Kategori: Politik

Om att sätta gränser och stresshantering.

Har funderat lite på det här med utbrändhet och arbetsbelastning med bakgrund i att jag själv har bränt ut mig. Skrev såhär om saken för nåt år sedan:

Även om utbrändhet har tydliga kopplingar till hur man lever sitt liv så beskrivs det ofta som en olycka. Olyckan kommer sig av individens oförmåga att ”stanna upp i tid”. Problemet ligger i individens svårigheter att sätta gränser, inte i omgivningens förmåga att överbelasta. En möjlig lösning på utbrändhetsproblemet hade kunnat vara en minskning av arbetsbelastningen. Men detta diskuteras inte, istället läggs allt ansvar på individen. I livsstilsreportage efter livsstilsreportage berättas det om hur man ska bli duktigare på att lyssna på sig själv och sätta gränser. ”Prata med chefen/arbetskollegorna” är en uppmaning som återkommer. Underförstått är att chefen har intresse av att skapa en mer dräglig arbetssituation eller att ens kollegor har tid över för avlastning, något som absolut inte är fallet för alla arbetare.

Visst finns det personer som har möjlighet att säga ifrån. Det säger dock sig självt att ju högre omgivningens krav blir desto fler kommer att köra ut sig på jobbet. Om du säger ifrån i tid finns risken att du uppfattas som lat, om du går in i väggen så frågas det varför du inte kunde sätta gränser.

Jag tänker såhär: vi lever i ett samhälle där ”hårt slit” och så vidare ses som någonting positivt. Den som ”jobbar hårt” är ”duktig” och hyllas. Människor med helt orimliga livssituationer anses vara ”starka” och ”duktiga”. Borgare talar med drömsk blick om alla duktiga duktiga arbetare som minsann går till jobbet och gör sin grej och tar hand om sina barn och får ihop livspusslet UTAN ATT KLAGA (detta ”utan att klaga” är mycket centralt och anses vara mycket fint. Det finaste som finns är någon som har en pissjobbig livssituation men tyst står ut istället för att kräva förändring).

Samtidigt så anses det vara viktigt att ”värna sina gränser”. Detta kan göras på en mängd olika sätt, till exempel genom olika former av ”stresshantering”, typ terapi. Kanske ska en meditera eller gå en yogakurs. Ja, ni fattar. En ska helt enkelt utföra mer arbete för att kunna utföra arbete utan att gå in i väggen. Att vara tvungen att ”stresshantera” på sin ”fritid” för att palla med sitt jobb är extra arbete, precis som det hade varit extra arbete att behöva gå kurser på fritiden för att jobbet kräver det.

Jag tänker på när jag själv brände ut mig. Jag hade en väldigt väldigt stressig livssituation då, och jag gick till en kurator för att prata om detta. Jag fick bra hjälp med att hantera stressen i det som var, men det slog mig liksom inte att den situationen jag var i faktiskt var mig övermäktig. Det slog mig inte att det kunde vara så att jag faktiskt inte klarade av den, inte för att jag var dålig på att ”stresshantera” utan för att det helt enkelt var för mycket. I mina ögon handlade allting om att jag skulle ”hantera stress”, som om stressen var något som kom inifrån mig och inte handlade om min dåvarande livssituation. När jag ser tillbaks på denna period så är jag imponerad över att jag klarade mig så länge, jag var verkligen överbelastad.

Nu har jag ju fått lära mig den hårda vägen att jag måste leva på ett visst sätt för att palla, men det är först efter att mina gränser blivit så brutalt krossade att jag kraschade totalt. Jag tänker mig att om vi inte hade den här synen i samhället på att det alltid är bra och duktigt och ansvarsfullt att prestera så mycket en kan så hade det varit enklare.

Jag stör mig också på hur stress beskrivs som ett undantagsfall, att vissa människor är extra ”stresskänsliga” och därför inte klarar saker som ”normala” klarar. Visst finns det variationer, men det om en har en livssituation där en utsätts för mycket stress och press så kommer det att dränera en. Det är inte något ”personlighetsdrag” utan det är så människor fungerar. En klarar helt enkelt inte av hur mycket som helst.

Jag önskar att någon hade sagt det här till mig när jag var liten. Jag önskar att någon hade förklarat att en behöver tid för vila och återhämtning, även psykiskt, och att det är okej. Att en inte behöver fylla varje ledig stund med att vara produktiv. Jag önskar att jag hade fått det utrymmet i mitt liv, för då hade jag sluppit bli utbränd och deprimerad och ägna en jävla massa tid åt att ta tag i det och ”stresshantera”.

Sluta framställ det som att ”hårt slit” är så jävla bra. ”Hårt slit” bränner ut folk, det sliter ut folk, det gör folk oproduktiva för lång tid framåt och det innebär i många fall en stor personlig smärta. Det är ingenting som ska hyllas.

Angående att ”hårt slit ska löna sig”.

Det finns människor som tycker att den som jobbar hårdare ska få mer i lön. Det kan väl tyckas vara en rimlig åsikt. Problemet jag ser med det är för det första att det används som ett argument för rådande system, vilket jag tycker är skitmärkligt med tanke på att de absolut mest slitsamma yrkena i regel också är de som är lägst betalda. De som tjänar mest i detta samhälle, det vill säga kapitalister, producerar i regel inte något alls.

