Kategori: Politik

Hur många bryr sig egentligen?

Inget aktivt beslut ledde till att jag slutade raka mig, det bara blev så. Mest av allt handlade det om pur lathet vilket jag tycker är ett utmärkt skäl; det största problemet med alla skönhetsrutiner som körs ner i våra halsar är den energi och tid det tar från andra saker man anser roligare. Jag orkade helt enkelt inte raka mig, sedan blev det för långt för att det skulle vara lönt att ta tag i saken igen, för det blir ju bara jobbigare ju längre tiden går och håret blir. För ett år sedan hade min hårväxt nu varit otänkbar, nu känns den helt bekväm.

Men det är inte utan att jag känner en smula ångest över om jag mot förmodan skulle få till ett ligg inom en vettig framtid. Det finns ju tyvärr en mängd killar som tycker att vildvuxet hår är äckligt. De kanske aldrig tidigare har sett en tjej med långt hår på benen, det är ju inte helt ovanligt att folk ser det som något slags perverst undantag från naturtillståndet.

Jag önskar att jag hade självförtroende nog att tänka att den kille som har något att invända mot min hårväxt kan dra åt skogen, men det har jag inte. Jag skulle tycka att det var väldigt jobbigt att få nobben eller anses som äcklig på grund av min hårväxt. Etter värre om någon skulle betrakta sig själv som ”lurad” eller dylikt. Jag undrar lite över detta, hur vanligt är det egentligen att män bryr sig och tycker att det är avtändande med naturlig hårväxt? Jag utgår från att de flesta inte bryr sig så mycket om de är kära, men om det handlar om sex rakt av. Är det en viktig grej då?

Lyteskomik.

Detta är lyteskomik (ser det fan som ett lyte att vara moderat, speciellt en moderat som tycker denna kampanj är vettig) när den är som bäst. En liten intervju med Hedvig Anderson, som är kommunikationschef på Moderaterna, om deras nya Vi älskar människor-kampanj som jag skrivit om här. På frågan om Moderaterna inte även värnar om barn eftersom de inte sagt något uttryckligt om det så svarar Anderson:

Självklart gör vi det, jag ser inte hur det ena skulle utesluta det andra. Vi värnar främst om ordning och reda i ekonomin och arbetslinjen vilket skapar frihet för människor. Det är ett slags kärlek. Självklart värnar vi om barn också.

Så jävla bra med Moderaterna alltså. De gillar verkligen allt! Så jävla omodernt detta fokus vid vad partierna gör och hur det påverkar människorna de styr över, det viktiga är ju liksom andan som sakerna görs i!

Mansrollen.

Rörande denna Real men don’t buy girls-kampanj som går runt på lite olika ställen just så är jag kluven.

Å ena sidan håller jag helt med Emilie om att den knappast är särskilt fräsch ur ett könsrollsperspektiv. Att man har valt att dra fjoll-kortet istället för att ta upp de problem som uppstår inom trafficking och sexhandel. En riktig man ligger gratis, punkt slut liksom. Å andra sidan så kan jag bli lite fundersam kring hur man ska prioritera att det blir ”rätt” ur ett könsrollsperspektiv mot effekten i situationer som dessa. Om denna kampanj fungerar, vilket jag absolut inte utesluter att den gör, så skulle jag nog tycka att det var värt det.

Om man istället gjorde en kampanj om hur synd det är om prostituerade så tror jag att det skulle vara svårt att nå ut till folk helt enkelt för att det blir väldigt lätt att tänka: ”men inte de jag går till” eller att det bara är överdrivet. Men att anspela på hederliga könsroller funkar ju för att sälja det mesta och då borde det ju också funka för att sälja avståndstagande från prostitution.

Jag tror inte vi kommer komma ifrån detta med att ha en mansroll på otroligt länge, och då har jag hellre en mansroll som bygger på att man är lugn, ansvarstagande och har konsensuellt sex än en som bygger på våldsamhet och att behandla kvinnor som objekt.

Jag ber om självrannsakan.

