Kategori: Politik

Skrämmande retorik.

En skrämmande artikel som jag tog del av idag är denna. Det är en studie som gjorts på citat från våldtäktsmän och herrmagasin och det går knappt alls att avgöra vilket citat som är varifrån. Nu tycker jag i och för sig knappast att det går att kalla för vetenskap när det är gjort på det sättet, men det är ändå intressant vilken jävla skit som skrivs i de där tidningarna och att de kommer undan med det. Vilken vuxen människa vill identifiera sig med det där egentligen?

Det är detta jag inte begriper. Visste att de kan gömma sig bakom att ”det är ett skämt” för att rättfärdiga sitt beteende för andra eller sig själva, men vari ligger den grundläggande dragningskraften? Ja gud, jag blir het matt.

Sedan kan man väl alltid säga att ”jag är ingen potentiell våldtäktsman” men i mina ögon så är det lite samma sak som att säga ”jag är inte rasist”. Få personer är medvetet potentiella våldtäktsmän/rasister men man kan fortfarande ha värderingar som tillåter detta i olika hög grad. Även om du själv inte våldtar någon så skapar den retorik du använder dig av, de tidningar du läser och så vidare en acceptans för vissa ursäkter och kvinnosyner.

Dubbelmoral.

När man skriver om feminism får man ofta kommetarer om att man är dubbelmoralisk. Hur kan du kritisera skönhetsoperationer när du själv sminkar dig/bantar/rakar benen? För det första vill jag påpeka att det är en stor skillnad på att göra en operation och på att sminka sig. Det är en gradskillnad, men en såpass stor gradskillnad att det tangerar en artskillnad.

Men framförallt så tycker jag att det är ett konstigt argument för jag har liksom aldrig försökt predika en moral. Jag har aldrig sagt att skönhetsoperationer eller skönhetshets är omoralisk. Jag har sagt att det finns ett strukturellt problem i ett samhälle där människor vill gå så långt för skönhet. Hur kan man ens vara dubbelmoralisk om man inte har moraliserat?

Sedan när blev det förbjudet att erkänna sina egna svagheter och kritisera det som har lett en dit? Hur kan det vara något dåligt? Det hade väl knappast varit bättre om jag hade suttit där som den genomperfekta superfeministen som skulle predika för alla andra hur man ska göra för att bli precis som mig.

Håll tassarna borta från mitt självförtroende tack.

Dagligen blir vi matade med tips om hur man ska skaffa sig ett bra självförtroende eller en bra självkänsla (en uppdelning som många vill göra, jag är ganska skeptiskt till att den är möjlig). Det har skrivits otaliga böcker i ämnet, varje tjejtidning har minst en artikel om det i varje nummer och så vidare.

Det är såklart något bra att människor har självförtroende, men jag tycker att hypen är ganska överdriven. Det finns liksom andra kvalitéer hos människor och man kan vara en lyckligt person utan att ha värsta Mia Törnblom-självförtroendet.

Någonstans på vägen har även detta lyckats bli ett ideal som man ska pressas in i. Om man inte har självförtroende ska man banne mig skaffa sig det, kosta vad det kosta vill. Man ska säga upp kontakten med energitjuvar, man ska ägna stora delar av sin tid åt att skriva sjävkänslodagbok och peppa sig själv framför spegeln. Att inte tro på sig själv är nästan ett brott, något skamligt och förbjudet.

Herregud, kan inte folk få gå omkring och vara lite småfeta, småfula, orakade och halvmissnöjda? Måste vi alltid vara så strålande lyckliga och perfekta? Måste varenda åtgärd vi tar till för att bli lyckligare förvandlas till ett jävla tjejtidningsuppslag?

Jag är så trött på att inte ens min strävan efter att vara nöjd över mig själv får vara något eget, något jag får ha ifred, utan att även denna drift måste perverteras och formpressas in i något jävla ideal. Kan jag inte bara få ta det i min egen jävla takt, på mitt eget jävla sätt?

Feministskola del 8.

För den som vill finns min feministskola del 8 ute här nu. Det handlar om strukturperspektiv och att balansera på gränsen mellan att skuldbelägga och omyndigförklara kvinnor som gör ”fel” beslut utifrån feministiska ideal.

Och som vanligt; läs, kommentera och kritisera. Förstår man vad jag skriver? Låter jag stroppig eller har jag helt enkelt fel?