Vad menas när vi pratar om ”ansträngning”? Jag tänker att det finns flera olika sätt att tolka detta. Vissa verkar mena på att det som är ansträngande är det som få har kompetens för att göra. Det tycker jag är en konstig syn. Det kan ju vara så att det är svårare att komma in i vissa arbetsuppgifter, men det behöver inte betyda att själva uppgiften är mer ansträngande.

Jag tänker att när vi mäter hur ansträngande arbetsuppgifter är så måste det handla om hur mycket de som utför dem sliter på sina kroppar och psyken, hur utmattade de är efter arbetsdagens slut och så vidare. Det är ju detta som faktiskt spelar stor roll i ens liv. Om ett så kallat ”lågkvalificerat” yrke gör en helt utmattad varje arbetsdag och sliter ut ens kropp, då är det ju ansträngande alldeles oavsett vilken utbildning som krävs för att utföra den.

Men sedan tycker jag att hela grejen att sätta någon slags prestige i att arbete är ”ansträngande” är så konstigt. Hårt arbete har inget egenvärde, det som är relevant är att vi som samhälle lyckas producera vad vi behöver.

Vissa tycker att det är något mycket mycket upprörande med att inte tycka att människors uppehälle ska avgöras av hur hårt de jobbar. De verkar tycka att ”hårt slit” är en dygd som ska belönas. Jag tänker tvärtom att i ett samhälle där produktionen styrs demokratiskt så kommer ”hårt slit” vara något vi vill undvika snarare än uppmuntra.

Om nu någon vill anstränga sig hårdare ’än någon annan kan hen väl få det, men jag förstår inte varför vi ska bygga ett samhälle på att hårt slit ska löna sig. Vad är syftet med att folk ska ägna sig åt ”hårt slit”. Hårt slit sliter ut kroppen, gör en stressad och leder ofta till sjukdom. Det kan ju vara så att det kostar samhället mer än vad en tjänar på det. Bättre då att människor gör sitt och sedan tar hand om sig själva och varandra.

Genustenta om sexualitet-kön-genus.

Tänkte att jag skulle publicera min tenta i genus från i våras. Här är första frågan som handlade om att jämföra hur begreppen kön-sexualitet-genus används inom två feministiska perspektiv. Jag valde queerfeminism och liberalfeminism.

När det ska göras jämförelser mellan olika feministiska inriktningar tänker jag att det viktigaste är var tonvikten läggs inom de olika teorierna. Olika feministiska teorier har olika sätt att beskriva och härleda kvinnoförtrycket, vilket leder till olika analyser av verkligheten och också olika strategier för att bekämpa förtrycket. Jag kommer jämföra queerfeminism med liberalfeminism, men jag tänker att även om en liberalfeminist hade kunnat ställa upp på att det ligger någon slags sanning bakom en queerfeministisk analys och tvärtom så är det var analysens tyngdpunkt ligger som är det relevanta vid en jämförelse. Jag kan ofta tycka att det är vanskligt att göra jämförelser mellan olika feministiska teorier, eftersom det riskerar att måla upp motsättningar där det egentligen främst föreligger skillnader i perspektiv. Jag brukar tycka det är mer fruktbart att tänka i termer av vad olika feministiska teorier har bidragit med till det feministiska projektet, än att se dem som motsatta ståndpunkter som en ska välja mellan.

Inom queerfeministisk teori finns det generellt ett större intresse att se till hur kön, genus och sexualitet konstrueras socialt än inom andra feministiska teorier. Det beskrivs helt enkelt utförligt inom queerfeminismen, vilket det inte gör i liberalfeminismen på samma sätt. Judith Butler kritiserar i sin bok Genustrubbel idén om könsroller som en förlängning av det biologiska könet där det biologiska könet bara ”är” medan könsrollen är konstruerad, som hen menar är vanlig inom feminismen. Butler menar istället att vi måste se både kön och genus som socialt konstruerade. Den queerfeministiska analysens tyngdpunkt ligger alltså vid hur kön, genus och sexualitet konstrueras socialt. Inom liberalfeministisk tänkande finns det visserligen tanken om könsroller, men att kön skulle vara en social konstruktion rakt igenom är inte en tanke som är central i den liberalfeministiska analysen. Snarare förutsätts det att det finns kvinnor och män, och att dessa ska vara jämställda med varandra.

Liberalfeminismen har, enligt Gemzöe, en syn på könen som i grunden lika, och omfamnar också ofta ett humanistiskt människoideal, i vilket det är förnuftskapaciteten som skiljer människorna från djuren. Det finns många liberalfeministiska tänkare som lagt fokus på olika saker, men om en läser Wollstonecraft så kan en se hur mannen används som ett normerande ideal, det är kvinnorna som anses vara begränsade i sin könsroll på grund av det förtryck som åläggs dem medan mannen får stå modell för det mänskliga. Fokus ligger på hur kvinnan begränsas som människa, inte på hur människor skapas som könade varelser i ett patriarkat.