Vaccineringen mot svininfluensan räddade alltså enbart sex liv. Det är inte mycket, speciellt inte i proportion till att betydligt fler brukar stryka med i den vanliga influensan årligen. Människor har blivit skadade av vaccinet, till exempel fått narkolepsi, och hela historian har kostat stora summor pengar och tagit resurser från den reguljära sjukvården.

Jag kommer ihåg hur sura folk var när jag inte vill vaccinera mig på grund av just detta; att svininfluensen knappast var något hot mot gemene man och att min vaccination bara skulle bidra till att göra läkemedelsföretagens fickor fetare och bidra till den allmänna hysterin. Det finns få saker jag tycker så illa om som masshysteri. Framförallt mina föräldrar tyckte att jag var oerhört fånig och en foliehatt. Jag vägrade följa med när resten av familjen vaccinerades, något jag är glad för att jag upprätthöll nu. Inte för att jag tror att jag hade blivit drabbad av någon hemsk biverkning eller att mitt beslut gjorde någon skillnad i samhällsdiskursen utan helt enkelt för att det känns bra att omsätta sina värderingar i praktisk handling.

Nåväl, det visade sig ju att jag hade rätt till slut. Det är dock inte bara en lycklig slump att jag lyckades träffa rätt i handling utan baserade sig på att jag faktiskt läst mig in en aning på ämnet. Det blandat med en allmän motvilja mot alla former av masshysteri och ogenomtänkta satsningar gjorde att jag fattade det beslutet. Vetskapen att jag hade rätt hela tiden är tillfredsställande. En så kallad egoboost för mitt kritiska tänkande.

Vad som  är tråkigt när sådana här historier uppdagas är att personerna som tyckt att de skeptiska håller på med en massa fjantiga konspirationsteorier nästan aldrig uppmärksammar att vi faktiskt hade rätt i efterhand, ty i deras huvuden har det redan gått till historien. När det nu uppdagas att massvaccineringen var en otrolig miss så ses det som ett förargligt misstag, att folk påpekade att det kunde vara så redan då har glömts bort. Jag tror absolut inte att man mamma som blev så besviken när jag vägrade följa med resten av familjen till vårdcentralen eller min pappa som tyckte att jag var fånig kommer att på egen hand inse att de faktiskt hade fel och jag rätt. Jag tror inte att de minns att de pushade mig till att ta sprutan som ju faktiskt kunde ha gett mig narkolepsi men som uppenbarligen inte skulle ha räddat mitt liv.

Jag menar givetvis inte att de ville mig illa genom sitt agerande, däremot tycker jag att det finns en viktig lärdom att dra. Den att det är jävligt lätt att förlöjliga folk som är skeptiska mot hur saker och ting ordnas i samhället. Det är desto svårare att i efterhand dra sig till minnes vilka motargument man stötte på och hur man hanterade dem. I en sådan situation tycker jag att det är på sin plats att fundera lite över hur man bemötte motargumenten mot vaccinering då och hur man skulle betrakta desamma idag.

Visst kommer det alltid finnas någon som är skeptisk mot vad som än hittas på och bara för att någon av dem råkar träffa rätt betyder inte det att de var värda att lyssna på. Det är dock en viss skillnad på enskilda bråkstakar och en så stor mängd människor som opponerade sig emot vaccineringarna med faktiska argument. Jag menar inte att anklaga de som var positiva till vaccinering, på det stora hela ligger felet hos de bestämmande som var inkapabla att fatta ett vettigt beslut. Däremot så ber jag er rannsaka er själva: vad tänkte ni om vaccineringen? Genomförde ni den och i så fall varför? Stötte ni på några motargument och hur hanterade ni dem? Hur ställde ni er till alla de personer som vände sig emot projektet?

Tre artiklar.

Här är tre väldigt aktuella texter jag tycker att ni ska läsa idag.

