Kategori: Politik

Entreprenörstjafset urholkar samhällsnyttan.

Frågan ställdes om jag inte hade lite klassperspektiv på det här med självkänsla, och visst har jag det. Jag ska försöka få till det här. Nog är det så att entreprenörskulturen i realiteten inte rör en majoritet av ungdomarna; de flesta har ingen möjlighet att nå dit och vidare så är det nog inte ens något de flesta drömmer om. Jag vill minnas att jag läste en underökning om livsdrömmar i olika generationer, och vår var tydligen väldigt intresserad av Svenssonliv i förhållande till de tidigare. Kärnfamilj, lyckligt äktenskap, volvo, villa, vovve och så vidare. Det kan nog tänkas vara så att entreprenörsdrömmar är något som väldigt få i realiteten när, men icke desto mindre tar det en enorm plats i media.

Nåja, hur det än är med den saken så är det ett faktum att entreprenörsdrömmen har blivit den nya medelklassidén om ett lyckat liv. Jag tänker mig att den innan har handlat om en karriär inom yrken såsom lärare, civilingenjör, arkitekt eller läkare men nu kommit att handla mer och mer om att starta företag, bygga sin egen lycka och ta okonventionella vägar till framgång. Att medelklassens framgång, drömmar och mål står i fokus är en sorglig verklighet, men så har det varit länge. Det är först nu som denna lycka tar sig uttryck i detta enorma fokus på det egna jaget.

Det handlar inte längre om att gå en utbildning och kämpa på, lära sig av de som är bättre och så vidare, det handlar istället om att genom att ständigt pusha sin egen person liksom helt själv bygga upp sin lycka, må det vara i form av ett företag som säljer borste med inbyggd fön, en blogg eller någon jävla föreläsningsfirma. Den egna personen är det absoluta fokuset, det handlar om att marknadsföra sig som framgångsrik innan man är det, att visa upp sitt driv och sin entreprenörsanda och hoppas på att någon ska nappa på det personliga varumärket.

Jag tycker att det är bra att man lyfter fram andra vägar till att nå framgång än de konventionella, absolut. Det jag ser som problemet är den enorma bristen på ödmjukhet. Det är ju här det där med att folk klagar på lärarna snarare än att själva jobba hårdare kommer in; man utgår helt enkelt på att man är grym på det man gör. Man behöver liksom inte ens göra något för att vara grym, man ska bara få bra betyg för att man är en lovande student med mycket driv, inte för att man faktiskt lyckats åstadkomma något. Detta skapar en stor grupp medelklassungdomar med en otroligt grandios självbild.

Så var kommer klassperspektivet in? Jo, jag tänker mig att detta enorma jagfokus ytterligare för människors ögon bort från strukturerna som styr mycket av vem som hamnar var. De personer som faktiskt lyckas tänker att de lyckas bara av egen maskin. Inte ens på grund av saker de lärt sig av andra, utan helt enkelt för att de är så sjukt jävla drivna och fantastiska personer. Förutom att ignorera saker som samhällsklass och samhällsbygge så ignorerar man även de personer som varit delaktiga i ens absoluta närhet.

Bilden av att vara lyckad bygger i högre grad på att man tagit sig dit ”själv”, något som såklart är en praktisk omöjlighet. Du påverkas alltid av samhället, din familj, din bakgrund och sist men inte minst av de personer som faktiskt lärt dig saker, stöttat dig och så vidare. Men detta bortser man från i allt högre grad och anammar istället en syn på omvärlden som något slags redskap man ska ställa krav på och som ska uppfylla ens behov. Det är en slags individualism, en slags egots expansion, som inte bara bortser från de stora sammanhangen utan även från de små. Jag tror att det sliter samhället ännu mer itu, gör det ännu svårare för människor att se strukturerna. Och att dessa lyckade entreprenörsungdomar på största allvar tror att det är dem själv, och verkligen enbart dem själva, som gjort att de sitter där de sitter, det tror jag ger en ännu mer elitistisk samhällssyn. Det gör nämligen att den som är på motsatt sida bara har sig själv att skylla.