Demonstrera gärna, men kan ni snälla byta namn.

Imorgon ska det hållas en demonstration emot Sd vilket jag i sig tycker är helt i sin ordning. Även om man inte kan ändra den demokratiska processen medelst demonstrationer och få ut Sd ur riksdagen på det viset så finns det en stor poäng i att markera att slaget inte är över: Sd sitter förvisso där de sitter men vilket inflytande de får och om de får sitta på samma platser nästa val avgörs delvis av vad som sker nu. Det är viktigt att Sd och deras retorik inte normaliseras, vilket är den stora risken vi står inför. Därför tycker jag att den som kan borde vara med och samlas i kungsträdgården klockan 12 i morgon.

Vad jag däremot har otroligt svårt för är den retorik som kampanjen förs under, den om att ”vi är 94 procent”. Det ska åsyfta de personer som inte röstade på Sverigedemokraterna, som ju som känt fick 5,7 % i valet.

För det fösta så är det liksom inte sant. Denna grupp människor representerar inte alla som inte röstade på Sd. Jag förstår att det är ett retoriskt grepp men jag tycker inte att det spelar någon roll. När man demonstrerar, driver en kampanj eller liknande så ska man aldrig säga sig företräda en grupp som man inte företräder. Det sänker trovärdigheten.

Men det största problemet med retoriken som jag ser det är att man reducerar frågan om ”rasism” till att handla om Sd eller inte. Jag vill påpeka att vi har minst två främlingsfientliga partier i vår riksdag, dels Sd men också Folkpartiet som driver förslag om burkaförbud och språktest för invandrare. Inget parti utom möjligen vänsterpartiet är riktigt invandrarvänligt, jag har till exempel aldrig hört någon föreslå att vi ska höja antalet kvotflyktingar (människor från krigshärdar som får uppehållstillstånd redan innan de anländer) som ändå är ganska lågt.

Rasism fanns redan innan Sd kom med i riksdagen. Visserligen blåser det extra mycket högervindar nu, men det är liksom inte Sd ensamt skyldiga för utan det handlar om att den mentaliteten har fått ett uppsving i hela Europa.

Antirasiströrelsen måste sluta handla om att mest bara hacka på Sd och börja handla om att åskådliggöra rasismen även på andra ställen i samhället och att erbjuda alternativ till en missnöjd befolkning. Sedan ska man såklart påminna folk om vad Sd är för ett parti så att de inte blir rumsrena, men ett ensidigt fokus på ett parti kan riskera att leda till att annan rasism blir rumsren istället. Att vissa åsikter och partier inte ifrågasätts för att de i alla fall inte är Sd.

Så demonstrera gärna, men kan ni snälla byta namn.

En fråga om språk.

Håller nu på att skriva feministskolan och kom på en grej medan jag satt där och skrev, när man talar om hela mänskligheten och använder begreppet ”människan” så titulerar man ju ”människan” som hon. Till exempel ”det som skiljer människan från djuren är att hon kan tänka abstrakt”. Såhär skriver i alla fall jag spontant och det var en glad överraskning i ett annars väldigt mansdominerat språk.

Eller är det så att jag har fel och att man inte alls brukar säga så i regel? Jag tycker i alla fall att det låter rätt. Observera att jag nu talar om vad gängse norm är, och inte hur man önskar att det vore.

En grundläggande sak.

Seriöst. Människor som inte fattar skillnaden i att med nöd och näppe få mat för dagen och tak över huvudet på natten för att man står i en jävla kö till ett härbärge eller soppkök och på att ha en lägenhet och mat i kylskåpet. Det är inte bara en fråga om ren bekvämlighet. Det handlar inte bara om vad man i slutändan faktiskt får, det handlar om vad man kan förvänta sig och räkna med. Att vissa inte kan sätta sig in i konceptet att människor behöver trygghet och kontinuitet för att kunna skapa någon slags grund  livet skrämmer mig en aning. Var har dessa människor levt hela sina liv för att lyckas missa något så grundläggande i mänsklig natur?

Feministbiblioteket.

En blogg jag har börjat läsa på sista tiden är feministbiblioteket, en blogg som primärt går ut på att tipsa om feministisk litteratur och feministiska författare. Hon tipsar om allt från barnböcker till novellförfattare från tidigt 1900-tal. Inte bara det, hon lägger sig även i debatter om föräldraförsäkring och storlekar på barnkläder (där hon mejlat Lindex). Hon har även skrivit en serie inlägg vid namn ”sex antifeministiska myter” som ett svar på Pär Ströms bok. Nu kring jul har hon en julkalender där hon lyfter fram feminister ur historien.

