Att ångra att en skaffade barn.

En grej jag hör lite då och då är att om en skaffar barn så kan en inte ångra sig, till skillnad från om en steriliserar sig då det tydligen är någon slags naturlag att en kommer ångra sig. Det liksom tas för självklart sant, att kvinnor som skaffar barn aldrig någonsin ångrar detta beslut, men att en självklart kan komma att ångra sig om en inte gör det. Som om det inte innebar uppoffringar att skaffa barn.

wpid-img_20150208_125420.jpg

Twittrade lite om detta:

”Om du skaffar barn kommer du inte ångra dig”. Ärligt hur fan drar folk den slutsatsen? Bara för att det är för skamfullt att säga. Närtror kanske inte folk i regel ångrar sig men många ser nog tillbaks på sina liv och önskar de hade gjort andra prioriteringar. Jag har i alla fall träffat flera kvinnor som uttryckt att de hade velat lägga fokus på annat så att säga.

Alltså tänk efter riktigt jävla noga innan ni skaffar kids, speciellt tillsammans med en man för det är ett JÄVLA åtagande. Det är en fet risk. Dels själva graviditeten, men också att många kvinnor utsätts för våld och sedan har juridiskt band t förövaren. Våld i relationer inleds ofta eller förvärras under graviditeter.

Efter separation så används ofta barnen för att kontrollera kvinnan. Till exempel när pappan vägrar skriva på papper för att barnet ska kunna gå till psykolog för att bearbeta traumat av att se sin fars våld. Eller långa utdragna vårdnadstvister som gör att kvinnan utsätts för ännu mer terror och inte kan gå vidare. Eller när hämtning och lämning av barnet i hemmet ger pappan chans att utsätta kvinnan för mer våld och övergrepp. Detta är saker som händer och det är fan värt att ta i beaktning.

Som kvinna är en ju i princip bunden till att ta hand om ungen, män kan däremot i regel välja bort stora delar av ansvaret. Ekonomiskt så förlorar kvinnor på att skaffa barn, då de får ta merparten av sjukledigheten och föräldraledigheten. För att inte tala om den rent fysiska risk som en graviditet innebär, eftersom mödravården fortfarande är så jävla underprioriterad. Inget av detta är såklart mammors fel, men det är verkligen saker som är värda att ta i beaktning innan en fattar ett livsavgörande beslut.

Sorgligt nog uppmuntras kvinnor till att inte tänka efter så jävla noga när det kommer till detta, utan typ följa sin (förmodade) instinkt. Vilket är en ganska märklig inställning när det kommer till ett av de största besluten en kan fatta i sitt liv. Slutsatsen jag drar är att det ligger i patriarkatets intresse att vi inte ska tänka efter, för då skulle nog fler se nackdelarna. Detta hindrar såklart inte borgerliga skribenter från att säga till mammor som kräver rättigheter att de minsann hade kunnat välja annorlunda.

Jag antar att folk tänker såhär eftersom det finns väldigt få kvinnor som är offentliga med att de ångrar att de skaffade barn, eftersom det är en väldigt tydlig del i kvinnorollen att en minsann ska älska sina barn bortom sans och förnuft och ge precis allt för dem och tycka att det är det fetaste som inträffat i hela ens liv.

Men det finns kvinnor som ångrar sig. Jag har träffat flera. Kvinnor som uttrycker avund inför att jag har fattat beslutet att inte skaffa barn, kvinnor som säger att de själva hade velat tänka efter mer noggrant och om inte avstått helt i alla fall gjort det vid en annan tidpunkt och under andra omständigheter.

Men givetvis är det tungt att erkänna både för sig själv och andra att en ångrar något så livsavgörande som att skaffa barn. Det är såklart en jobbig insikt, att en sitter fast i en situation som en inte skulle vilja vara i och att möjligheterna att ta sig därifrån är väldigt små.

Snyfthistorier om människor om är ofrivilligt barnlösa råder det däremot ingen brist på. Det anses liksom vara en ofattbar tragedi när människor som vill ha barn ändå inte kan skaffa det. Så ofattbar så att det anses rimligt att köpa en annan människas kropp och utsätta den för oerhörda risker för att den ska bära ens barn. Så viktigt anses det, att vissa tycker att surrogatmödraskap är en lösning.

Jag blir så irriterad och trött på att höra att om jag steriliserar mig så kanske jag minsann kommer ångra mig. Som om jag inte skulle kunna ta ett informerat beslut om detta, samtidigt som människor i min ålder fattar det livsavgörande beslutet att skaffa barn. Jag begriper det inte.

Jag skulle så gärna läsa era tankar om detta! Både barnfria och föräldrar.

32 reaktioner till “Att ångra att en skaffade barn.”