Vidare så tror jag att hela den här iden om ”driv” för att komma hit och dit i livet verkar uteslutande för de som själva inte kan identifiera sig med den typen av människa. Visserligen så lär ju även bildningsideal verka uteslutande för den som inte ser sig själv ha möjligheten eller viljan till studier, men jag tror att de flesta har lättare att relatera sin egen situation till iden om att nå framgång genom flitiga studier. Entreprenörsidealet handlar om att ha ”det”, vilket är något man antingen har eller inte. Det framställs som något som är helt upp till en som person.

Möjligtvis spelar detta mindre roll för människor som inte siktar på självförverkligande genom karriär, men jag tror absolut att det påverkar samhället i stort. Iden om den lyckade, självständiga entreprenören används som politiskt slagträ. Den flyttar fokus från viktiga kunskaper som behövs för att ha en röst i samhället som ordentlig läskunnighet, samhällskunskap till tjafs så som entreprenöriellt arbete. Det flyttar fokus från att alla ska ha en grundläggande utbildning för att bli välfungerande samhällsmedborgare som kan bevaka sina intressen i en demokrati till att alla ska ha möjligheten att välja en skola där du kan bli lika framgångsrik som Blondinbella. Välfärden kommer att i allt högre grad att handla om att man som ”konsument” ska kunna välja och vraka för att tillfredsställa sina personliga behov av självförverkligande istället för att ingå i uppbyggnaden av ett bättre samhälle som helhet. Det är detta som sker med skolan nu, och jag hoppas verkligen att folkhemsränderna sitter kvar tillräckligt för att uppdraget om att ge folk verktyg att förstå och ta ansvar för det samhälle de ingår i inte ska försvinna i den flod av populistiskt och individualistiskt entreprenörskap och byggande av personliga varumärken på undervisningstid.

Gå till jobbet och dö.

Om du har missat radiodokumentärserien i tre delar som kallas Kluvet land så tycker jag att det är läge att lyssna nu. Jag lyssnade på den om dödsfall på arbetet för några dagar sedan, Gå till jobbet och dö, som går att höra här.

När man diskuterar dödsfall på arbetet så blir det lätt polariserat; några säger att man ska ha nolltolerans medan andra tycker att man aldrig kan försäkra sig mot dödsfall i yrkeslivet. Det är sant att vi knappast kommer kunna få bort dödsfallen helt, men idag dör en person i veckan på (och, får man anta, på grund av) sitt arbete.

Nåja, det intressanta är ju inte bara att olyckorna sker utan varför. I programmet så beskrivs det att det har att göra med bristande säkerhetsrutiner på grund av ett pressat tidschema. Killen programmet handlar om dog för att han blev överkörd av tåget när de jobbade på rälsen på dagtid och inte kunde få till tider fria från tågtrafik för att utföra sitt arbete. Vidare hade de behövt jobba på dagtid för att tiden fram till att projektet skulle slutföras var för knapp.

Kontentan är att arbetare får ta smällen för att företag och politiker ständigt pressar ner kostnader och tidsramar. Det är inte en märklig slutsats att anta att det om ofta blir lidande i slutänden är den typen av säkerhetsrutiner som inte alltid tycks behövas, men som såklart kan vara avgörande ibland. Det blir väl också enkelt att ignorera vikten av dessa när man ständigt tummar på dem utan att något sker. Vidare blir situationen etter värre när fler och fler får osäkra anställningar, vilket som känt gör det svårare att som kollektiv ställa krav.

Man kan tycka att 50 människoliv inte är så mycket när det kommer till att beskriva ett samhällsproblem, och i många fall skulle jag kunna hålla med om det. Men om man ser det i kontexten av att vissa gör vinst på att folk längre ner i kedjan utsätter sig för risker och att det sker ett systematiskt nedpressande av marginalerna så kommer saken i ett annat ljus. Det handlar om att vissa människor skor sig på andra bekostnad, inte om att några bara råkar ha otur.

Jämlikhet och demokrati.

När demokrati diskuteras ur ett liberalt perspektiv så sätter man ett stort fokus på friheter. Man har yttrandefrihet, föreningsfrihet, tryckfrihet, alla ska rösta och alla röster räknas lika. Detta är absolut skitviktiga grundpelare i en fungerande demokrati, men jag ifrågasätter om det verkligen räcker för att man ska kunna tala om något slags lika inflytande.