Inom liberalfeminismen finns det alltså en tydlig idé om vad människan är, och ur detta härleds vad kvinnan skulle vara om det patriarkala förtrycket försvann. Utan det patriarkala förtrycket skulle kvinnan vara fri att söka sin identitet som människa istället för att behöva underkasta sig den kvinnliga könsrollen. Här finns en idé om att det finns något i grunden mänskligt, och att könsrollen/genuset sedan läggs på detta i form av begränsningar. Butler däremot skriver i Genustrubbel att människor inte är begripliga bortom genus, utan att det är en alltför viktig del av vad en människa är för att vi ska kunna tala om något mänskligt som kommer innan eller står utanför själva genuskonstruktionen.

Frågan är helt enkelt om det är meningsfullt eller ens möjligt att prata om någon slags mänsklig ”natur”. En liberalfeminist skulle nog svara ja på denna fråga, men en queerfeminist skulle troligen mena att det inte finns någon mänsklig identitet bortom genus och att denna, om den nu finns, i så fall inte går att uttala sig om. Butler verkar snarare mena att vi istället för att söka den mänskliga identitet bortom genus måste utnyttja möjligheterna inom själva genuskonstruktionen och snarare fokusera på att tänja på gränserna för vilka positioner som är möjliga att inneha. Detta är två olika förståelser av vad genus är som ger olika implikationer. I den queerfeministiska tolkningen så är genus en skapande kraft som definierar oss som varelser och inte går att komma ifrån utan som vi måste arbeta inom, inom liberalfeminismen snarare något som läggs på en redan befintligt mänsklig natur som en förtryckande kraft och som kan tas bort.

En queerfeminist skulle nog också vända sig emot liberalfeminismens ensidiga fokus på hur det kvinnliga konstrueras och peka på att såväl manligt som kvinnligt konstrueras socialt. Vissa liberalfeminister, bland andra Wollestonecraft i Försvar för kvinnans rättigheter och Moberg i Kvinnans villkorliga frigivning, verkar mena att män är så som kvinnor skulle ha varit om de inte var förtryckta. Ingen av dem berör på något djupare sätt att manligheten också är socialt konstruerad. Detta synsätt på könen skulle en queerfeminist antagligen tycka var problematiskt, eftersom manlighet och kvinnlighet i detta perspektiv båda är produkter av patriarkatet. Många liberalfeminister skulle troligen gå med på att även manlighet konstrueras socialt, men det är inte något huvudfokus i den liberalfeministiska teorin, utan detta ligger snarare i hur kvinnan begränsas, ofta på ett väldigt konkret påvisbart sätt i form av till exempel lagar eller mindre ekonomisk makt. Wollstonecraft beskriver till exempel hur kvinnor hindras från att sträva efter samma dygder som mannen strävar efter, helt utan att ifrågasätta dessa dygder.

Inom liberalfeminismen finns det inget större ifrågasättande av sexualiteten, medan en inom queerfeminism fokuserar mycket på sexualitet. Inom queerfeminismen anses sexualiteten vara en väldigt viktig del av hur kön konstrueras. En liberalfeminist och en queerfeminist skulle nog se väldigt olika på en heterosexuell relation. Medan liberalfeministen mycket väl hade kunnat tycka att en sådan är relativt oproblematisk och mena på att de jämställdhetsproblem som förekommer i en sådan är något en skulle kunna arbeta med inom relationen så skulle en queerfeminist troligen se det som ett uttryck för hur sexualitet organiseras i patriarkatet, och också mena att kvinnligt och manligt högst sannolikt kommer att konstrueras på ett normativt sätt i sådana relationer.

Liberalfeministen och queerfeministen skulle nog också tycka att problemet med ojämställdhet inom heterosexuella relationer skulle lösas på olika sätt. Liberalfeministen skulle mena att det går att uppnå jämställdhet inom ramarna för en heterosexuell relation och därmed också att heteronormen inte är något egentligt feministiskt problem. Queerfeministen skulle mena att heteronormen, eller den heterosexuella matrisen som enligt Ambjörnsson betecknar ett normsystem kring sexualitet där heterosexualiteten utgör måttstocken eller det normala, är en grundsten i patriarkatet och att den måste luckras upp. Inom liberalfeminismen så har en generellt inte fokuserat särskilt mycket på förtrycket i den privata sfären eller det sexuella förtrycket av kvinnor, något som kritiserats även från radikalfeministiskt håll. Detta skulle jag säga är en av de saker som främst skiljer liberalfeminismen från queerfeminismen, huruvida sexualiteten anses vara problematisk eller ej.

Eftersom liberalfeminister inte ifrågasätter heteronormen på något djupgående sätt så kan en också mena på att de antar att den är naturlig, alltså något som bara är också inte går att förändra med feministisk praktik. Även om det inte sägs rakt ut så sätts heterosexualiteten upp som ett ramverk inom vilket feministisk kamp ska äga rum, eftersom dessa gränser inte ifrågasätts. Det är alltså en utgångspunkt som märks mer i vad som inte sägs än vad som sägs. Detta skulle en queerffeminist vända sig emot, eftersom det inom queerfeminismen finns en syn på sexualiteten som mycket central i kvinnoförtrycket. Detta skulle jag säga är en av de centrala skillnaderna mellan liberalfeminism och queerfeminism.

Om skuld och ansvar.

