Kategori: Politik

Det handlar inte om era personliga tillkortakommanden, det handlar om att vi lever i ett patriarkat.

Jag fick den här kommentaren angående jämställda heterorelationer:

Jämställd är ju ett väldigt positivt värde när det gäller (hetero)relationer. Att som kvinna idag misslyckats med att ha en jämställd relation (för det är förstås kvinnans ansvar) är i det närmaste skamligt. Tror det är därför folk reagerar så starkt. När någon säger ”inte jämställt” så uppfattas det som ett ifrågasättande av hela relationen (och indirekt kritik mot kvinnan som inte ”klarat” att skapa en jämställd relation).
Jag tror inte heller det finns sant jämställda heterorelationer – jag har i alla fall aldrig träffat på någon.

Det ligger nog mycket i detta. Det är ju främst kvinnor som reagerar på det jag skriver som någon slags personlig förolämpning.

Det står om detta i Det kallas kärlek, där det beskrivs att det är kvinnans ansvar att upprätthålla en positiv bild av relationen gentemot omvärlden. Det är hon som försöker etablera en bild av relationen som jämställd och försvara denna. Detta kan såklart kopplas ihop med det faktum att relationsarbetet generellt faller på kvinnans lott.

Jag känner igen detta från min egna relationer. Det var mycket viktigare för mig än för honom att relationen skulle vara och framstå som jämställd. Det var jag som ägnade tid åt att försvara relationen. När jag kom i kontakt med feministisk teori som påvisade den ojämställdhet som fann i vår relation så var det en stor kris för mig – min självbild rubbades väldigt mycket. Var jag också en av de här förtryckta kvinnorna?

I ett samhälle där vi pratar om strukturer som om de vore individernas egna ansvar att göra upp med i sina egna liv så är det inte konstigt att det blir såhär. Detta i kombination med att fokus ligger på att kvinnor är förtryckta snarare än att män förtrycker, och att det generellt är så att ansvaret för relationer åläggs kvinnor, så är det klart att kvinnor känner skuld inför om deras relationer inte är jämställda.

Men framförallt innebär ojämställdhet inte att relationen är rakt igenom dålig. En kan fortfarande få ut något av en relation, trots att den inte är helt jämställd. Jag inbillar mig inte att min samkönade relation är jämställd heller. Det är liksom inte det som är poängen, att alla individuellt ska ordna sina relationer så de blir jämställda, utan att försöka förklara hur samhället och relationer struktureras utifrån kön.

Helt enkelt: folk måste sluta ta detta så jävla personligt. Det handlar inte om era personliga tillkortakommanden, det handlar om att vi lever i ett patriarkat.

Jag tror helt enkelt inte att era heterorelationer är jämställda.

Bland det värsta jag vet är att behöva ta ställning till andra människors så kallade ”jämställda relationer”. Det är inte helt ovanligt att folk typ ”konfronterar” mig och ba ”men jag och min pojkvän är faktiskt jämställda så därför är allt du säger fel”. Kanske är de rentav lite sårade över att jag hävdar saker på en generell nivå som de inte känner igen sig i. Kanske tycker de att jag har någon slags skyldighet att presentera en världsbild som är bekväm för dem.

Dessa människor förväntar sig att deras högst subjektiva känslan av deras relation, som de givetvis dessutom är partiska i bedömandet av, ska vara något slags tillräckligt ”bevis” för att jag ska omkullkasta en generell teori kring hur män exploaterar kvinnor i heterorelationer. Det är ju inte som att det saknas belägg för denna uppfattning, att kvinnor utför mer arbete i hemmet är ju oerhört välbelagt, det finns även studier som visar på det högre känslomässiga ansvar kvinnor tar även om det såklart är en sak som till sin natur är svår att kvantifiera.

Även om en nu skulle ha lyckats kringgå allt detta i sin relation så kvarstår fortfarande det faktum att män har en högre social status och att kvinnor i högre grad definieras och värderas utifrån sina relationer med män. Detta kan en inte komma ifrån även om en är upplyst. Det är liksom inte en själv som bestämmer det, det är samhället.

Jag är så trött på att behöva ta ställning till hur folk upplever och inte upplever sina relationer. Jag tycker inte att det är min sak att bry mig om. Folk får väl va ihop med vem de vill och organisera sitt samliv hur de vill och de nu är nöjda med det, men på ett strukturellt plan finns det tydliga belägg för att kvinnor förlorar i relationer med män.