Förmågan att göra sig hörd i och förstå den offentliga debatten beror på en mängd olika saker. Först och främst handlar det om tid; tid att läsa, sätta sig in, skriva, diskutera, engagera sig politiskt och så vidare. Har man inte den här tiden så blir det svårt att sätta press på politiker, det är även svårt att göra ett övervägt beslut. I länder där det finns ett stort prekariat; människor som kanske saknar bostad, fast jobb eller som måste jobba mer än heltid för att få ekonomin att gå runt så blir det såklart svårt för dessa människor att uttrycka sig i samhällsdebatten. De har annat att tänka på.

Sedan handlar det också om kunskap. I det politiska samtalet används termer som inte alla förstår, det vänds och vrids på statistik och det kan vara svårt att avgöra vem som är värd att tro på och inte. Vissa vet till exempel inte hur beslutsfattande går till i sitt eget land, en sådan ordning är ett hot mot en välfungerande demokrati.

I ett samhälle där kunskap och tid är en klassfråga så blir det automatiskt så att de högre samhällsklasserna har större möjligheter att påverka debatten i förhållande till antal. De är mer kapitalstarka vilket gör att de kan avlöna lobbyister i högre grad, de har i regel mindre slitsamma jobb där det kanske ingår som en arbetsuppgift att hålla koll på samhällsdebatten.

Om man har ett djupt ojämlikt samhälle spelar de demokratiska friheter vi har en mindre roll för alla har ändå inte den praktiska möjligheten att uttrycka sig och förstå, även om den finns ”på pappret”. I realiteten är det de praktiska möjligheterna som spelar roll, därför måste demokratiska friheter kombineras med en samhällsordning där människors praktiska möjligheter ligger nära varandra för att det ska vara något värt och inte bara ord på ett papper.

Lämna den peppiga entreprenörsbubblan, Blondinbella.

I Blondinbellas peppiga entreprenörsbubbla är alla kvinnor som har något negativt att säga om henne bara bittra. Bittra för att de inte har lika mycket pengar, lika bra liv, lika snygga kläder och kanske framförallt; lika bra självkänsla. Självkänsla bra nog att ”våga” kasta kläderna på omslaget till sin egen tidning. Visserligen ganska tillfixad, uppiffad och sexig, men ändock. Nåja, jag spekulerar ju bara i hur kvinnan resonerar men faktum är att hon anklagar en kritiker till hennes ”Size me”-kampanj för att vara bitter när hon i själva verket levererat högst relevant kritik som dessutom delas av många många men henne.

Blondinbella tycker att kvinnor ska stötta varandra och det kan jag hålla med om. Men sen när betyder stötta varandra att alla sak ställa upp på den linje som Blondinbella har bestämt sig för att köra? Blondinbella kör gärna feministkortet, eller girlpower som hon väljer att kalla det, när folk inte ställer upp på hennes agenda. Men själv kritiserar hon andra kvinnor till höger och vänster.

Och hon verkar liksom lite beklämd. Lite ledsen över att ”vi” kvinnor aldrig kan ställa upp för varandra utan alltid ska hacka ner på varandra. För det är ju så vi är, vi kvinnor. En stor skock höns som inget annat gör än att hacka på varandra, trampa varandra på tårna och skrika åt varandra.

Linda borde tydligen ha läst texten om kampanjen. Alltså, texten om kampanjen är bra och tänkvärd och jag tycker att hon lägger fokus på rätt saker i den. Men om man skriver en text och sedan kastar kläderna, då kan man ge sig fan på att det senare kommer står i centrum. Och då an man inte säga ”du borde läst texten istället” utan då måste text och bild samverka, sprida samma budskap, eller så skiter man i bilden. Det är orimligt att förvänta sig att folk ska se bilden och sedan skita i att analysera den. Och detta vet Blondinbella. Hon är inte puckad, hon visste precis vad hon gjorde när hon kastade kläderna, hon visste precis vilken uppmärksamhet det skulle få. Vidare kan hon inte hävda att utviket och texten ska ses som två separata saker, det var alldeles uppenbart två delar av samma kampanj.

