Kategori: Politik

Jag behöver inte välja.

Angående detta jag skrev om att välja mellan ett jämlikt och fattigt samhälle och ett ojämlikt och rikt så vill jag lägga till en sak. Bland många personer tycks det frodas en uppfattning att jämlikhet förhindrar innovation och att människor tjänar pengar eftersom de så kallade incitamenten för att utveckla idéer och så vidare blir mindre.

För det första är det en konstig ide när man ser på det rent empiriskt. Sverige är till exempel både förhållandevis rikt och förhållandevis jämlikt, nr vi enligt dessa person borde ligga väldigt långt nere när det kommer till rika länder. Jag har också svårt att få det att gå ihop rent logiskt. Alltså, jag förstår den här grejen med drivkraft men jag tror inte att det spelar särskilt stor roll för motivationen när man väl kommit över en viss summa pengar. Då tror jag det är viktigare att göra något man brinner för att bli motiverad. Har man redan pengar så man klarar sig bra och kan göra typ det man vill göra så spelar väl inte mer pengar så stor roll.

Jag tror inte att folk är så jättemåna om att tjäna mycket pengar faktiskt, jag tror de flesta vill ha så det klarar sig och har råd att göra roliga saker men jag tror inte att det är vanligt att man väljer ett yrke men tycker verkar trist bara för pengarnas skull. Däremot måste det tas i beräkning mer om vissa yrken är så lågbetalda att man måste vända på slantarna fast man jobbar heltid, en samhällssituation som jag tror gör att många väljer bort yrken de hade kunnat vara riktigt grymma på för att framtiden är för oviss. Om man riskerar att förlora hela sin framtid för att man satsar på något man brinner för så är såklart chansen att man gör det mindre, däremot tror jag inte att 22 eller 25 tusen i ingångslön gör så stor skillnad om det är något man älskar.

Så jag tror snarare att ojämlikhet gör innovationen sämre eftersom människor har sämre möjligheter att satsa på sina drömmar. Om man har möjlighet till utbildning, att tjäna ihop pengar för att starta företag och så vidare även om man inte har rika föräldrar och dessutom inte behöver riskera hela sin framtid på det så tror jag att man vågar testa mer. Eller det faller sig ju ganska naturligt.

I ett samhälle där bara en grupp människor har möjligheter att pröva sina vingar så kommer en stor del av befolkningen aldrig att kunna utveckla sina förmågor. Ja, även i ojämlika samhällen så finns det vägar för sämre bemedlade att ta sig igenom utbildningar med hjälp av stipendier men det är bara för dem som är väldigt begåvade, det stora flertalet står utanför dessa system.

I förhållande till den extra motivation som kan tänkas komma av ojämlikhet så tror jag att det här sättet att frånhålla vissa samhällsgrupper samma möjligheter som andra väger otroligt mycket tyngre. Det handlar nämligen inte bara om att vilja utan om att kunna också. Och visst, om man verkligen vill så kan man väl fixa det mesta men det krävs jävligt mycket större viljestyrka för vissa än för andra.

Sedan handlar det också om vad de samlade rikedomarna i samhället leder till. Om rikedomarna är mindre i absoluta tal men skänker mer livskvalitet på det stora hela så tycker jag helt klart att det är en värd prioritering, men det säger väl egentligen sig själv. Samhället i helhet tjänar inget på att det finns rikedomar samlade som inte kommer alla till del och som kanske till och med används för att skada samhället till exempel genom korruption. Det är väl inte så jävla radikalt att tycka att det inte bara är antalet kronor det handlar om utan hur de används också.

Det finns inga belägg för att man skulle behöva välja sådär rakt av, i alla fall inget som jag har sett.

Försäljning av övervakningssystem till diktaturer.

Erika har skrivit om det här med företag som säljer till diktaturer apropå Teliaaffären, alltså att Telia har sålt sina system till diktaturer där de används till att avlyssna människor, alltså upprätthålla diktaturernas förtryck.  Jag tycker att det är en intressant fråga på många sätt. Argumentet att ”om inte vi gör det skulle någon annan göra det” är ju såklart förskräckligt. Inte heller kan man motivera omoraliskt beteende med att det är så företag är, som om det vore någon slags naturlag.