Vad jag tycker är märkligt är hur tungt människor anser att deras subjektiva upplevelser av saker och ting väger, att de tycker att det i sig är ett argument emot något att de inte upplever saken på det ena eller det andra sättet. Jag tänker mig att en åtminstone borde bemöda sig med att specificera hur en upplever att beskrivningen felar och hur en tänker sig att det är istället. Men icke, istället är det bara ett enkelt ”jag håller inte med”. Hur fan ska en respondera på detta?

Hur kan jag förväntas ta allvarligt på den här typen av invändningar? Hur kan jag förväntas bara acceptera att det någon säger om sin relation är sanning och ofiltrerat ta till mig det? Jag tycker det är så himla konstigt.

Jag är ledsen, men jag tror helt enkelt inte på att era heterorelationer är jämställda. Så är det med det. Och jag tänker framförallt inte ta det för sant och teoretiskt relevant bara för att ni själva säger det. Om ni tycker att detta är jobbigt så föreslår jag att ni inte läser en blogg var syfte är att analysera världen i allmänhet och relationer i synnerhet ur ett könsmaktsperspektiv. Det kan bli ganska jobbigt om en tar illa vid sig av sådant.

förnekelse

Hur kan en känna det en inte levt?

Hur ska jag kunna säga att jag ”alltid vetat” någonting som jag inte haft ett språk för att beskriva? Vilka känslor och tankar ska jag hänvisa till för att bevisa att mitt begär till kvinnor är någonting som följt mig genom livet, och därmed autentiskt? Det faktum att jag inte vågade ta några initiativ sexuellt förrän ett år efter min sexdebut? Det faktum att jag aldrig blev våt när jag hade sex med män, i alla fall inte som nu? Det faktum att jag aldrig kände ett så starkt, rent och lustfyllt begär till någon man som jag gör nu? Ska jag använda dessa erfarenheter för att bevisa att mina begär är autentiska, att jag är född såhär men bara inte har vågat erkänna det på grund av samhällets homofobi och min egen internaliserade.

Det har alltid varit något som skavt i mina heterorelationer. Jag har alltid känt mig otillfredsställd. Men jag tror inte att det är för att jag egentligen, innerst inne, begärde kvinnor. Snarare började öppna mina ögon inför mitt begär för kvinnor för att heterorelationerna skavde så mycket att det till slut blev stora öppna sår som tog månader att läka. Det var först när jag var helt söndertrasad av allt skavande som jag började se mig om efter något annat.

Min process var en resa bort från något, inte till något. Jag visste inte vad jag ville ha, bara vad jag inte under några omständigheter kunde tänka mig att genomleva igen. Om jag hade hittat en man som hade gett mig det jag behövde, eller i alla fall något som inte skavde fullt så mycket, så hade jag nog slutat leta. Om jag hade kunnat vila i heteromonogamin så hade jag aldrig behövt ta reda på att jag också kan begära kvinnor, för det hade inte varit relevant för mig.

Samtidigt var det något som hindrade mig att söka under flera år. Jag var under många år helt övertygad om att jag var heterosexuell, om att jag bara kunde känna begär gentemot män. Det var inte det att jag kände något starkt tvång från min omgivning eller från mig själv, det var mest bara en självklarhet att det var så det var. Inte kunde jag känna begär till kvinnor, för då hade jag ju vetat det. För det är så det är, när en känner begär till kvinnor, att en vet. Det ska inte bara vara något som skaver, det ska vara en ren känsla av begär.

När folk pratar om att vara född på ett visst sätt blir jag arg, för jag vill inte att min sexualitet jag förstås utifrån de termerna. Jag är inte född till att älska och begära kvinnor, jag är född precis som alla människor med ett behov av närhet, trygghet och gemenskap, och det är någonting jag inte kan få utan väldigt omfattande uppoffringar inom ramarna för en heterorelation i detta samhälle. Det är inte något inre begär hos mig som gör att jag dras till kvinnor, utan den mycket konkreta erfarenheten av hur heterorelationer skadar mig.

När ni pratar om att vara ”born this way” så ställer ni ett krav på alla kvinnor som begär kvinnor att bevisa sig, att passa in sig i er mall om hur en riktig lesbisk ska vara. Jag åläggs kravet att bevisa att mitt begär är autentiskt på ett sätt som jag aldrig behövde i mina heterorelationer, trots att det kanske hade varit mer välbehövligt.

