Kategori: Politik

Välförtjänt kulturstöd till Planka.

Förlaget Korpen Koloni har alltså fått kulturstöd för att ge ut Planka.nus bok Trafikmaktsordningen vilket såklart väckt upprörda känslor hos Sveriges samlade borgerlighet. Det är tydligen ”självklart” att kulturstöd inte ska utgå till organisationer som uppmanar till att bryta mot lagen. Att kulturstödet inte gått till planka utan till förlaget som ger ut boken och att det sagda lagbryteriet egentligen är civil olydnad för att framföra en politisk poäng bekommer dem inte.

Statens kulturråds generaldirektör Kennet Johansson, säger till Expressen att han själv inte läst Trafikmaktordningen men konstaterar att Kulturrådet ”självklart” inte ska ge pengar till organisationer som uppmanar till lagbrott.

Man får inte bryta mot reglerna grinar Kennet Johansson. Men pengarna kommer inte gå till att betala någons tilläggsavgift utan går till att ge ut en bok, visserligen en bok med ett budskap som regeringen inte ställer upp på men ändock i sig varken något konstigt eller ett lagbrott. Man vill väl inte att endast av regeringen godkända åsikter ska få ta del av kulturstödet?

De som tagit beslut om kulturstödet kommenterar saken såhär:

Den bedömning vår arbetsgrupp har gjort är att Trafikmaktordningen är en välskriven och välargumenterad debattbok som tillför ett nytt perspektiv i den trafikpolitiska utvecklingen.

Och det får väl anses vara en mycket god motivering till att en bok ska beviljas kulturstöd?

Om man tycker att vi ska ha kulturstöd så borde rimligtvis även böcker som är kritiska till rådande samhällsordning kunna ta del av det. Eller vill borgerligheten bara att kulturstöd ska delas ut till den som ställer upp på samhällets regler till punkt och pricka?

Planka är den organisation i Sverige som driver debatten om kollektivtrafik mest och bäst. Givetvis har de något att säga om saken. Ska de inte kunna få kulturstöd för att de har valt en okonventionell kampmetod i resten av sitt arbete? Kulturstödet ska väl fan i mig avgöras av det som man faktiskt ger stöd till, inte av vem avsändaren är. Ska vi även undvika kulturstöd till konstnärer med radikala åsikter? Det faller ju på sin egen orimlighet. Kulturstödet ska avgöras av boken, konstverket eller vad det nu är man söker stöd till och inte av vem man är.

Jag tänker i alla fall köpa Plankas bok när jag kommer hem till Sverige. Det verkar vara alldeles utmärkt läsning. Det är för övrigt även denna debattartikel om nolltaxa.

Benhårskommentarer.

Fick två tänkvärda kommentarer apropå det jag skrev senast om det outtömliga ämnet kroppsbehåring på kvinnor.

Min syster har flera gånger frågat mig varför jag inte rakar benen och jag har bara ställt motfrågan: ”varför frågar du inte pappa samma sak?” Hon blir hellt ställd och muttrar nåt om att ”killar ska inte”.

Kommentar från Alexandra.

Smart motfråga tycker jag! Har aldrig tänkt på den innan, utan kastar mig i vanlig ordning rakt in i en ändlös feministisk diskussion istället. Kanske borde ta efter detta istället.

en gång såg min tioåriga kusin mitt hår under armarna och tyckte det var helknäppt. jag tycker mest det kändes helknäppt och jobbigt att hon inte vet att hon ganska snart också kommer få hår under armarna och inte vet det, eftersom hon aldrig sett en tjej med hår under armarna.

Kommentar från Rebecca.

Min mamma rakade sig inte på kroppen under min uppväxt (antar att hon inte gör det nu heller) så jag fattade väl att även kvinnor hade kroppshår. Kan däremot tänka mig att det är väldigt jobbigt för en person som inte riktigt greppat det att komma i puberteten. Förutom att det redan är väldigt jobbigt när kroppen förändras så ska man även förhålla sig till att man inte fattat att det är en normal del av vuxenblivandet.

”Jag skulle aldrig servera vegetariskt till barnen”.

När jag och några vänner till mig här diskuterade vegetarianism så var det en som sa att trots att hen är vegetarian så skulle hen ”aldrig laga vegetariskt till barnen” som liksom för att lugna ner oss andra. Alla närvarande nickade instämmande och tyckte liksom att det utan tvekan var det enda rimliga sättet att göra på. Sedan sades det att man kan vara vuxen vegetarian i all ära men att barn faktiskt behöver kött. Jag undrar verkligen vad denna ide baserar sig på. Det är klart att man som barn ska ha en allsidig kost men det gäller även vuxna. Dessutom tror jag att de flesta barn skulle må mycket bättre av en vettig vegetarisk kost än en standardbarnkost som ju typ består av pasta, fiskpinnar och kanske en gurkbit. Barn behöver väl inte kött i högre grad än vad vuxna människor gör?

