Kategori: Politik

Den som vill ska vara skyddad av arbetslagstiftningen upp till 75 års ålder.

Jag är helt med ungmoderaterna på att man borde införa möjlighet att jobba till 75 år, givetvis med bibehållen pension för de som går i pension vid 65. I det ingår två komponenter, dels att göra heltidskontrakt obundna till ålder vilket jag inte ser några som helst problem med. Vad som också bör ingå är att förlänga anställningsskyddet så att arbetsköparen inte kan sparka någon efter sin 67årsdag bara sådär, utan måste vänta ett par år till, så många som man nu tycker är rimligt. Utan detta så har ”rätten” att jobba till 75 strängt taget ingen större tyngd för en massa människor i arbetslivet.

En stor fördel med anställningslagstiftningen som den ser ut idag är att den skapar incitament för arbetsköpare att ta hand om sin arbetskraft på ett sätt som gör att de faktiskt kan jobba upp till 67. Om åldern för när man kan säga upp en tillsvidareanställd höjdes så skulle det ju utgöra ett ännu större incitament för förbättrad arbetsmiljö, vilket jag tycker låter jättebra och som en stor samhällsvinst. Den som vill ska absolut kunna vara skyddad av arbetslagstiftningen ändå upp till 75 års ålder, och den som inte vill ska såklart kunna gå i pension vid tidigare påbjuden ålder.

Om att tvingas till ytlighet.

Blondinbella har skrivit ett inlägg om att hon förväntas posera med läppglans och spegel efter att hon har gjort en intervju om sin karriär och sitt mående. Hon är såklart irriterad, med all rätta. Jag skulle också bli gruvligt irriterad över ett så oprofessionellt agerande från fotografens sida, att helt sonika utgå från att man pratat om ”skönhet” när man i själva verket inte har en aning. Man kan ju tycka att en professionell fotograf bör ha någon slags koll på i alla fall temat för artikeln hen ska fota, men uppenbarligen ansåg fotografen inte dig behöva kolla upp sådant innan eftersom det bara är att slänga in lite läppglans när man ska fota en bloggbrud.

Blondinbella är knappast en person som ofta figurerar i den typen av sammanhang, men många antar att hon gör det eftersom hon har fått det ryktet kring sig. Jag kan verkligen begripa att det är frustrerande att alltid bli tagen för att vara en ytlig tjej när man gör så otroligt mycket annat i livet.

Men i kommentarsfältet låter man henne veta att det har hon ingen rätt att vara, frustrerad alltså:

Det var väl inte så konstigt att han tyckte att en sådan billig bild passade dig, med tanke på ditt porriga utvik tidigare i år.

Enda dagen vill du visa dig helnaken, andra dagen vill du bli tagen på allvar? Det funkar inte så gumman, som man bäddar får man ligga.

Eller denna:

Antar att fotografen sett dina sexbilder från “Size Me”, inte så konstigt om han trodde att du var “en sån tjej” precis… Du är ju mest känd för den bilden, och dina otaliga “oj, jag råkade putta upp brösten i kameran” bilder du har på bloggen.

Karriärkvinna är inte det första man tänker på tyvärr… vet många killar som kollar din blogg ENBART för att få se dina bröst på dina utmanande bilder. Läppglans och “ta mig i håret” bilder känns väl rätt passande då.

Tja, min uppfattning är att just ”karriärkvinna” är ungefär vad man tänker när man tänker på Blondinbella.

Detta är tyvärr en ganska vanlig inställning. Om man en gång har gjort ett utvik har man kasserat sina chanser att kunna bli tagen på allvar i framtiden. Det spelar ingen roll i vilket syfte man gjorde utviket, om man ägnar sig åt en miljon andra saker i livet eller om det helt enkelt bara inte har ett piss med saken att göra. Jag tänker på att jag själv brukade outfitblogga en gång i tiden, och ibland lägger upp egobilder, skulle det göra att jag inte kan förvänta mig att bli bedömd efter vad jag gör i andra sammanhang?