Varför gör ni detta? Jo, för att inbilla er att mina begär inte spelar någon roll för er. För att inbilla er att om ni hade begärt kvinnor, då hade ni minsann vetat det. För att inbilla er att era heterosexuella begär sitter hårt som berget. Och detta handlar i sin tur om att upprätthålla heteromonogamin. Genom att förpassa mig in något slags undantagsland som ni kan tolerera så håller ni heteromonogamin intakt.

Hur kan en känna det en inte levt? I vilken vrå av mitt inre ska jag gräva för att hitta det där rena begäret, den där känslan av att vara ”born this way”, som ni vill att jag ska känna? Vilken av alla dessa erfarenheter ska jag plocka fram, så att ni ska kunna granska den och tänka att ”gud vad skönt sådär har inte jag känt” och godkänna den, eller känna igen er och avgöra att den inte är nog för att bevisa min autenticitet.

Mitt begär har ingen kärna, det är någonting jag lever. Det är inte mer eller mindre autentiskt än era begär. Jag är inte född till att begära kvinnor, lika lite som ni är födda till att begära män. Jag är, liksom er, en produkt av mina erfarenheter och det liv jag lever.

Om rädslan att bli övergiven och risken med löften.

löftenJag tänker på det här med att uttrycka rädsla och osäkerhet i relationer och hur det tas emot. Att känna rädsla och osäkerhet ä relationer är vanligt. För mig är det förknippat med känslor av övergivenhet; jag är väldigt rädd för att bli lämnad. Jag antar att detta på något sätt kan spåras till min ~*uppväxt*~ men det är inte det intressanta nu. Oavsett hur det är med den saken så är det i alla fall så att jag måste hantera detta i mina relationer här och nu.

Så hur gör en detta. Grundläggande för mig är att jag känner att jag har utrymme för att uttrycka dessa känslor och känna att de är legitima. Detta är nödvändigt för att jag ska kunna finnas någon slags ro i mina känslor, istället för att agera på dem genom att till exempel misstänkliggöra min partner, avkräva löften och liknande.

I relationer med män har jag upplevt att de hanterar detta genom att lova mig saker de inte kan hålla. Typ om jag uttrycker att jag är rädd för att bli lämnad så säger de ”men jag kommer aldrig att lämna dig”.

Problemet med den här strategin är för det första att den bygger på en lögn, en kan inte lova något sådant. Detta viftas ofta bort med ett ”jamen alla vet ju att det är sånt en säger i relationer”. Det är förvisso sant, men jag anser inte att det är rimligt att bygga en relation på att säga saker som inte är allvarligt menade. I den aktuella kontexten så är ju syftet med att säga så att lugna ner sin partner, så uppenbarligen så anser ju den som säger det att det ska tas på allvar på något sätt. Jag kan inte både förväntas ta ett löfte på allvar och förväntas släppa det när det passar den som avlagt löftet. Anledningen till att ett löfte verkar lugnande i sammanhanget är ju att det är just ett löfte.

Det andra problemet är att det på sikt stärker rädslan för att bli övergiven. Om en person möter denna rädsla med att intyga att det inte kommer hända så förstärker det bilden av att det är en katastrof om detta sker.

Istället borde en möta dessa känslor genom att säga typ ”jag förstår att du känner så” och prata om hur en kan göra i stunden för att minska denna känsla. Kanske finns det speciella situationer som triggar igång det. I så fall kan en prata om hur en ska göra i sådana situationer. För mig är det viktigaste att kommunicera och att känna att jag har en ålagts i personens liv. Typ en kanske inte alltid kan prata, men då är det skönt att veta varför. Om en inte har någon kommunikation kring sådant är det för mig lätt att gå in i att avkräva uppmärksamhet vid ett specifikt tillfälle eller skuldbelägga den andra. Det är lättare för mig om jag vet att den andra kommer ha svårt att prata och varför, för då slipper jag känna att problemet ligger hos mig för att jag är klängig. Så har det ofta varit i mina relationer, att jag har blivit skuldbelagd av partners för att vara för klängig när jag velat ha kontakt. Ett sådant beteende ökar egentligen bara behovet av bekräftelse.

Ofta upplever jag att de släpper bara genom att nämnas, för då slipper en gå omkring och älta det i sin egen skalle. Ofta känner ju den andra liknande saker och det kan också vara bekräftande att veta att en inte är ensam om att känna sig rädd för att bli övergiven.

