Kategori: Politik

Att vi har en intern debatt betyder inte att vi är splittrade.

Efter att jag och Hannah uttryckte våra meningsskiljaktigheter rörande feminismens grundtes har jag sett en del kommentarer som handlar om att vi feminister bråkar så mycket internt och att vi därför aldrig kommer komma framåt. Att vi är ”splittrade”, helt enkelt.

Tittade nyss in på Hannas blogg, när en sak slog mig…
Vill gärna nämna detta: Det har hänt förr: Oväsentligheter har splittrat grupper som i grunden har samma åsikter!

Jag vill för det första påpeka att jag inte upplever att jag och Hannah på något sätt är ”splittrade”. Jag håller med om Hannahs feministiska perspektiv och det ingår också i den feminism som jag tror på, jag bara anser inte att det är det absolut mest grundläggande för att man ska kunna kalla sig feminist. Jag håller med Hannah och en massa andra feminister om så otroligt mycket, men det vore väl fan tråkigt att skriva inlägg på inlägg om hur mycket jag håller med andra personer.

Sedan är det också som så att alla ideologier har ett behov av intern revidering. En ideologi kan liksom inte bli ”färdig”, den måste ständigt utvecklas och omdefinieras i takt med samhället. Feminism idag ser inte likadan ut som för 100 år sedan helt enkelt eftersom samma problem inte existerar. Därför är det jävligt viktigt att man ifrågasätter varandra även inom ideologin, då kan man utvecklas och slipa sina argument.

Feminister är liksom inte en homogen grupp, det finns en massa olika förgreningar och meningsskiljaktigheter. Och det är liksom också det jag gillar med feminismen, att vi har en massa olika perspektiv och åsikter men att vi kan vara kompisar och hålla med varandra i en massa saker ändå. Vi kan debattera och tycka jävligt olika utan att för den sakens skull bli ovänner.

Det absolut dummaste argumentet emot feminism jag har hört.

Okej. I typ förrgår fick jag alltså läsa det absolut i särklass dummaste agrumnetet mot feminism jag någonsin hört under det här inlägget. Så håll i er.

Om det fanns ett patriarkat så hade aldrig kvinnor fått rösträtt.

Historier om t.ex. ”sex-strejk” i antika grekland, hade heller aldrig existerat, om män inte hade brytt sig om sina kvinnor och deras vilja.

Alltså herregud. Detta är så otroligt korkat.

Det den här personen säger är alltså att patriarkatet inte existerar eftersom det finns exempel då män faktiskt har bytt sig om kvinnor och för att kvinnor har fått vissa rättigheter på senare tid (som ju föregåtts av ganska lång kamp).

För det första har väl ingen någonsin påstått att män skulle vara helt likgiltiga inför kvinnors intressen. Det är i alla fall inget jag känner igen som en feministisk tankegång.

Och det där med rösträtt. Det är ju som att säga att det inte finns något förtryck av svarta eftersom apartheid avskaffades. Vad som fick det systemet att komma till från första början vill han ju uppenbarligen inte tänka på.

Att kalla sig feminist och förneka att kvinnor förlorar mest på patriarkatet, det får jag faktiskt inte ihop.

Hannah har ifrågasatt min definition av feminism som lyder:

Att vara feminist är att tro att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor i samhället och att vilja göra något åt det.

Hon föreslår istället definitionen:

Att vara feminist är att vara medveten om att de normer kring kön, genus och sexualitet som existerar i vårt samhälle bygger på en patriarkal och heteronormativ tradition som begränsar allas levnadsutrymme, och att vilja arbeta för att förändra detta.

Det som Hannah skriver är absolut sant och i mitt feministiska perspektiv ingår absolut den aspeketen. Men jag tycker absolut att det grundläggande för att vara feminist är just det där med det strukturella förtrycket av kvinnor. Det heter FEMinism av en anledning liksom.

Målet för de flesta feminister är jämställdhet. Men feminismen är inte bara ett mål, utan ett försök att definiera vad som ligger i vägen för det målet. Det finns en massa saker som ligger i vägen för jämställdhet, och en av de sakerna är det strukturella förtrycket av kvinnor. Jag menar att det är här som feminismens absoluta grund ligger.