  1. Jan Guillos utmärkta artikel om fallet Quick. Han har ju som bekant fått resning i alla de fall han begärt resning i, och kommer troligen bli friad i alla. Det har kommit fram att bevismaterial manipulerats, bland annat har en film manipulerats så att det framstår som att han känner igen sig på en plats han i själva verket inte känner igen sig alls på och visste en massa om mordet när han i själva verket gjorde många felsägelser. Detta är såklart en otroligt rättsröta som klarats upp endast på grund av journalisten Hannes Råstams envisa arbete. Det säger onekligen en del om människor att vi är så ivriga att få någon fälld för brott av denna typ att till och med professionella jurister underlåter att göra sitt jobb ordentligt. Jag tycker att det är otroligt angeläget att lyfta upp denna historia eftersom människor har en tendens att ha otrolig tilltro till vårt rättssystem, vilket kanske inte alltid är helt berättigat.
  2. Denna text om svensk lobbying skriven av dokumentärfilmaren bakom Bananas!* Fredrik Gertten. Som bekant så blev han stämd av Dole för filmen, en process som var lång och kostsam. Även om Dole slutligen drog sig ur så är det ett stort yttrandefrihetsproblem när företag har så stor makt över ordet. Han beskriver att Sverige är den åttonde största marknaden för pr i världen, men att den till skillnad från i USA saknar adekvat reglering. Visserligen har vi inte ofoget att stämma folk åt höger och vänster men lobbyister har ett enormt inflytande på våra politiker och medier. Detta är otroligt angeläget ty ett samhälle där den med pengar också har makt över vad som yttras och den politiska agendan kommer i allt för hög grad påverkas av företagens intressen snarare är folkets.
  3. Och sist men inte minst denna artikel om arbetslinjen och att den helt enkelt inte har fungerat såsom önskat. Att den inte har fungerat betyder att den inte har lett till fler jobb, för den som undrar.

Seså. Läs nu detta och känn er upplysta.

Det handlar om hur tvångsmässigt det är.

För ett tag sen fick jag en förfrågan från Ingrid.

Skulle inte du kunna skriva ett inlägg om skillnaden mellan att göra sig fin med hjälp av smink och kläder, och att göra sig fin genom att träna/banta/operera sig?

Efter alla dessa himla Blondinbella-skandaler (!) så saknar jag någon som resonerar kring varför alla tycker det är så himla fel att vilja vara smal men inte att lägga tusentals kronor på smink och kläder, att åma sig framför spegeln i jakt på bekräftelse? Alltså, jag fattar ju att ingen har rätt att kommentera på Blondinbellas kropp (och nej jag tycker inte att hon är tjock) men hälften av hennes inlägg handlar om karriär och andra halvan om utseende i form av smik och kläder – varför är det ok men inte smalhet?

Detta är en fråga som man får ofta när man är idealkritisk. Varför är det okej att sminka sig eller fixa håret men inte att operera sig eller banta? Jag vill börja med att påpeka att jag tycker att alla ska få göra vad de vill med sin egen kropp. Däremot stämmer det absolut att jag ofta ser operationer och bantning som mer problematiskt än till exempel smink när det kommer till personens eget väl och ve.

För mig handlar det inte så mycket om hur man går tillväga för att förändra sitt utseende, det viktiga är hur man förhåller sig till det. Allt handlar om hur mycket tid, pengar och välbefinnande man är beredd att lägga på sin utsida. Om hur mycket man är beredd att lida. En person som tvingar sig ut i löpspåret med stor möda varje dag för att bli smal har ett mer ansträngt förhållande till sin kropp än den som tycker att träningen är kul, även om det primära skälet är att se bra ut. Samma sak med en människa som tvångsmässigt sminkar sig så fort hen ska utanför dörren i jämförelse med en person som sminkar sig lite då och då när hen vill känna sig extra fin.

Alla gör såklart sina egna avvägningar om vad som är ett värt pris att betala för att se bra ut och inte. Jag skulle personligen aldrig lägga den tiden och den summan pengar på mitt utseende som Blondinbella gör, men jag inbillar mig att Blondinbella ser pysslet med utsidan som avkoppling också. Jag upplever det inte som tvångsmässigt från hennes sida.

Sen finns det sådana dagar där man verkligen känner att man ser ut som skit. Jag brukar för det mesta hantera det genom att hålla mig borta från speglar, andra piffar till sig extra mycket. Det är inget problem tycker jag. Det är när missnöjet med det egna utseendet och kravet att se bra ut tar över ens liv och hindrar en från att göra saker man vill eller tar orimligt mycket tid i anspråk som jag tycker att man har problem.