Jag tror att det är viktigt att försöka få varandra att vara trygga i relationen utan att för den sakens skull lova saker om framtiden. Det går att ta hand om varandra i nutid, en behöver inte göra det till en fråga om att alltid vara tillsammans eller alltid älska varandra.

Kommentarer om barnafödande, sterilisering och abort.

Tänkte svara på lite kommentarer jag fått angående barnafödande, abort och sånt. Det är alltid så himla intressant att läsa tanka och erfarenheter om detta!

Trodde inte att jag ville ha barn, blev galet kär och lycklig. Fick längtan efter barn, fick två barn och trots att jag inte trivs i föräldrarollen ångrar jag aldrig aldrig mina barn.
Kanske värt att diskutera också? Jag tycker tex inte om andra barn, att leka, att vara någon slags universal-förälder. Gillar ej andra föräldrar. MEN mina barn är ett val jag aldrig ångrar, och kärleken till dem är obeskrivbar. Hm, luddigt, men man kanske vill ha barn men inte vara förälder? Så är min genomgående känsla kring allt.

Jag tänker liknande kring mitt eget val. Jag tycker om barn och vill gärna ha relationer med barn, men jag har ingen lust att tillskrivas föräldraansvar och framförallt inte modersansvar. Jag vill inte ha juridiska rättigheter till en annan människa, jag vill inte ha ekonomisk makt över en annan människa och jag vill inte vara ansvarig för en annan människa inför resten av världen. Det är liksom en typ av relation jag anser osund på många sätt, och det spelar ingen roll om denna människa delar mitt dna och om jag krystat fram den ur min livmoder, det kommer ändå inte vara bra. Jag skulle gärna vara förälder om det inte innebar samma sak, utan om barn var ett kollektivt ansvar och om barn hade mer rättigheter.

Försökte skicka en kommentar tidigare idag men den försvann… Jag ville också sterilisera mig när jag var ungefär i din ålder. Har alltid vetat att jag inte vill ha barn. Dock fick jag veta att det var en lång process där man måste träffa psykolog mm. så jag gav upp hela tanken. Det gjorde mig förbannad att inte få välja själv. Sen var det också otroligt irriterande med alla människor som sa ”du kommer ångra dig när du blir äldre”. Jag är nu snart 33 och vill fortfarande inte ha barn. Folk verkar nu äntligen ha accepterat att det är så.

För mig är hela tanken med att sterilisera mig just att undvika att jag skulle ångra mig i något svagt ögonblick och sedan stå där med ett barn på halsen, eller att jag skulle bli gravid av misstag och på något sätt hindras från att göra abort. Det är ju en grej i misshandelsrelationer att männen försöker ta sig rätt att bestämma över kvinnans reproduktiva förmåga, och jag utesluter inte att jag kan komma att hamna där. Jag har också funderat på att operera bort livmodern för att slippa mensen och så, men det verkar ju också vara väldigt svårt att få till. Till och med värre, eftersom en inte kan befruktas på konstgjord väg då.

Jag är snart 20 och har vetat hela mitt liv att jag inte vill ha barn, det är inget jag behövt fundera på för det känns så uppenbart och självklart. Visst är det teoretiskt möjligt att jag i framtiden kan tycka att det vore trevligt, men jag är övertygad om att det aldrig är något jag kommer bli förtvivlad om jag inte får. Det provocerar mig hur ingen verkar ta det seriöst, lite som hur många säger att unga icke-hetero inte kan veta sånt än. Lika klart som jag vet att jag inte vill ha barn verkar samhället tro sig veta att det är något för mig.

En annan grej som är intressant angående detta är hur människor ofta hänvisar till den biologiska klockan och någon slags drift till reproduktion, som om det vore en rimlig grund att fatta sitt beslut på. Om det nu är så att dessa ”drifter” är så oerhört starka så kanske det är smart att fatta ett beslut innan så att en inte hamnar där bara för att.

Varför skulle mitt beslut idag vara mindre värt än någon eventuell barnlängtan om fem år? Med tanke på hur många andra livsavgörande beslut en fattar i tidig ålder så borde ju detta inte heller vara något problem

Så viktigt. Jag tror inte att jag vill skaffa barn. Men jag är rädd för att ångra mig när jag väl inte kan.
En annan sak jag funderar på är att jag tycker att det är så jävla synd att så många vettiga människor väljer att inte skaffa barn. De barnen hade fått så mycket vettigt hemifrån och haft störrre chans att förändra världen till det bättre. Men det går ju inte att skaffa barn bara för att förändra världen, eller?