Att säga att någon är bitter när hon kritiserar ett tilltag man gjort är bara så fel och verkligen verkligen inget som stödjer kvinnosaken. Som kvinna måste man kunna kritisera andra kvinnor utan att få tjafs om bitterhet och avundsjuka uppkört i ansiktet. Bara för att jag råkar tillhöra en grupp som är förtryckt i samhället så behöver jag inte hålla med precis allt som alla andra personer från denna grupp säger. Det är orimligt. Det är totalt jävla åt helvete.

Dessutom ligger det i allra högsta grad i mitt intresse att typiska kvinnofrågor sköts på ett bra sätt. Därför är den interna kritiken så viktig, för jag bryr mig verkligen om en kampanj mot sjuka ideal slår väl ut eller inte. Det är inte en fråga om att jag vill klanka ner på någon och jag hade absolut inte tvekat med att hylla tilltaget om jag tyckte det var bra. Det handlar om att jag verkligen verkligen vill att det ska funka, jag vill att det ska bli bra.

Om Blondinbella vill ha samarbete kvinnor emellan så borde hon läsa vad alla vi som sagt att kampanjen är hedervärd men har brister har att säga. Hon borde ringa folk som verkar vara duktiga på det här med ideal och kvinnofrågor och be om råd. Inte bara ”köra sin grej” och sedan förvänta sig att få uppbackning från varje hörn för att det är en ”bra grej”. Men icke! Hon går väl på ”magkänsla” för att sedan hoppas att alla andra ska tycka att hennes tilltag åtminstone är tillräckligt gulligt för att de ske ge henne g för att hon försökte.

Feministisk rövslickartävling.

Tänker på detta med att ”det finns en särskilt plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” och att det ses som osolidariskt om man kritiserar andra kvinnor. Ja, det är sjukt tröttsamt med brudar som sätter någon slags prestige i att trycka ner andra på typiskt misogyna sätt, typ anklaga dem för att vara slampiga eller på olika sätt ”för mycket” men måste måste ju för helvete kunna tycka att en kvinna beter sig fel eller att en kampanj träffar fel utan att anses vara en dålig feminist för det. Eller ska feminism bara vara någon slags rövslickartävling där den som har det mest hyllande sättet gentemot andra kvinnor är den som vinner. Det har jag ingen lust att vara med i.

Våld och borgarpiñator.

Detta tycker jag var läsvärt av Vänsterns studentförbund angående borgarpiñatan. Allvarligt talat så borde borgerligheten ta ut pinnen ur röven och försöka se det humoristiska i tilltaget. Piñatan är något som generellt förekommer i festliga sammanhang, den ursprungliga idén är att det är djävulen som snott saker, som man sedan måste slå på honom för att han ska lämna ifrån sig. Det är en symbol, inget annat. Det är inte en symbol för att slå ihjäl djävulen heller.

”Ameh vad hade du sagt om Muf gjort samma sak med vänstern” kanske vissa brölar fram. Ja, jag hade då inte sagt att det var en symbol för att de ville slå ihjäl vänstern, ty mycket tror jag om Muf men inte det. Däremot hade jag tyckt att det var ganska missriktat eftersom vänsterpartiet inte snott något från folket, dels för att de inte kunnat eftersom de inte suttit i regeringsposition på hur länge som helst. Det är alliansregimen som praktiskt taget skänkt bort allmän egendom och betalat skattesänkningar med utförsäkrades ersättning, inte vänsterpartiet.

Men det mest intressanta i hela debatten är ju hur man pratar om våld. Liberaler och konservativa älskar att snacka om våld, om hur dåligt det är med våld, hur våldsam vänstern är och hur vi absolut inte i vårt samhället kan tillåta våld. Våld är sällan så enkelt att det bara råkar finnas vissa människor som ägnar sig åt våld och att det enda som kan göras åt saken är att de buras in. Våld är tvärtom i mångt och mycket ett strukturellt problem. Desperata människor gör desperata saker.