Men låt oss nu för argumentets skull anta att barn faktiskt behöver kött. Många barn äter helt förskräcklig kost på grund av föräldrarnas lathet eller okunskap. Många barn äter snacks som mer liknar godis varje mellanmål, frukostflingor som i princip består av rent socker och så vidare. Detta anses inte alls lika omoraliskt även om det kan skada barnens hälsa betydligt mycket mer. Är det mindre okej för att man ”offrar” barnens hälsa för en övertygelse? Varför anses det så fel att ge sitt barn en ickeoptimal kost på grund av övertygelse?

Sedan finns det ju det där med att man inte ska trycka på barnen sina värderingar. För det första är mat inte en värdering utan något man äter. Barnet kommer inte bli mer medvetet om den ideologi som ligger bekom beslutet att bli vegetarian bara för att hen får mat utan kött i. Det kommer troligen att göra ett större intryck på barnet om man alltid äter specialmat och berättar att det är på grund av att man är vegetarian än om man bara serverar samma mat till sig själv som till barnet. För guds skull, det är ingen big deal. Det är bara en jävla måltid utan kött.

Den som blir provocerade av håriga kvinnoben borde först fundera över sin egen reaktion.

Ibland frågar folk varför jag inte rakar benen. Den frågan är så konstig egentligen, även om den idag betraktas som normal att ställa till kvinnor. Man skulle aldrig fråga en man varför han inte rakar benen, inte heller en person varför hen inte färgar håret eller sminkar sig. Alla förstår att det är upp till individen, inget man ska behöva försvara. Men när det kommer till kroppsbehåring så har plötsligt ansträngningen börjat ses som normen.

Så när någon frågar varför jag inte rakar benen så brukar jag säga att svaret ligger i frågan. Jag har valt att inte raka benen för att jag egentligen inte borde behöva välja att strunta i det, att det man väljer egentligen borde vara det motsatta; att välja att raka sig. Jag har valt att inte raka benen för att det är något som borde vara, men inte är, ickepolitiskt och oprovocerande.

Vissa tycker att man inte ska göra det till en politisk handling och till er säger jag; den dagen då jag slutar få dessa frågor, då rakning slutar ses som något alla kvinnor ska börja med förr eller senare, då kan jag strunta i att lägga en politisk värdering i det. Fram till dess så kommer det uppfattas som en politisk handling och kommer även att vara det från min sida.

Det statement jag försöker göra är att håriga ben borde vara ickepolitik, men inte är det. Den som blir provocerade av håriga kvinnoben borde fundera över sin egen reaktion först och främst och kvinnans bevekelsegrunder i andra hand.

Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus.

Jag minns när jag låg i krig mot min kropp. Vapnen tog sig olika uttryck, alltså från ren självsvält och hulkande över toaletten till en nästintill fettfri diet med så mycket fibrer att min mage slutade fungera och många timmar menlös och monoton träning som slet på min kropp. Jag minns sömnlösa nätter med hallucinationer, en ständigt uppsvullen mage och den avgrundsdjupa hunger som kunde sätta in ibland och gjorde att jag åt helt okontrollerat tills jag bara mådde illa, både fysiskt och psykiskt. Kroppen var allt jag tänkte på samtidigt som jag inte brydde mig om den alls eller var i kontakt med den. Jag såg den som ett redskap som skulle formas och användas, inte som en del av mig som skulle vårdas.

Nu tycker jag förvisso om min kropp mer än jag gjorde då. Jag har lärt mig att se det fina i den, vuxit in i den mentalt. Men mitt tillfrisknande har framförallt handlat om att gå från ett ständigt fokus på min kropp till att låta den vara. Det har varit den största förändringen, inte att jag lärt mig att älska min kropp utan att jag lärt mig att älska mig själv och mitt liv tillräckligt mycket för att inte jämt och ständigt tänka på kroppen. Även när jag var ätstörd, för det var jag, så kom det dagar då jag älskade min kropp, jag nästan avgudade den. Dagar då jag kände mig sådär fruktansvärt snygg, och det var faktiskt ganska ofta. Dessa dagar kommer aldrig nuförtiden ty jag behöver inte längre växla mellan förakt och kärlek till kroppen. Jag kan låta den vara, använda den till vad den ska användas till och helt enkelt inte lägga så stor värdering vid den.

