsen. Detta baserar jag på att jag ser såpass få ickeanonyma personer företräda dessa åsikter.

Jag har inga problem med att inse att det finns problem som drabbar specifikt män, något jag dessutom själv tar upp då och då. Till exempel det faktum att medicinskt omotiverad omskärelse av manliga spädbarn tillåts i Sverige är ju en jävla skam. Det är dock en lång resa från att konstatera det till att mena att mansförtrycket skulle vara mer omfattande än kvinnoförtrycket eller att feminismen skulle vara den främsta kraften som förtrycker folk på grund av deras kön, eller att feminismen skulle vara onödig.

Menskoppssnack.

Många undrar om det inte kan vara svårt att få ut menskoppen. Jag har aldrig haft spänningar eller liknande i underlivet, något jag tänker mig ofta försvårar, speciellt om man är nervös. Jag har i alla fall inte haft några problem med att få ut den, utan tar bara tag i undersidan. Visst blir man lite blodig om fingrarna, men det är ju verkligen inget problem om man har papper och handfat i närheten. Det viktiga är att slappna av och försöka hjälpa till med fittmusklerna. Jag tänker att den som är nybörjare borde försöka vara i ostressiga miljöer de första gångerna.

Överlag tror jag det finns ganska liten anledning till oro. Den som använder tampong tyckte säkert det var obehagligt i början för att den kan fastna och så vidare, men man lär sig.

Vidare har jag fått frågor om hur man vet vilken storlek som är rätt. Jag körde på standardstorleken och jag tror den funkar för de flesta, om man nu inte vet med sig att man är väldigt trång eller slapp. Jag tror att kvinnor som fött barn i regel rekommenderas en större kopp.

Vissa menar på att de har haft svårt att få upp den bra, och jag tror det beror på att vikningen som rekommenderas i bipackssedeln (i alla fall mig) är helt efterbliven. Jag tänkte fota den vikning jag kör på i morgon.

Om man inte valt att leva för jobbet borde man inte behöva göra det heller.

Ibland, eller snarare skitofta, så klagas de på att ungdomar är slöa och inte vill ”kämpa” ordentligt på sina jobb eller kanske inte har någon lust att jobba över huvud taget. De förväntar sig kanske att alla jobba ska vara ”roliga” eller liknande, och förstår inte att man ibland måste ha tråkigt också.

Jag har absolut inget emot att utföra arbete. Det finns såklart vissa arbeten som jag inte har någon lust att utföra, såsom telefonförsäljare, men i stort så är jag absolut inte kräsen när det kommer till vad jag kan tänka mig att jobba med. Vad jag däremot inte gillar är när man inte bara säljer sin arbetskraft utan liksom hela sig person, och det till skitjobb som en timanställning som säljare för Nespresso. Jag hade förstått det om det handlade om ett chefsjobb, men faktum är att väldigt många platsannonser nuförtiden kräver att den sökande ska ge ”200 %”, ”brinna för företaget” och så vidare. Symptomatiskt är att de platsannonser där det kryllar mest av dessa uppmaningar ofta är för väldigt otrygga anställningar, ofta med dålig lön eller provisionslön. Många arbetsplatser har även väldigt hög personalomsättning.

De flesta utför nog ett bra arbete om arbetsvillkoren är goda och om det känns någorlunda meningsfullt. Grejen är att man i mångt och mycket ersätter den typen av personalvård med att kräva att de anställda ska leva för jobbet, vilket man dessvärre kan göra i situationen som den ser ut idag. Många företag, framförallt inom säljbranschen, har ingen hållbar personalpolitik på det viset att samma person orkar jobba på samma ställe under en längre tid. Istället så har man enormt hög personalomsättning. Problemet med detta är att man sliter ut människor, och eftersom de finns ett enormt förråd av arbetslösa ungdomar som har blivit intalade att man måste ”ge allt” och ”leva för jobbet” så tillåts de hållas.

Om man har rimliga arbetsvillkor, möjlighet till rekreation och så vidare så kan även de tråkigaste jobb bli acceptabla. Problemet är inte att alla jobb inte är svinroliga, utan att man förväntas ”ge” lika mycket av sig själv för ett underbetalt säljjobb som om man skulle syssla med sin stora dröm i livet. Alla kan inte jobba med sin dröm, men det är viktigt att de som inte gör det tillåts leva för annat än sitt jobb. Att leva för jobbet kanske är något för vissa människor som verkligen vill göra karriär eller tjäna pengar på något de älskar, men är inget som ska appliceras på alla människor och alla branscher. Strängt taget så kan man välja om man har lust att ”satsa på karriären” vilket medför både för och nackdelar, det är ett personligt val. Men alla de människor som vill gå till jobbet, jobba och sedan lämna skiten där borde väl också kunna göra det. Om man inte valt att leva för jobbet borde man rimligtvis inte behöva göra det heller.