  1. Jag är 18 år och längtar redan otroligt mycket efter barn, jag lever i ett heterosexuellt förhållande men kan ej se min pojkvän som potentiell pappa till mina barn. Efter att ha följt dig ett tag har jag insett hur mycket mer rätt det skulle vara för mig att leva med en kvinna, och speciellt efter detta inlägg (i och med att jag verkligen vill ha barn, fråga mig ej varför) så kan jag verkligen se mig själv i framtiden leva med en kvinna och ha barn med henne. Jag skulle inte säga att jag är renodlat lesbisk, men jag är övertygad om att patriarkatet har format min heterosexualitet och jag är väldig spänd på att försöka utmana den, jag vill lära mig älska kvinnor för att kvinnor är så jävla fantastiska medan män är motsatsen, kontrasterna är ju enorma? Och som du säger så är jag övertygad om att skaffa barn med en man inte är värt riskerna med det, en kvinna skulle aldrig göra så som du tar upp i exemplen. Frågan är hur jag ska börja forma mitt liv nu efter denna insikt… Var börjar man?

  2. Jag undrar också hur du tänker på det. Förstår dig som att en orsak att välja bort barn har att göra med allt annat du/en vill göra i livet, som en kanske inte kan om en är bunden till barn. Och att resten handlar om framförallt riskerna med heterorelationen. Men om en är två kvinnor eller en kvinna (eller fler kvinnor), är du ändå lika övertygad om att du väljer bort det?
    OBS, försöker inte övertala dig att skaffa barn här, det valet borde såklart vara upp till var och en. Och förstår om argumentet ”jag vill lägga den tiden på annat i mitt liv” är det övervägande.

  3. Blev ung mamma för snart två år sedan och ja, jag ångrar faktiskt ibland att jag valde att skaffa barn. Älskar såklart mitt barn obeskrivligt mycket men för mig så står faktiskt INTE den enorma självuppoffringen som det innebär att vara förälder (i mitt fall även ensamstående ända från början) riktigt i paritet med glädjen över att ha barn. Det är ett jäkla slit helt enkelt , både fysiskt och psykiskt. Förstår att det handlar mycket om vem man är som person, men själv är jag alldeles för stresskänslig, otålig och självupptagen för att riktigt känna mig bekväm i rollen som förälder. Att man dessutom blir otroligt begränsad, främst som småbarnsförälder, är också något som jag tycker talar för att man verkligen ska tänka sig för ordentligt innan man väljer att skaffa barn. Även det beror ju såklart på hur stor ens kärlek för frihet är och kanske främst på vad man anser att begreppet ”frihet” innebär. Att jag flera gånger i månaden tänker ”Hur hade mitt liv sett ut nu om jag INTE hade skaffat barm?” är ett faktum. Detta har inget med kärleken till mitt barn att göra, älskar hen som den lilla individ hen är , utan det handlar mer om att jag inte tycker att rollen som mamma/förälder är helt oproblematisk. Just nu i vissa situationer då jag tycker att det är extra jobbigt så tröstar jag mig med att jag och mitt barn förhoppningsvis kommer att ha en fin relation (den är fin nu också) när hen blir större/vuxen då jag hoppas att vi kommer ha en massa utbyte av varandra, då man mer kan mötas som två vuxna människor, även om jag vet att jag såklart alltid kommer att vara hens mamma och hen mitt barn. Hur som helst så har jag lovat mig själv att jag aldrig ska skaffa några mer barn, det utsätter jag inte mig själv för helt enkelt. Nu när jag redan har ett barn så tar jag såklart ansvaret fullt ut och tänker se till att hen får den absolut bästa tänkbara uppväxten(vad det nu är) men efter det så har jag gjort mitt när det gäller föräldraskap och omhändertagande och tänker istället satsa på andra saker här livet.

  4. Precis som de säger är ju att skaffa barn ett jätte beslut i ens liv så det kan man ju såklart ångra på samma sätt som en kan ångra sitt karriärsval typ.. Men det är sannt att det finns en hel del onödig skam över det hela! Jag fick barn när jag var 21 och det är verkligen det bästa som hänt mej, men jag lossas ofta att jag önskar att jag väntat om jag kunnat eftersom unga mammor förväntas ångra sej och annars ses som lite dumma och oansvariga. Sen tycker jag absolut att om en ens tvekar lite grann så ska en låta bli att skaffa barn fär jag växte upp med en mamma som ångrade sej och det tar minst sagt på självförtroendet. Och om en inte är säker på om ens partner kommer att va där för en så tycker jag en också ska fundera över det! Känner många som skulle ha kunnat vara lyckliga mammor utan nån liten mansjävel som drar ner på alltihop! Att vara singelamma är också ett val! MEN, att sterilisera sej är ett precis likvärdigt val som att skaffa barn, precis lika permanent så jag tycker inte det behöver kritiseras mer eller minder än så. Lycka till 🙂

  5. Jag fick mina barn när jag var 20 och 22. Har aldrig ångrat detta, men så gjorde jag också en ovanlig grej som kvinna. Blev varannan-helg-mamma efter separation från pappan. Tror inte jag pallat att vara dedikerad mamma på heltid. Träffade en ny man efter ett tag, bestämde mig då för sterilisering. Fick sitta och förklara mig för en kurator först, pga ung?