Det finns ett perspektiv på moral som är typ att det som ”räknas” är när människor skadar varandra med flit, som är ganska vanligt. Jag skulle rentav säga att det är det rådande moraliska perspektivet i detta samhälle. Jag tycker att det här är ett väldigt patriarkalt perspektiv på moral.

Jag tänker på de människor som har skadat mig mest genom mitt liv. De människor som har fått mig att må riktigt riktigt dåligt, som har gett mig stora trauman. Jag uppfattar inte att någon av de som skadat mig som mest har gjort det av illvilja, tvärtom har de som skadat mig som mest ofta varit människor som velat mig väl, som rentav sagt sig älska mig. Jag tänker också på de jag själv har skadat, och det är samma där.

Människor som har varit direkt illvilliga mot mig har jag lättare kunnat släppa. Där har det liksom inte funnits hopp, jag har bara kunnat sluta vara i den människans närhet. Jag har inte dragits in i något, utan det har varit en fråga om enskilda incidenter som visserligen kan vara jobbiga men som inte har varit avgörande för mig som person.

Det som har skadat mig mest i mitt liv än andra människors ignorans eller passivitet. När andra människor inte velat lösa problem i vår relation, eller inte påtalat saker och ting de upplever som problematiska, inte känt in mina gränser och så vidare så har jag blivit skadad. Detta har varit många gånger mer destruktivt än människor som sagt elaka saker i syfte att göra mig illa.

När jag tänker på moral tänker jag inte i termer av skuld/oskuld utan i termer av ansvar. Vilka relationer ingår jag i, på vilka premisser och vilket ansvar har jag i dessa. Jag tänker att jag har väldigt olika ansvar beroende på hur relationen ser ut. Jag tänker att när jag ingår i en nära relation med någon så är jag också skyldig att ta ansvar för denna relation, och i förlängningen för både den människan och för mig själv. Om jag väljer att ha nära relationer med andra så är jag skyldig att ta hand om mig själv och mina problem på ett sätt som går ut över den relationen så lite som möjligt, eller avsluta relationen.

Vad som är viktigast för mig i relationer är att inte ge falska förhoppningar, då jag anser att detta är en av de absolut mest destruktiva sakerna en kan göra. Falska förhoppningar tänker jag inte ges av illvilja, men det ligger ofta ignorans eller bristande ansvar i botten. Att ge falska förhoppningar handlar om att inte se sina begränsningar och inbilla sig själv och andra att det kommer vara på ett visst sätt för att en så gärna vill att det ska vara så. För mig är det centralt både att inte inge falska förhoppningar men också att inte skapa falska förhoppningar.

Jag tycker att det är mycket mer fruktbart att tänka i termer av ansvar när det kommer till moral, och speciellt moral i fråga om relationer. En kan inte följa samma moraliska kodex mot typ personen på gatan som mot de människor en har nära. Att släppa en annan människa nära, eller att låta en annan människa släppa en nära, innebär ett helt annat ansvar. Att ingå i en relation med någon är att ta på sig detta ansvar. Många väljer dock tråkigt nog att inte ta detta ansvar, utan de ingår i relationer utan att reflektera särskilt mycket över saken.

När män resonerar i termer av skuld/oskuld brukar de ofta ha ett perspektiv som bygger på att de är oskyldiga tills motsatsen bevisats, en slags rättegångsmentalitet som jag har skrivit om innan. Detta perspektiv tycker jag är mycket problematiskt, eftersom det inte bygger på att en tar ansvar för människorna i ens omgivning. Jag tänker att om en har relationer så vill en inte bara undvika att göra fel mot dem, utan en vill också göra gott. Alltså en vill hjälpa andra människor framåt i deras utveckling. Detta är för mig vad som kännetecknar en konstruktiv relation och ett kärleksfullt beteende.

Jag tycker ofta att människor som sitter på maktpositioner i relationer har väldigt svårt att ta till sig av detta, att det inte bara handlar om skuld/oskuld utan att det handlar om att vi är sociala varelser som lever och skapas genom varandra, och att en bär ett ansvar för det, för sin del i detta. I mina ögon är detta ett betydligt mycket mer fruktbart perspektiv om en har ett intresse i att inte skada de en älskar.

Idén om skuld/oskuld bygger på idén att vi skulle vara isolerade öar som enbart kan skada varandra genom att kränka varandras frihet. Denna syn är såväl liberal som patriarkal. Det finns ingen förståelse eller respekt för vad människor behöver för att kunna leva rika liv, och detta handlar såklart om att de som formulerat dessa teser kring mänsklighetens villkor aldrig har behövt förstå detta eftersom de magiskt har fått saker och ting serverade. De har ju varit män.

Den som har makt i en relation kan ofta komma undan med att helt enkelt ignorera saker och ting, påstå att den ”inte visste”. Förtryck upprätthålls i regel genom ignorans och inte genom aktivt onda handlingar. Jag tänker att för att kunna bygga ett bra samhälle så måste vi alla börja tänka i termer av ansvar snarare än i skuld/oskuld. Resultatet annars är att vissa står för att ta ansvar för relationer och andra skyller ifrån sig.

Att kräva att de som blir förtryckta i patriarkatet ska vara feminister.

Det är inne att vara feminist nu har jag fått lära mig.