Folk har även en tendens att tycka att det ju inte är företaget utan regeringen i det aktuella landet som gör fel och använda det som förklaring. Jag tycker att det är en himla kass ursäkt för det är klart att omvärldens agerande och inställning spelar roll. Du skulle aldrig resonera så rörande en personlig relation, då ses det alltsom oftast som fel att stödja en person som begår omoraliska handlingar. Varför gäller inte detta företag? Varför har inte företag, som styrs av personer, samma moraliska ansvar?

Däremot kan jag känna mig lite skeptisk till hur man ser mellan fingrarna på försäljningen av vapen, övervakningssystem och så vidare till länder bara för att det är klassade som demokratier. Det är ju inte så att det på något sätt är säkert att en demokrati kommer vara en demokrati även i framtiden eller att allt en demokrati gör automatiskt är rättfärdigt. Jag tycker generellt att stater ska ha så lite maktmedel att tillgå som möjligt.

Sedan är det klart värre att sälja saker som man vet med stor sannolikhet kommer användas på ett omoraliskt sätt men jag tycker till exempel inte vapenhandel blir okej för att vapnen säljs till demokratier. Jag kan tycka att det finns något otroligt självrättfärdigt i den inställningen, att alla produkter är okej så länge de inte säljs till diktaturer.

Detta är väl framförallt en fråga om principer och inget ja förväntar mig ska kunna tillämpas praktiskt, ty det finna absolut ingen politisk vilja till det. Men jag förstår inte varför det skulle vara okej att sälja vapen till en krigsförande demokrati som USA.

Ett irrelevant val.

Idag har det cirkulerat ett citat på facebook från ett inlägg av Fredrik Segerfeldt, som handlar om vänsterns ovilja att svara på frågan vilket samhälle man helst skulle välja att leva i, ett jämlikt och fattigt eller ett rikt och mindre jämlikt.

Jag har inga problem med att svara på frågan; jag skulle välja det senare alternativet. Det låter nämligen som en jävla dröm ur ett jämställdhetsperspektiv, en socialistisk utopi. En inkomstskillnad som är så liten är vi extremt långt ifrån, idag handlar det snarare om att vissa tjänar flera miljoner och andra lever ur hand i mun.

Det behöver inte vara millimeterrättvist, i alla fall inte för min del. Det som provocerar med dagens samhälle är att vissa människor vältrar sig i överflöd medan andra inget har. Ett överflöd som dessutom tär på miljön och som ofta har producerats av personer som har det betydligt mycket sämre.

Jag tycker att det är givet att man ska diskutera vad det finns för möjligheter att omfördela samhällets rikedomar. Vissa sätt fungerar såklart mindre bra, men det handlar om att testa sig fram. Jag kan i alla fall säga att om jag fick välja mellan ett samhälle där några få hade väldigt mycket pengar och vissa knappt klarade sig och ett samhälle som visserligen hade mindre pengar i genomsnitt men där fler hade det bra så skulle jag välja det senare. Det har jag inga problem med att stå för.

Nu är det emellertid inte så att man kan välja hur som helst utan man måste ju ha en hållbar metod för att uppnå jämlikhet och det är ju det som är utmaningen just nu.

Det känns inte rimligt att låta arbetskraften upprätthålla detta istället för att göra något samhällsnyttigt.

Hanna Fridén skrev vidare under mitt inlägg om planka, och tog bland annat upp detta.

Det skulle bli ungefär 500 förlorade jobb minst i Shlmsområdet och de flesta som arbetar inom de yrkena är ungdomar eller invandrare, som redan är värst drabbade av arbetslöshet och om man argumenterar för att nolltaxa vore bra för de som har det illa ställt och att det skulle bli billigare: Då ska man också tänka på den aspekten för det är en tråkig aspekt som drabbar en problemdrabbad grupp ännu värre och som dessutom är väldigt kostsam. Tyvärr brukar den negligeras av nästan samtliga som argumenterar för nolltaxa och det tycker jag är synd för det är en viktig sak.

