Kategori: Politik

Lägsta levnadsstandard.

Fick följande fråga av Tanja angående mitt inlägg om drägliga villkor för arbete.

Kan du berätta mer om vad du lägger i ”dräglig levnadsstandard”. Vet av erf att folk kan mena så olika saker med det, och undrar vad du tycker är rimligt.

Det är svårt att svara på sådär rakt av, det tycker jag. Lite kortfattat tycker jag att en dräglig levnadsstandard ska inkludera pengar till boende, försökringar, mat, hygienartiklar och nöjen i begränsad utsträckning. Jag tycker inte att man ska behöva vända på slantarna för att få budgeten att gå ihop om man jobbar heltid även om man är precis nyanställd. Jag tycker även att man ska ha möjlighet till sparande på sin lön, att lägga undan pengar till något större inköp eller att ha sparpengar om diskmaskinen skulle gå sönder.

På en heltidslön ska man helt enkelt kunna göra mer än att bara överleva. För att försöka definiera det mer konkret kan jag säga att lönen ska ge en ökad trygghet och möjlighet till rörlighet. Den som jobbar heltid ska inte behöva leva från hand ur mun med ständig rädsla för att förlora jobbet för att man då inte överelever månaden efter eller med ständigt planerande för att få ekonomin att gå ihop.

Exakt vad detta innebär i konkreta summor kan jag inte svara på. Det är ju för det första olika beroende på bostadsort och livssituation, det finns ju även människor som är helt oförmögna att sköta sin ekonomi och då är ju problemet ett annat. Om man har barn eller inte utgör ju givetvis också en viktig faktor. Ändå måste man ju komma fram till något slags standardiserat svar. Jag tycker väl att en 13-16 tusen efter skatt låter som en rimlig lägstasumma för vad en heltidsarbetande person ska ha.

Vad tycker ni ska ingå i en rimlig lägsta levnadsstandard för en heltidsarbetande? Vad tycker ni i så fall är en rimlig lägstalön?

Den där jävla fru Gårman.

Detta med fru Gårman gör mig så fruktansvärt trött. Jag förstår verkligen inte hur någon kan tycka att det är en vettig fråga att lägga ner resurser på att könsfördelningen på trafikskyltar ska vara jämn. Jag tror verkligen inte att det hjälper jämställdheten ens ett pyttesteg framåt. Dessutom så ser jag ett stort problem i hur man porträtterar kvinnor med långt hår och kjol i en tid där många kvinnor har korta frisyrer och byxor.

Jag mår illa av tanken på att någon har fått upp denna ide i sitt huvud, lagt en massa remisser om det, debatterat det, övertygat folk om det, skickat in förslag, anlitat någon jävla designbyrå, skickat till vägverket, skickat till skylttillverkaren, anlitat någon att byta ut skyltarna och så vidare. Herregud. Tänk vad all denna energi hade kunnat åstadkomma istället.

Snälla snälla, lägg inte mer tid på dessa förbannade skyltar. Ta istället tag i något verkligt jämställdhetsproblem som t.ex. att kvinnodominerade yrken har lägre lönenivåer eller att kvinnor blir misshandlade i parrelationer eller vad fan som helst. Att ödsla tid och pengar på att designa om skyltar så att könsfördelningen är jämn är bara ett tecken på att ingen orkar ta tag i de verkliga problemen som finns. Slöseri och navelskåderi är vad det är.

Agenda.

Kollade på agenda där de intervjuade Fredrik Reinfeldt nyss. Det känns nästan lite sensationellt att statsministern liksom framträder offentligt och svarar på kritiska frågor, det känns som något folk liksom bänkar sig för. Den som inte pallar kolla på skiten kan läsa referat här.