    ”Tänk om du ångrar dig, tänk om du vill ha barn med nya partnern. Tänk om dina barn dör i en bilolycka, vill du inte skaffa nya då?”

    Som om det vore nå jävla husdjur. Det är bisarrt hur samhället oroar sig över kvinnors reproduktion.

  6. Jag är 20 år gammal och har sjukdomen Pcos som då orsakar svårigheter i att bli gravid och ens behålla barnet. Jag fick diagnosen några dagar efter min 18-årsdag och ärligt talat så var jag förtvivlad.
    För att backa lite, jag bestämde mig halvt för att inte skaffa barn när jag var 16 år gammal för det där med att ansvara för en annan människa på det sättet är helt absurt i min hjärna. Jag vill liksom inte dedikera mitt liv till en annan människa.

    Anledningen till varför jag var förtvivlad över diagnosen var nog mest för att jag inte ville dras med en sjukdom i hela mitt liv men på något sätt så blev jag också förbannad över att min kropp tog ifrån mig rätten till att få bestämma själv över min framtid som mamma eller inte. Trots att jag inte ville ha barn så kändes det ändå surt att jag inte fick ta det valet själv. Jag vet, många med Pcos får barn med hjälp av medicin och doktorer blablabla, men det kan ta upp till 10 år att ens kunna bära ett barn och dom människor som säger till mig ”att det visst gååååår, bara man kämpar!” Kan ta sig i röven, för det är en big jävla deal.

    När jag smält all den här informationen så bestämde sig jag och sambon för att inte skaffa barn. Någonsin. Vi är inga barnälskare, nån av oss. Och det gjorde ju valet enkelt. Och nu menar jag valet av att inte skaffa barn eller adoptera ett barn. (Jag blir illamående av tanken att förstöra min kropp för en annan människa, så gravid kommer jag aldrig vilja bli och att be någon föda mitt biologiska barn åt mig är out of the question.)

    Jag går på årliga check ups hos gyn för att se om allt är okej i livmodern och sist jag var där, i oktober så sa jag faktiskt att jag funderade på att sterilisera mig, så jag slapp ta medicin för att tvinga fram mensen var tredje månad, slippa chansen att få cancer, slippa allting i stort sett. Hennes kommentar kommer haunta mig i resten av mitt liv. ”Du är så ung, du kommer ångra dig senare” och ett stort flin i ansiktet. Vidrigaste jag varit med om. Jag är en vuxen människa och jag kan ta egna beslut, jag har rätt till den vård jag vill ha om min kropp ändå inte funkar. Men tydligen så är det inte värt ett skit, enligt henne, för jag är så himla ung. Blöööö.

    Så, nu känns det bättre.

    1. Hej! Ber om ursäkt i förväg om svaret kan tolkas som något negativt eller inkräktande men jag vill bara skriva att till skillnad från vad läkarvården säger kan PCO:s botas för många. Forskningen på kvinnors kroppar och sjukdomar är som vi alla vet sjukt efter men det finns de som har hittat sätt som funkar utan deras hjälp. Om det känns som nåt du blir nyfiken på kan jag rekommendera en bok av Alisa Viiti som heter ”Woman code”. Tror hennes namn stavas så. Ta de delar som känns ok för dig, boken är rätt ”amerikanskt” och ”biologistiskt” skriven men har mycket att komma med ändå tycker jag. Tänker att även om du inte vill skaffa barn kan vara värt att leva utan PCO om det nu är möjligt!

  7. Jag förstår faktiskt inte riktigt vad det är du problematiserar och varför? Vad vill du åt?
    Är du trött på att folk ifrågasätter sterilisering? Är du trött på att folk skaffar barn? Är du trött män?

    Jag tycker att ALLTING handlar om val.

    Om jag skaffar barn så ser jag det som mitt alldeles egna ansvar att hitta en lämplig pappa (eftersom jag är heterosexuell), precis som det är en mans ansvar att hitta en lämplig mamma. Det ska alltså vara någon som jag vill leva mitt liv med, någon som SJÄLVKLART INTE slår mig eller på något annat sätt utövar härskartekniker på mig, någon som delar på hushållssysslorna med mig, delar mina värderingar osv, osv, osv… Om vi skaffar barn så är det ett väl övervägt beslut där vi diskuterat uppfostran, roller, ekonomi osv. innan. Dessutom tänker jag att vi levt ihop några år innan så att vi känner varandra bra.

    Det är såklart en risk på många sätt att skaffa barn. Nu är det ju helt omöjligt för fadern att bli gravid, naturen har liksom skapat oss så, därför kan jag utan tvivel tänka mig att ta på mig det ansvaret. Det är en kalkyrerad risk som jag är betedd att ta.

    En annan risk är att vi skiljer oss, att jag får leva med ett delat ansvar för barnet vad gäller tid. Du menar att kvinnan ofta få ta ett större ansvar. Ja, om jag har valt att sätta ett barn till världen tillsammans med en annan människa och den människan som JAG VALT att skaffa barn med, av någon underlig anledning inte tänker dela ansvaret, då får jag väl ta det tänker jag? Precis som det hade blivit om situationen varit omvänd. Det är inte en hund vi pratar om utan ett BARN.