Argumentet ”men du skulle ju blir en så bra förälder, du borde skaffa barn” stöter jag på då och då. Jag anser att detta handlar om att jag som kvinna inte anses kapabel att förändra på något annat vis än genom mina reproduktiva förmågor. Jag vill hemskt gärna förändra världen själv, inte ålägga mina barn det.

Inte för att jag tycker att det är ett argument i sig, men om förändring är ens mål så tror jag att en förändrar väldigt mycket mer genom att påverka människor som redan finns än att uppfostra ett barn. Det är ju inte direkt något en gör i en handvändning. Vidare så ställer jag mig emot idén att mina reproduktiva förmågor ska användas av någon, inte heller för kampen.

Dessutom; bara för att en är en medveten och normkritisk person så innebär inte det att en per automatik är en bra förälder. Jag skulle nog ha reproducerat en jävla massa skit i föräldraskapet alldeles oavsett. Min främsta invändig mot familjeinstitutionen är just att den omöjliggör sunda mellanmänskliga relationer, såväl mellan män och kvinnor som mellan föräldrar och barn. Jag tror inte att någon är starknog för att kringgå detta.

Jag var 21 när jag blev gravid, med en man jag hade träffat i knappt tre månader. Gjorde ett extra test hos barnmorskan, vilket såklart visade positivt. För mig fanns det inga som helst tvivel om abort, vilket jag också sa när hon frågade hur jag kände. Varpå hon säger: ”Ja, jag förstår att detta är ett svårt beslut, du har ju en pojkvän och ett jobb och har ju helt andra möjligheter än om till exempel en sextonåring varit i samma situation.” Jag blev så fullkomligt chockad över att hon på allvar ville börja diskutera alternativa möjligheter till abort, och den skulden hon lade på mig med den meningen var det absolut värsta i hela denna härvan. För henne var det oklart varför jag, !somhadeenpojkvän!, så impulsivt bestämde mig för abort. Min anledning att jag inte kände för att bli morsa tillsammans med en snubbe jag nyss träffat var liksom inte tillräcklig. Fortfarande idag, 8 år senare, kan paniken skölja över mig, att jag hade kunnat övertalats och ”tvingats” till ett liv utom min kontroll, (han var ingen bra person, milt uttryckt), när jag påminns av omgivningen om att jag borde börja skaffa barn. Så det där ”fria valet” jag hade då, att välja bort fostret, visade sig inte vara så självklart som jag först inbillat mig, och jag insåg för första gången på riktigt att min kropp faktiskt inte bara tillhörde mig. Om jag hade övertalats till att behålla barnet hade ju även det varit ”mitt” val, men det hade ju byggt på skuldkänslor blandat med förhoppningar inför den stackars maktlöse pojkvännen, som lovade mig världens bästa liv, och varningarna från sjukvården om ev risker med en abort.

Det är extremt symptomatiskt hur just pojkvännen lyfts fram som avgörande. Jag tänker att det har att göra med att det fortfarande anses skamfullt att sätta ett barn till världen utan att det finns en man där som legitimerar barnet. Att vara ensamstående mamma är ju fortfarande inte okej.

Jag tänker att förekomsten av pojkvän, eller känd far till barnet, kan vara ett argument emot att föda det. Det skapar ju ett juridiskt band till en man som kan vara väldigt jobbigt. Jag skull hellre skaffa barn utan någon känd far till barnet. Jag skulle inte vilja behöva förhålla mig till både ett barn och en man. Det är konstigt att det lyfts fram som självklart positivt, en barnmorska om någon borde ju veta att det är vanligt att kvinnor blir utsatta för misshandel av sin partner under graviditet.

Också den här idén med att vi alldeles självklart har fri abort, som du ju säger inte fungerar så jävla lysande i praktiken. I praktiken kan det vara både krångligt och en kan bli motarbetad känslomässigt. Detta är något som jag själv har funderat mycket på angående eventuell sterilisering. Det är ju såklart inte heller något en kan göra bara sådär, men då har en det i alla fall gjort för gott. Jag vill inte stå inför det faktiska valet att behålla eller abortera, för jag är rädd att jag skulle låta mig påverkas av föreställningar om hur fint det är med barn och liknande.