Grejen med kvinnokroppen är att den jämt och ständigt ska vara i fokus. Man kan hata eller älska sin kropp, men man måste ha en åsikt om den. Du kan inte vara likgiltig inför din egen kropp som kvinna för den ska alltid alltid diskuteras. Om du går utanför idealet av hur en kvinna ska se ut enligt rådande ideal så måste du högljutt deklarera att du minsann älskar din kropp ändå, du måste förklara och utvärdera alla dina kroppsdelar, du måste ha en åsikt om vilken som är bäst och vilken som är sämst. Du måste antingen älska dina extrakilon på magen eller hata dem, du kan inte bara konstatera att de finns utan att tänka så mycket på dem för du måste jämt och ständigt ha en åsikt. Det är vad som åläggs dig som kvinna; kroppsmedvetenhet. Att aldrig någonsin vara likgiltig, att alltid ha en åsikt. Att ständigt tvingas in i detta eviga tyckande, tänkande, utvärderande.

Därför känner jag att Blondinbellas ”Size me”-initiativ träffar fel. Jag förstår tanken bakom det, ty det är såklart det är bättre att älska sin kropp än att hata den, det tycker jag också. Men kärlek och hat ligger kusligt nära varandra och går ofta hand i hand, följer på varandra som i en bergochdalbana. Och det som är den gemensamma nämnaren är att det du hatar liksom det du älskar står i fokus. Du kan inte hata det du är likgiltig till men du kan hata det du en gång älskat. Du kan till och med hata och älska något på samma gång.

Det bästa vi kan göra för att främja en sund syn på den egna kroppen är att för en gångs skull flytta kvinnokroppen som estetiskt objekt ur rampljuset. Detta görs inte genom att kasta kläderna på omslaget till en tidning. Det är bara att åter föra in den i rampljuset, lyfta upp den och syna den men ur en annan vinkel. Sätta den i fokus. Säga att du kan vara i vilken storlek du vill men det är fortfarande viktigt att du tänker på den där jävla kroppen, att du fokuserar på den, att du har en åsikt om den och hyser känslor inför den. Men jag vill varken ligga i krig mot min kropp eller ha en kärleksrelation med den, jag vill för helvete bara låta den vara. Jag vill inte ägna en sekund till åt att tänka på den, jag har redan gjort det så länge. Jag vill acceptera den som en del av mig, som min röst eller min hörsel, utan att låta den uppta varje ledig stund.

Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus. Jag drömmer om en värld där jag kan få lov att vara människa och ha en kropp utan att den ständigt ska utvärderas, utan att behöva ha en åsikt om den. Jag drömmer om en värld där det normala för kvinnor är att se sig i spegeln utan att känna varken hat eller kärlek och bara känna; där är jag, där är min kropp, den ser ut sådär. Jag drömmer om en värld där den tid vi idag förväntas lägga på att lära oss älska våra kroppar skulle kunna lägga på något annat. Jag drömmer om en värld där man inte behöver älska sin kropp för att må bra, där det räckte med att tycka att den är helt okej. Jag drömmer om en värld där det inte handlade om att älska sin kropp utan om att älska sig själv, och inte på det där passionerade bergochdalbanesättet utan på det där lugna och omhändertagande sättet. På det där sättet där man vågar se fel och brister men förmår acceptera dem. Jag drömmer om en värld där jag kan tillåtas att bara vara.

Första maj.

Aron Modig har skrivit en debattartikel om att första maj bör avskaffas som helgdag eftersom den är politisk. istället föreslår han att nationaldagen eller kungens födelsedag ska bli helgdag. Men är inte detta också högst politiska högtider?

Det är minst sagt märkligt att vi i en pluralistisk demokrati har en helgdag som är helt knuten till en enskild politisk krafts historia. Men det är också fel. Helgdagarna borde i varje läge utgöra institutioner som knyter an till det allmänna och gemensamma.

Detta är ett så märkligt argument. Att arbetarrörelsen viftas bort som en enskild politisk kraft när den i själva verket har varit en av de största politiska krafterna i vår historia om omfattat en majoritet av svenska folket är märkligt. Arbetarrörelsen är en otroligt viktig del av Sveriges historia om omfattar många människor även idag. Modig menar att detta är en destruktiv kraft i historien som absolut inte ska högtidlighållas. Varför den skulle vara destruktiv förklarar han inte, man får väl anta att det mest bara handlar om att han är borgerlig. Nåja, beroende på hur man vill att samhället ska se ut så kan man väl tycka vad man vill om den saken.