En grej som var lite lustig var att Reinfeldt hänvisade till att 40-talisterna snart kommer gå i pension som en lösning på arbetslösheten. Detta sägs alltså av samma man som tyckte att det var en bra grej att folk ska jobba till 75. Oavsett hans tidigare visioner så är det en beklämmande lösning på arbetslöshetsproblemet, ty samhällsekonomin blir ju knappast bättre av att folk som går i pension ersätts av människor som lyfter mindre i lön samtidigt som de ”tar” mer pengar i pension än vad ungdomarna skulle tagit i form av socialbidrag, aktivitetsersättning eller vad det nu är som är ”inne” att ge till prekariatet nuförtiden. Dessutom så är det väl ändå ganska välkänt att en person som går i pension inte alltid så enkelt ersätts på en yrkespost.

Det är inte regeringens förtjänst att 40-talisterna går i pension, det skulle ha skett ändå och troligtvis med samma resultat på arbetsmarknaden. Det intressanta är att se vilka resultat arbetslinjen har lett fram till inte vilka förändringar som sker automatiskt. Tycker att det är tråkigt att Reinfeldt vägrar svara på frågor om sin politik.

Låt även de dömda döma.

Jag är visserligen helt emot nämndemannasystemet helt enkelt för att jag anser att professionella ska döma i rätten, inte avdankade politiker. Däremot har jag sjukt svårt för denna åsikt att man måste vara odömd när man tjänstgör som nämndeman. Visst finns det fall där det blir extra olämpligt; någon som blivit dömd för hustrumisshandel ska inte själv döma i ett sådant mål och så vidare, men det gäller även de inblandade juristerna. Det vore också ytterst olämpligt om någon som var uppe i en egen rättegång själv eller höll på att avtjäna ett straff jobbade som nämndeman, samma sak om det fanns anledning att misstänka att personen fortfarande höll på med kriminell aktivitet.

Men rättssystemet bygger på att man får ett straff, avtjänar det och sedan blir ”fri”. Dessa nämndemän hade som jag förstod det alla avtjänat sina straff och är således fria människor. Den forna kriminaliteten är lagd till handlingarna.

Jag mår illa av tanken på en första och andra klassens medborgare där vissa, de ostraffade, liksom är lite finare och har lite mer att säga till om i offentliga sammanhang. Där man är för evigt brännmärkt och förbjuden från vissa uppdrag för att man har snattat eller kört rattfull en gång i sitt liv eller gjort något värre för den delen. Ska nämndemännen utgöra någon slags moralisk överklass? Jag tycker inte det, för syftet är väl ändå att nämndemännen ska representera folket. Och sådant är folket: vissa har begått brott, andra inte.

Att skapa en åsikt.

Fick denna fråga på min frågestund som jag tyckte var så spännande att jag tar upp den i ett eget inlägg. Frågestunden är fortfarande öppen så den som vill kan ställa mer frågor. Så roligt att svara på när det håller så hög standard.

Hej!
Kanske en lite skum fråga men hur går du till väga för att bilda dig en egen åsikt om ”något”?
Läser du mycket och sedan reflekterar över det du läst?
Jag försöker bilda mina egna åsikter men märker att jag alldeles för lätt nickar instämmande och tänker ”jaaaa! Hon har ju så himla rätt!” när jag läser dina inlägg. Det är sällan jag tar mig tid att verkligen reflektera och vrida och vända på det som personer jag ser upp till säger (exempelvis du).
Hur gör du för att inte drunkna i all information och i alla andras åsikter?????

Tycker denna fråga relaterar lite till inlägget jag skrev om Smarta killar™. Om man har lite kunskap på ett område är det lätt att man bara lyssnar på första bästa som har en åsikt om saken och låter övertygande, jag har gjort samma misstag själv flera gånger och gör det säkert fortfarande i en massa fall. Däremot så skulle jag säga att jag blivit betydligt bättre på att identifiera de som snackar skit och försöker ”dränka” mig i sina åsikter. Ett vanligt drag brukar vara en oförmåga att förklara när man redogör för sig åsikt om något och när man redogör för fakta, personer som blandar ihop dessa två brukar för det mesta inte vara alltför tillförlitliga. Jag har också lärt mig att känna igen vissa stereotyp argument och påståenden på ren erfarenhet och när någon droppar ett av dessa brukar jag så att säga osäkra min revolver. Detta gäller både argument för och emot den ståndpunkt som jag intar. Jag har t.ex. svårt att ta vänstermänniskor som börjar snacka om att ”människoliv inte kan mätas i pengar” när man snackar budget på allvar även om jag generellt håller med dem i rena sakfrågor.