Jag tycker ofta det framställs som om abort är och liksom ska vara ett oerhört svår och tungt beslut. Som du säger så är det inte alls säkert att det är så, för vissa är det en självklarhet. Men givetvis blir det tyngre om en möts av denna attityd från vården.

Den kvinnliga essensen finns inte.

Ibland får jag frågan vem jag anser vara kvinna/man och ibland blir jag rentav ”ställd mot väggen” med invändningar i stil med typ ”men vem är du att avgöra vem som är kvinna/man”, när jag inte ens försökt säga något om det på en individuell nivå.

Mitt svar på detta är att det inte är särskilt intressant ur ett feministiskt perspektiv att definiera vem som ”är” kvinna eller man. Jag tror inte att vi har några könade ”essenser” på det sättet, och i den mån vi har det så tycker jag inte att det är intressant att utforska exakt hur dessa ter sig. Det som är relevant för mig som feminist är att kunna göra något slags överslag på vem som är relevant för feministisk kamp, och i detta räknar jag in människor som utsätts för förtryck som kvinnor.

Problemet som många invänder här är att en i så fall låter patriarkatet definiera vem som är kvinna. Det är delvis sant. En köper inte den patriarkala bilden av vad en kvinna ska vara, däremot utgår en från vilka personer som av patriarkatet utsätts för dessa krav. När jag säger att den som är kvinna är den som drabbas av förtryck som kvinna så utgår jag ju även ifrån de som inte anses leva upp till att vara ”riktiga” kvinnor i patriarkatet, då dessa i precis samma utsträckning åläggs de krav och förväntningar som är förenade med att vara kvinna.

Att försöka göra en exakt definition tycker jag inte är särskilt meningsfullt, och ställer till en rad problem. En sådan definition kommer alltid att vara exkluderande på ett eller annat sätt, och jag tror inte heller att kategorin ”kvinna” är något självklart relevant bortom patriarkatet. Även om så nu vore fallet så kan vi inte veta vad denna kategori skulle innebära i ett postpatriarkalt samhälle nu.

Varför någon ingår i gruppen ”kvinna” är inte särskilt intressant för mig. Om jag kan konstatera att någon drabbas av förtryck som kvinna så är hon relevant för feminismen. Det är inte min uppgift att gräva i hur hon upplever sitt kön på en personlig nivå, det är på den politiska nivån vi har anledning att vara solidariska och det är således den jag tittar på. Vad vi drabbas av som könade varelser i detta samhälle.

Att könas är en process som sker oavsett om en vill det eller inte och oavsett hur en definierar sig, och hur människor könar en spelar roll på en politisk nivå. Detta innebär inte att en har någon slags ”essens”. Idén om en essens som gör en till det kön en är är i sig patriarkal, och diskurser som upprätthåller denna idé är patriarkala. Att ålägga feminister krav på att gräva efter denna kvinnliga essens och definiera den är att tvinga in dem i att anpassa sig efter ett patriarkalt sätt att prata om kön.

Vi behöver inte klistra på oss själva någon essens, vi behöver inte tillskriva oss mer än vad patriarkatet redan gjort. Vad vi kan se är att det finns en kategori människor som på grund av sina kroppar drabbas av ett specifikt könat förtryck, och feminismen är kampen för dessa människors frigörelse. Att avgöra i varje enskild individs fall om den platsar eller inte platsar i denna kategori är irrelevant, speciellt när en håller sig på en strukturell nivå i sina resonemang.

Att avbryta konversationer om detta förtryck genom att gå in i diskussioner om exakt vem som är kvinna/man blir att skifta fokus till något som egentligen inte är så relevant. Vi behöver inte veta exakta gränser i varje enskilt fall för att kunna diskutera detta på en strukturell nivå. Vi behöver inte ålägga enskilda individer med något krav på att göra ”kvinna” på något särskilt vis för att kunna konstatera att hon är relevant för kampen.

Jag kan mer.

göramerNär en läser arbetsförmedlingens tidning om människor som minsann ~*lyckats*~ som entreprenörer så blir det så uppenbart hur absurda villkoren för vår existens i detta samhälle är. En ska alltid ta alla chanser som dyker upp, alla sociala sammanhang ses som tillfällen till att lyckas bättre. Alltid göra lite till. Att detta lyfts fram som någon slags ideal för människor i allmänhet är absurt. Liksom okej om någon vill viga sitt liv åt jobbet, men det är ju ingenting som ska behöva gälla alla. De allra flesta vill nog inte göra det, nämligen.

Moderskärleken ska övervinna alla tvivel.

En grej jag tycker är intressant när en diskuterar barnafödande är hur vissa helt enkelt bara blint förnekar när jag påtalar att det faktiskt finns mammor som ångrar sin barn (det är alltid ett jävla fokus på mammor – att det finns gott om pappor som inte vill kännas vid sina barn är ju allmänt känt och rätt accepterat).

Vad menar en när en säger ångra? Jag tänker såhär: det är svårt att rakt av ångra något som liksom förändrat hela ens liv. Precis som jag inte ”ångrar” mina relationer med män i någon enkel mening, så kan jag fortfarande se att de inte var bra för mig och att jag inte skulle ha gjort om det med facit i hand. Att ”ångra” känns inte som ett meningsfullt begrepp att använda för att beskriva detta. Det går liksom inte att göra ogjort, och jag kan heller inte se att typ ”om jag inte hade gjort detta hade mitt liv tett sig såhär istället”.

Jag kan se att dessa relationer, hur smärtsamma de än varit, har gett mig en massa saker som jag inte vill vara utan. Samtidigt kan jag se att det lidandet inte var värt det. Jag kan vara glad för de insikter jag fått, samtidigt som jag kan konstatera att jag inte vill gå igenom samma resa igen. Jag vet inte om en kan säga ”ångra” om detta, det är liksom inte så enkelt.

Däremot vet jag att det finns många kvinnor som tydligt ser att det faktum att de har barn drabbar de på en mängd olika sätt, och också kan se att de troligen hade haft en mer attraktiv tillvaro utan dem eller åtminstone om de hade fått dem under andra premisser. Som det här svaret jag fick på twitter när jag skrev om det:

Jag kan säga att jag gör det. Även om deras far nu förm blir förskräckt o rasande över att jag twittrar om det. Och att min äldsta dotter nog läser det här. Det är ett jättetabu ju. Så det tar ju väldigt emot att säga det, det gör det. För människor kan missuppfatta det (och gör allt som oftast).

Men grejen är ju att det inte betyder att jag inte vill att de ska finnas eller att jag inte älskar de över allt annat. Det är ju det som blandas ihop. Men det att kvinnors liv begränsas så oerhört mkt av att bli förälder, inte av barnen i sig, utan iom att patriarkatet då har en i ett riktigt järngrepp, det måste ju få sägas.

Mitt liv är inte mitt längre iom att jag har barn. Jag skulle inte rekommendera någon att skaffa. Faktiskt. Inte som samhället är konstruerat nu. Och om nån väljer att se mig som kall och hjärtlös när jag säger så är det deras problem.

– @zara_bergman

En kan se nackdelar med att vara mamma. Detta gör såklart inte att en inte OCKSÅ kan älska sina barn och ta ansvar för sina barn. En kan se situationen i sin helhet, både det en offrat och det en ”vunnit”. En kan säga till andra att ”nej, det är inte en bra idé, det är inget jag rekommenderar”, utan att för den sakens skull nödvändigtvis önska att livet såg annorlunda ut. Precis på samma sätt som jag kan säga att jag inte rekommenderar relationer med män utan att gå omkring och gräma mig för de jag haft.

Detta krav på att kvinnor som omfamna mödraskapet fullständigt okritiskt och aldrig kunna tänka att deras liv hade kunnat se annorlunda ut är en del i det patriarkala förtrycket som bygger på att reducera kvinnor till sin reproduktiva förmåga. En kvinna ska vara mor, inget mer. Hon ska inte vilja mer med sitt liv. Hon ska inte få prioritera självförverkligande och lycka framför barn. Hennes behov får inte finnas med i ekvationen. Moderskärleken ska liksom övervinna alla tvivel.

Att ”sättas på plats” med sexuellt våld.

Fick denna kommentar (triggervarning: sexuellt våld):
B9Yzd3MCEAAeteGDen här ”feminister har bara fått för lite kuk” är ju en sån grej som faktiskt inte alls är särskilt rolig att skämta om, för det är ju ett resonemang som leder in i att tycka att det är rimligt att använda sexuellt våld eller hot om sådant som ett sätt att ”bota” en feminist. Det är ett sätt att resonera som känns igen från män som slår sina partners; kvinnor som säger ifrån, som domderar, som berövar dem deras ”manlighet” ska utsättas för våld för att lära sig att hålla sig på plats. Och det gör dem ju såklart, eftersom det gärna faller sig så att en underkastar sig någon som utsätter en för våld i rädsla för att drabbas av mer.