Jag har skrivit om detta innan apropå Hillevi Engströms världsfrånvända uttalande i Kaliber där hon verkligen vägrar inse att hur samhället är ordnat har en effekt på hur människor agerar, och tycker våldsproblematiken ska lösas med nolltolerans istället för att undvika att människor hamnar i dessa situationer. Om detta skriver även Vänsterns studentförbund:

Våld är inte något som nödvändigtvis måste vara fysiskt. Enligt Johann Galtung, en av pionjärerna inom freds– och konfliktvetenskap, kan våld också vara att bli berövad det essentiella för sin överlevnad. Detta våld får vi möta varje dag när det utövas av den borgerliga regeringen med ekonomiska, osynliga händer. I en tid av privatiseringar och utförsäljningar blir vi successivt berövade rätten till utbildning för alla, rätten till en trygg anställning med värdig lön, rätten till sjukvård som kan tillgodose alla patienters behov oavsett verksamhetens lönsamhet, rätten till billig kollektivtrafik. Det är detta våld vi vill protestera mot.

Man kan ha åsikter om exakt vad som ska ingå i det essentiella, men jag håller helt och hållet med om att våld även kan vara strukturellt. Att stanna sin analys av vad våld är vid direkta knytnävsslag blir alltför banalt och platt som samhällsanalys.

Vissa är kanske obekväma med att använda begreppet våld om andra företeelser än de direkt fysiska. Nåja, man kan väl använda vilket begrepp man vill men poängen är denna; det kan vara minst lika illa, om inte värre, att få sin grundtrygghet förstörd i form av indragen ekonomisk ersättning, påbud att jobba när du enbart kan ligga raklång och så vidare, som att bli slagen rakt i ansiktet. Det kanske är mer abstrakt, svårare att ta in, men jag tänker att den som försöker förstå hur smärtsamt det kan vara och hur desperat man blir också kommer att göra det.

När människor hotar med att använda våld för att få sitta i häkte och i alla fall få något att äta så är det ju något som är fel i samhället. När människor allt mer passerar dessa gränser på grund av sin desperation så måste man tänka efter, fundera på vad som föranlett dessa handlingar och om det är rätt. Fundera på vem som ska skyllas; den desperata människan i slutet av kedjan eller de människor som fattat besluten.

Som politiker så har du en skyldighet att hantera samhällsproblem. Du kan tycka att det är rätt eller fel att människor reagerar som de gör, du kan tycka att man istället för att hota tjänstemän ska gå hem till sin boning och svälta ihjäl, men det är verkligheten som du har att deala med, och den går inte att komma ifrån.

Näthat.

Lyssnade på medierna om näthatet som riktas mot kvinnor och jag tycker att det är så otroligt beklämmande detta. Jag drabbas själv av ganska lite av denna vara, vilket såklart delvis beror på att jag inte når ut till lika många människor, men det äcklar mig att kvinnor hotas med både våldtäkt, mord och så vidare bara för lite jävla texts skull.

Och det fascinerande är hur snabbt detta har blivit vardag, något som liksom förväntas, som man tänker att man ”får ta” om man som kvinna uttrycker sig offentligt. Ett hot om våldtäkt eller mord är ju i alla sammanhang ett för mycket, men ändå tänker jag att jag inte är särskilt drabbad eftersom det inte sker ”så ofta”. Det är jag ju för helvete visst det, för jag får ju den här typen av kommentarer. Bara inte dagligen, bara inte varje gång jag skriver, men än dock på en regelbunden basis.

Vad jag också tycker kan vara beklämmande i denna fråga är hur den här typen av väldigt grova saker blandas ihop med den typen av kommentatorer som mest bar är oartiga, ignoranta och använder tillmälen. Det är också otrevligt med sådant, men det är inte alls samma sak som att faktiskt skriva att någon borde våldtas eller hota någon till livet. Visst, det är väl sprunget ur samma skitkassa kvinnosyn till viss del, men man kan inte ha en sansad debatt kring något när man blandar ihop dessa företeelser.

Idag har vi ett sätt att prata om dessa saker där antifeminist närmast är synonymt med anonym man som mord. och våldtäktshotar feministiska kvinnor. Så kan vi ju inte ha det.

Att hålla relationen vid liv.

Intressant studie av hur relationer upprätthålls. Kvinnor är enligt denna studie mer aktiva i relationen, vilket jag inte är det minsta lilla förvånad över. Kvinnor är enligt min uppfattning nästan alltid bättre på att upprätthålla relationer, oavsett som det rör sig om en partner eller en vän.