Bland vissa feminister finns det en mycket obehaglig tendens att försöka pressa andra kvinnor till att bli feminister, till exempel genom att påtala hur förtryckta de är eller att de skulle vara ”skyldiga” detta eftersom ”feminismen” gav oss rösträtt eller någon annan grej som anses central. Det talas också om solidaritet, om att en skulle ha någon slags automatisk skyldighet att delta i det feministiska projektet för att en är kvinna.

I hur feminism porträtteras tycker jag mig ibland se en tendens att utmåla sig själv som den coola feministklubben, lyckade och lyckliga människor som har typ roliga fester. Vad en har gemensamt är ideologin feminism, och därför uppmanas andra också att hoppa på projektet. Frågan är vad detta innebär i praktiken. Vad spelar det för roll att människor kallar sig feminister?

Det är som att en skulle ha någon slags plikt att erkänna sig till det feministiska projektet om en är förtryckt i patriarkatet, men exakt vad en sedan gör med detta är sekundärt. Det viktiga är att människor kallar sig feminister, inte vad de sedan bedriver för politisk praktik. Detta synsätt tycker jag är mycket problematiskt och jag tror att det alienerar många människor från feminismen, människor som inte är särskilt intresserade av att delta i ett politiskt jippo eller kalla sig något särskilt för att en ska.

Jag känner mig själv trött och matt på hela det feministiska projektet när jag förväntas klappa händerna åt allting som äger rum i feminismens namn. Jättefint med genusmedveten reklam och så vidare, men som kommunist så känns det föga relevant. Jättefint att privilegierade kvinnor gör karriär, synd bara att det sker på bekostnad av andra kvinnors kroppar. Jättefint att kvinnor nu har större frihet att konsumera, synd bara att produkterna är tillverkade under pissiga förhållanden. Ja, ni fattar. Det faktum att jag är feminist gör inte att jag kan relatera till allt som feminister tar sig för.

Jag tror att en bäst vinner över folk till feminismen genom att visa på något slags resultat. Att faktiskt erbjuda en analys som talar till de människornas verklighet, och en praktik som kan förändra den till det bättre. Det är inte säkert att alla känner sig tilltalade av den bild som målas upp av feminismen eller de feministiska projekt som nu är i ropet, och jag tycker inte heller att det är det som ska vara att ”vara feminist”.

De flesta som är förtryckta gör på något sätt motstånd mot sina livsvillkor, jag tror att det som behövs är att kontextualisera detta och sammanlänka det med större politisk kamp. Att bara kräva trohet till något slags politiskt projekt utan att förklara vad det innebär i människors vardag tror jag lätt bli tomt och symboliskt, och inte särskilt konstruktivt om vi vill nå faktisk förändring. Det blir kosmetik istället för verklig förändring. Folk kallar sig feminister utan att ha någon idé om vad det innebär eller hur de ska omsätta det i praktiken.

Jag tror inte att vi vinner över människor genom skuld, jag tror att vi vinner dem genom att tala till dem. Jag tror inte att det är särskilt konstruktivt att försöka klistra epitetet feminist på alla, utan vi måste fokusera på vad som kan leda till förändring. För i slutänden tror jag att det är förändring som gör att människor drar sig till politiska rörelser.

Twitter 10/8. Att sluta skämmas.

Denna sommar har jag kunnat bära ärmlösa plagg utan att ständigt skämmas för mina armar. Jag har också burit shorts utan att skämmas för mina ben eller behåring. Har faktiskt kunnat ha precis de kläder jag vill ha utan att känna mig obekväm. För några dagar sedan badade jag och solade i enbart trosor och jag skämdes inte det minsta lilla, dolde inte min kropp. Detta har inte varit någon medveten process, det har liksom bara kommit. Jag har slutat skämmas över min kropp. Men det är liksom inget motstånd längre.

Även de dagar jag känner mig obekväm i kroppen så kan jag gå klädd som jag vill. Det är som om jag har rätt att finnas till. Det är en fantastisk känsla. Så mycket rörelseutrymme jag har erövrat. Jag behöver inte längre tänka på hur jag sitter, går, står, tar plats i det offentliga rummet. Jag behöver inte kolla i spegeln en miljon gånger innan jag går ut behöver inte rätta till eller gömma mig.

Det känns så absurt att tänka att jag en gång i tiden behövde sminka mig vissa dagar för att jag kände mig ful. Jag har rätt att leva i det här samhället. Jag har rätt att synas och att ta plats.

Det finns ingenting som är så fantastiskt som känslan av frigörelse. Att sluta skämmas, att känna stolthet för den en är. Finns så många som har så långt kvar och som kämpar mot så mycket mer. Alla borde få känna den känslan.

Om att ”välja lycka”.

Ibland pratar folk om att ”välja lycka” och jag har funderat lite kring det här begreppet. Detta år har jag funderat väldigt mycket på vad som gör och inte gör mig lycklig, och kanske framförallt vad som gör mig olycklig.

När det talas om att ”välja lycka” låter det som att det ser ut såhär:

wpid-img_20140808_132843.jpgAlltså typ att en har två alternativ som är lika lättillgängliga som en kan ”välja” mellan. En kan ”välja” att tänka positiva eller negativa tankar och det är bra en fråga om vanor, bara en ändrar sin ”vana” så är det samma sak. Typ som att ”positivt tänkande” är ett hantverk en lär sig och sen när det är klart så behöver en inte bry sig mer om den saken.