Det är ett vanligt argument att dessa personer skulle bli arbetslösa, men jag tycker att det är ganska konstigt. Jag tänker att man inte kan motivera att upprätthålla ett dåligt system eftersom det ”ger arbete”. Istället kan man konstatera att det finns en massa uppgifter i samhället som behöver uträttas, säkert en mängd olika som inte kräver någon utbildningen eller endast en kort internutbildning. Dessa människor kan väl göra detta istället? Planka.nu skriver som förslag att de skulle kunna utbildas till trygghetsvärdar inom kollektivtrafiken.

Det finns många dåliga lösningar som ”ger arbete” men som också dränerar samhället på resurser. Du kan inte bygga en ekonomi på att gräva hål och fylla igen dom igen. Med det argumentet vore nedskräpning rätt eftersom det ger sopplockare jobb. Ja, sopplockaren får jobb men om nedskräpningen inte skett hade man kunna lägga den summan på något annat istället, och förbättra samhället ännu mer.

Man måste se frågan om avgiftsfri kollektivtrafik ur ett större perspektiv. Det handlar inte bara om att man kan spara pengar på att avskaffa biljettsystemet och ta det på skattesedeln. Det är en fråga om samhällsnytta. Det ökar rörligheten i samhället och är också en jämlikhetsfråga; vem har råd att åka kollektivt idag? Det känns inte rimligt att låta arbetskraften upprätthålla detta istället för att göra något samhällsnyttigt.

Politiska skygglappar.

Jag lyssnade först nu på ett avsnitt av Kaliber från februari som handlade om det ökade hotet mot tjänstemän inom försäkringskassa, socialtjänsten och så vidare. I programmet intervjuas först en person som dömts till rättspsykiatrisk vård för att han hotat att ta till våld efter att för tredje gången nekats hjälp med pengar till mat på socialkontoret, han var precis utskriven från psyk då och hade diagnostiserad schizofreni och hade inte ätit på flera dagar. Det han gjorde var att be dem tillkalla polis och hota med att ta till våld annars. Väl på fängelset kunde han få mat.

Det är inte rätt att hota någon men jag ser det som ganska uppenbart att denna situation hade kunnat undvikas ganska enkelt genom att typ ge snubben ifråga pengar till mat. Desperata människor gör hemska saker, man kan gå väldigt långt i kampen för överlevnad och jag tror att de flesta hade varit beredda att ta till våld eller hot om de trodde att deras liv hängde på det, speciellt om man dessutom är psykiskt sjuk.

I avsnittet intervjuas också en forskare som vittnar om att man kan se ett samband mellan ökade klyftor och ökat våld, och ökade klyftor i Sverige kan både OECD och SCB vittnar om enligt reportern. Det intervjuas också flera anställda på socialkontoret och försäkringskassan som vittnar om att personerna som tar till våld eller hot oftast är personer i desperata situationer. Herregud, jag tror att de flesta har ganska lätt att inse att den här typen av situationer uppstår oftare om människor är desperata efter livsnödvändigheter som till exempel mat. Om hela ens liv står och faller med ett beslut från någon av dessa instanser så är det klart som fan det blir känsloladdat när svaret blir nej och ju oftare svaret blir nej desto oftare blir det ett nej i en desperat situation, och desto oftare kommer folk gå över gränsen. Nej, det är inte okej, men det finns en förklaring till att det är så.

I slutet av programmet, eller typ 20 minuter in, intervjuas i alla fall två politiker. Först Sebastian Carlsson som är Reinfeldts pressekreterare och som säger att han ”inte riktigt köper bilden” att klyftorna ökar i Sverige eftersom om man räknar bort den rikaste tiondelen och den fattigaste tiondelen, alltså 20 % av Sveriges befolkning, så ökar inte klyftorna. Jaha? Men de som tillgriper våld eller hot som sista utväg är rimligtvis de som har det allra sämst i samhället, det är ju knappast någon jävla villaföreningsföreträdare som gör det. Jättekonstigt argument. Man kan fan inte bara skita i att ta med en femtedel av Sveriges befolkning i beräkningen. Alltså, om man räknade bort den femtedel av befolkningen som röstade på Kd, C och Fp så hade alliansen inte suttit i regeringsposition. Bara en liten anmärkning.

