Idag strejkar en massa människor som jobbar med kollektivtrafiken i Bryssel, och gud vad det klagas! Det är såklart skitjobbigt när tunnelbanorna inte går som dem ska, men herregud, det är väl inte mer än rätt att de går ut i strejk om deras arbetsvillkor är kassa.
Jag känner verkligen att de tär helt okej att offra en del av sin bekvämlighet för att de ska kunna kräva sina rättigheter. Så det så!
Det här är den typen av historia som är för absurd för att man riktigt ska palla. En man som saknar båda sina ben har alltså fatt avslag på sin ansökan om permobil eftersom man inte kan säga säkert att skadan kommer vara bestående. Nejnej, grisar kan börja flyga och ben kan växa ut igen. Så jävla löjligt och fel.
Detta i samma veva som kommuner kräver att man ska skapa strålningsfria zoner för att vissa säger sig lida av det högst imaginära tillståndet elallergi. Lite kan jag väl känna att det finns större anledning att bistå folk som bevisligen har förlorat kroppsdelen benen än människor som tror sig lida av en allergi som inte lyckats bevisas trots en stor mängd studier på området. Kan inte folk bara ta sitt förnuft till fånga?
När jag var en sisådär 16 hade jag sex med en kille som jag träffade på tunnelbanan. Det var skyddat och det var bara en enstaka gång. Det fann inget som pekade på att den här killen skulle ha någon smitta. Ändå gick jag omkring och var rädd för att ha blivit smittad med HIV i ett halvår, tills jag gick till ungdomsmottagningen och testade mig. Jag var ren, såklart, och hade gått omkring och haft ångest ett halvår helt i onödan och fullständigt omotiverat. Varför? Jag har aldrig oroat mig på samma sätt kring livmoderhalscancer eller hepatit.
HIV är en av de mest mytomspunna sjukdomarna som finns i vårat samhälle, detta trots att den varken är särskilt farlig eller smittsam. Visst är det hemskt med HIV och det är ett stort problem i många länder, men i västvärlden kan man leva ett gott liv trots att man har HIV. Det finns bromsmediciner som funkar väldigt bra om smittan upptäcks i tid. Smittsamheten överdrivs ofta; risken för att HIV överförs från en man till en kvinna vid skyddat konsensuellt vaginalsex är ungefär 0,03 %, tvärtom är risken ännu mindre.
En vän till mig har en pappa som har HIV. När hen var liten så berättade hen för sina klasskamrater om sin pappas sjukdom, och när hen sedan hade kalas så var det flera som inte fick komma för sina föräldrar. De var rädda för att barnen skulle bli smittade på något mystiskt sätt. Nu var detta i alla fall en tio år sedan, men jag vågar ändå hävda att okunskapen rörande HIV ofta är stor. Även om många människor vet att smittan bara kan överföras sexuellt, via kanyler eller blodtransfusion så finns ändå den där rädslan för att ta kontakt med människor med HIV. Man vill inte kramas, inte skaka hand, inte vara nära ”den sjuka”.
Jag tror att mytbildningen kring HIV lever kvar till stor del på grund av att många använder sig av den för att få människor att skydda sig sexuellt. Jag minns i alla fall HIV som den hägrande stjärnan på könssjukdomshimlen under sexualkunskapen. Visst kunde man få klamydia och bli gravid, men allt detta gick ju att åtgärda. HIV, däremot, var obotbart. Det finns gott om andra könssjukdomar som också är väldigt jobbiga och svåra att bota eller obotbara, till exempel hepatit. Ändå är det HIV som får stå för det starka argumentet, det där man absolut inte vill råka ut för. Myten kring HIV utnyttjas. Det är visserligen till ett gott ändamål, men det förstärker ändå den syn som finns på HIV i samhället. Den syn som lever kvar från en tid när det kallades för ”bögcancer”, när man trodde att det bara var knarkare och homosexuella som fick det.
Om vi vill att stigmatiserandet av människor med HIV ska upphöra så måste vi sluta använda det som skräckexempel i var och varannan kampanj för preventivmedel. Vi måste sluta prata om det som det värsta som kan hända. För att reproducera en myt och ett socialt stigma är något negativt, oavsett hur nobelt syftet till de är.
Jag tror inte heller att stigmatiseringen löser problemet. Då HIV målas upp som något som ”andra” människor har så tar de flesta inte risken för att smittas på allvar. Stigmatisering skapar en speciell bild av hur en person med HIV är, och om en person inte stämmer in i den bilden tänker man att det inte är någon risk. Det kan även förvärra saken genom att skapa ett motstånd hos människor att gå och testa sig och att berätta om eventuell smitta. Man kan inte bara berätta för folk och förvänta sig att dem ska vara lugna med det, istället är det något man måste hålla hemligt.
Min kompis pappa kommer inte dö av Aids, han lider av en annan betydligt mer allvarlig och mer långt gången sjukdom. Ändå är det HIV:n som är den sociala lasten, det som får folk att reagera och titta medlidande. Det som är svårt att berätta. Det är det som får föräldrar att tvinga sina barn att stanna hemma. Är det inte jävligt dumt att vi lever i ett samhälle där en sjukdom som liksom inte behöver vara livsavgörande blir det bara på grund av att människor saknar kunskap och använder vissa myter för att sprida sitt budskap. Så otroligt mycket lidande skapas bara ur okunskap, ur att människor inte vet bättre. Därför är det jävligt viktigt att det tas på allvar och att man faktiskt på riktigt försöker tvätta bort stigmat.
Idag är det internationella Aidsdagen och jag tycker att alla ska ägna en tanke åt det, skriva ett inlägg eller uppmärksamma någon i sin omgivning om det. För det är så jävla viktigt och det är så jävla onödigt. Dels sjukdomen i sig, men också det enorma stigma som finn runt den.
Jag rekommenderar er alla att läsa min feministskola som ligger uppe här. Jag är ovanligt nöjd med denna faktiskt. Men oavsett: kom med kritik. Både rörande språk och innehåll.
Den här debattartikeln var ju bannemig inget annat är djupt upprörande. Någon moderatpolitiker tycker att riksdagslademöter ska få behålla lönen de hade från yrket innan i riksdagen med ett tillägg på 5000 kronor. Det är tydligen ett ”problem” att nuvarande lönesättning är attraktivt för vissa men oattraktiv för andra, det vill säga är attraktiv för personer som har en inkomst som ligger under 52000 i månaden.
Jag har faktiskt väldigt svårt att se det som problematiskt att vissa sänker sin inkomst när de kommer in i riksdagen. Politik ska man ägna sig åt för att man brinner för det, inte för att det ger 5000 extra i månaden. Dessutom har jag svårt att tänka mig att någon eventuell kandidat skulle uppfattar 57000 kronor som lite pengar. Möjligtvis en normallön eller lite mindre än det man brukar ha, men det är fan inte lite. Tycker man det så ska man inte syssla med politik över huvud taget, det är min ärliga åsikt i frågan.
Jag tycker att lönen för de som sitter i riksdagen ska sänkas drastiskt, för alla. Om vissa då finner det mindre attraktivt för att de sänker sin lön, synd. Då får de väl helt enkelt strunta i politiken. Jag förstår absolut inte varför det ska vara en rättighet att få behålla samma lön, och mer än så, när man hamnar i riksdagen. Och om man annars har en lön på mer än en halv miljon om året och inte kan tänka sig att sänka sin levnadsstandard för att förändra saker i samhället, då borde man inte syssla med politik.
Nu när man börjat gräva i Breiviks förflutna, såsom sig bör, så har det kommit fram att det finns skälv för misstanke om att han utsattes för övergrepp i sin barndom. Tydligen så ska en psykolog som träffade honom ha slagit larm, men ingenting skedde.
Det är helt i sin ordning att det sker en utredning kring Breiviks psykiska hälsa, men jag ser en stor risk att detta kommer utveckla sin till ett rakt sjukdomsförklarande av honom, vilket kommer göra det svårare att sätta hans handlingar i kontext.
För att en person ska göra det som Breivik gjorde krävs det mer än att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn. Det krävs också att man lever i ett visst slags samhälle, ett samhälle där vissa tankar får luft under vingarna, där de accepteras och sprids. Visst är det bekvämt att reducera det till enskilda personers ondska och missförhållanden som råder i enskilda hem, för då behöver vi inte tänka på samhället. Då räcker det med att säga: ”gud vad hemskt”, sedan är vi fria från ansvar.
Jag vill påminna om att det Breivik gjorde inte var ett vansinnesdåd. Det hade planerats under flera år, ett mycket långt manifest hade skrivits till förklaring, idéerna hade dessutom stötts och blötts med andra likasinnade. Även om själva planen inte blev visad innan det skedde så fanns det många människor som visade uppskattning för hans idéer.
Breivik var kanske djupt psykiskt störd, men han var inte galen, han var inte vansinnig. Han var mycket organiserad i sitt utförande och han var övertygad om sin sak. Han var inte empatilös, han insåg ju själv att han skulle bli tvungen att äta anabola för att kunna utföra det han gjorde utan att bli tvungen att sluta på grund av medlidande.
De personer som ägnar sig åt islamistisk terrorism har säkert också blivit utsatta för hemska saker under sin barndom, men ingen gör någon psykologisk analys på dem. Istället så beskrivs de som en homogen grupp som liksom rör sig som en amöba. Men när en person som vi inte kan applicera vårat vanliga ”vi och dom”-tänkande på till en början gör något så gör vi allt för att hitta den där komponenten, den som skiljer honom från mängden.
Innan ni början analysera, förklara och rentav ursäkt Breiviks dåd med det han eventuellt blivit utsatt för som liten så ber jag er att tänka på de andra faktorer som påverkat honom. För de har också med saken att göra, jag lovar.
Vissa ord är laddade, så är det bara. Det passar sig liksom inte för en politiker att säga hora, slampa, blatte eller neger. Nej, man kan och bör inte förbjuda ord, men man kan absolut skapa debatt kring vilka ord som vittnar om vilken människosyn.
Så när människor som jobbar som politiker för ett av Sveriges åtta riksdagspartier säger ”neger”, ett ord som har sitt ursprung i slavhandeln, då tycker jag absolut att man ska reagera.
Och ord har en laddning som sträcker sig bortom vem de används av och varför. Vissa ord har blivit laddade av århundranden av våld och förtryck, det är inte enbart en fråga om någons personliga åsikt, det sitter djupare än så, i det kollektiva medvetna.
Man kan alltid tala om att orden ska tas tillbaka, men tillbakatagandet ska väl ändå ske av de personer som ordet faktiskt används om, och inte av vita, rasistiska politiker.
De här med ”hen”. Jag har otroligt svårt att se hur det kan vara så kontroversiellt. Det är ett jävla ord liksom, så kan folk inte bara slappna av.
Ordet har dels en ideologisk och politisk grund men det finns faktiskt också gott om praktiska skäl till att använda ordet hen som inte har något alls med genus eller feminism att göra, eller i alla fall väldigt lite.
Anledningar till att låta ”hen” ingå i ens vokabulär:
Jag säger aldrig ”hen” om namngivna personer, då säger jag alltid hon eller han. Men när man inte vet eller vill ange så lite information om en person som möjligt så är ju hen skitbra och praktiskt.
Att varannan s-väljare ar större förtroende för Reinfeldt än för Juholt borde ju vara en extremt negativ sak för moderaterna. Det innebär ju faktiskt att deras politik är så pissig att dessa människor inte är villiga att rösta på den trots att deras ledning är avgjort bättre. Det är ju ett otroligt dåligt betyg!
Det blir ju mer och mer uppenbart att människor inte röstar på Moderaterna för att de tror på deras politik, utan för att det inte finns några alternativ.