Som sagt har jag funderat mycket på vad som får mig att må bra, men det betyder inte att en bara kan ”välja lycka” sådär. Jag tänker på mitt psyke som på min kropp; jag vet vad jag behöver göra för att min kropp ska ”må bra”, alltså typ äta nyttigt, träna och så vidare, men det är inte alltid jag har orken till det. Samma sak är det med psyket, jag vet vad jag behöver för att må bra, det vill säga vissa former av socialt umgänge, att varva ner, att stimuleras på vissa sätt och så vidare, men det är inte alltid jag har orken till det. Det kräver nämligen mycket av mig, och det ger inte alltid direkt utdelning heller. Därför är det lätt att helt enkelt ge upp och ta till mer lättillgängliga former av befrielse; självdestruktivitet, destruktiva relationer, distraktioner eller bara ömka runt i sin egen skit. Alla vet väl hur det är att veta att en ”borde” träna men strunta i att göra det för att en inte pallar? På samma sätt kan det vara så att en ”borde” typ skriva dagbok, meditera, gå i terapi eller liknande men inte orkar göra det. Att ta hand om sitt mående är inte roligt.

För att kunna ”välja lycka” så krävs det att en har en livssituation i vilken en kan få kraft att göra rätt val, och också att en lyckas ta reda på vilka dessa val är. I denna process krävs det att en får vägledning och stöd, och kanske framförallt att en slipper utsättas för stress och press över andra saker i livet. Det tar tid och energi att komma ur destruktiva beteende- och tankemönster, det är ingenting som görs i en handvändning. Däremot är det väldigt väldigt lätt att hamna i dessa mönster igen.

Det går inte att ”välja lycka” när en befinner sig i en krissituation, typ när en är i en dålig relation med någon, vilket har varit det största begränsningen i mitt fall. Då måste en först ta sig ur den situationen, för att sedan kunna fundera på sig själv. Men sådana processer är skrämmande, för ofta är det det som får oss att må dåligt och också kan fungera som lindring. Typ att en söker trygghet i en relation som också får en att må dåligt. Eller så finns det andra begränsningar, typ ekonomiska. Samma sak om en har en arbetssituation som inte fungerar, typ är prekär. En sådan situation kan en inte lämna hur som helst.

I vissa perioder går det jättebra för mig att ta hand om min hälsa, i andra inte alls. Detta kan i princip alltid härledas till yttre omständigheter. Typ; vilka relationer har jag, var bor jag, vad gör jag om dagarna, hur mycket stress utsätts jag för och så vidare. Det är alltså inte en fråga om ”vanor” som bara ska etableras för att sedan rulla på av sig själv, utan det är något som aktivt behöver upprätthållas. Det är något en behöver gå omkring och reflektera över ofta. Det handlar också om att prioritera bort saker som frestar för att en vet att det kommer få en att må dåligt, i mitt fall handlar det ofta om relationer som jag försöker att inte fly in i. Det kan vara väldigt frestande att göra det, men leder ofta till mer skit i slutänden.

Jag kan också störa mig på synen på terapi som vissa har, typ att en bara gå till en psykolog och sedan blir det bra. Att gå i terapi kräver en jävla massa jobb. Dels att ha kontakt med vården (asså denna karusell……….), men också att skapa en bra relation med sin psykolog och upprätthålla kontakt, att orka prata om saker som är jobbiga istället för att trycka bort dem, att göra hemuppgifter (om en nu får sådana) och så vidare. Det tar tid och energi, och det ger inte alltid direkt utdelning heller.

När jag pratar om att ”må bra” så handlar det inte om att alla mina besvär plötsligt har försvunnit utan om att jag för tillfället har den energi och de resurser som krävs för att orka upprätthålla de livsvanor jag behöver för att må bra. Om jag behöver lägga den energin på annat, typ stressa över försörjning eller relationer, så kommer jag inte att ”må bra” längre. Nyckeln är alltså livssituationen, och för mig handlar mycket just nu om att välja livssituationer som fungerar för mig.

Jag försöker tänka att jag har vissa grundförutsättningar, vissa begränsningar, vissa saker jag behöver för att må bra. Dessa är relativt konstanta. Sedan finns det annat omkring mig, min situation, som kan förändras och som jag också i viss mån kan styra över. För mig är det viktigt att alltid ha en medvetenhet angående detta även i perioder då jag mår relativt bra, så jag inte sätter mig i en situation där jag inte gör det. Det handlar om att hantera saker, att vara medveten om hur ens livssituation påverkar ens hälsa och vad en behöver göra för att upprätthålla psykisk hälsa.

Målet är att vi ska sluta se våra liv som politiska.

idioterFick mejl tidigare idag om att ”members of the Instagram community” oroar sig för mitt välmående. Det är många som oroar sig för mitt välmående. Till exempel:

BtY2VxwCYAA95n7 BuXjA9cCUAAVoGYEller kanske den där personen som under ungefär ett års tid skrivit kommentarer med olika ”tips” om hur jag ska göra för att må bättre, inklusive insinuationer om självmord. Eller kanske de där som skriver långa analyser av min psykiska hälsa i min flashbacktråd. Jag har bland annat borderline, är psykopat och har en psykos! Omtänksamt av dem att diagnosticera mig!