Men sedan kommer det värsta, nämligen arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. Kalibers reporter lägger fram detta med att ökade klyftor leder till ökat våld, hänvisar till att myndigheter fått sin budget nedskuren rejält vilket försvårar säkerhetstänk och frågar sedan om deras politiska beslut kanske kan ha något med saken att göra. Då säger Engström typ såhär: ”våld är oacceptabelt oavsett, vi ska ha nolltolerans”. Reporter ba: ”ja, men nu frågade jag inte om det utan om er politik kan ha lett till detta problem” och Engström ba: ”men jag ser inte på frågan så utan våld är faktiskt inte okej oavsett”. Reportern ställer frågan igen och igen till Engström säger att hon inte anser frågan ”relevant” eftersom hon ”inte ser så på saken” varpå reportern säger att Engström må tycka det är en irrelevant fråga, men att hon faktiskt tycker den är relevant och skulle vilja ha ett svar. Då bryter någon, säkert pressekreteraren, in och ba: ”detta är hennes svar”.

Jag mådde så jävla illa när jag hörde det här. Jag menar, Engström är fan politiker och dessutom en högt uppsatt sådan. Hon tar beslut som påverkar vårt samhälle och hon ställs inför ett problem med rådande samhällsordning, nämligen att deras politik kan ha lett till ökat våld. Men hon vägrar se detta, hon bara säger att ”våld är fel” gång på gång på gång på gång utan att ha något som helst förslag om hur detta problem ska kunna lösas.

Du kan tycka att något är hur fel som helst, du kan sätta upp tusentals jävla nolltoleranser, men detta gör det inte mindre sant att våld är ett samhällsproblem som ökar och minskar beroende på hur samhället ser ut. Det spelar ingen roll hur du ”ser” på saken, det spelar ingen roll hur mycket du ”förmedlar” att något är fel eller sätter upp nolltoleranser för det kommer inte lösa det jävla problemet.

Det hade fan vart bättre om hon sagt att hon ”inte köper den bilden” att ökade klyftor skulle leda till ökat våld eller att minskade resurser gör säkerhetsarbetet på arbetsplatsen svårare, såsom vissa andra gör. Men icke, hon skiter fullständigt i hur verkligheten är beskaffad utan säger bra att hon ser det ur en annan vinkel, att det är en fråga om att ”våld inte är acceptabelt”. Punkt slut.

Ja, det var väl bra att du tog ställning mot våld. Men vad ska du göra åt saken då? Bura in den fattigaste tiondelen av befolkningen? Trycka upp pins där det står ”det är dumt att slåss”. Herregud människa, din uppgift är inte att sitta och ha åsikter att våld är fel, din uppgift är att lösa problem. Problem löses inte genom att man önskar riktigt mycket att de ska försvinna hur mycket jag än önskar att det var så, tyvärr.

Ah, dessa jävla skygglappar, bara ta av dem och sköt ditt förbannade jobb. Nej, jag menar inte att ni ska beskaffa samhället precis som jag tycker, men jag tycker fan i mig att ni ska kunna bemöta ett observerat samhällsproblem med något mer än att ”det är oacceptabelt”.

Kan folk sluta antingen betrakta fittan som en skör liten blomma eller kemiskt avfall?

Nu när jag skrivit så mycket om detta med mens så läste jag Hanapees inlägg om tamponger med ett plaströr som man ska skjuta upp tampongen med. Jag har stött på detta själv innan i Sverige, tampongmärket heter tampax och det funkar såhär:

Nu vet jag inte om det var just dessa om Hanapee stött på men jaja.

Syftet med detta är väl dels att skydda fittan från bakterier, men jag tror också att det handlar om att många känner sig obekväma med att röra sitt kön. Kanske för att man tror att det kan leda till sjukdomar att ha sina fingrar där.

Hur som helst tycker jag att det är sorgligt att vi antas behöva ha platsgrejer för att vi inte kan röra våra egna kön. Jag menar, hur ska man då kunna onanera, ha sex och så vidare? Måste allt man har i närheten av fittan vara bakteriesäkrat?