Om vi nu applicerar samma resonemang på operation så kan jag väl säga som så, att visst finns det operationer som jag tycker är ”okej”. Om man mår väldigt dåligt över en detalj i utseendet och kan må mycket bättre om man förändrar det så tycker jag att man ska göra det. Men allt handlar om avvägningar, om man utsätter sin kropp för stora påfrestningar på grund av operationer så borde man kanske välja en annan väg till kroppsnöjdhet.

Jag hade nog inte varit nöjd med min kropp om jag plötsligt blivit fet, jag hade nog velat gå ner de kilona igen. Jag är inte heller 100% nöjd med mitt utseende i dagsläget men har gjort avvägningen att jag helt enkelt finner det alldeles för jobbigt att gå omkring och funderar på vad jag stoppar i munnen hela tiden. Jag insåg att jag skulle lida alldeles för mycket om jag ville ha en idealkropp. Den bästa lösningen blev alltså att acceptera mig själv som jag ser ut.

Jag har svårt att tro att människor som genomgår operation efter operation, har testat alla dieter som finns och som köper skönhetsprodukter för tusentals kronor i månaden mår bra. De är ofta ute efter ett utseende som inte går att uppnå och den strävan kräver mycket tid, pengar, smärta och ibland även att man utsätter sin kropp för fara. I en sådan situation tycker jag att det är mycket rimligare att chilla ner lite på kraven på sig själv istället för att försöka uppnå sina ideal. Samma sak tycker jag om en person som lägger en timme framför spegeln innan hen lämnar huset.

Det handlar alltså inte om metoderna i sig utan om hur tvångsmässigt det är. Däremot skulle jag säga att operationer och bantning oftare hamnar inom ramen för vad jag skulle kalla osunt helt enkelt för att det per automatik innebär större ingrepp. Att sätta på lite mascara kan aldrig jämföras med att spruta in ett nervgift i sina rynkor. Men jag anser att alla ingrepp i utseendet kan göras på ett sunt och ett osunt sätt.

Bortskämdhet.

Ofta när välfärd diskuteras så kommer folk med argumentet att någon är bortskämd eller att vi i Sverige trots allt har det bra om man jämför internationellt. Till exempel i fråga om föräldraledighet så snackas det ofta om hur otroligt lyxigt det svenska systemet är med lång föräldraledighet och relativt bra och tillgänglig förskola. Samma sak när feminister vill förbättra saker i Sverige och folk medger att visst, det vore en förbättring om vi gjorde så men tänk på de länder där man har det värre.

Men inte ska man väl jämföra med dem som har det sämst, man ska ju jämföra med det bästa möjliga som går att uppnå efter våra förutsättningar. Det är helt jävla irrelevant om någon på något annat ställa har det värre, det viktiga är att man alltid jobbar för förbättring, överallt.

Visst kan detta argument ha en viss bäring på ett personligt plan när det gäller att man inte ska grotta ner sig i självömkande, men på ett samhällsplan är det ett fullkomligt värdelöst argument.

Ärligt talat har jag svårt att se en person som bortskämd för att hen vill ha tid hemma med sina barn, en fungerande förskola, sjukvård, sjukförsäkring och så vidare. Allt detta är saker som samhället kan leverera och därför också något vi kan kräva. Sedan kan man vara emot det av andra skäl, men att folk som vill ha det är bortskämda är banne mig ett tunt argument. För varför skulle man inte ständigt sträva efter förbättring? Varför ska man nöja sig med ett halvbra samhälle när man kan ha ett ännu bättre?

Skillnaden.

Hanna Fridén har skrivit ett inlägg där hon går ut till försvar mot Amanda Schulmans inlägg om att hon tycker att en kvinna såg bättre ut innan en viktminskning. Hon tycker visst att det är motiverat att kommentera kroppen i sammanhanget eftersom den har figurerat i ett sammanhang som rör sig om viktminskning och påpekar att hon dessutom har gjort det själv, i det här inlägget.

