Kategori: Politik

Inte på min bakgård.

Ni får inte tolka detta som någon slags argumentation emot höga hus, ty det är fan bara korkat att inte tillåta höga byggen. Däremot undrar jag verkligen hur många av de som svarat på denna enkät som skulle vara bekväma med att det byggdes högt i deras närhet. Min erfarenhet säger att de flesta är okej med höga byggnader, bara det inte är på deras bakgård. Ärligt talat så fattar jag inte relevansen i vad folk tycker om hur höga husen är. Faktum är att vi har bostadsbrist, vi måste alltså bygga mer. I en sådan situation har man en massa olika val, typ att exploatera grönområden, bygga längre uti förorterna och så vidare. Hur man än gör så kommer någon att ha något emot det. Men då får man väl fråga sig vad som är viktigast; att folk inte blir kränkta av höga byggnader eller att folk har någonstans att bo. Ganska enkelt val tycker jag.

Sexfråga: mödomshinnan.

Jag tänkte köra vidare på detta med sexfrågor och undrar således: trodde ni på mödomshinnan när ni var ”små”? I så fall, hur länge trodde ni på den och var ni rädda för att den skulle ”spricka”?

Jag blev så jävla chockad när jag träffade en tjej som gick i typ tvåan i gymnasiet som fortfarande trodde på mödomshinnan, och det fick mig att fundera. Jag har inget minne av när jag fick iden om mödomshinnan krossad, men jag har ändå en bestämd uppfattning om att jag har trott på mödomshinnan men inte gjorde det när jag förlorade oskulden. Så jag undrar helt enkelt om ni trott på mödomshinnan och när ni slutade tro på den, och i så fall varför.

Onödigt med nidbilder av religiösa.

Natalia Kazmierska har skrivit en visserligen inte helt begåvad krönika i aftonbladet om ateister som klagar på religiösa men själva in gör något för att göra världen till en bättre plats. På Skepchick har denna krönika tagits upp. Charmkvark tycker att kristnas välgörenhet är falsk eftersom den, enligt henne, är villkorad.

Vi har inga jävla villkor på den hjälp vi erbjuder, du måste inte ta emot en viss bok, säga en viss ramsa eller dricka ur ett visst kärl för att vi ska bry oss om dig.

Jag är ateist. Jag vet också att ateister har gjort en massa för samhällets svaga, det är bara det att man sällan gör det i ateismens namn. Varför skulle man göra det, liksom? Men att säga att kyrkan bara hjälper dem som accepterar deras tro, det är absolut inget annat än rent och skärt skitsnack. Tyvärr. Visst är det så att mycket av kyrkans välgörenhetsarbete är missionerande, men man behöver inte svära någon ed för att få sova i Clara kyrka eller för att få mat från soppköken.

I kommentarerna under så medger författarinnan att hon överdrev, men kvarstår vid poängen:

Det är tillspetsat skrivet av mig förstås, men givetvis är det DET som är poängen med mycket av kyrkans sociala arbete. Att fler ska sälla sig till kyrkan. Det förtar inte godheten i att arbeta med utsatta människor, men för mig ger det en besk eftersmak.

Jag kan till viss del hålla med, men samtidigt tycker jag inte att det finns något konstigt i att man vill sprida sitt budskap. Många av de som är med i kyrkan har själva fått hjälp ur mer eller mindre svåra livssituationer med hjälp av sin tro och kyrklig gemenskap. Då ser man det givetvis som en slags hjälp att få folk att upptäcka detta sammanhang. Ibland argumenterar folk som om kyrkans missionärer vore någon slags manipulativa jävlar som vet att de lurar på folk skit, men gör det ändå för personlig vinning (oklart vari den skulle ligga) men faktum är ju att de flesta som ägnar sig åt välgörenhet inom kyrkans ramar och samtidigt missionerar faktiskt tror att människornas liv skulle bli bättre om det tog emot gud.