Seriöst. Fittor är inte farligt. Inte heller är det ett superduperkänsligt område på kroppen. Man kan ha fingrar där, även om det kan vara vettigt att tvätta händerna först. Gud, kan folk sluta antingen betrakta fittan som en skör liten blomma eller kemiskt avfall? Detta är orimligt.

Att gå omkring och misstänka alla i samhället för att med vilje göra sig sjuka för att kunna dränera samhället på resurser

Denna ledare av Hanne Kjöller om överviktsoperationer var bra. Hon inleder med att ta upp detta med folks syn på fetma som ett individuellt problem som man måste lösa själv, inget man ska få statens hjälp med.

Inte heller ämnet anorexi brukar föranleda några arga brev med budskapet att det är väl bara att äta lite mer och röra sig lite mindre. Men när det kommer till sjuklig övervikt och fetma känner uppenbart åtskilliga sig manade att förklara att feta minsann ätit sig till alla kilon alldeles själva.

Ibland när överviktsoperationer så verkar folk tycka att det är fel för att om man ”bara” kan gå och få en operation betald, vad ska då incitamentet för att inte bi fet vara. Jag tror inte att det är roligt att å igenom en sådan operation, det handlar ju om att man förminskar magsäcken vilket såklart både är smärtsamt och otroligt trist. Jag tror inte att någon blir överviktig med detta att det ”ändå går att lösa” i åtanke, speciellt inte så fetma är så stigmatiserat.

Den här iden om att människor har uttänkta planer för sitt skadliga beteende är så konstig. Man blir ju inte drogmissbrukare för att det finns hjälp att tillgå sedan, ty även om man får vägledning och behandling så är det en jobbig process att genomgå och man förlorar mycket av sitt liv på vägen. På samma sätt blir man inte fet för att man kan bli behandlad för det.

Vilken tråkig människosyn, tänker jag, att gå omkring och misstänka alla i samhället för att med vilje göra sig sjuka för att kunna dränera samhället på resurser. Märkligt.

Det är inte vi som försöker förändra världen, det är ni som förnekar hur den ser ut.

Sydsvenskan har en artikel om intersexuella och en artikel om så kallade regnbågsfamiljer. Båda dessa företeelser debatteras ju idag som om det vore udda framtidsscenarion, personer och konstellationer som skulle tvingas fram genom politiska beslut och inte som något som faktiskt finns redan idag, även om det är stigmatiserat.

Ofta hör man saker som ”världen är uppdelad i män och kvinnor, så varför ska vi ha könsneutrala ord som ”hen””. För det första är det sjukt praktiskt, men sen är det faktiskt så att det redan idag finns personer som inte har en given könsidentitet. Kanske kan de pressa in sig i någon av mallarna om de vill, men det är såklart mycket skönare för dem att slippa. Nu tror jag förvisso inte att ordet ”hen” gör mycket för att detta ska bli mindre stigmatiserat, men dess personer glöms helt bort i debatten.

Även när alternativa familjekonstellationer diskuteras så tycks folk glömma, eller helt enkelt sakna kunskap om, det faktum att det redan idag finns familjer som ser ut sådär, som det man är så otroligt rädd för. Det finns redan barn som växer upp med två mammor eller två pappor, eller rent av fyra föräldrar. Och världen har ju inte gått under för det!

Dessa personer gör helt ur luften ett påstående om hur världen är uppdelad, sedan förväntar de sig att allt som faller utanför deras snäva ram ska anpassa sig efter den eftersom ”världen faktiskt ser ut så”. Men världen ser ju uppenbarligen inte ut så, för då hade ingen anpassning varit nödvändig. Det är inte vi som försöker förändra världen genom politik, det är ni som försöker förneka hur världen är beskaffad genom att ständigt upprepa denna osanning om och om igen.

Alltså. Jag fattar inte hur det känns att vara obekväm med sin könsidentitet, jag är skitbekväm med att kalla mig kvinna och har absolut inget behov av att definiera mig som en person mellan könen. Jag fattar att det kan vara svårt att greppa att andra inte är lika bekväma med detta men ni får väl fan ta och acceptera att det är så, utan att hålla på och kalla det en politisk fråga. Det är banne mig så världen är beskaffad, bara acceptera det och sluta försöka förändra den genom politik!