En kvinna kan ägna sig åt en massa olika saker, om bara en av dem inkluderar ytlighet så anses detta stort nog för att vara talande för hela hennes person. Jag blir så trött, men ändå glad att Blondinbella har vett att ryta ifrån och skriva om det. Jag tror det betyder mycket.

Att göra nytta.

Ibland definierar folk att ”göra nytta i samhället” som att uppbära en skattegrundande inkomst. Visst är det så att det tillför något till samhället att betala skatt, men borde inte även naturen på det arbete man utför räknas in i det hela?

Om man bara räknade med de skattekronor man betalade in så skulle ju det enda som räknades vara hur hög lön man hade, och den som hade högst lön skulle således göra mest nytta, även om denna lön kom ifrån något totalt onyttigt eller rentav skadligt för samhället. Jag tänker till exempel att en undersköterska gör mer nytta i samhället än en person som jobbar med att göra reklam.

Jag är så trött på hela diskursen kring ”hederligt arbete” som något som främst handlar om den lön man uppbär och att man betalar skatt. Spelar det ingen roll vilket arbete man utför? Tydligen inte i ett samhälle som har en närmast religiös syn på arbete, eller snarare jobb. Det vill säga vad någon annan kan tänka sig att betala för att någon ska utföra.

Som om man var tvungen att välja mellan djur och människor.

Ibland när man diskuterar vegetarianism med människor så brukar de anföra någon slags perspektiv som bygger på att djurrätt är människofientligt eftersom det är att prioritera djur framför människor. Jag tänker att en absolut majoritet av alla djurrättsintresserade personer skulle välja att döda ett djur om de var tvungna att välja mellan att döda ett djur och döda en människa. Nu är det emellertid ytterst sällan så verkligheten ser ut, det tenderar inte att vara så att du måste välja mellan att låta något levande dö.

Det kan till och med vara så att ett djurrättsperspektiv faktiskt kan göra det bättre för människor. Djurhållningsindustrin är dels miljöfarlig, dels ineffektiv för att producera mat om man jämför med att odla istället. Dessutom finns det ju belägg för att en vegetarisk kost eller i alla fall en kost med mindre kött i är nyttigare

Jag blir grymt irriterad när människor försöker misskreditera djurrättsrörelsen på dessa grunder. Som om det var nödvändigt för mänskligt liv att äta kött, framförallt i den utsträckningen som vi gör idag. Som om man alltid var tvungen att välja mellan djur och människor. Som om man helt enkelt inte kunde anstränga sig för att allt levande ska ha det så bra som möjligt.

Jag tänker inte stoppa upp en särskild sak i fittan bara för att den är miljövänlig.

Ett vanligt argument som man hör när det kommer till menskopp är miljöargumentet. Det är inget fel på att bry sig om miljön, såklart, men jag stör mig på när det hamnar i ett sådant enormt fokus i hela grejen. Jag tycker inte att någon ska köra upp en viss grej i fittan för att den är bra för miljön, och jag tycker inte heller att man ska vinkla det som om kvinnors mens vore en stor börda för miljön, för det är ju det som blir kontentan.

Varför kan inte saker få finnas till enbart för kvinnors egen skull? Varför måste det alltid motiveras med skuld och skam? Jag är skitnöjd med min menskopp av en massa olika skäl, för att den är bekväm, för att jag slipper leta efter tamponger i början av varje mens, för att jag ska sova med den utan oro för att det ska läcka igenom och så vidare. Men just miljöaspekten, den finner jag jävligt irrelevant i sammanhanget.

Visst, många bäckar små och så vidare. Men om man ska problematisera något ur en miljösynpunkt så är väl kanske inte kvinnors biologiska processer det man ska börja med? Jag tänker att typ bilkörning, överkonsumtion och så vidare och så vidare kommer långt före kvinnors mensskydd. Mensskydd är ju, till skillnad från så mycket annat, något vi faktiskt behöver. Ändå ska vi känna dåligt samvete över att vi belastar miljön en gång i månaden. Jag är så trött på att kvinnors kroppar alltid ska göras till föremål för politiska ställningstaganden för andras skull, istället för att bara få vara till för oss själva.