    En annan risk är ju att fadern dör, då blir jag helt själv med barnet. Det hade varit otroligt tråkigt.

    Nu finns det säkert flera som tycker att jag är naiv, att jag borde vakna upp och kanske åka på en infoträff med F!. Till den som tänker så vill jag säga:

    Jag lever med en underbar människa (en man). Vi har ett barn tillsammans och väntar ett till. Vi delade på föräldrarledigheten för att vi tyckte att det var det mest naturliga (trots att han tjänar mer än mig, även om jag inte tjänar dåligt) och kommer göra så även med den som ligger i magen nu.

    Vi delar på hushållsarbetet och har någorlunda invanda roller som vi tillsammans kommit överens om. Ibland får han göra mer för att jag har mycket på jobbet, är trött, mår dåligt, vill umgås med vänner… Och ibland är jag den som drar mer för att situationen är omvänd. Vi kallar det för att vi hjälps åt och stöttar varandra.

    Han lämnar oftast på förskolan och jag hämtar oftast, för att det passar sig bäst så med våra arbetstider. När det är sjukdomstider så försöker vi lösa det med mor- och farföräldrar. Annars delar vi på vab:en, även om ekonomin talar för att jag borde vara hemma mer. Vi har valt att göra så för att vår son ska få både mamma -och pappatid när han är sjuk OCH för att vi värdesätter båda våra arbeten lika även om vi har olika betalt.

    Innan vi skaffade barn funderade vi på det här om ”livet tar slut” nu? Vi kom fram till tre olika saker:
    1. Livet tar inte slut, men det blir på ett annat sätt.
    2. Vi frågade far- och morföräldrar om hur de såg på att vara barnvakt (kvällar och kanske en weekend ibland)? Inga problem!
    3. Vi lovade varandra att ge varandra tid med vänner utan sura miner.
    Det var skönt att diskutera igenom detta innan, för det har gjort det enkelt efteråt.

    Ang uppfostran så pratade vi också igenom detta mycket innan. Jag hade tänkt mycket (eftersom jag stött på barn mycket i mitt arbete) och han hade inte haft lika stor anledning att tänka. Det är ju omöjligt att diskutera på detaljnivå, men vi har samma grundtänk nu och det underlättar mycket.

    Att skaffa barn var ingen slump för mig, det var (och är) ett stort beslut i mitt liv, ett välgrundat sådant. Jag vill hävda att det blir vad man gör det till, man har många val på vägen och det viktigaste är valet av den människa som man ska uppfostra barnet tillsammans med. Näst viktigast för mig har varit att göra upp spelreglerna innan.

    Jag är inget offer, ingen kvinna som sliter själv med hushållssysslor och tar allt ansvar för barnet. Det är ingen slump att det blev så, det är ett resultat av flera välgrundade beslut som jag/vi har valt att ta. Det kallas för ansvar och det är en förmåga man bör besitta innan man skaffar barn.

    Andra gör andra val i livet och så länge de är välgrundade så kör! Det finns ju studievägledare som kan hjälpa en att göra välgrundade val i form av utbildning och jobb. Precis som att skaffa barn så är sterilisering ett val utan återvändo när det väl är gjort. Att få professionell hjälp med det valet (av en kurator som någon nämnde) tycker jag är en fin förmån som borde finnas även för dem som funderar på att skaffa barn (det kanske det gör?). Jag har gjort en annan medicinsk operation och även då var det flera kontrollinstanser för att hjälpa mig att göra rätt val, fantastiskt tyckte jag!

    Jag har valt att se mig själv som en ansvarstagande människa som kan göra egna val i livet, inte någon som är ett offer för patriarkatet. Den inställningen har utan tvekan tagit mig hit där jag är nu. Det har också gjort att jag inte behöver känna mig bitter – valet är alltid MITT!

    1. Vad skönt att du är nöjd med ditt liv. Tråkigt nog så är det fortfarande så att du lever i ett patriarkat och är ett offer för strukturellt förtryck, vare sig du vill se det så eller inte. Det är liksom inte en fråga om åsikter och känslor utan om fakta.

      1. Jag tycker att den här kommentaren var väldigt lik sådana som du brukar blocka folk för om de riktas mot dig. Sådär lite lagom förminskande och docerande. Ville du bara läsa en sorts tankar skulle du kanske ha skrivit ut det. Fan vad besviken jag blev nu.

        1. Ja, det var förminskande för att jag anser att det är fånigt att få diskussionen att handla om vem som är och inte är ett offer. Jag anser att det i sig är ett förminskande av diskussionen.

    2. Det här var verkligen en veritabel orgie i självbelåtenhet.

      Jag förstår faktiskt inte riktigt vad det är du problematiserar och varför? Vad vill du åt?
      Är du trött på att någon försöker lyfta fram att vi inte har en samhällssyn som de facto uppmuntrar just val när det kommer till barn? Är du trött på att folk som inte skaffar barn har mage att säga nåt om det? Är du trött på en feministisk diskussion?