Men om vi nu ska vara sådana så är väl även kristna högtider något som ska tas bort snarast. Få personer i Sverige är kristna och kristendomen har absolut inte varit en positiv kraft i historien. Åtskilligt fler människor lär ha lidit och dött på grund av kristendom än av arbetarrörelsen. Nu är förvisso jul en högtid av andra skäl som stammar längre bak i vår historia, men den marknadsför idag som kristen högtid, speciellt av Modigs partikamrater.

Såhär tycker Modig att man ska välja helgdagar:

Låt oss i stället använda helgdagarna för att stärka samhällsgemenskapen med rötterna i den gemensamma värdegrund och historia som vårt samhälle vilar på.

Och det är så konstigt för första maj är ju verkligen precis detta. Man firar den klasskamp som har omdanat vårt samhälle. Man firar fackföreningarna, socialdemokratin och så vidare. Detta är en gemensam värdegrund som vårt samhälle bygger på även om såklart inte precis alla håller med om den, vilket för övrigt inte kan sägas gälla för någon värdegrund.

Nåja. Precis som en icketroende person kan fira påsk så kan väl en KDU-medlem fira första maj utan att demonstrera. Ni kan väl fira Svenskt Näringsliv eller något.

Size me.

Jag gillar det som står där längst ner om ”Size me”-kampanjen. Att det inte handlar om att alla behöver älska sin kropp och vara helt nöjda utan att det handlar om hur mycket energi man lägger på det. Jag tycker att det är ett bra och viktigt budskap att föra fram för när kroppsnöjdhet diskuteras så tror jag att det ofta kan kännas hopplöst för den som inte är nöjd med sin kropp att börja älska den, då är det en bättre målsättning att lägga mindre energi på att bry sig om den.

Om kampanjen lyckas att framföra det budskapet får väl tiden utvisa, men just nu känner jag mig lite skeptisk. Jag tror inte att utvik hjälper så mycket även om tjejerna på bilderna är ”naturliga”. Det hade varit bättre med intervjuer med människor som slösat bort sitt liv på bantning, listor över hur mycket tid det tar, vilka hälsonackdelar det har och så vidare. Jag hade också velat se en diskussion om varför det är såhär och hur mycket det faktiskt begränsar kvinnor i livet.

Jag tror att man måste sätta våra ideal i en större kontext. Idag så diskuteras modevärlden och allvarliga ätstörningar såsom anorexi. Däremot diskuteras sällan hur kvinnor i allmänhet värderas mycket mer utifrån sina kroppar även utanför de grupper som är för det supersmala idealet, man diskuterar inte heller all den bantning som sker på felaktiga grunder eftersom kvinnorna som sysslar med det inte är sjuka i någon egentlig mening.

Det är av den här anledningen jag försöker lansera mitt begrepp ”slöseri med liv”. Jag tänker att det kan vara en bra term för den här typen av problem. Sådant som inte riktigt är sjukdomar eller egentliga problem i samhällets ögon men som, om man lägger ihop allt, blir extrema mängder tid som läggs på onödiga saker.

Vidriga attityder kring våldtäkt.

Denna bild alltså. Det måste vara något av det vidrigaste jag någonsin någonsin sett. Vad är det egentligen för jävla stil att göra såhär. Kvinnan på bilden hänger ju inte ens ut någon person, hon verkar inte heller ha anmält händelsen. Det enda hon säger är att hon blivit våldtagen och för det ska hon hånas på det här sättet. Jag tycker att det är så jävla vidrigt. Som tur är finns det underbara människor som går in och försvarar:

Jag undrar verkligen vem den här snubben är att avgöra vem som har blivit utsatt för en ”riktig” våldtäkt eller ej. Dessutom är jag intresserad av hur han resonerar kring detta med kvinnohat. Det är väl klart att han inte är en kvinnohatare, som om det upptog hela hans identitet, att han alltid betraktade kvinnor med avsky. Däremot ger han här uttryck för extremt misogyna tendenser och sprider misogyna uppfattningar. Personer kan gå omkring med dessa uppfattningar och uppfattas som helt normala, men ibland kryper det fram. Jag har varit med om det både en och två gånger att personer som jag trott varit vettiga rörande dessa frågor visat sig ha väldigt konstiga åsikter i vissa fall och det är klart att sådant måste konfronteras. Men killen verkar tycka att man kan skriva vad som helst om kvinnor så länge man inte är en kvinnohatare. Men vet du var, det spelar ingen roll vad du definierar dig som utan det är vad du ger uttryck för och sprider som är grejen. Ett kvinnohatiskt uttalande blir inte okej för att du inte hatar kvinnor till vardags, för att du annars är en så kallad ”skön kille” eller vad fan som helst. Misogyni är misogyni, och det blir inte mindre misogynistiskt för att det kommer ur din käft. Om det nu är som du säger att du inte alls behandlar kvinnor illa i ditt övriga liv är detta endast ett bevis för hur djupt dessa vidriga attityder kring våldtäkt sitter.

Sen kom det. Det jävla manshatarargumentet. Jag har läst tråden och kan intyga att hon inte skrev något över huvud taget som är det minsta manshatiskt, hon har bara skrivit att man inte ska komma och ogiltigförklara och förnedra en persons historia bara för att det finns vissa kvinnor som har ljugit om att de blivit våldtagna. Att kritisera misogyna tendenser är tydligen manshat, men att sprida misogyni och hetsa mot våldtagna tjejer har absolut inget med kvinnohat att göra tydligen. Hm, bara jag som ser en liten lucka här?

Sedan detta som jag nästan tycker är det mest äckliga. Kvinnan på bilden har inte alls skrivit att hon följde med, hon har inte skrivit någon som helst detalj om hur själva våldtäkten gick till. Nej, hon har inte skrivit att hon sa nej men hon har inte skrivit något annat om det heller. Måste man redovisa händelseförloppet in i minsta detalj för att det inte ska antas att man ljuger? Måste man skriver att man sa nej för att bli tagen på allvar? Varför måste historien vändas ut och in på detta vis, kan ni inte bara ta henne på orden? Jag menar, det är ju inte en jävla rättegång. Gärningsmannen är inte ens namngedd. Hade denna reaktion kommit om det var någon som berättade om ett rån hen blivit utsatt för. troligen inte.

Nu kommer alltså statistiksnacket. De flesta som anmäler har tydligen inte blivit utsatta för brott. Herregud, vilket äckligt cirkelresonemang. Om man anmäler så är man alltså mindre trolig att ha blivit våldtagen, enligt denna kille. Sedan kan man ju för övrigt undra hur denna statistisk blivit framtagen för om det, som jag tror, rör sig om hur många anmälda våldtäktsmän som blivit dömda för sitt brott så är det ju rentav löjeväckande. Alla vet ju att det är svårt att få någon fälld för våldtäkt. Låter verkligen jättekonstigt.

Rörande det sista så är det klart att det är fel att medvetet ljuga i rätten. Dock tror jag att det är ganska ovanligt och framförallt så är det faktiskt ingen som vet hur vanligt förekommande det är. Det påstås ju ofta att det är det, men det är ju en myt som många våldtäktsmän och deras, förhoppningsvis, godtrogna vänner har ett intresse av att sprida. Men faktum är att jag aldrig någonsin sett någon slags statistisk som talar för att det skulle vara så. Och jag fattar inte heller varför man skulle vara intresserad av att utsätta sig för det utan att ha blivit utsatt för det, vad skulle man kunna tjäna på det egentligen?

Hur som helst så slutade bilduppläggaren med detta. Alla hade tydligen missförstått honom, för det han menade var ju att vissa blir oskyldigt anklagade och de han syftar på är folk som inte ens var i samma stad när det inträffade. Jobbigt att bli misstolkad…

Och så avslutar han men det där helt obetalbara, att tjejer som anmäler falskt sabbar för kvinnokampen för ingen tror på tjejer sedan. För det första är det så jävla vidrigt att skuldbelägga kvinnorna som anmäler för en fördom som andra människor går omkring och bär på. Vad fan, det är ni som ska ta itu med eran kvinnosyn, inte kvinnor som ska sluta anmäla våldtäkt om det inte garanterat leder till fällande dom. Jag menar, klart som fan det händer att folk ljuger om vad de blivit utsatta för, rätt upp och ner, men detta är absolut inget argument för att misstro kvinnor som anmäler våldtäkt i regel. Om folk nu brukade anmäla rån falskeligen, skulle det vara ett argument för att misstänkliggöra alla som anmäler sig rånade? Troligen inte.

Det finns ju faktiskt inget sätt för någon att veta om en  ljuger eller inte, ord står mot ord. Att ett mål läggs ner betyder inte att det är säkert att personen var oskyldig, det betyder att man inte kunnat bevisa personens skuld, något som är svårt när det gäller just våldtäkt. Vissa brott är enklare att bevisa, andra mycket svårare. Att vissa är svåra att bevisa borde inte göra att man ska misstänkliggöras när det anmäls. Så ser man inte på annan brottslighet, det är i princip bara våldtäkt.

Folk har en så otroligt vidrig syn på våldtäkt. Jag mår fan illa av denna tråd. Och förresten: lär er stava det jävla ordet! Det stavas för helvete inte med ”ck”.