Problemet är inte att Rfsu pratar utan alla andra som inte gör det.

Läser denna text om Rfsu:s monopol på sexualundervisning i den svenska skolan. I sak kan jag hålla med om att det finns ett problem i att en intresseorganisation, vilket Rfsu faktiskt är, får så mycket inflytande över den svenska skolans sexualundervisning. Jag vet flera som knappt haft någon mer sexualundervisning än den som Rfsu bjöd på, vilket såklart blir otillräckligt eftersom Rfsu för det mesta bara besöker en klass under några timmar. Det är rent tidsmässigt alldeles för lite.

Men när man läser vad Alf Svensson vill att sexualundervisningen ska inkludera istället så börjar jag undra. Han skriver nämligen såhär:

Samtidigt utelämnar man en mängd viktig kunskap som att sex ihop med kärlek ger mer tillfredställelse än om man bara är ”knullkompisar”. Eleverna får inte heller veta att ju fler de har sex med desto mindre får de ut av det. Läraren får inte säga som det är – att tjejer nästan aldrig frivilligt ställer upp på gruppsex. Då begränsar de våra barns frihet att själva fritt utforska det sexuella landskapet. Män åtalade för gruppvåldtäkter kommer därför även i framtiden försöka hävda att kvinnan var med på det.

Hans idé om vad som är ”fakta” är ju extremt påverkad av heteronormativitet. Även om han inte säger rakt ut att det ska röra sig om heterosexuella par så är det uppenbart att han tycker att det rätta att lära ut är monogami, tvåsamhet och så vidare.

I det han säger senare så tycker jag dock att han har en poäng.

I varje klass finns emellertid också elever som ser sex som något exklusivt. De vill vänta med sex tills de hittat någon som de vill dela sitt liv med. Att också inkludera och uppmuntra dessa elever är emellertid inget man lyfter fram.

Eller… poäng och poäng. Det är klart att man i sexualundervisningen ska diskutera olika perspektiv på sex och känslor/relationer, när man känner sig bekväm med att ha sex och så vidare. Men grejen är att man i alla fall i min skola tog upp perspektiv som rörde just detta. Jag vet inte om det var Rfsu som gjorde det eller någon annan, men det diskuterades helt klart, och det ordentligt. Det kanske inte göra på alla skolor, sexualundervisningen ser väldigt annorlunda ut, men frågan är om det verkligen är Rfsu:s fel.

Problemet som jag ser det är inte att Rfsu får komma och föreläsa om de frågor som de faktiskt är jävligt grymma på det vill säga det som rör öppenhet, tolerans och hbtq. Om man tycker att deras perspektiv är otillräckligt bör det istället kompletteras med andra lektioner också. Problemet med sexualundervisningen är inte att det finns en grym organisation som får föreläsa, utan att det finns en massa fega och okunniga lärare som inte vågar fylla in.

Låt Rfsu komma och föreläsa om det de är bra på, för de är jävligt duktiga. Det vore bara korkat att låta all den kunskapen gå till spillo. Misstaget många skolor gör är att tycka att man efter det liksom har gjort sitt, att man kan bocka av sexualundervisning i läroplanen. Det är däri problemet ligger. Om vi vill ha en sexualundervisning som tar upp så många alternativ och diskussioner kring sex och samlevnad som möjligt så måste den också ges mer tid och högre prioritet. Kanske skulle alla skolor kunna öra som min, och dedikera en eller två hela veckor till enbart sex och samlevnad. Problemet är inte att Rfsu pratar om det de kan, problemet är alla andra som inte gör det.

Den där jävla spårvagnen.

Åkte Christer G Wennerholms jävla spårvagn igår, alltså den om är byggd från T-Centralen ut till Djurgården. Den var precis lika långsam som bussarna brukar vara eftersom den ändå måste gå i bussfilen.

Det var inte direkt svårt att ta sig ut till Djurgården innan eftersom det både gick en färja och typ tio busslinjer, samt att det inte rör sig om en lång sträcka så tidsbesparingen med spårvagn blir jätteliten. Och detta har det spenderats en massa pengar på. Tänk om man istället hade byggt typ en ringled eller vad som helst som hade utgjort en väsentlig förbättring i människors liv. Eller bara skitit i att höja biljettpriset. Jag blir så trött.

Hehe. Minns när en vän ba: ”men det var ju jättebra med spårvagnen för nu har de tagit bort buss nr X” och man ba: ”mmm, man kan det var så att de tog bort bussen för att spårvagnen ersatte den?”.

Förtrycket finns även här.