Jag håller med henne till viss del. Det är mer berättigat att kommentera kroppar när de figurerar i sammanhang som dessa än det är att kommentera t.ex. Blondinbellas bikinibilder. Skillnaden på Fridéns och Schulmans inlägg var dock otroligt stor. Fridén skrev om det ur en helt annan vinkel, hon ifrågasatte idealet som artiklar som dessa sprider. Den här iden om att man blir så mycket lyckligare bara man går ner i vikt. Fridén har totalt fokus på att Aftonbladet borde sluta hypa kroppar som kan vara minst lika ohälsosamma som några ”extrakilon”. Detta motiverar hon med att det är ett hälsoproblem att många tjejer hetsar med vikten och är underviktiga.

Men Schulman skriver något helt annat. Hon attackerar den här tjejens kropp mer direkt. Hon skriver inget om att det är dåligt med reklam för viktminskning, inget om att det är ett hälsofara, ingen idealdebatt. Hon skriver bara att hon tycker att tjejen på bilden har en ful kropp. Sen var det inget mer. Hon skriver inte att hon tycker att det är fel med dieter, bara att det är fel när det är för att uppnå detta specifika ideal.

Det är detta jag stör mig på med idealkritik som den Schulman levererar. Hon lägger fortfarande totalt fokus på hur personen ifråga ser ut istället för att tala om det negativa i att vi ständigt möts av bilder som dessa. Hon är mer intresserad av att kritisera den specifika kroppen än tidningen som lyfter fram den som något eftersträvansvärt för gemene man.

Jag skulle inte bli arg på Schulman om hon skrivit att hon tycker att Aftonbladet sprider ett osunt ideal, däremot tycker jag inte om att hon skriver att den här kvinnan kropp är ful. Det finns inget idealkritiskt i att säga: ”dieter, visst, men inte för att uppnå det här resultatet”. Det är bara att återigen sätta kvinnan kropp i fokus för problembeskrivningen och inte den bransch som tjänar åtskilliga miljoner på att dessa ideal upprätthålls.

Frågestund för inspirationen. Frågor om politik och feminism mottages tacksamt!

Eftersom jag varit så sjukt oinspirerad på sista tiden så tänkte jag att det skulle vara på sin plats med frågestund, så jag har något att skriva om. Ställ gärna frågor om politik och feminism, sånt är alltid kul att svara på. Dessutom får jag en massa sådana frågor redan som det är men kommer mig aldrig för att svara på dem, så om du ställt en innan: ställ den igen.

Nu får ni ställa en massa spännande frågor så jag kan ge er spännande svar så att den här bloggen blir lite kvalitativ igen! Dumma frågor är också bra för då kan jag bli lite sur och få upp glöden igen.

Tar någon detta på allvar?

Moderaternas nya reklamkampanj är ju fan i mig helt otrolig. ”Vi älskar människor” heter den. Den bygger på att man ska pryda sig facebookbild med en knapp där budskapet står skrivet. Den förklaras såhär:

Människan är utgångspunkten för nya Moderaternas politik. Människan besitter en inre förmåga att utvecklas men behöver frihet för att denna förmåga ska komma till sin rätt. Med friheten kommer också rätten att få vara sig själv, ansvaret för sina egna val och kravet att respektera andra människors sätt att vara.
Våra ambitioner för Sverige är full sysselsättning, sammanhållning och internationell solidaritet. Genom en stark arbetslinje och ordning och reda i ekonomin kan alla människor delta och komma till sin rätt. På så sätt skapar vi tillsammans ett tryggt samhälle med en god välfärd.
Med din hjälp vill vi fortsätta att göra vårt land ännu bättre. Som medlem i Moderaterna bidrar du till ett friare, tryggare och mänskligare Sverige.

Att jag tycker att detta är äckligt skitsnack gör väl knappast någon förvånad och det är väl egentligen helt i sin ordning att man som meningsmotståndare inte samtycker med den politiska propaganda som Moderaterna driver. Men det jag undrar, det är om någon enda människa utom de som ligger bakom kampanjen faktiskt använder denna badge seriöst. Har ni sett en enda?