Nåja. Läste en facebooktråd om denna studie med en massa stötta män i som menade att det minsann inte alls var såhär det var. Till exempel skrev de att man minsann är två i en relation. Nå, det må vara sant men det är ju fortfarande för det mesta så att en av parterna står för det mesta. Och nej, det finns såklart undantag men detta rör sig om ett generellt samband, inte om en absolut förutsägelse i alla specifika fall, det borde de flesta fatta.

Jag har själv varit i en sådan relation där jag varit den som framförallt dragit i trådarna och upprätthållit relationen och jag tror att de flesta som delar den erfarenheten vet vilket jävla helvete det är. Det är så tröttsamt att alltid vara den som hör av sig, ringer och skriver. Att alltid vara den som blir avvisad och så vidare.

Ofta så beskrivs dessa personer som efterhängsna brudar och det är så trist att de som vågar visa att de tycker om någon och vill vara med den personen är de som får stå med hundhuvudet. Det är mycket coolare att vara avvisande eller i alla fall inte dra det tunga lasset i en relation för det är så tjejigt töntigt att ringa, att smsa, att bry sig. Det är häftigt att vara nonchalant. Åh, så tröttsamt.

Fy fan. Jag kommer aldrig mer att låta mig själv vara den där personen som drar det tunga lasset i min relation. Aldrig mer.

Äganderätt.

Vissa tycker att ”är skatt stöld” är en fullt rimligt frågeställning. Nåja, det tyckte jag också en gång i tiden så jag ska inte raljera, däremot så vill jag dela med mig om mina tankar kring ämnet. För det första så finns det en mängd praktiska komplikationer med att betrakta skatt som stöld, det är helt enkelt sjukt svårt att bygga ett rimligt samhälle utifrån den premissen. Detta var det argument jag alltid tog till när jag övergav nyliberalismen, man jag tyckte fortfarande att det var ett rimligt argument rent filosofiskt.

Såhär tänker de flesta nyliberaler jag diskuterat äganderätt med: äganderätten är oinskränkbar eftersom den kommer från ditt arbete, och du har själv rätt att förfoga över frukterna av din kropp, alltså ditt arbete. Även vid arv är äganderätten oinskränkbar eftersom det då handlar om den du ärver avs rätt att göra som hen vill med sin egendom och så vidare.

Men för typ fyra månader sedan så fattade jag hur det inte går ihop ens filosofiskt, eller snarare hur jag kan försvara min ståndpunkt filosofiskt. Nämligen såhär: nästan alla rikedomar härstammar på ett eller annat sätt ur naturen. Eller inte nästan alla, alla. Kan faktiskt inte komma på ett enda exempel där det inte kan härledas. Till exempel om din släkt blivit rik som fan på att den lyckades exploatera den bästa marken eller lagt beslag på naturresurser och om du sedan använt dessa pengar för att skaffa dig en utbildning så att du nu kan tjäna pengar enbart på intellektuell egendom så härstammar den ställningen fortfarande från naturresurser. Vidare så förstör många företag miljön vilket också är ett slags exploaterande av naturen.

Det finns absolut inget sätt att filosofiskt försvara oinskränkbar rätt till jorden. Äganderätten är i detta avseende väldigt praktisk, men denna ide om att den skulle vara oinskränkbar köper jag inte. Jag tycker absolut att människor ska ha rätt till frukterna av sitt arbete, men sällan handlar det om frukterna av endast arbete utan även om rikedomar som funnits i samhället eller i familjen som stammar från naturen.

Sedan kan man diskutera vad som ska beskattas, i vilken grad och vad skatten ska användas till. Jag tycker att man ska beskatta exploatering av naturresurser bra mycket mer och lönearbete mindre. Ju mindre förfining och arbete det ligger bakom en produkt desto mer av dess värde ligger i det som tagits direkt från naturen, och desto mer av vinsten ska tillfalla det allmänna. Om man förgiftar miljön med sin produktion så tycker jag att även det ska beskattas. Däremot produkter vars värde framförallt kommer från arbetet bakom, såsom en bok där en väldigt liten del är materialvärdet och en stor del är det värde som författare, designer och så vidare har tillfört tycker jag ska beskattas mindre.

Det var väldigt skönt när jag kom fram till det här för det betyder att jag helt kan lämna nyliberalismen bakom mig. Den oinskränkbara äganderätten håller helt enkelt inte som resonemang för mig, och nu vet jag varför.