Skrev såhär om detta på facebook:

När jag mådde som sämst i vintras så var spekulationerna kring min psykiska hälsa något av det som tog hårdast. Känslan av att det finns människor som på allvar gotta sig i att jag mådde dåligt och använde det emot mig gjorde att jag inte vågade tala öppet om det jag gick igenom. Jag mådde inte bara dåligt, utan kände även skam för att jag mådde dåligt.

Många antifeminister gillar också att göra poänger om min barndom, ett ämne som de såklart ha mycket begränsad kunskap inom då det inte är något jag skriver om, och mena på att den har gjort att jag mår dåligt.

Detta är ett sätt att utöva förtryck och få människor som sticker ut att anpassa sig, eftersom de blir utsatta för olika former av ifrågasättanden av deras uppväxt, livsval och så vidare annars.

Jag vet själv vad som är bra för mig och vad jag behöver, och jag tar tag i mina egna psykiska problem. Att jag inte låtsas vara strålande glad och nöjd med tillvaron hela jävla tiden ger inte andra rätten att spekulera. Det har ingenting med att en bryr sig att göra, utan är bara ett sätt att ogiltigförklara mig och mina åsikter.

Jag har valt att vara öppen med vissa grejer som hänt i mitt liv av en mängd olika skäl. Dels för att jag tror att det är en bra grej att prata om psykisk ohälsa. Jag vet många som blir stärkta av mina inlägg i saken, och jag tycker också själv om att kunna få stöd i tankar om ångest, depressioner och så vidare. Jag är trött på att se på mitt mående som ett ”fel” jag bara ”har” hela tiden, utan vill knyta ihop det med hur samhället ser ut.

Det är tydligt att detta inte är ett populärt projekt. Så fort jag skriver om detta så är folk på mig och ska hålla på och misstänkliggöra mina åsikter för att ”jag mår dåligt”, ungefär som om det faktum att jag gör det inte hade något med samhället att göra utan att det typ var ett ”personlighetsdrag” jag bara råkade sitta inne på, ungefär som om jag inte själv kunde se hur min psykiska hälsa hänger ihop med olika händelser i mitt liv och min situation.

När en känner sig trängd och attackerad, vilket jag såklart gör när människor spekulerar i min psykiska hälsa och använder den emot mig, så är det svårt att de klart på olika situationer. Något jag fått erfara under en mycket jobbig period när jag både mådde extremt psykiskt dåligt och dessutom var med om att människor gottade sig i detta faktum, spekulerade i det, vände det emot mig och till och med uppmanade mig till att begå självmord. Jag är som ni vet inget fan av God Ton, men jag tycker att det finns gränser på vad en får ägna sig åt och att använda människors psykiska ohälsa emot dem är en tydlig sådan. Jag skulle aldrig sitta och offentligt spekulera i någon av mina politiska fienders psykiska hälsa.

Jag tycker att det är viktigt att kunna prata om sitt mående öppet utan att ens åsikter ska bli ogiltigförklarade för det, men vissa människor tycker uppenbarligen att det är fel att andra pratar om det som tynger dem. Jag tror detta beror på hur en talar om sin psykiska hälsa. Om jag skulle säga ”jag mår dåligt” utan att koppla ihop det med hur samhället ser ut skulle det säkert inte vara ett problem, men så fort en gör anspråk på att ens psykiska hälsa hänger ihop med något annat

Om jag hade drivit en peppig blogg om att typ äta raw food för att få mindre ångest hade nog ingen brytt sig, då hade jag fungerat utmärkt i den rådande samhällsideologin. Så länge en ta individuellt Ansvar, det vill säga lägger hela skulden och ansvaret på sig själv, så är folk nöjda, men så fort en försöker lyfta blicken och se hur en påverkas av samhället så är det stopp. Då är det plötsligt så att min psykiska ohälsa hindrar mig från att kunna se klart på något över huvud taget. Hur kommer det sig att den som har psykisk ohälsa kan ha informerade åsikter om raw food men inte om samhällsstrukturer?

Jag ser det här som en form av mjukt våld, ett sätt att kontrollera vilka uttalanden som en får och inte får göra utan att behöva utstå att människor utsätter en för spekulationer kring ens privatliv. Att alltid behöva gömma undan en del av min existens, att inte kunna prata om hur jag påverkas av det samhälle som omger mig, eftersom det anses göra mina åsikter mindre legitima att jag blandar in mig själv i dem. Målet är såklart att vi ska sluta relatera till våra liv som politiska, att vi ska sluta, eller hindras från att börja, prata om våra erfarenheter i detta samhälle. Att kampen mot patriarkatet och kapitalismen ska utgå från statistik och inte från våra upplevelser av att leva som människor i dessa samhällen.

Det här med att ”förklara” mäns beteenden med att de har autism/aspergers.

Angående män som har psykiska problem så tänker jag på hur ofta det dyker upp att den ena eller andra mannen har aspergers/autism som en förklaring/ursäkt till olika saker. Både om män som faktiskt har det, men också om män i största allmänhet. Jag har till och med hört folk säga att ”alla män är autistiska”, vad nu det ska innebära.