Pengar.

Ibland tycker folk att ”pengar är till för att spenderas” och att det är onödigt att bry sig om att spendera sina pengar med omtanke om man har tillräckligt mycket för att slippa prioritera. Jag är i en sådan situation nu, jag har egentligen såpass mycket pengar att jag inte behöver fundera på hur jag ska spendera dem, men för mig är det viktigt att göra det ändå. Jag vill ha en ekonomisk livsstil av flera olika skäl, dels för att inte lägga mig till med dyra vanor till en framtid där det kanske kommer bli mer betydelsefullt för mig att hålla i slantarna, men också för att jag tycker att det känns bra för mig personligen att inte spendera så mycket pengar.

Jag har inget emot att konsumera, men jag vill att min konsumtion ska vara genomtänkt. Jag vill inte köpa ting som inte skänker mig långsiktig glädje eller nytta utan som bara ligger och skräpar, jag vill istället lägga mina pengar på saker som ger mig något på längre sikt. Detta är på sätt och vis synonymt med att ha en ekonomisk livsstil.

När jag shoppar så försöker jag att ta ordentligt med tid på mig och verkligen överväga mina inköp. Jag tror att det kommer göra att jag har mer glädje av pengarna jag spenderar på lång sikt. Jag köper inte saker jag inte vet att jag kommer använda mycket. Dessutom är det roligare att köpa något nytt och fint om man inte gör det så ofta och det ger tillfredsställelse att känna att man gör bra och genomtänkta köp.

Detta låter säkert skittrist och lillgammalt, men jag tycker att inställningen till pengar är viktigt både politiskt men också personligt. Det är en fråga om att lära sig göra genomtänkta beslut och slippa leva i stress över att man inte förmår prioritera och motstå sina köpimpulser, vilket jag tror ogenomtänkt konsumtion väldigt ofta leder till.

Med denna typ av fria associationer så kan vi väl lika gärna avfärda alla antifeminister att vara precis som Breivik.

Idag när jag skrev mitt inlägg om folk som förväxlar vad som är hygieniskt med vad de personligen tycker är fräscht så fick jag två lustiga reaktioner. Dels en man på Twitter som tyckte att könshår på kvinnor var en ”bakteriematta”, vilket ju egentligen mest bara är tragiskt och i bästa fall även lite komiskt.

Den andra var denna kommentar:

Med tanke på att det finns feministiska kvinnor som försvarat manlig omskärelse med just hygien som argument så kanska du borde fundera på det där med sten och glashus.

Och detta argument här man fan ofta när det kommer till feminism. Typ när en feminist kritiserar kvinnlig omskärelse, jag då ska det komma  och ba: ”men männen då!?!?!?!?!” Fast alltså. Jag har fan aldrig sagt att omskärelse av män är en bra sak, jag är tvärtom en kritiker av det vilket jag har uttryckt innan. Herregud, sök åtminstone i bloggarkivet på ”omskärelse” innan du antar att jag har en åsikt bara för att jag är feminist.

Jag tycker att hygienargumentet är absurt, dels eftersom det är omstritt huruvida det ger en effekt och hur stor den effekten är, dels för att man såklart inte har rätt att skära i barns könsorgan av andra skäl än medicinska.

Vidare så har jag inte sett särskilt mycket stöd till omskärelse bland feminister. De flesta tycker att kvinnlig omskärelse är värre, vilket beror på att det i regel innebär mycket grövre ingrepp på kvinnornas underliv, men det är sällan så att de tycker att manlig omskärelse är okej. De som har tyckt så har inte gjort det i egenskap av feminister utan baserar det på någon annan livshållning.

Men med denna typ av fria associationer så kan vi väl lika gärna avfärda alla antifeminister att vara precis som Breivik, för han var ju också kritisk mot feminismen, inte sant? Men alltså, jag tror att till och med ni vill hålla er en bit ovanför den otroligt låga nivån.

Förresten så har Matilda skrivit om detta här. Läs!