Det säger något om män och patriarkatet att så många tycker att det är rimligt att dra till med hot om sexuellt våld när de stöter på kvinnor som inte gör som de vill, närmare bestämt opponerar sig emot patriarkatet. Då blir det plötsligt rimligt att dra fram sin manliga makt, det vill säga det sexuella våldet, för att trycka ner en.

Män älskar tanken på att få straffa en olydig kvinna sexuellt och sätta henne på plats, visa att i slutet av dagen är det fortfarande den patriarkala makten som väger tyngst. Visa att vi kan säga emot hur mycket vi vill med att de ändå kan komma och sätta oss på plats med sexuellt våld. Det är en uppvisning i patriarkal makt, i över- och underordning.

Vissa påpekar motsägelsen i att personen vill knulla feminister rots att feminister enligt honom är för fula för att få kuk. Grejen är att det sexuella våldet som beskrivs inom den patriarkala tankevärlden ligger långt ifrån vanligt sex. Det han vill göra är inte att ha ”sex” utan att bruka sexuellt våld. Anledningen till att våldet ska vara just sexuellt är att sådant våld är könat, det är ett våld som drabbar en som specifikt kvinna. En kan säga att det är en snabbuppvisning i könsmaktsordningen.

Det är väl just därför en är feminist, för att kämpa för ett samhälle där män inte tycker att det är rimligt att hota med sexuellt våld när en kvinna beter sig på ett sätt de inte gillar. Och givetvis försöker män tysta en med precis samma våld en kämpar emot.

Den som gillar fria val borde uppskatta information om nackdelar med barnafödande.

En grej som är intressant när en skriver om det här med barnafödande och att det inte riktigt accepteras att en som kvinna väljer bort att skaffa barn är personer som skriver såhär:

Jag har valt att se mig själv som en ansvarstagande människa som kan göra egna val i livet, inte någon som är ett offer för patriarkatet. Den inställningen har utan tvekan tagit mig hit där jag är nu. Det har också gjort att jag inte behöver känna mig bitter – valet är alltid MITT!

Jag tänker typ såhär, om en nu tycker att det är viktigt att folk ~*väljer själva*~ och liknande, då borde det väl ses som något väldigt positivt att någon skriver om de nackdelar och risker som finns med barnafödande, så att det finns en större grund för att göra ett informerat beslut. Jag tänker att många känner bitterhet just för att de inte fått någon grund av fatta informerade beslut på, för att det är så oerhört känsligt att välja bort barn.

Min poäng är inte att det på något vis skulle vara fel att välja att skaffa barn, däremot att en som kvinna utsätts för väldigt mycket som säger att det är självklart att en ska skaffa barn, men väldigt lite som pekar på just de risker och nackdelar som finns. Det är utifrån denna bakgrund som jag anser det viktigt att prata om detta.

Varför är det hotfullt att berätta om att en själv valt bort barn och varför? Det innebär ju inte att jag tycker att någon som väljer annorlunda väljer fel, men jag tycker att även mitt beslut ska kunna få en plats och att de prioriteringar jag har valt att göra är värda att prata om.

Kanske finns det kvinnor som inte känner någon yttre press alls att skaffa barn, men faktum är att många kvinnor känner denna press och detta tycker jag är viktigt att prata om. Om någon har skaffat barn och är nöjd med detta kan jag bara gratulera, mitt syfte är inte att ta ifrån dem deras glädje utan att försöka få färre kvinnor att sätta sig i situationer de kan komma att ångra.

Faktum är att många kvinnor ångrar att de skaffat barn. Varför är det så svårt att prata om detta utan att det landar i Det Är Minsann Ett Fritt Val-retoriken? Om det nu vore det, så vore det väl inget problem att folk faktiskt diskuterade hur de valt och varför. Men uppenbarligen är det inget fritt val, eftersom det är så oerhört känsligt att sprida information som kan vara ett argument emot barnafödande.

Om du upplever detta som oproblematiskt så föreslår jag att du inte söker dig till bloggar som går ut på att problematisera detta ur ett könsmaktsperspektiv. Jag försöker tala till de som, liksom jag, upplever att livet knappast är ”fritt” utan tvärtom omgärdat av förväntningar och krav sprungna ur könsmaktsordningen. Om en inte kan relatera till denna erfarenhet så gör en nog bäst i att inte läsa bloggar som utgår från just denna.