Detta är problematiskt på flera sätt. För det första så är det sällan så att folk faktiskt vet om mannen ifråga faktiskt HAR det eller vad det innebär. Det används helt enkelt synonymt med ”socialt inkompetent”, utan närmare specifikation. Jag är inte själv någon expert på var det innebär, men jag tycker det är problematiskt att en slänger sig med dessa begrepp lite som en känner för, delar ut diagnoser till höger och vänster för att förklara människors beteende.

Det här behovet av att gå omkring och diagnostisera människor, vad handlar det egentligen om? Jag tänker mig att det handlar om att få saker att bli förståeliga, att placera dem utanför det ”normala” och säga att det beror på det. Då kan en plötsligt slippa reflektera över det som en del i ens liv, utan det handlar om andra människor som har vissa problem och det är ingenting en behöver bry sig om. Det är ju ”de där”, och de har ingenting med oss att göra.

Vidare så har jag aldrig hört detta om en ickeman, trots att de såklart också kan ha aspergers. Det verkar av någon anledning vara så att detta inte leder till samma effekter när ickemän har det som när män har det! Hur kan det komma sig? Kanske har det att göra men en liten situation vi kallar patriarkatet, där män regelbundet låter andra ta ansvar för deras svårigheter? Så fort det finns en möjlig ”förklaring” till ett beteende så används det som en ursäkt. Så generösa är vi inte mot ickemän.

Om det nu är så att en har någon funktionsvariation som gör att det är svårt för en att läsa av vissa signaler så är väl inte det en ursäkt till att behandla andra människor illa? En kan inte gå omkring och typ ta på människor som inte vill eller vara elak bara för att en har ”svårt att läsa av signaler”.

Det finns också något deterministiskt i det. Som om en person med aspergers skulle vara dömd till att skada andra människor? Som om det skulle vara omöjligt för denna att lära sig hur det är rimligt att bete sig mot andra? Jag köper det inte, i mina öron låter det bara som ännu ett sätt att låta män gå fria från sin skit, i det här fallet på bekostnad av människor som faktiskt har aspergers/autism.

Det handlar om det här med att regelbundet ursäkta mäns beteende med hänvisning till att de ”har det svårt” eller ”är sådana”. Det är ett sånt hån mot människor som kämpar med att fungera socialt trots svårigheter. Övergrepp är aldrig aldrig okej, och det får inte ursäktas med att personen ifråga inte visste bättre eller har det ena eller det andra problemet. Det är en sak att göra fel, och jag tycker vi ska vara förlåtande, det är en annan sak att lära sig att det är okej att göra fel, vilket män ju i hög grad får. Det viktiga är att i lär människor att det är viktigt att känna in varandra, att inte gå över folks gränser och så vidare.

Män Som Har Psykiska Problem Men Inte Tar Tag I Dem Utan Dumpar På Första Bästa Ickeman.

Angående känslomässigt ansvar, vad tycker ni om den här grejen Män Som Har Psykiska Problem Men Inte Tar Tag I Dem Utan Dumpar På Första Bästa Ickeman? Tänker på när jag har haft relationer med män med psykiska problem som varit helt oförmögna att 1. ens inse det eller ta det på allvar 2. kommunicera det 3. ta tag i det på något rimligt sätt.

Jag tycker det är FASCINERANDE att de pallar med att göra detta. Jag tänker på när jag är i relationer och typ har en ”dålig dag” eller liknande, jag bara förklarar mig och ursäktar mig och anstränger mig till det yttersta för att min partner inte ska behöva lida av det eller känna sig förvirrad och osäker över det. Jag skulle ALDRIG gå omkring och vara grinig/arg/ledsen och samtidigt förneka det när min partner frågade.

Det här med att ta ansvar för personer som uppenbarligen inte är intresserade av att själva ta ansvar är en sån grej som gått som en röd tråd genom mitt liv.

Många mån verkar ha uppfattningen att det är att ta ansvar för sina känslor att bara förtiga dem. Att inte ”belasta” andra med dem. Lustigt nog ägnar de sig ändå åt att ingå i relationer med människor som utför känslomässigt arbete åt dem. En tycker att om de inte ville belasta folk så skulle de hålla sig borta från sådana relationer, men uppenbarligen är det inte är viktigt.

Jag har varit med om att konfrontera män med detta beteende varpå de har svarat typ ”men jag ville inte belasta dig”. Vad som VERKLIGEN är en belastning är att märka att någon mår dåligt men inte få någon information om vad som händer. Sådana situationer är oerhört stressande om en upplever att en har ansvar för situationen.

Detta handlar om att dölja det känslomässiga arbetet i relationen. Om mannen inte aktivt ber om hjälp så har han ingen ”skuld” i frågan, han kan säga att han ”inte ville belasta”. Att resultatet i praktiken blir att han faktiskt belastar mer än om han bara hade kunnat tala lite klarspråk angående vad han behöver spelar föga roll i hans ögon. Han kan kanske hävda att han hade så kallade ”goda intentioner”.

Det handlar också om tolkningsföreträde. Mannen bestämmer sig för att göra på ett visst vis och fortsätter göra på samma sätt trots att en påpekar att det leder till icke önskvärda konsekvenser. Men han fortsätter köra på eftersom han har fått för sig att det är det korrekta förfarandet.

Gud, jag blir så matt.