      Eftersom du ”tycker att ALLTING handlar om val” – varför gör du i så fall inte valet att ignorera plattformar som tydligen inte riktar sig till dig eftersom du minsann har en helt sanslöst jämställd tillvaro och verkar tycka att kampen för jämställdhet börjar och slutar med din personliga erfarenhet. Eller förlåt, den börjar och slutar såklart med varje individs VAL! Fattiga har såklart vaaaaaalet att sluta vara fattiga, rasifierade har såklart vaaaaaaalet att sluta utsättas för rasism och kvinnor har såklart vaaaaaalet att inte bli utsatta för kvinnoförtryck – allt på basis av din eminenta slutsats baserad på din tolkning av din egen situation.

      Hoppas att du aldrig får anledning att bli bitter för du har nog inga större resurser att hantera sådant med en sån avsaknad av analys och förståelse. Det kan dock vara bra att komma ihåg att det finns gott om kvinnor som mässat sig hesa om sin egen fantastiska situation som de minsann VALT själva osv som ändå har hamnat i en obehaglig skilsmässa och en högst ojämställd ansvarsposition för gemensamma barn efter det.

      Alltså, folk som inbillar sig att de kan tillgodoräkna sig hela sin livssituation som nån slags personlig merit gör mig helt matt. Det är lite som att tro att det var begåvning som gjorde att en fick rätt trisslott.

  8. Få saker sticker så mycket i folks ögon som kvinnor som inte vill ha barn. Är bara 20 men upplever redan att vissa tycker att det är konstigt att jag inte längtar efter barn. Hur bisarrt???

    1. Jag är frivilligt barnlös trots att jag lever i en heterosexuell stabil relation. Jag har aldrig velat ha barn och nu vid 34års ålder provocerar det människor något kopiöst. Så mycket att jag blir en rabiat och otrevlig människa som kan rapa upp hur många orsaker som helst till att inte skaffa barn. Sen brukar jag avsluta med att fråga varför de ville ha barn. Och det är det ingen som har något vettigt svar på.

  9. Jag har inga barn. Jag har aldrig känt någon längtan efter barn, och nu börjar jag bli så gammal att jag tycker att tåget har gått, även om jag bevisligen fortfarande är fertil. Det är inget jag ångrar. Jag kan dock förstå att man kan längta efter barn, och jag tycker inte att det är så konstigt att den som känner denna längtan fattar beslut grundat på den (känslan) och inte på något slags logiskt (jag är frestad att säga kvasiintellektuellt) resonemang. Min egen erfarenhet när det gäller de stora besluten i livet är att man skall låta sin känsla (instinkt om man så vill) styra i beslut som handlar om känslor och önskningar grundade på känslor. Jag har några enstaka gånger fattat livsavgörande beslut mot min magkänsla för att jag resonerade mig fram till att det jag kände inte var det lämpliga, eller att jag inte var lämplig för det jag önskade. De besluten är de enda livsavgörande beslut jag också sedan har ångrat djupt.

    Jag tror inte att det alltid är så enkelt att avgöra vad som är något slags ”objektivt” resonemang och vad som är ett resonemang grundat på vad andra tycker, vad samhället tycker eller vad man tror att man ”bör” tycka. Det är lätt att intala sig att ”jag vill det här, men jag inser, intellektuellt, att det där är det lämpliga och alltså väljer jag istället det där, som jag egentligen inte vill”, men jag tror att det ofta är lätt att lura sig själv där. Det finns något slags samhällsinställning att allt som smakar gott är dåligt för en och därför är allt som smakar dåligt bra, Jag tror personligen inte på den.

    Jag skulle inte sterilisera mig om jag inte behövde (jag skulle t.ex inte göra det om jag inte hade sex med män och alltså inte behövde oroa mig för att bli gravid). Detta dels för att det är irreversibetl och jag tycker att det är onödigt att göra irreversibla ingrepp om man inte måste eftersom man aldrig kan veta vad som kommer att hända längre fram, dels för att jag inte tycker att det är värt risken att göra ingrepp som inte behövs bara för principen. Man är aldrig garanterad att det inte går fel. Den som ändå vill göra det bör vara medveten om risken.

    När det gäller riskerna med umgänget med män tycker jag att var och en måste få fatta sitt eget beslut. Risken att bli sårad, träffa en skitstövel etc. finns i alla relationer, även i relationer med kvinnor. Det enda sättet att helt skydda sig från risken att bli sårad är att aldrig umgås med någon annan än sig själv. Om det är rimligt/värt det måste var och en få avgöra för sig själv.

