Företag som ”arbetar” politiskt.

IMG_20130526_165228

La upp denna bild på Instagram med texten: Detta att Telge energi försöker icensätta något slags folkinititiv för att gynna sin sak…

Följande konversation utspelade sig sedan mellan mig (F) och frågeställaren (J).

J: Är det verkligen hemskt att det även görs vinst då det i slutändan gynnar elbranchen och miljön?

F: Ser du inte problemet i att företag använder sig av demokratiska kanaler tänkta för medborgare?

J: Fast, även om det gynnar telge så gynnar det väl ändå i slutändan elpriserna samt bättre miljö? Slutprodukten är väl densamma. Sålänge det handlar om förbättring för alla?

F: Fast det gör det ju inte, finns bättre sätt att gynna miljön om det är det en vill åt. Det är ett problem att företag gör anspråk på att föra politisk kamp, när de egentligen sätter sitt eget bästa främst. Tror du Telge skulle ställa sig positiva till en miljöförbättring om den innebar sänkta vinster för dem? Problemet är att företag definierar frågan och kampen, vilket gör att deras intressen styr den.

J: Det är väl så i detta fall så ser jag liksom ingen skada, även om det är i deras egna vinstintresse då har ju varje bolag ett intresse att göra vinst! Jag ser som inte ett problem om deras egna intressen som i detta fallet kan leda till någoting bra? Förstår vad du menar, men även om det är en baktanke till det hela så är det väl ändå slutprodukten med eller utan baktanke positiv?

F: jag tror tyvärr det kan göra mer skada eftersom dessa initiativ (som ofta är ganska menlösa) skymmer sikten för vad som verkligen behövs.

Jag tycker i alla fall att det är ett stort problem att företag försöker icensätta olika typer av folkinitiativ och utnyttja kanaler för politiskt inflytande menade för medborgare för att göra sin grej. Det är lite som om ett enskilt företag eller Svenskt Näringsliv skulle starta ett parti (något det såklart inte behöver eftersom de istället kan typ anlita en Pr-byrå med uppdrag att få högt uppsatta sossar att vrida partiet åt höger, obs sann historia en kan läsa mer om här). Det är klart att näringslivet har politiska intressen, men de har kanaler för att få ut dessa intressen till exempel genom att vara remissinstanser i olika förslag eller sitta med i olika nämnder och så vidare. Namninsamlingar, demonstrationer och så vidare är liksom inte deras kanaler.

Sedan tror jag att det är farligt att låta företag ”kapa” olika frågor. Visst kan en resonera som ovan och mena att de ändå gör ”någonting” bra (vilket såklart kan diskuteras, jag tycker till exempel inte att skattesänkningar på ren el är en schysst miljöinsats) men det är ju ganska uppenbart vilka intressen det är som sätter agendan. Om företag tillåts ”ta” en fråga, driva opinion och formulera problem, så kommer lösningarna alltid begränsas till det som företaget också vinner eller i alla fall inte förlorar något på. Det gör att debatten förlorar udd och att vi riskerar att missa de verkliga lösningarna på saker och ting. Så nej, jag tror inte att det går att låta företag ta plats i dessa rörelser utan att samtidigt förlora i analys och udd.

Att låta företag begränsa ens kommunikation.

image

Idag tog Instagram bort den här bilden som jag lade upp. Alltså, jag förstår ju varför, men det gjorde mig medveten kring det här med att jag låter företag styra vad jag ska säga och visa. Som tur är inte här på bloggen, eller jag tror i alla fall att det skulle behöva gå ganska långt innan jag skulle bli utkastad från webbhotellet, och så långt vill jag nog inte gå ändå. Däremot använder jag Twitter otroligt mycket, och de skulle ju verkligen kunna komma att censurera mer.

Hur tänker ni kring det  här med att låta företag begränsa er kommunikation?

Twitter 21/4.

Varför detta bojkottande av Nestlé nu? De har väl varit onda sedan tidernas begynnelse. Nå, en bojkott kommer inte ta oss någonstans. Enda vägen till att få behålla makten över naturresurserna är att krossa kapitalismen. Tror inte att bojkotter bara är menlösa, ser dem som direkt kontraproduktiva för den som vill ha någon slags förändring.

Det är inte Nestlé som företag som står för utvecklingen mot att allt mer privatiseras, det är en av kapitalismen grundläggande mekanismer. Även om Nestlé går i graven kommer kapitalismens ständiga krav på fler resurser att lägga under sig kvarstå. Jag skiter väl i om det är Nestlé eller något annat företag med ett ”mänskligt ansikte” som berövar oss våra livsnödvändigheter. Företagsbojkotter invaggar människor i tron om att det är enskilda företag, inte kapitalismen, som är problemet.

Den som driver på för bojkott gör sig skyldig till att sprida en idé och en förhoppning om att en human kapitalism är möjlig. Jag skiter i om Nestlés Vd tycker vatten är en mänsklig rättighet. Hens åsikt är verkligen oviktig i förhållande till kraften i kapitalismen. Säg att hen istället sagt att vatten var jätteviktigt? Hade det minskat sannolikheten för att vattnet kan komma att privatiseras? Sluta tro att ni kan motverka kapitalismens brott genom att bojkotta enskilda företag. Det är en ideologisk fantasi om en ”human” kapitalism.

Så länge människor när den här idén om att kapitalism med ett ”mänsklig ansikte” är möjlig kommer vi inte komma någonstans. Vissa kanske menar att det är ”bättre än inget”, men jag tycker inte det. En måste tänka på vad en signalerar. Signalerna som skickas vid en företagsbojkott: bara vi rensar ut de ”onda” företagen kommer det vara lugnt sedan. Dessa signaler är direkt destruktiva när det kommer till att angripa kärnan av problemet: det kapitalistiska systemet.

Dessutom är företagsbojkotter både tidsödande och ineffektiva. Speciellt när det rör sig om jättar som Nestlé. Så visst, strunta i att köpa produkter från Nestlé och känns dig moraliskt överlägsen, men inte fan kommer det ändra något. En får inte heller ignorera klassaspekten som finns i bojkotter: människor som har större möjligheter till att ändra konsumtionsmönster kan. Inte sällan innebär uteslutande av vissa produkter både att tid och pengar måste läggas på detta. Ett privilegium.

Istället för bojkott: kräv internationell lagstiftning. Inga jävla ”uppförandekoder” för företag.

Arbetskraftsinvandring sker på företagens villkor, inte människornas.

Ibland diskuterar en invandringspolitik och då hör en ibland att regeringen har gjort det lättare för människor att komma hit och arbeta och det är så himla bra och humant och fint. Det som åsyftas är alltså att regeringen tillsammans med Miljöpartiet kom fram till en överenskommelse som bygger på att företag ska kunna värva arbetskraft i andra länder.

Det är arbetsgivarens bedömning av om det finns ett behov av att rekrytera utländsk arbetskraft som ska vara utgångspunkt när ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd handläggs.

Det är alltså arbetsköparen som avgör huruvida en person ska få arbetstillstånd eller inte. Arbetsköparens behov står i fokus. Detta är en invandringspolitik som är företagsvänlig, inte människovänlig. Du får komma hit så länge ett företag har ett behov av dig, sedan kastas du ut. Folk kan jobba här i flera år i sträck, bidra till ekonomin och så vidare, och fortfarande inte få status som medborgare. De är ju bara arbetare, och endast värdefulla så länge de kan göra nytta.

Givetvis kan det vara bättre för de personer som får arbetstillstånd att komma hit, men det är inte dem som står i centrum. Det är företag och företags behov som står i centrum. Att kalla detta ”humant” tycker jag är osmakligt, det är väldigt långt ifrån humanism att sätta företag i centrum.

När en säger detta hör en ofta att det är ”bättre än ingenting”. Nå, det må vara sant men det säger fortfarande något om regeringens och Mp:s prioriteringar att den liberalisering som har skett har varit på företagens villkor. Istället hade de kunnat lätta på reglerna för uppehållstillstånd, asyl och medborgarskap så att fler hade kunnat komma hit oavsett om de hade fått arbete eller ej. Men de har valt att prioritera företag framför människor.

Borgerliga som är för mer invandring brukar ofta ha med argument som att ”invandrare bidrar” till ekonomin och så vidare. Nå, detta må vara sant, men om det är det enda skälet till att en vill tillåta människor att komma hit så hamnar en såklart i en inhuman invandringspolitik där allting villkoras med att en kan arbeta.

Det är såklart bättre än Sd, men det finns det mycket som är.

Nytt från sekten Svenskt Näringsliv.

Dagens mest absurda måste ju vara detta att Svenskt Näringsliv vill se en lag mot förtal av företag. Detta på grund av allt, hör och häpna, näthat som företag drabbas av.

Alltså okej, jag vet ju att borgerligheten älskar att låtsas som att människor som inte är förtryckta visst är det och göra andras utsatthet till sin egen (här genom att vända en diskussion som handlat om kvinnohat på nätet till att handla om hat mot företag), men detta är ändå att dra det hela till någon slags mycket mycket absurd spets.

Alla rimliga människor borde inse att Svenskt Näringsliv med bihang (till exempel Timbro) är en mycket mycket sjuk högerextrem sekt och behandla dem som en sådan.

Nationalekonomin och de militanta fackföreningarna.

IMG_20130105_171544

Just nu läser vi om olika sätt att motverka konjunkturvägningar i nationalekonomin. Läser i boken om vad som kan skapa problematiska situationer för företagen, där en av grejerna är ”militanta fackföreningar”, vilket alltså åsyftar när fackföreningar ställer krav på löneökningar som inte motsvaras av ökningar i produktiviteten. Detta är så otroligt fånigt. Detta är alltså en lärobok riktad till högskolestudenter, det ska föreställa vara seriöst. Ändå använder en formuleringen ”militanta”. De hade istället kunnat använda formuleringen ”fackföreningar som ställer för höga lönekrav” eller liknande, men militanta? Det är väl fan att överdriva.

Hur som helst så snackade jag lite med läraren efter lektionen och frågade om det inte även kunde uppstå problem med att företag inte höjde lönerna tillräckligt mycket. Jo, det stämde, sa hen, men det täcks inte upp i just den modellen vi lärde oss. Sen sa hen att en alltid ska tänka att fackföreningarna är satan när det kommer till att lösa ut dessa modeller. Ja, hen uttryckte sig faktiskt precis så, och det var menat som en ironisk kritik mot det hela.

Det är klart att en modell en lär sig på A-nivå inte kan täcka allt, däremot tycker jag att det är ett jävligt stort problem att det ständiga skyllandet på fackföreningarna som orsak till diverse kriser inte problematiseras alls i undervisningen. De flesta har inte ett kritiskt perspektiv på den här typen av retorik utan går troligen ut kursen med bilden av att företag är snälla och att fackföreningar bara ställer till besvär, och sedan ska de jobba som ekonomer eller statsvetare eller vad de nu blir.

Det positiva tänkandet är inte menat att få arbetare att må bra.

Jag läser en artikel med rubriken Dags för uppror mot positivt tänkande som handlar om den kultur av självhjälp, pepp och positivt tänkande som finns i samhället och dessutom praktiseras för att höja produktiviteten i många företag:

Det är en allt vanligare företeelse att företag hyr in inspirationstalare för att få medarbetarna på gott humör. Det finns också en växande marknad för kurser, där chefer får lära sig att agera utifrån positivt tänkande. Det här bygger på föreställningen att glada människor är lika med produktiva medarbetare.

Detta fungerar enligt artikeln inte så bra som det ofta påskins:

Det är klart att glada människor har en annan kapacitet än de rädda och sura. Men du blir ju inte glad bara av att le. Om man verkligen vill arbeta seriöst med det här, ska man behandla medarbetarna så att de blir glada och tillfreds på riktigt, säger han till business.dk.

Det positiva tänkandet fyller en viktigt funktion i arbetslivet. Det är mer eller mindre kutym i okvalificerade branscher att ett grundläggande kriterium för anställning är att en ska vara ”positiv”, och var och en som varit i kontakt med försäljarbranschen borde ha noterat detta krav på en positiv inställning och hur det positiva tänkandet genomsyrar många av dessa företags kultur samt att det anses vara grundläggande för arbetsprestationen just att en ”tänker positivt”, och verkligen vill och kämpar.

Jag tvivlar dock på att detta handlar om något verkligt månande om de anställdas hälsa, snarare rör det sig om att skapa en kultur där arbetarna är underkastade en kultur där en alla uttryck för missnöje ses som ett problem med personens inställning och inte omgivningen, som alltså i detta fall utgörs av företaget. Det viktiga för företagen är inte att människor faktiskt är lyckliga, bara att deras olycka inte syns. Och då är det en lika god, om inte bättre, lösning att bara tvinga folk att undertrycka sin olycka.

I en annan artikel om problemet med positivt tänkande som en väg till lycka läser jag följande:

Optimism är inte fel, men det behövs en motvikt i en kultur så fixerad vid att positiva tankar och tro på att allt ska ordna sig är vägen till lycka. Bestämmer man sig för att tänka positivt måste man alltid vara uppmärksam på negativa tankar för att kunna undertrycka dem, vilket sannolikt resulterar i att de blir än mer framträdande.

Positivt tänkande handlar i mångt och mycket om att undertrycka impulser till negativa tankar. Det kan såklart vara bra för den som ständigt hamnar i negativa tankespår som blir förlamande, men att lyfta upp det till någon slags generell lag om hur folk bör hantera sitt psyke är något helt annat. Vissa personer har problem med överdriven oro och ångest, men en massa personer har det inte utan känner tvärtom oro och ångest inför högst rimliga saker. Ändå uppmanas samtliga i vår kultur att undertrycka sin känslor av ångest och tvivel till förmån för att istället ”tänka positivt”. Det antas vara ett universalrecept på att lösa alla slags problem.

Jag skulle säga att det positiva tänkandet i arbetslivet utgör ett effektivt sätt att få människor att utöva inre kontroll över sig själva. Människor uppmuntras till att undertrycka negativa tankar vilket såklart leder till att de klandrar sig själva när de tänker negativt istället för att tänka att det faktiskt kan vara en fullt rimlig reaktion på verkligheten. Vidare så utövar människor social kontroll på varandra genom att uppmuntra andra till att vara ”positiv”, ”peppa varandra” och så vidare. I mina ögon utgör detta inte så mycket en metod för att göra folk lyckliga, utan är snarare ett system för att få arbetare att utöva kontroll över varandras arbetsmoral, genom att göra vissa klagomål och missnöje tabubelagt.

I det positiva tänkandet ingår också ofta att skaka av sig tankar om att saker och ting inte kommer fungera och istället ”ta nya tag” och ”kämpa hårdare” vilket ofta leder till att en tömmer ut sina resurser och får mindre energi över till att göra saker på fritiden. Den som inte pallar trycket borde helt enkelt vilja mer, alltså låta mer av sin energi gå till arbete.

Möjligen kommer några arbetsköpare frångå detta nu när det positiva tänkandet alltmer har börjat kritiseras, men det stora flertalet kommer nog att fortsätta se det som ett bra sätt att skapa fogliga anställda på. De bryr sig inte om hur arbetarna mår, bara om att de inte sätter sig upp emot auktoriteter och upprätthåller god arbetsmoral. De bryr sig inte om att människor inte magiskt får mer energi, utan att de snarare tar energi från fritiden. Många arbetsköpare behöver inte heller bry sig om att arbetarna på lång sikt blir utbrända eftersom osäkra anställningsformer och lönemodeller som bygger på provision gör att de lätt slipper ifrån arbetare som blir mindre produktiva.

Denna idé om att företag generellt skulle ha något att tjäna på att arbetare mår bättre tycker jag är beklaglig. Visst kan det säkert vara positivt i många sammanhang, men i åtskilligt fler är det säkert mer lukrativt att bara undanhålla människors möjligheter att agera efter sitt missnöje genom att skapa rigorösa system för kontroll och undanröja möjligheter för att ventilera sitt missnöje med arbetskamrater. God personalpolitik och arbetsmiljö kostar en jävla massa, och det är ju i slutänden sådant som får människor att trivas på jobbet, inte självhjälpslitteratur eller inspirationsföreläsningar.

H&m bidrar till att upprätthålla förtrycket.

När en diskuterar företags produktion, såsom h&m, så är det alltid någon viktigpetter som ska komma och ba ”men h&m äger faktiskt inga fabriker så de har inget inflytande”. Alltså, jo. Det har dem visst. För det första är det deras eget beslut att lägga produktionen på leverantörer, de skulle lika gärna kunna ha den själva. För det andra så har de givetvis ett grymt förhandlingsläge eftersom de är ett av världens största klädföretag. Det är inte som att fabriksägarna är de som sitter på makten här. H&m skulle kunna kräva den femdubbla lönen, bra arbetsmiljö, sex timmars arbetsdag, rätt till att bilda fackföreningar och så vidare om de bara valde att prioritera det framför att pressa priserna in absurdum. Om just den fabriksägaren inte ville ge dem det så skulle h&m kunna välja vilken annan fabrik som helst, det finns nog många som gladeligen skulle ta uppdrag från h&m. Det är löjligt att stirra sig blind på vem som formellt äger fabriken, faktum är att h&m i sammanhanget har makt, en makt som de kan bruka.

En annan grej som h&m:s utsände sa i debatten efter Kalla Fakta var att det inte är h&m som styr, eftersom de problem som finns i länderna där de har fabriker främst är politiska. Hen menade alltså att det viktiga var att det blev demokrati så att folk kunde få rätt att bilda fackföreningar och så vidare. Men h&m väljer såklart själva i vilket land de förlägger sin produktion, och det finns säkert en massa demokratier där de hade kunnat välja att sy upp sina kläder istället. Nu gjorde de dock inte så, utan valde istället att förlägga sin produktion i länder där de vet att arbetarnas rättigheter inte är de bästa.

En kan såklart låtsas att en inte har med det där att göra som en av världens största beställare, men faktum är att h&m väljer att handla med diktaturer. Troligen så profiterar de faktiskt på att det är just diktaturer de handlar med, eftersom de har den politiska styrkan att slå ner olika former av arbetarkamp. Det är ju inte helt ovanligt att mindre demokratiska stater väljer att skapa ekonomiska frizoner och bistå fabriksägarna med att hålla ”ordning” för att gynna ett bra företagsklimat. Detta är i sin tur såklart något som den styrande makten i dessa länder tjänar på. Troligen får beslutsfattare mutor i något led för att skapa undantag eller se mellan fingrarna på formella lagöverträdelser, och fabriksägarna tjänar såklart på att kunna hålla lönerna skitlåga. Kontentan är att h&m inte bara struntar i att agera och använda sin makt för att göra gott, utan faktiskt rentav kan tänkas uppehålla det ickedemokratiska och orättvisa systemet i dessa länder eftersom de bidrar till de vinster som görs på det, genom att betala för produktionen.

Sedan kan en såklart diskutera vems ansvaret ”egentligen” är, och det är klart att jag skulle vilja att alla länder var demokratiska så att h&m inte kunde förlägga sin produktion i länder där lönerna är under levnadslönen, det saknas rättigheter till att bilda fackföreningar och så vidare. Nu är det emellertid inte fallet, och därför är det väldigt viktigt att vi förstår vad h&m ägnar sig åt här. De inte bara profiterar på den globala orättvisan och det förtryck som finns i dessa länder, de inte bara struntar i att använda den makt de faktiskt har utan de bidrar aktivt till att upprätthålla detta orättvisa och förtryckande system. De har alla jävla möjligheter att skapa bättre förutsättningar för arbetarna i fabrikerna, men de väljer att inte göra det eftersom de prioriterar vinst högre. Sen är det klart att de inte kommer göra gott bara för att vara snälla, men en ska fan inte tro att de är maktlösa.

Bortskämda företag.

Intressant tycker jag det här med företag som anklagar ungdomar för att vara bortskämda. Varför är det aldrig någon som pratar om att företag är bortskämda? Jag minns till exempel en artikel jag läste om någon från Svenskt Näringsliv som whinade om att inga ungdomar ville spendera sommaren med att plocka tulpaner för en pisslön och att de därför fick ta in folk från utlandet. Förväntar sig företag att vi ska slicka deras fötter för vilket skitjobb som helst?

Alla dessa självgoda företag.

Kollade runt på platsbanken lite i sökandet efter extrajobb och hittade följande tjänst som ”ambassadör” (säljare) för Nespresso. Det rör sig alltså om en timanställning som eventsäljare av varor i varuhus. Tjänstens beskrivs såsom följer:

Du som ambassadör kommer att representera och sälja Nespressos produkter genom att förmedla de värden som varumärket står för, bland annat högsta kvalitet, och därigenom inspirera potentiella kunder.

Den här typen av beskrivningar fascinerar mig. Dessa företag, hur kan de gå omkring med denna hela absurda självbild. Det handlar liksom om att sälja kaffe, inte något jävla missionsarbete.

Det värsta är ju att man som arbetssökande måste spela med i detta perversa spel. Bekräfta dessa företags självbild och liksom snacka sig varm för att man brinner så sjukt mycket för att representera de ”värden” som ett företag som säljer fan kaffe står för.

Jag ska ju börja plugga nu så jag slipper denna skit, och när jag vill jobba så har jag alltid möjlighet till pedagogiskt arbete. Men fan vad synd jag tycker om alla er därute som söker dessa jobb och som sitter och plöjer dessa självgoda företagsbeskrivningar, skriver rövslickande personliga brev och så vidare.