Min erfarenhet är att människor som faktiskt har kunskap och insikt i en fråga inte brukar vara rädda för att påpeka komplexiteten i den. Den som har kunskap och argument är inte rädd för att bli ifrågasatt varför skulle hen vara det? Ifrågasättande leder i en sådan situation bara till att man får klargöra sin poäng tydligare och kan övertyga personen som frågar genom diskussion.

Den som vill att folk ska lyssna på vad man har att säga ska också ta sig tiden att förklara för den som inte är insatt, tar man sig inte den tiden så är man inte värd att lyssna på. Så mitt tips är: kräv alltid förklaring för det du inte begriper. Om du blir behandlad som om du vore dum i huvudet för det så tycker jag inte att du ska lyssna, för jag tycker inte man ska lyssna på folk som inte har en ödmjuk syn på kunskap och åsiktsskapande. Det är så otroligt mycket troligare att en sådan person kommer att undanhålla andra perspektiv från dig och man ska aldrig aldrig lyssna på en person som inte tycker att det är intressant att nyansera sitt perspektiv.

Annars så kan jag väl säga att mina åsikter har förändrats otroligt mycket över tiden, från nyliberal till någon slags frihetlig socialist som jag är nu. Det är en enorm skillnad. Jag är dock glad över att ha haft åsikter som jag idag anser är ”fel” tidigare eftersom det har hjälpt mig att skapa perspektiv på min världsuppfattning nu. Det började med att jag köpte ett färdigt åsiktspaket som jag sedan reviderat hundratals gånger för att vaska fram det jag tycker är hållbart. Jag kommer troligen byta uppfattning om en massa saker i framtiden och det ser jag bara som något positivt, det gör att min förståelse för andras åsikter blir djupare än de hade varit om jag bara tyckt samma sak från första början.

Ju mer jag reviderar mina åsikter desto mer märker jag att mitt känsloliv och min människosyn passar ihop med mina åsikter. Innan så hade jag åsikter som gick rakt emot hur jag kände inför människor och deras situationer man jag undertryckte dessa känslor för vad jag ansåg ”rätt”. Nu så passar mina åsikter mycket bättre ihop med hur jag ser på saker och ting rent intuitivt. Jag tänker att det är ett tecken på att jag kommit närmre vad jag tycke är rätt. Detta innebär inte att jag inte har argument för mina ståndpunkter, bara att dessa ståndpunkter och argument är mer förankrade i mig som person än de var innan.

Så det jag kan säga är väl: var alltid kritisk, var alltid extra kritisk mot folk som snackar som om de sitter inne ”sanningen” och var inte rädd för att ifrågasätta ty den som inte är intresserad av att förklara är faktiskt inte värd att lyssna på. Våga lita på din intuition och utforska sambandet som finns mellan dina åsikter, troligen kommer du att finna att det finns något slags samband som du kan formulera en ideologi utifrån. Men jag tror det viktigaste är att du ska våga ha fel, våga ifrågasätta dig själv och ändra dina åsikter; se det inte som att du hade fel innan och rätt nu utan som att du har tagit ytterligare ett steg på vägen till att forma din ideologi. Det är bara korkat med människor som bestämmer sig för att anta ett visst åsiktspaket och sedan ägnar resten av sitt liv åt att hitta fler argument för detsamma, att ständigt nyansera sin världsbild är enligt mig jävligt mycket värdefullare.

Detta handlade mest om hur jag förhåller mig till argument och kunskap. Sedan är det såklart alltid så att man måste läsa på för att det ska funka. Lära sig mer om de olika synsätt som finns.

Jag hoppas att detta var ett bra svar på frågan. Det kan vara svårt att förklara detta eftersom det är en process jag för det mesta inte reflekterar över. Om det finns några frågetecken reder jag mer än gärna ut dem.

En alternativ lösning.

Jag vill säga en grej till om denna puckade debattartikel. Robert Gidehag menar ju att det är ett problem att det är arv snarare än inkomst som avgör vem som har störst nettoförmögenhet. Anledningen till det kan dock lika mycket vara att vi i Sverige inte har någon arvsskatt sedan 2005 som att vi har höga inkomstskatter. Eller, tja… det säger väl fan sig själv att härkomst betyder jävligt mycket för förmögenheten i ett land där man inte skattar en enda krona på arv som kan vara i princip hur stora som helst.

Det borde ju vara ganska uppenbart för de flesta att om man vill att förmögenhet ska hänga ihop med yrka snarare än härkomst så borde man propagera för att återinföra arvsskatten igen och kanske lätta lite på inkomstkattetrycket, men icke. Lösningen är istället att sänka skatten överlag och därmed skapa större inkomstskillnader, om än mer skilda från varandra i fråga om orsak. Smart…

Yrke efter lön.

En lustig debattartikel i Göteborgsprosten sätter fingret på det jag menar när jag talar om meningslösheten i att tala om klassresor. Snubben tycker att det är bra med inkomstskillnader, alltså klassklyftor. Detta är hans motivation:

Höga marginalskatter och sammanpressad lönestruktur gör det i princip omöjligt att med arbete, studier, flit och ansträngning påverka sin förmögenhetssituation. Så länge debatten om ”klyftor” förs på det ytliga sätt som nu sker – så länge kommer politiker fortsätta att bekämpa de små inkomstskillnader vi faktiskt har.

För det första är det helt enkelt inte sant att studier och flit inte lönar sig. Om man kämpar på och väljer ”rätt” utbildning efter inkomstsnitt så kommer man troligen att få en ganska mycket högre inkomst än den som inte pluggat efter gymnasiet. Inte bara kommer man att tjäna mer i reda pengar, personer som utbildar sig efter gymnasiet lever i genomsnitt längre och mår bättre än personer som saknar eftergymnasial utbildning. En annan grej som eventuellt kan påverka vad man väljer att utbilda sig till är ju vad man är intresserad att ägna resten av sitt liv åt. Allt detta är ”belöningar” som generellt kommer med högre studier.

Den som är ute efter att bli fett tät har alla möjligheter att bli det. Man kan välja utbildning utefter vad man kommer att tjäna mest pengar på och då kommer man troligen också göra det (förutsatt att man lyckas kämpa sig igenom det såklart, men detta handlar ju om att slit ska löna sig så det är ju passande). Men sen så är väl grejen den att många människor inte är intresserade av att bli fett täta. De prioriterar istället andra saker, som att jobba med något de gillar, att inte jobba särskilt mycket eller att jobba med något som de tycker gör gott för samhället.

Personligen har jag ingen lust att välja yrke utefter att jag ska bli så välavlönad som möjligt, jag behöver inte ha skitmycket pengar. Jag väljer utbildning utefter vad jag tycker är roligt, vad jag är duktig på och var jag tror att jag kan tillföra något till samhället. Sedan vill jag också kunna leva på min lön och leva i en relativ trygghet. Att jag känner passion för mitt yrkesval gör inte att jag i mindre utsträckning förtjänar att ha en dräglig levnadsstandard. Lika lite borde en person som av olika anledningar (fria val eller inte spelar ingen roll) jobbar med något tråkigt lågstatusjobb som hen helst hade velat slippa ha en odräglig lön eller levnadsstandard.

Att en person som satsat sitt liv på att tjäna så mycket pengar som möjligt och därmed valt utbildning efter lönesnitt och så vidare faktiskt tjänar mer pengar än andra har jag i sig inget emot. Så är det redan nu och så kommer det troligen fortsätta vara. Däremot gör inte det att personer som väljer eller får karriär på andra grunder inte också förtjänar en dräglig levnadsstandard. För mig är det inte viktigt att ha råd med en schysst businessuit från Tiger en gång i halvåret, men det är viktigt att slippa vända på slantarna för att få ekonomin att gå runt.

Klassdebatten handlar faktiskt inte om att alla medelst studier, flit och medvetna val ska ha råd att bo på solsidan och äta oxfilé till middag varje kväll. Det handlar om att även de som inte sätter plånboken högst på dagsordningen när det kommer till yrkesval och så vidare ska kunna leva i en tillvaro fri från ständig stress kring den personliga ekonomin. För grejen är den att om den här utvecklingen med att man måste välja yrke strategiskt bara för att få en levnadslön fortsätter så kommer vi att stå där utan sjuksköterskor, förskollärare och fritidspedagoger. De blev ju helt enkelt tvungna att välja andra yrken.

En Smart kille™.

Jag träffade för några veckor sedan en så kallad Smart kille™ som var engagerad i ett ungdomsförbund där en vän till mig är medlem. Eftersom de var på besök i Bryssel så hängde jag med dem under deras förbundsaktiviteter vars syfte var att slipa medlemmarna i argumentation. Vid ett tillfälle skulle vi diskutera ett väldigt klassiskt moralfilosofiskt problem som lyder såhär:

På ett järnvägsbygge så har en vagn med tre arbetare på gått sönder och är på väg rakt mot ett stup, om den kommer dit kommer alla arbetarna att dö. Du har möjlighet att byta bana på vagnen så att de inte hamnar vid stupet, men då så kommer en arbetare som står och jobbar på spåret bli överkörd. Du kan alltså välja mellan att vara passiv och låta tre arbetare dö eller att genom aktiv handling döda en arbetare.

Detta är ett problem som dyker upp i en mängd olika former inom moralfilosofin och som jag personligen tycker är ganska ointressant. Meningen i det här fallet var att vi skulle bli övertygade om den rättighetsbaserade moralfilosofins överlägsenhet, vi skulle inse att det var fel att ändra riktning på spåret för att man aldrig får skada en annan människa aktivt. Då är alltså att passivt låta tre liv gå till spillo att föredra. Detta förklara den Smarta killen™ mycket pedagogiskt för mig. Jag, som diskuterat samma frågeställning cirka 100 ggr förut, tyckte inte riktigt att frågan om ansvar var så enkel, för jag menar att det i ett fall som detta är en lika aktiv handling att inte göra något. Men eftersom vi skulle argumentera emot att dra i spaken så menade jag att man kunde argumentera för att det skulle skapa en väldig osäkerhet för de andra arbetarna på järnvägen om de visste om att det kunde bli offrade på det sättet när det inträffade en olycka. Då sa den Smarta killen™: ”men det där är ju fel, det är ju det utilitaristiska argumentet*, så ska vi inte argumentera” och så hade han ett lätt överlägset leende som med all önskvärd tydlighet visade att ja helt enkelt inte förstått frågan och eftersom det var han som författat frågorna så hade han givetvis tolkningsföreträde.

Utilitarism är en moralfilosofi som bygger på att man ska maximera lyckan i världen. I det här exemplet så kan man antingen anföra det utilitaristiska argumentet om lyckomaximering såsom jag gjorde emot att dra i spaken men det hade också varit en utilitaristisk argumentation att mena att man ska dra i spaken för att fler människor överlever då. Inget av dessa är rätt eller fel, det beror bara på hur man applicerar principen. Men den här killen tyckte inte att vi skulle argumentera emot att dra i den jävla spaken på det sätt vi föredrog utan tyckte att vi skulle argumentera för rättighetsmoral, vilket alltså i fallet är att man anser att det är värre att aktivt döda en person än att passivt låta tre dö. Han kunde verkligen inte ta in detta att jag kunde argumentera för samma ståndpunkt som han hade själv ur ett perspektiv som han inte gillade. Han upprepade om och om igen att vi i vår grupp minsann inte skulle vara utilitarister utan rättighetsmoralister även om det faktiskt gick alldeles utmärkt att argumentera emot att dra i spaken ur båda perspektiv. Efter ett tag så blev jag så jävla förbannad att jag rakt ut sa att han inte tog mina argument på allvar och att jag tyckte att han förminskade mig. Då bad han efter ett tag om ursäkt men var inte längre intresserad av att diskutera frågan.