Jag gillar den här bloggen för att den är saklig och ger ett väldigt jordnära perspektiv på feminism. Det är liksom inga utsvävande resonemang och extrema tolkningar, utan det hela känns väldigt sansat. Inte för att jag har något emot utsvävande resonemang, men det är skönt att få läsa texter utan det också. Att hon är liberal är också intressant, eftersom den feministiska debatten till stor del domineras av vänsterperspektiv.

Gränslös idioti.

Alltså gud. Denna kommentar fick jag på inlägget om Breivik.

Var är konsekvensen? När det gäller Valerie Solanas, hennes hatmanifest och hennes mordförsök på Andy Warhol så bortförklaras ju det just av att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp.

Det är så mycket som är idiotiskt i denna kommentar. Herregud.

  1. Jag har aldrig, någonsin, bortförklarat Solonas manifest eller hennes mordförsök med att hon blev utsatt för övergrepp. Aldrig! Jag tycker såklart att en person som försöker döda en annan människa ska få ett straff.
  2. Jag har heller aldrig sett någon enda feminist uttrycka att hennes mordförsök skulle ha varit okej. Däremot att hennes text är det, men det är å andra sidan inte Breiviks manifest jag klagat på utan hans handlingar. Jag har sett betydligt fler uttala sig positivt om Breiviks mord än om Solonas mordförsök, som jag bara sett folk ta avstånd från.
  3. Och så det otroligt absurda i att ens tycka att det är jämförbart att en person försöker, men inte lyckas, döda en annan och att en person dödar 77 personer. Det är inte samma sak! Om man inte fattar det saknar man ju all känsla för proportioner över huvud taget.

Olika sorters folkbildning.

Lisa Magnusson har skrivit ett bra inlägg om white trash och folkbildningsidealet.

Vi har kommit att likställa bildning med intelligens, fastän det inte alls är samma sak. Det är ju liksom inte Tabita det är fel på utan föreställningen att hon är oss underlägsen för att hon inte besitter borgerligt god smak utan röker under fläkten, har så många engångsligg att hon inte ens vet vem som är far till hennes son och tycker att det är snyggt med tribaltatueringar.

Att se ner på en människa för att hen har dålig smak och saknar bildning är högstadiefasoner och inget en vuxen människa bör ägna sig åt. Jag har själv kämpat mycket med att tvätta bort de instinktiva känslorna av högmod jag infinner sig när jag talar med någon som saknar för mig väldigt grundläggande kunskaper.

Däremot anser jag att white trash, eller snarare obildade människor, är ett problem bara i sig självt. Jag tycker inte att folkbildningsidealet behöver handla om att se ”folket” som någon slags homogen och obildad massa som man försöker rädda ur deras intellektuella mörker medelst påtvingande av information. I mina ögon handlar det snarare om att utgå från att människor är kapabla till att resonera och förstå, men ge dem verktygen för att kunna göra det. Om man inte har ett tillräckligt språk eller inte ens vet grundläggande om hur ens egen kropp fungerar så blir det tyvärr svårt att använda sin intelligens även om den kanske finns inom en. För intelligens är liksom ingenting man föds med och som sedan är konstant, det är en talang som måste utvecklas och tränas.

Sedan finns det absolut en massa bildning som är onödig, som man kan klara sig utan. Jag skulle till exempel inte sakna kunskapen jag har om konst om den försvann, men nu när den finns där så uppskattar jag den och använder den. Dessutom gör den marginella kunskap jag redan har att det blir lättare att skaffa sig ny kunskap inom samma område för att jag kan sätta nya upplysningar i kontext.

Folkbildning är bara äckligt när det kommer ur ett ovanifrånperspektiv, när det handlar om att ”bildade” (ofta överklassen) ska trycka på obildade sina perspektiv. Det är för det första inte särskilt effektivt eftersom kunskapen ofta är lösryckt och kontextlös, men det förstärker även det tolkningsföreträde som överklassen ofta tenderar att tillskriva sig. Men folkbildning i den meningen att ge människor en stomme av information, som till exempel ett mer avancerat språk, för att de sedan ska kunna bygga på kunskapen själva, det är bra.