Jaja, det är ju såklart bra att folk väljer ett miljövänligt alternativ även i fråga om mens. Som ett argument bland många så tycker jag att miljöargumentet duger gott. Menskoppen är inte bara bra för din fitta och ekonomi, utan dessutom miljövänlig. Absolut. Men jag skulle aldrig rekommendera ett visst mensskydd enbart på grunden att det var bättre för miljön och jag tycker inte om det underliggande budskapet av att det inte spelar någon roll om du inte trivs med den, för miljövänligheten är viktigare.

Hur bra jag än tycker att menskopp är så spelar det roll hur man argumenterar för en sak. Jag vill inte att min hantering av mina kroppsfunktioner ska politiseras. Min kropp är min, och jag tänker inte stoppa upp en särskild sak i fittan bara för att den är miljövänlig.

Ökad militarisering.

Jag läser med bestörtning om polisstyrkan som inkallats för att driva bort de 20 aktivister som omöjliggör för nordkalk att avverka Ojnareskogen. Det rör sig alltså om en insatsstyrka på 70 man, och det är endast förstärkningen.

Nog kan man dra visor om att Nordkalk har laglig rätt att göra det dem gör (enligt nya miljöbalken som nu prövas i ett dylikt ärende för första gången), man kan snacka om att aktivisterna ”ställer sig ovanför lagen” och så vidare, men det borde ringa varningsklockor även hos den mest regelkramande när en stat använder denna typ av insatser mot sin egen befolkning.

Fältbiologerna är liksom ingen terroristcell, det är en fredlig aktivistgrupp. Att sätta in den typen av polisstyrka mot ett sådant mål är bara orimligt, och tyder på en ökad militarisering från polisens sida. Det handlar om att slå ner politiska konflikter med statligt våld.

Jag tycker givetvis att ärendet ska prövas i högsta domstolen innan Nordkalk får avverka. Det tycker jag är rimligt när det är en ny lagstiftning som ska prövas, speciellt om den upprört folklig protest och om naturvårdsverket också har invändningar mot projektet.

Menssektens första möte.

Jag är ju usel på att skriva om min vardag och så, men i helgen så sov i alla fall Owc-Hannah hos mig och vi träffade Lady Dahmer och Apan för att dricka öl. Det hela var mycket trevligt och vi har bestämt oss för att gå på Blog Awards tillsammans.

Lady Dahmer klippte ihop en liten film av vårt möte, jag pratar om min menssekt i slutet för den som är sugen på att hata mig för att jag är feminist helt utan tanke på att jag kanske kanske inte var helt allvarlig.

Och alliansens världsbild har fortfarande inte bekräftats…

Denna artikel har delats triumfatoriskt av alliansvänner både på min twitter och facebook.

Frågan om hur de människor som tvingats lämna sjukförsäkringen försörjt sig har varit omdiskuterad […] Siffrorna visar att fyra av fem hade en lön, tre av fem på över 100 000 kronor per år.

Nyheten är alltså att merparten av de som tvingats lämna försäkringskassan nu har en lön på över 100 000 kronor om året, vilket motsvarar strax över 8300 kronor i månaden. Jag antar att det är innan skatt som åsyftas, och då pratar vi alltså om ett nettobelopp som ligger väldigt nära socialbidragsnormen, alltså den minsta summa som en person antas kunna leva på i månaden.

Nu kan det såklart vara så att en stor del av dessa personer ligger långt över detta belopp, det säger artikeln ingenting om, men denna information i sig borde inte vara något att hurra över. Det är klart att en merpart av de som är sjukskrivna kan jobba om de verkligen verkligen måste göra det för sin brödföda, och det siffrorna visar är att en majoritet av de utförsäkrade har varit kapabla att göra just det. En femtedel har däremot inte kunnat jobba sig upp ens till detta belopp, och ytterligare en femtedel har ingen lön alls.

Det säger sig själv att personer under nödtvång är kapabla att göra saker som de annars inte hade gjort. Att man lyckas kämpa sig till precis så mycket pengar som man behöver för att leva av betyder inte att man på något sätt är frisk nog att arbeta, bara att man inte har något annat jävla val. Det fina med sjukförsäkringen är ju att folk kan sluta arbeta innan de klappar ihop totalt, men ju mer man skär i den desto längre kommer folk att arbeta under orimliga förhållanden innan de kan sjukskriva sig och rehabilitera sig.

Alliansens världsbild, det vill säga att folk är sjukskrivna på grund av lättja och inte verkligt behov, hade kommit i bevis om det varit som så att en merpart av dessa utförsäkrade personer hade blivit framgångsrika i yrkeslivet, att de kunnat jobba heltid utan problem och att de tjänat pengar nog inte bara för att överleva. Nu är så inte fallet, så det enda som ”bevisats” är att personer är kapabla att göra saker som de annars inte hade gjort om de av nöd är tvingade till det.

”Rösta med plånboken”.

Ibland hör jag begreppet ”rösta med plånboken” när det handlar om olika former av politisk kamp, främst kvinnokamp. Man ska rösta med plånboken genom att inte köpa saker från företag som har sexistisk reklam och så vidare. Det är vidrigt, tycker jag, att något sådant som konsumtion ens kan kallas för ”rösta”. Vidare så utesluter det effektivt en stor mängd människor, och ger människor otroligt olika mycket makt.

Det enda jag röstar med min egen plånbok är ”nej”, detta göra jag genom att försöka öppna den så sällan som möjligt. När jag väl köper saker så köper jag de produkter jag tycker är bra, inte de som har minst sexistisk reklam. Jag tycker att det verkar vara en jävligt tidsödande aktivitet att försöka förändra något genom sina privata konsumtionsval, det kräver ju att du ska hålla koll på en jävla massa skit. I så fall arbetar jag hellre politiskt för ett reklamfritt offentligt rum.

Om att inte kunna.

Vanligt när män ska göra traditionella kvinnosysslor eller kvinnor ska göra traditionella manssysslor är en nästan förlamande tafatthet inför uppgiften. Jag märker ofta av detta då jag göra olika sysslor i ett kök med män och kvinnor närvarande, ty kvinnorna hjälper betydligt oftare till spontant medan männen för det mesta bara bemödar sig med att lite slött fråga om det finns något de kan göra alternativt står upp och ser handfallna ut. Jag kan själv göra mig skyldigt till detta när det kommer till manligt kodade sysslor, och strunta i att ens försöka.

Jag minns tydligt en gång då en kvinna i ett sällskap jag befann mig i uppmanade en av männen att dela in oss i fotbollslag eftersom hon ”inte var så bra på matte”, som om det hade varit det det hängde på. Om det nu var så att hon bara inte hade någon lust att dela in lagen så hade det ju varit helt okej, men att bortförklara det med att man inte skulle kunna känns bara som att göra sig dummare än vad man är. Samma typ av ursäkter kan komma från män som inte hjälper till vid matlagning eller städning: de vet inte hur man gör eller vad något ska stå och så vidare.

De flesta sysslor som man gör i hemmet är ganska enkla men kräver viss träning för att utföra effektivt. Typ städning handlar om hur att veta hur saker ska ställas i en diskmaskin, var saker ska stå och så vidare. Det är klart att den som är oerfaren kommer göra det hela långsammare än den som har erfarenhet, men väldigt få människor är av naturen inkapabla att utföra den här typen av uppgifter. Jag tänker att såväl män som kvinnor smiter ifrån att göra uppgifter med hänvisning till sin inkompetens, men att de uppgifter som män smiter ifrån tar upp mer tid i de flesta hushåll.

Jag ska själv sluta banga på att göra saker bara för att jag inte gjort dem förut, för det ger en viss tillfredsställelse att kunna fixa saker själv. Jag tycker även att människor som upplever att de inte kan laga mat, tvätta, städa eller vad det nu kan vara borde börja pröva sig fram. För det mesta är det inget stort mysterium utan bara en fråga om att man måste göra det några gånger innan man får in vanan.