Lite senare under mötet så satt jag tillsammans med en annan tjej för att diskutera ett annat liknande problem som jag inte kommer ihåg nu. Hon var inte så väldigt insatt i dessa frågeställningar eller i filosofi så jag försökte att förklara vilka olika angreppsvinklar man kan ha (som jag känner till alltså). Jag var väldigt tydlig med att förklara när jag gav uttryck för mina egna åsikter och när jag förklarade filosofiska inriktningar. Sen kom den Smarta killen™ och skulle ”förklara” men det enda han gjorde var att totalt köra över henne med sina egna perspektiv och åsikter och undanhöll perspektiv som han tyckte var fel. Och hon lyssnade och nickade för han lät ju så himla smart och intelligent och så fort hon hade en invändning så kom han med svar. Jag försökte flika in lite men då avvisade han mig genom att säga att det ”inte är det frågan handlar om” eller att det jag sa var ”utilitaristiskt” och alltså fel (han hade gjort gaska klart vad han tyckte om utilitarism innan utan att göra något seriöst försök att förklara vad det innebär).

När jag försökte påtala att världen är en aning mer komplex än vad som avslöjas i exemplen han angav så viftade han bort mig. Det var väldigt uppenbart att han valde simpla exempel för att kunna använda sina hjärnmuskler för att få alla att ”inse” att hans ide om hur man skulle agera, och således också hans politiska idéer, var de ”rätta”. När jag påtalade de invändningar som faktiskt finns mot hans idéer som avvisade han dem genomgående som utilitarism eller socialism.

Den här killen var smart men han var totalt oförmögen att använda sin smarthet på ett vettigt sätt. Han ville inte diskutera med någon som faktiskt hade motargument, han ville bara ha den typen av diskussioner där han var förberedd och kunde använda sin egenhändigt utvalda frågeställning till att bearbeta folk som inte har så stor erfarenhet av liknande problem. Han valde medvetet simpla exempel för att få sin politiska ståndpunkt att verka lättare att applicera än vad den faktiskt är i verkliga världen. Och när jag ifrågasatte hans perspektiv blev jag utsatt för idel härskartekniker.

Jag har så svårt för människor som är smarta men som inte är intresserade av att ha utbyte med andra människor utan bara vill proppa dem fulla med sina egna perspektiv på saker och ting. Det är en sak att försöka sig på det han gjorde mot en person som redan är insatt, redan känner till begreppen och redan har hört exemplen. Det är en helt annan sak att göra det mot någon som själv sagt att hen inte är så politiskt insatt, som själv sagt att hen inte förstår vissa frågeställningar eller ord eller vad de har med politik att göra. I en sådan situation tycker jag att det är direkt omoraliskt att bara köra på som man skulle ha gjort mot en som hade koll, då ger man ingen chans till djupare förståelse eller eget tänkande utan skapar en bild av att det finns ett rätt sätt att tänka på, en bild som man lyckas skapa eftersom man anses vara smart.

Men att vara smart betyder inte att man har rätt. Det finns en massa smarta människor i världen som tänker helt annorlunda, som är på varsin ände av den politiska skalan. Att inte låtsas om detta fast man vet det och därmed skapa en bild av att de alternativ man har när de gäller sätt att tänka på är mindre än den faktiskt är, det tycker jag är riktigt taskigt. Att på det sättet utnyttja sitt intellektuella övertag för att få folk att rakt av köpa ens egen doktrin, det är så fel. Och framförallt så är det ju lite märkligt, för om man nu är säker på att ens eget sätt att tänka är det rimligaste så borde ju de som presenteras för alternativet och argumenten också välja samma väg. Och om de nu inte gör det så vill man väl inte tvinga in dem på sitt eget spår genom att undanhålla information, speciellt inte om man är en hårdnackad liberal som tycker att alla ska få göra som de vill.