Mitt bestämda intryck är att det de senaste två åren har demonstrerats som aldrig förr. Det har föregått flera emancipatoriska uppror på många olika ställen runt om i världen. Dels den arabiska våren, dels demonstrationerna i Moskva, men också i västvärlden så har den senaste tiden präglats av protester. Kravallerna i London, demonstrationer mot Eu:s krispolitik i såväl Aten som i Frankfurt, vilka har dragit till sig aktivister från hela Europa, demonstrationer för ett fritt internet och 99 %-rörelsen. Man kan vara för eller emot det system som det demonstreras emot, men faktum är att det även här har visats ett enormt folkligt missnöje med en politik som förts.

Vissa är upprörda över att man ens nämner dessa saker i samma andetag, att man på vänstervridna kultursidor har mage att jämföra de protester som skett här i civiliserade och demokratiska väst med den frigörelsekamp som skett under till exempel arabiska våren. ”Vi är ju för demokrati”, resonerar man, och således finns det här ingen anledning till protest. Den ska man sköta inom den parlamentariska demokratins ramverk.

Adam Cwejman menar att man genom denna jämförelse ”tunnar ut” den viktiga demokratikampen i mellanöstern, att man förlöjligar den genom att jämställa den med några giriga slynglars demonstrationer. Men av vad jag har sett så är de som varit snabbast på att förklara sitt stöd till demokratikampen i mellanöstern, de som varit mest pådrivande med att vi ska hjälpa till och så vidare ofta samma personer som även engagerar sig i de rörelser som skett på hemmaplan. Det finns inte ett visst antal sympatipoäng men kan dela ut, det går alldeles utmärkt att se att det finns förtryck både där och här, och att båda måste störtas. Det är inte så att kampen mot förtrycket här skadar kampen mot förtrycket på andra ställen i världen.

Ingen som har jämfört emancipatoriska kamper i västvärlden med de i mellanöstern eller Ryssland har försökt få de senare samhällenas övergrepp att framstå som mindre allvarliga, snarare vill man visa på allvaret i vår egen situation. Tanken har aldrig slagit mig att de som sker där skulle vara mer okej bara för att jag kan se paralleller till situationen i min egen del av världen, det har snarare stärkt min övertygelse om att vi globalt måste kämpa emot förtryck oavsett om det sker innanför ramarna av en parlamentarisk demokrati eller under en regelrätt diktatur.

Givetvis har det skett hemskheter i de västliga upprorens spår, på samma sätt som det med största sannolikhet gjort det även i mellanöstern. Ingen tror väl på allvar att de har flutit förbi utan att människor har behövt sätta livet till och saker förstörts? Ingen tror väl på allvar att det inte även i Egypten, Tunisien och Libyen har funnits personer som utnyttjat det allmänna kaoset till att berika sig genom plundring? Ändå accepterar man detta, eftersom det är en resning mot en diktatur som sker. Man ser att våld är oundvikligt i situationen och accepterar det. Poängen är inte att allting är acceptabelt så länge det handlar om folklig resning, inte alls. Det är fel att skada människor, alltid. Om situationen blir tillräckligt prekär är det dock vad som kommer ske, och en situation kan vara prekär på fler sätt än att en ondsint envåldshärskare dikterar allt. Vissa människor kan inte se att det kan komma förtryck från andra håll än statliga.

Jag menar inte att vi på något vis har det lika illa som i mellanöstern eller Ryssland, men bara för att det finns sämre blir inte dåligt bra. Vi har det bättre här, jag skulle aldrig vilja byta ut mitt samhälle mot det Ryska, det har jag inga problem med att säga. Här har jag i alla fall någon slags frihet, något slags inflytande. Men ändå: man måste kunna se att trots att vi har flera olika partier att välja mellan så betyder inte det att vi har några större reella valmöjligheter kring hur vi vill att vårt samhälle ska vara format, man måste kunna se att trots att vi på papperet har yttrandefrihet, föreningsfrihet och så vidare så är många människor i situationer där möjligheten att nyttja dessa i praktiken är små, man måste kunna se att det är ett problem när människor hindras från att demonstrera även här i fina demokratiska Europa, även när det motiveras med ”säkerhet”.

Adam Cwejman må sympatisera med det samhälle vi har idag, men det betyder inte att det är befriat från verkligt förtryck eller att resningarna är oberättigade, bara att han inte sympatiserar med agendan. För Cwejman utgör enpartistaten det yttersta onda, och även (verkar det som) det enda man är berättigad att ta till handgripligheter och gå utanför lagen för att protestera emot. Men protesterna talar sitt tydliga språk, och tusentals människor håller uppenbarligen inte med. Och dessa röster trycks ner, av undantagstillstånd och hårdare tag, överdrivet stränga straff och så vidare. Förtryck existerar uppenbarligen även inom de liberala demokratins ramar, och så länge ingen förespråkare av detta system höjer sig röst emot detta så kommer jag inte att ta deras tal om frihetskamp på allvar.