    1. Jag har inte direkt tvingat ngn till ngt jag bara lyfter de risker som finns. Klart jag tkr folk ska välja själva.

  10. Hej, jag är mamma till två barn. Ibland känner jag lite ångest över att ha skaffat barnen. Jag hade inte turen som några andra här ovan att ha gjort de perfekta livsvalen som tydligen skall vara så riktiga och förutbestämda. Märk väl att jag ALDRIG ångrar mina barn. Jag ångrar deras far. Jag skaffade barn med en man som var en narcissist med psykopatiska undertoner. Nu har jag två underbara barn som har en pappa som inte lever upp till förväntningarna på hur jag tänkt mig att en fader skall vara och bete sig. Nu har jag delad vårdnad med en pappa som gör det mesta för att försvåra allting. Bli av med honom kommer jag aldrig att bli, vi har ett gemensamt ansvar.
    Har steriliserat mig för jag tänker aldrig någonsin gå igenom ångot liknande, jag klarar mig fine, men skulle aldrig mera vilja sätta barn till livet under såna här omständigheter. De är helt oskyldiga. Jag är glad att jag kom levande ur förhållandet.

  11. Jag är snart 20 och har vetat hela mitt liv att jag inte vill ha barn, det är inget jag behövt fundera på för det känns så uppenbart och självklart. Visst är det teoretiskt möjligt att jag i framtiden kan tycka att det vore trevligt, men jag är övertygad om att det aldrig är något jag kommer bli förtvivlad om jag inte får. Det provocerar mig hur ingen verkar ta det seriöst, lite som hur många säger att unga icke-hetero inte kan veta sånt än. Lika klart som jag vet att jag inte vill ha barn verkar samhället tro sig veta att det är något för mig.

  12. Intressant diskussion och intressanta tankar. För mig är det självklart att det finns alla typer av kvinnor, med olika tankar, åsikter, erfarenheter och beslut. Synd bara att samhället inte är lika öppet inför det.

    Jag är strax 30 och har känt sedan 4-5-årsåldern att barn inte är min grej. Lekte hellre vuxenleker med barbies än med dockor. Blev ofta anklagad av mina barnsdomsvänner för att vara en ”dålig mamma”. Det är fortfarande många som inte tar mina känslor, åsikter och tankar inför barn på allvar. ”Det finns tid.” ”Du kommer att ångra dig”. ”Vänta bara” osv. Jag kommer aldrig att föda ett barn. That much I know. That much I’ve always known.

    Med tanke på samhällets uppmålning av barn och föräldraskapet som guds gröna skogar ser jag det som självklart att vissa kvinnor (eller män) måste komma att ångra sig. Kanske inte på det hela taget, kanske inte varje dag, men ändå. Det är tufft, det är en livsomställning och jag tror inte att det är för alla. Vi måste börja prata mer om för- och nackdelar, om verkligheten, om hur det faktiskt ser ut.

    Jag tror att folk har så svårt att acceptera de som inte vill ha barn för att många (inte alla) säkert känner en väldans massa kärlek både till och från sina ungar och på ngt sätt inte vill missunna någon det. Det kommer nog absolut en massa häftiga känslor när man skaffar barn; I’m sure. Men det här ”superior-grejen” som man kan få från vissa föräldrar? ”Jag vet bättre än du.” ”Du har inte den erfarenheten, så du har inte en aning om vad du snackar om”-leendet osv. Jag kan fatta att man känner så. För sanningen är ju att nej, jag har ingen aning. Jag har ju uppenbarligen inte barn.

    Däremot har jag en massa andra, coola erfarenheter som inte du har eller någonsin kommer att få, men jag beter mig inte nedlåtande för det. Jag säger inte att alla föräldrar gör så, inte alls. But the ones that do… Lägg ner. Ditt totala lycka över ditt beslut att skaffa barn och dina känslor inför det är dina – inte mina. Grattis, verkligen. Skitkul att det var rätt beslut för dig. Jag vet att det inte skulle vara rätt beslut för mig. Att påstå annat är att inte respektera mig som individ. End of story.

    Som någon skrev här över; hur traumatiserande måste det inte vara att växa upp med en föräldrar och känslan av att de inte är riktigt nöjda, att deras liv, beslut och barn inte blev som de ville? Jag vill inte utsätta några barn för det. Jag kan gå så långt som att påstå att föräldrar som inte tänkte efter tillräckligt före ofta är de föräldrar som fuckar upp sina barn; kolla bara på alla intervjuer med folk som tagit tvivelaktiga beslut eller ska förklara sina issues; dålig barndom… ”Min mamma…” ”Min pappa…” osv.

    All respekt för er som försöker er på det. Men jag önskar samma respekt för oss som har tänkt efter tillräckligt för att låta bli.

  13. Är 25, kan inte få barn pga sabbat kroppen för mycket genom självspäkning/anorexi. Dock vill jag inte heller ha barn, så det är chill. Och alla bah ”men du kan ju alltid adoptera!” (NEJ!!!)

    Vi får väl se, men känns inte idag som om jag någonsin kommer ändra mig. Skulle inte ens våga föda ett barn till den här sjuka världen om jag ville, det låter kanske cyniskt, men så är det. I ett annat system hade det ev varit ett intressant alternativ.