Den här bilden som man målar upp av kristna som sprider sitt budskap som någon slags lurendrejare som girigt gnuggar sina händer tycker jag är mycket beklaglig. Det finns mycket man kan kritisera religion för, och kyrkan som institution är på många sätt vidrig. Att man sprider nidbilder hjälper dock ingen, mycket bättre att kritisera för saker som faktiskt stämmer.

Hur svårt kan det vara?

Orkar inte denna debattartikel från Kd där det i princip står: ”vi är för att ta bort steriliseringskravet men vi måste ta i beaktning att detta är en komplicerad fråga”. Vad som gör frågan komplicerad är de juridiska komplikationerna om en person som juridiskt sett är man blir mamma och tvärtom. Jaja, Kd, vi fattar att det blev för pinsamt att vara bromsklossen för att få bort tvångssteriliseringarna, men ni behöver faktiskt inte göra så mycket mer än att bara ge er i frågan och således låta tvångssteriliseringskravet försvinna. Ni behöver inte skriva debattartiklar där ni försvarar att ni tog så lång tid på er, det enda ni behöver göra är att komma till skott och få bort den där jävla lagen. Hur svårt kan det vara?

Skillnaden på att inte uppmärksamma och att förneka.

Ofta i den något uttjatade debatten om ”hen” så hörs följande argument, i detta fall twittercitat av Katerina Janouch:

Hen och genus=bra, men att låtsas som om biologiskt kön inte finns o inte tala om för sitt barn om är pojke/flicka är psykisk misshandel.

Om barnet frågar så tycker jag att det är väldigt konstigt att inte berätta vad de har för kön. Man ska inte undanhålla information ens i den ädlaste syften. Däremot tycker jag inte att det finns något som säger att man spontant ska berätta för barnet vilket kön hen har. Varför skulle man egentligen göra det? Och i så fall, när är ett lämpligt tillfälle att berätta detta för barnet. När ska man ta ”snacket” om att barnet är en hon eller en han. I vilken ålder ”måste” man veta?

Jag har väldigt svårt att se det som psykisk misshandel att rätt och slätt inte lägga någon vikt vid barnets kön. Typ kalla hen vid namn istället för att säga tjejen/killen eller något likvärdigt. Typ inte säga ”kom nu flickor/pojkar” utan säga namnen på de i gruppen eller ”barn”. Detta är inte att förneka könen, det är bara att inte lägga vikt vid dem. ”Men kön är ju en viktig del av identiteten” tycker väl någon nu. Det stämmer visserligen, men det beror väl en hel del på att samhället har gjort det till en viktig del genom att ständig köna saker och ting. Hela iden med genus är ju att göra det till en mer oviktig del av identiteten.

Men det finns en massa saker som är viktiga delar av identiteten som folk inte kategoriserar in barn i från första början. Etnicitet och religion kan till exempel antas vara viktiga delar av identiteten, klasstillhörighet likaså. Detta motiverar inte i någon tänkande människas ögon att man drar uppmärksamhet till detta hela tiden. Ingen skulle någonsin anklaga någon för att undanhålla en viktig del av barnets identitet för att man inte spontant berättade vilken samhällsklass hen tillhörde.

Egentligen tycker jag att detta är ett av de bästa argumenten för att använda ”hen” för det sätter med all önskvärd tydlighet fingret på att kön spelar orimligt stor roll i vår vardag, så stor att man ser det som ett fråntagande av barnets identitet att undvika att använda könade ord och saker om möjligt. Ett fråntagande eller förnekande hade varit att säga till barnet att det inte finn några kön när hen frågar eller att ljuga om barnets kön. Däremot att inte berätta spontant kan inte vara ett fråntagande, lika lite som det är ett fråntagande att inte berätta om hudfärg, religion eller klass spontant.

Detta bara måste ses.

Jag tycker att det är av yttersta vikt att alla ser dessa videos, Killing Us Softly del ett och två. Det är nog den absolut bästa sammanfattningen av problemet med objektifiering av kvinnor jag sett. Om du inte orkar se båda, se del två, det är den jag anser innehåller mest tankeväckande stoff. Om man är intresserad av dessa frågor sedan innan kommer man kanske inte få så mycket ny information i del ett, den är dock fortfarande väl värd att se.