Sedan finns det inget som säger att det man gör som feminist inte kan inkludera att ta tag i diverse mansfrågor. Ofta flyter ju kvinno- och mansfrågorna ihop i varandra. Dessutom kan man ofta använda den könsanalys som man gör inom feminismen för att även analysera hur könsroller begränsar för män. Man kan även erkänna och lyfta upp de områden där män missgynnas.

Man att kalla sig feminist och inte tro att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor, det vill säga att kvinnor missgynnas mer i samhället i förhållande till män, det får jag faktiskt inte ihop alls. Det betyder inte att man tror att alla kvinnor har det sämre än alla män, eller att det inte finns något område där män inte missgynnas. Det betyder bara att man tror att patriarkatets största förlorare är kvinnorna.

Räcker det inte med att allt som är för tjejer är rosa med fjärilar och att allt som är för killar har bilar på sig.

Jag fattar verkligen inte det här. Om man säljer jeans för både killar och tjejer, varför kan man inte bara låta samma mått vara samma storlek för båda könen? En skillnad på tio centimeter i vidd beroende på om jeansen är för en kille eller tjej är väldigt mycket, speciellt om det är för barn.

Det finns så många andra sätt man kan särskilja tjejers och killas kläder på, måste man göra det i själva storleken? Räcker det inte med att allt som är för tjejer är rosa med fjärilar och att allt som är för killar har bilar på sig? Så jävla onödigt.

Dagens roligaste inlägg.

Dagens bästa blogginlägg måste ju vara detta av Viktor Barth-kron där han intervjuar sin kollega Simon som också har läst statsvetenskap som berättar att S faktiskt kan rasa till 0 procent, det enda som krävs är att samtliga väljare förlorar förtroenden för dem och inte röstar på dem. Underbar satir apropå denna artikel.

Att denna typ av nonsensjournalistik där nyheter görs av rena spekulationer ens produceras gör mig matt och irriterad. Ännu värre är ju om folk faktiskt tar det på allvar.

Sluta prata om det som om ni offrar er som Jesus på korset för att andra ska få syndernas förlåtelse.

Nu till ett ämne jag tycker är väldigt viktigt. Jag skrev ju innan lite kort om det här med att säga ”feministen i mig” och varför jag tycker att det låter så fel. Jag har fått många svar från folk som menar att man kämpar emot den här synen man har på t.ex. att rakade ben skulle vara snyggare för sin feministiska övertygelses skull.

Vägrar raka benen men slits med åsikten att rakat är finare. GAH! samma sak med kläder och smink. Och könsroller. Kan tycke det ser förjävligt ut med män i feminina kläder men kämpar med att sluta upp med det tramset.

Inte att det inte är en uppoffring ibland för så är det ju med all moral, ibland drabbas man av egoistiska eller barnsliga begär, men ett högre jag sätter stopp. Ibland vill jag bete mig illa, men en del av mig säger stopp osv. osv.

– Lady dahmer

Det är klart att man ibland gör det lite mer omständligt för sig själv genom att hålla fast vid vissa principer men jag tycker inte att man ska se det som en uppoffring. Det är inte så att jag lider för att uppnå något slags ”greater good”. Min övertygelse är att jag skulle må bättre om jag frigjorde mig från dessa ideal. Sedan tror jag också att det skapar ett bättre samhälle om folk slår sig fria från idealen, och det är såklart en bonus. Det är ändå i grund och botten en kamp jag för mot mina egna föreställningar för att jag ska kunna må bättre, bli tryggare i mig själv.

Frigörandet från ideal är som träning. Det är (ska inte vara) ingenting man gör för någon annan för att vara duktig utan något man gör för sig själv för att må bra. Även om det ibland är bekvämare att sätta sig i soffan och kolla på tv så betyder inte det att träningen är en uppoffring. Det är något man gör för att man förstår att man kommer må bättre i framtiden om man gör.