  14. Jag är en sådan som längtade jättemycket efter att skaffa barn och tycker att det är det bästa som finns, har nu två stycken. Men jag tycker det är väldigt klokt och vettigt att inte skaffa barn om en inte vill ha för det kräver en hel del av en individ. Hur tänker du kring de medicinska riskerna med ett ingrep? Och om din partner skulle vilja bära och föda, hur skulle du tänka kring det?

  15. Försökte skicka en kommentar tidigare idag men den försvann… Jag ville också sterilisera mig när jag var ungefär i din ålder. Har alltid vetat att jag inte vill ha barn. Dock fick jag veta att det var en lång process där man måste träffa psykolog mm. så jag gav upp hela tanken. Det gjorde mig förbannad att inte få välja själv. Sen var det också otroligt irriterande med alla människor som sa ”du kommer ångra dig när du blir äldre”. Jag är nu snart 33 och vill fortfarande inte ha barn. Folk verkar nu äntligen ha accepterat att det är så.

  16. What a coinsidence att precis idag publicerades detta på en norsk sida:
    http://www.klikk.no/foreldre/article709503.ece

    Jag har själv 2 barn och älskar dom mer än allt annat – men samtidigt tycker jag att det är tungt och krävande. Till mina barnlösa vänner berättar jag den osminkade sanning och råder dom att tänka sig för innan dom skaffar barn.

  17. Jag har valt bort barn och jag har aldrig ångrat mitt beslut. Jag har faktiskt aldrig hört en kvinna säga att hon ångrar att hon har valt bort barn. Däremot har jag hört flera mammor uttrycka att de ångrar sig och att de nog hade valt annorlunda, om de hade tänkt igenom sitt beslut mer noga eller om de vetat från början hur det skulle bli.

    Att välja bort barn tror jag ofta är ett mer genomtänkt beslut, än att skaffa barn. Av den anledningen är det nog lättare att ångra att man skaffade barn, än att man inte gjorde det?

    Jag vill inte uppröra mammorna här men jag måste bara säga att jag upplever att många heteropar ofta är mer noga med att planera och tänka igenom beslut om att skaffa hund eller katt eller bil, än vad de är med att planera och tänka igenom sitt beslut att skaffa barn. 😉

    Ofta har jag mött och hört talas om heteropar som knappt har hunnit lära känna varandra, innan första barnet redan är på väg. Barnet säger de är oplanerat och blev till av en ”olyckshändelse”. Vissa av de här heteroparen har knappt råd att försörja sig själva så hur de tänker sig ha råd med ännu en mun att mätta, vet jag inte?

    Inte heller verkar vissa heteroföräldrar ha funderat över att de aldrig kan bli av med varandra, även om de önskar eller om det till och med är en nödvändighet, tex vid kvinnomisshandel och liknande farliga situationer som kvinnor och barn som bor ihop med män, kan utsättas för.

    Har en kvinna skaffat barn med en man så måste hon och barnet ha med mannen att göra för resten av livet, precis som K skriver ovan. Även om han är farlig för kvinnan och barnet så måste hon lämna barnet till mannen för umgänge och det är inte alls osannolikt att han till och med får han enskild vårdnad om barnet.

    Jag vill absolut inte skuldbelägga någon här men jag anser att fler heteropar bör tänka igenom noga, vad det innebär att ta ansvar för en annan människa för resten av livet samt vad det innebär och i värsta fall kan innebära för mammor och deras barn att dela föräldraskapet med en man.

    Livet blir nämligen sällan som man själv har tänkt sig. Barn går inte att ångra. Inte deras fäder heller.

  18. Jag får typ panik av tanken på att jag skulle ha barn – allt från graviditet, via småbarnsår till tonårsförälder gör mig skräckslagen. Inte på ett spännande sätt utan på ett kvävande. Jag tror det är ett tecken på att jag inte ska ha några barn.

  19. Trodde inte att jag ville ha barn, blev galet kär och lycklig. Fick längtan efter barn, fick två barn och trots att jag inte trivs i föräldrarollen ångrar jag aldrig aldrig mina barn.
    Kanske värt att diskutera också? Jag tycker tex inte om andra barn, att leka, att vara någon slags universal-förälder. Gillar ej andra föräldrar. MEN mina barn är ett val jag aldrig ångrar, och kärleken till dem är obeskrivbar. Hm, luddigt, men man kanske vill ha barn men inte vara förälder? Så är min genomgående känsla kring allt.

    1. Känner samma sak!!!!

      Eller ja, jag ångrar visst att jag skaffat barn ibland (eller iaf tidpunkterna för dem) men håller med om allt som du skriver om föräldrarollen.