Låt folk få gå estetiskt.

Moderaterna har gjort ett utspel om att färre bör välja estetiska program eftersom det inte är tillräckligt konkurrenskraftigt.

Väldigt många läser utbildningar där efterfrågan inte är tillräckligt stor då de avslutat sina studier. Vi har ett problem med dimensioneringen av hela utbildningssystemet.

Jag har skrivit om detta med arbetslivsanpassning av utbildning innan. Utbildning fyller mer funktion än att producera eftertraktade arbetare. Det måste vara ett sätt att utvecklas, testa sina vingar och så vidare. Även om man inte har nytta av sina teckningsskills i arbetslivet så kan de vara viktigt för en som person, och det betyder också något. Vidare så kan det vara vad som får en skoltrött elev att faktiskt ta sig igenom gymnasiet.

Utöver den rent humanitära aspekten så finns det även mycket som är värt något i samhället, men som inte nödvändigtvis är något det betalas för. I detta kan ingå människor som producerar sin egen kultur gratis, människor som läser in sig på ämnen de är intresserade av och förmedlar vidare det och så vidare. Att människor är kunniga betyder något för samhället, även om inget företag är villigt att satsa pengar på det.

Rent praktiskt har jag också invändningar emot förslaget.Det motiveras med arbetslöshetssituationen för de som gått estet:

Enligt den senaste statistiken från myndigheten är det särskilt tufft för elever som gått just estetiska programmet. Tre år efter avslutad utbildning är bara 22 procent etablerade på arbetsmarknaden. 24 procent har en svag eller osäker ställning, medan 51 procent gått vidare till fortsatta studier. Tre av hundra står utanför arbetsmarknaden.

Estetiska program räknas, mig veterligen, som högskoleförberedande. Jag vet inte hur situationen ser ut för andra högskoleförberedande program, men jag tänker mig att differensen där i alla fall inte är lika stor som om man jämför med situationen även för dem som gått yrkesförberedande. Om man går till exempel sam eller natur så kan man sällan använda sin kompetens därifrån till att skaffa ett jobb, utan är så illa tvungen att läsa på högskolan.

De som gått estet kan i regel välja både mellan att köra vidare på estetspåret och att läsa någon ”vanlig” kurs på högskolan, det är inte meningen att den som har gått musikprogrammet ska kunna ta anställning som musiker.

Så länge man månar om att elever ska ha valmöjligheter oavsett vilket program de gått på gymnasiet så är detta inget problem. Du är inte kastad ut i evig arbetslöshet för att du gått estet. Du får kanske inte heller jobb direkt inom ditt fält, men det är inte heller tanken.

Fråga om menskoppar.

Min nya grej som jag uppmanar alla till att göra är att gå in och fråga efter menskoppar när du går förbi ett apotek. Apoteket säljer som känt inte menskoppar, men jag tänker att om folk börjar fråga efter det så kanske de börjar köpa in, och det vore ju asbra. Du behöver ju inte vilja ha en menskopp för att fråga om en, eftersom de med största sannolikhet inte har någon. Om du mot förmodan finner ett apotek där de har menskoppar så skriva gärna en kommentar om det.

Alla dessa självgoda företag.

Kollade runt på platsbanken lite i sökandet efter extrajobb och hittade följande tjänst som ”ambassadör” (säljare) för Nespresso. Det rör sig alltså om en timanställning som eventsäljare av varor i varuhus. Tjänstens beskrivs såsom följer:

Du som ambassadör kommer att representera och sälja Nespressos produkter genom att förmedla de värden som varumärket står för, bland annat högsta kvalitet, och därigenom inspirera potentiella kunder.

Den här typen av beskrivningar fascinerar mig. Dessa företag, hur kan de gå omkring med denna hela absurda självbild. Det handlar liksom om att sälja kaffe, inte något jävla missionsarbete.

Det värsta är ju att man som arbetssökande måste spela med i detta perversa spel. Bekräfta dessa företags självbild och liksom snacka sig varm för att man brinner så sjukt mycket för att representera de ”värden” som ett företag som säljer fan kaffe står för.

Jag ska ju börja plugga nu så jag slipper denna skit, och när jag vill jobba så har jag alltid möjlighet till pedagogiskt arbete. Men fan vad synd jag tycker om alla er därute som söker dessa jobb och som sitter och plöjer dessa självgoda företagsbeskrivningar, skriver rövslickande personliga brev och så vidare.