Lady Dahmer skrev för en tid sedan ett inlägg om att inte raka benen, att det inte var något hon gjorde bara för sin egen vinnings skull. Jag menar att det blir helt omöjligt ur ett feministsikt perspektiv att ha en viss livsstil bara för att den ska tjäna andra. Om man går dag ut och dag in och tvingar sig själva att leva på ett visst sätt, vad har man då vunnit? Absolut ingenting. Man har varken vunnit personligen och man har inte heller vunnit något åt samhället, för idéen med feminism är väl ändå inte att kvinnor ska lida utan att vi ska bli mer nöjda med våra liv. Jag tycker inte att man är en god feministisk förebild om man lider sig igenom allt det där man som feminist ”ska” göra.

Att jag inte rakar benen regelbundet, sminkar mig dagligen eller slutat banta beror inte på att jag tvingat mig själv till att sluta på grund av feministisk övertygelse. Det handlar om att jag på grund av min feministiska övertygelse har kunnat se anledningen till att jag innan har känt press på att ha släta ben och därför kunnat släppa den. Jag tvingar inte mig själv till något, jag analyserar världen och lever på ett sätt jag tycker känns bekvämt utifrån det jag vet. Det är ingen uppoffring, det är en mental träning som kan vara lite kämpig att ta sig igenom men som i slutändan ger personlig utdelning.

Jag tror inte att Lady Dahmer egentligen vill raka benen men tvingar sig själv till att inte göra det. Om det är så så tycker jag att det är sorgligt, men jag tror inte att det är så. Jag tror att anledningen till att hon inte rakar benen är för att hon har sett de strukturer som innan fått henne att göra det och därför frigjort sig från det mentala tvånget. Även om hon säkert ibland känner att det hade varit finare med rakade ben så vet hon varför hon känner så, och kan därför värja sig. Jag vägrar tro att Lady Dahmer skulle må bättre om hon gav efter för de där idealen och började raka benen.

Så jag vill helt enkelt uppmuntra till att börja snacka om den personliga vinningen i att bryta sig fri från idealen. Att man kan bli en lyckligare människa. Att man kan få fokusera på andra saker. Sluta prata om det som om det var en uppoffring ni gör för andra kvinnor, som om ni offrar er som Jesus på korset för att andra ska få syndernas förlåtelse. Den typen av martyrskap gör det nämligen jävligt oattraktivt att bryta mot normerna.

Jag är övertygad om att en lycklig och självsäker förälder är en mycket bättre förälder än en som drivs av en press att passa in i ett ideal om den perfekta mamman.

Lady Dahmer kritiserade mig angående mitt inlägg om Ebba von Sydows uttalande. Hon menar att det inte handlar om att vara en god mor, utan om att vara en god förälder och att Ebba säkert inte menade att skuldbelägga utan att uppmana till reflektion.

Jag tror säkert inte att Ebba menade illa, men det är sällan så i vårat samhälle att strukturer upprätthålls av folk med mening. För det mesta upprätthålls de av människor som menar väl eller i alla fall inget illa men som helt enkelt inte tänker så långt som man kanske borde ibland.

I sak håller jag med, det är viktigt att vara en bra förälder och i det ingår att vara en god förebild. Det är något jag tycker att man ska sträva efter när man har barn. Jag tycker också att det är sorgligt med vuxna människor som dessutom har barn som ägnar stora delar av sitt liv åt att vara snygga genom att till exempel banta konstant eller operera sig. Det är tråkigt eftersom det inte bara drabbar dem själva utan även familjen om de är för fixerade.

Vad jag däremot tycker är trist är att man istället för att lägga fokus på kvinnan och hennes känslor och liv väljer att lägga fokus på hennes roll som mamma. Varför kan vi inte få söka oss bort från dessa ideal för vår egen skull? Varför måste vi täcka upp det idealet med ett annat ideal? Jag är övertygad om att en lycklig och självsäker förälder är en mycket bättre förälder än en som drivs av en press att passa in i ett ideal om den perfekta mamman.

Problemet är inte att man har en mamma som opererar sig, problemet är att vi överöses av budskapet att vi inte duger som vi är och att vi ständigt ska sträva efter att passa in i en mall. Oavsett om det är mallen med den perfekta kroppen eller mallen av den perfekta mamman.