  20. Jag ångrar inte att mina barn (nu tonåringar) finns eftersom de är de människor jag älskar mest, har starkast band till och roligast tillsammans med av alla människor i världen. Däremot kan jag ångra att jag valde ett liv med barn, eftersom det egentligen passar mig dåligt. Jag skulle aldrig gjort det idag, eftersom jag är en starkare person med mer erfarenhet och kunskap idag, men för 20 år sedan upplevde jag det som att det inte fanns några alternativa sätt att leva. Antingen levde en ett ”normalt” liv i heterosexuell relation och med barn, eller så var en misslyckad som kvinna. Även kvinnor som var framgångsrika och till synes lyckliga sågs ner på om de inte levde så.
    Det borde pratas mycket mer om hur mycket en som kvinna i det här samhället begränsar sitt liv när en skaffa barn, istället för att som nu låtsas att barn alltid går att kombinera med allting annat en kanske drömmer om i livet, för det är verkligen inte sant.

    1. Håller med så himla mycket!!!! Känner på ett liknande sätt, fast att mitt barn nu bara är två år. Älskar mitt barn över allt annat men känner ändå att livet med barn inte alls passar mig egentligen.

  21. Jag valde att bli förälder efter en lång tids fundering, där jag till slut kom fram till att, jo, jag ville nog ändå, för att det är sjukt coolt att för lära känna en individ från att hen föds och genom hela uppväxten. Jag var helt klart den av alla jag känner som hade absolut mest cynisk bild av hur föräldraskapet skulle bli, och det har varit ungefär lika jävligt som jag trodde (däremot var jag inte alls redo för hur sjukt slitig, riskfylld och destruktiv en graviditet och förlossning kan vara–jävlar vad det mörkas inom vården där, med MVC i spetsen, det är faktiskt helt sjukt).

    Jag ser på föräldraskap rakt av som en extremsport, a la bergsbestigning i Himalaya eller liknande. Visst, det är sjukt coolt och hänförande och utvecklande och allt sådant, men du måste verkligen vara villig att committa 110% och sedan fortsätta att göra det genom allt som händer på vägen. Och det är verkligen inte något som jag rekommenderar om man nu inte verkligen vill göra det, och vill göra det MED allt det innebär. Det går liksom inte att ta helikoptern upp på Mount Everest, hoppa ut i snön, ta en schysst selfie och sedan åka hem och ta ett varmt bad–du måste traska hela jävla vägen genom snön, riskera att ramla ner i en ravin eller två och utstå utmattning, förfrysning och att leva på torkat kött dag in och dag ut. Och sedan, efter att du tagit selfien och känner dig oövervinnelig och odelat lycklig en stund så måste du traska hem igen. I snön. Med skavsår.

    Fram för mer realism när det pratas föräldraskap och barnafödande!

  22. När jag var ung så trodde jag att jag ville ha barn, dels för att jag prackades på idén om att en kvinna självklart vill ha barn men också för att jag kommer från en väldigt barnkär familj och själv faktiskt tycker väldigt mycket om (vissa) barn. Det är nog det märkligaste när det gäller frågan om att skaffa barn – att folk inte verkar fatta att det går att kombinera att gilla barn med att inte vilja ha egna.

    Jag förstod inte förrän jag började närma mig 30-årsåldern att jag faktiskt inte alls ville ha barn. Det tog flera månader av samtal mellan mig och min man för att jag skulle kunna processa att anledningen till att jag kände mig stressad och deppig var att jag egentligen inte ville ha barn men att min ålder höll på att tvinga mig fram till en punkt då jag tänkte att nu är det dags – nu går det inte att skjuta upp längre. Jag hade liksom aldrig ens tänkt tanken innan att jag kanske inte ville ha barn – det var ju bara naturligt att vilja vänta lite med dem när jag var yngre.

    Detta är nu över sju år sedan och för några månader sen steriliserade jag mig. Jag är fortfarande helt euforisk över detta – det känns som att jag på allvar har tagit makten över mitt liv på ett sätt som det aldrig kändes att äta p-piller. Det var dessutom ett sjukt litet och smidigt ingrepp* och personalen på Sofiahemmet var så rasande professionell på alla plan! Inga ifrågasättanden, inte minsta tillstymmelse till skuldbeläggande eller försök att övertala mig att ändra mig. Både kirurgen och anestesiläkaren var väldigt tydliga i sin kommunikation och extremt lyhörda och måna om att försäkra sig om att jag kände mig bekväm under processen. Sköterskorna likaså. Min sterilisering har helt klart varit den i särklass bästa erfarenhet jag har haft av vården.

    *Jag genomgick en ny sorts sterilisering som går ut på att de går in vaginalt och sätter in en stopp i vardera äggledare. Sen ärrar äggledaren igen runt stoppen så att äggen inte kan nå fram till livmodern. Det är ett ingrepp som faktiskt går att göra utan att ens sövas (jag valde dock att sövas lätt ändå för att det kan bli lite mer rotande därinne för att hitta rätt på en outtänjd livmoder vilket kan bli lite obehagligt om en är vaken – en av de där bra sakerna som mina läkare informerade mig om så att jag kunde fatta ett beslut som jag kände mig bekväm med). Jag hade lite ont – ungefär som mensvärk – under resten av dagen. Dagen efter kändes allt som vanligt igen. Supersmidigt med andra ord!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *