Politik – Sida 73 – Fanny Åström

”Kvinnors sexuella makt”.

Skrev såhär om ”kvinnors sexuella makt” tidigare idag:

Det här begreppet ”kvinnors sexuella makt” handlar ju egentligen om kvinnors rätt att bestämma vem de ska ha sex med och inte, en rätt som dessutom ständigt tas ifrån oss. Egentligen är det ju MÄN som sitter på den sexuella makten, det vill säga makten att objektifiera kvinnor, att begränsa kvinnors sexualitet, att sexuellt trakasseras kvinnor och att ha sex med kvinnor mot deras vilja. När kvinnor gör motstånd mot detta och vill definiera sin egen sexualitet börjar de gnälla om ”kvinnors sexuella makt”.

Nu ska jag berätta min teori om ”kvinnors sexuella makt”: Någon gång så bestämdes det att män, de är minsann helt jävla beroende av att ha sex med kvinnor. De är beroende av att använda kvinnors kroppar för sin egen njutning. Inte bara detta, det är även helt jäva omöjligt för männen att tygla sina begär inför dessa kvinnor som bara ~*lockar*~ dem med sina behag. Eller ja, det bestämdes nog inte direkt, utan vara nog snarare en syn som liksom växte fram på något konstigt sätt. I samband med detta uppkom uttrycket ”kvinnors sexuella makt”.

”Kvinnors sexuella makt” innebär alltså att män inte har något som helst ansvar för sin sexualitet och kvinnor måste ta det istället. Så himla skönt för männen! Inte lika soft för kvinnorna som blev tvungna att ta ansvar inte bara för sig själva utan även för mäns känslor, beteende och övergrepp på deras kroppar.

Om en tar sig en titt på patriarkatets stolta historia och även nutiden så kan en se att en stor del av allt patriarkalt förtryck handlar just om att begränsa ”kvinnors sexuella makt”:

Sexuellt våld. Kvinnor utsätts i stor utsträckning för för sexuellt våld och hot om sexuellt våld.
Könsstympning. Kvinnors kön stympas på olika sätt för att det ska vara mer smärtsamt för dem att ha sex och så vidare.
Objektifiering. Kvinnor reduceras till objekt för mäns njutning. Tar sig till exempel uttryck genom att kvinnor som inte tillfredsställer den manliga blicken utsätts för trakasserier eller uteslutning.
Skuld- och skambeläggning. Kvinnor som har ”fel” sexuellt beteende, till exempel för utlevande, blir socialt bestraffade för detta.
Prostitution. Män har ekonomisk makt vilken gör att de kan köpa sig kontroll över kvinnor och således även deras kroppar och sexualitet. Sker både ”formellt”, alltså genom ett ”rent” utbyte av sex mot pengar och på andra vis till exempel genom äktenskap.
Manligt initiativ. Eftersom kvinnor inte får vara för sexuellt utlevande så leder det till att män sitter på makten att ta initiativ sexuellt, vilket leder till att hela det sexuella ”spelet” sker på mäns villkor.
Socialt erkännande. Eftersom män sitter på den sociala makten i patriarkatet så måste kvinnor ingå i sexuella och/eller romantiska relationer med män där deras kropp är en handelsvara för att få samhälleligt erkännande.

Så jag tänker att även om det nu ligger någonting i att kvinnor har sexuell makt (vilket jag inte tror) så är det jävligt tydligt att patriarkatet har legat i som fan för att begränsa denna så kallade ”makt”. Kvinnor har idag inte ens makt över sina egna kroppar och sin sexualitet, så att tala om kvinnor sexuella makt är i sammanhanget ganska skevt. Allt detta motiveras och ursäktas med snacket om att kvinnor har någon slags sexuell makt som det då är ”ansvarsfullt” att kringskära. I själva verket handlar det om mäns oförmåga att ta ansvar för sina egna handlingar.

Det kanske bara är jag, men jag tycker att det verkar liiiite överdrivet att ha hela den här enorma förtrycksapparaten bara för att män kanske har känt att det var jobbigt att inte få ligga med kvinnor precis när och hur de vill. Jag kan på något sätt känna att det är rimligt att var och en har makten att själv bestämma på vilka villkor hen vill ingå i sexuella relationer, och att andra har en skyldighet att respektera det. Kalla det ”sexuell makt” eller vad du vill, i själva verket rör det sig om den självklara rätten att få bestämma över sig själv.

Här är en spännande idé: vad sägs om att alla själva får bestämma över sin sexualitet och att alla tar ansvar för sitt eget sexuella beteende. Det vill säga: män skiter i att lägga över ansvaret för sina sexuella handlingar på kvinnor, och försöker hantera sin bristande förmåga att hantera sina sexuella drifter på andra sätt än att tvinga kvinnor till att ha sex eller till att inte ”locka” dem att förgripa sig på dem. Troligen skulle de flesta märka att det inte är så jävla svårt egentligen.

Känslomässig utsugning och att få närhet av någon men inte kunna ge tillbaka.

Ibland hör en argumentet ”men jag klarar mig bra utan att känslomässigt arbete” från olika män. De menar att det liksom är kvinnorna i deras relationer som tvingar på dem det känslomässiga arbetet, själva klarar de sig bra utan det.

Jag kan absolut tänka mig att det är så för vissa personer när de är ensamma. Det spelar inte så stor roll vad en tar sig för eftersom det inte finns någon annan en måste ta hänsyn till. Då kan det såklart upplevas som jobbigt när en inleder en relation och en plötsligt måste ta en massa hänsyn till en annan människa. Kanske bor en ihop och så saknar en ”singellivet”. Men ändå stannar en för det är ju ändå mysigt att ha en relation, fast en är noggrann med att alltid påpeka att en saknar den här friheten en hade tidigare, så att den andra parten ständigt ska vara medveten om hur mycket en offrar i relationen och kanske känna sin lite osäker och att det inte riktigt är okej att ställa krav.

En vill liksom ha friheten från singellivet och mysigheten i relationen. Många män löser detta problem genom att ständigt upprätthålla distans. De tillgodoser inte kvinnan känslomässiga behov, men de har henne alltid inom räckhåll. Kvinnan anpassar sig efter mannen. Men efter ett tag blir kvinnan kanske arg för att hon tycker att det är sjukt lamt att alltid hålla på och anstränga sig men ändå bli avvisad, hon tycker att det är jobbigt att inte få lika mycket tillbaks som hon ger. När kvinnan blir arg så tänker mannen kanske såhär ”usch vad jobbigt att hon ska hålla på och begränsa min frihet, det hade varit mycket skönare att vara singel”. Men han gör ändå inte slut för det är ju mysigt att vara ihop. Kanske säger han typ ”du måste sluta begränsa min frihet, annars kan vi inte vara tillsammans”. Kvinnan lägger ännu mer band på sig för att inte begränsa mannen, men är fortfarande tillgänglig. Hon har ett ständigt behov av bekräftelse och närhet som inte tillfredsställs, han har henne alltid nära. Och sedan upprepas det som en schysst patriarkal ond cirkel.

När en ingår i en relation med någon så förändras saker och ting. Relationer kräver mer känslomässigt arbete för att kunna fungera. När en inte bara har sig själv att tänka på utan även en dynamik med en annan person så är det helt enkelt med som ska klaffa. Det går inte att plötsligt bli otillgänglig utan att säga någonting. Att vara ombytlig och opålitlig kan fungera om en mest har ganska ytliga relationer, men om en gör anspråk på att ha någon form av djupare relation så måste en ta tag i det här. Om en är det så kommer det att leda till konflikter, det kommer att leda till att den en har en relation med blir sårad och tar ut det genom att bli förbannad eller ledsen. Det kommer att leda till att personen en har en relation med känner ett behov av mer, av mer kärlek och närhet och bekräftelse, och det är ju inte så konstigt.

Många män drar slutsatsen att eftersom deras agerande ”fungerar” när de är på egen hand, men slutar fungera när det kommer in en kvinna i deras liv, så är det kvinnan och hennes krav som utgör Problemet. I själva verket är det så att olika beteenden passar sig olika bra för olika situationer. Djupa relationer kräver känslomässig närvaro, och om en inte kan uppbåda detta så borde en helt enkelt inte ingå i sådana relationer. Om en däremot vill ingå i sådana relationer så borde en satsa på att kunna vara känslomässigt närvarande. Att ingå i en djupare relation, oavsett om det är vänskap eller kärlek, är ett åtagande som ska tas på allvar. Det kräver att en kan behandla människan en har en relation med med respekt, att en är pålitlig och inte plötsligt försvinner iväg mentalt utan att förklara vad som pågår. Uppenbarligen känner ju dessa män på något sätt att de har ett behov av att ha nära relationer eftersom de ju trots allt väljer att ingå i dem, så även om deras agerande när de är på egen hand ”fungerar” så innebär inte det att det är så de helst lever sina liv. De flesta människor har ett behov av närhet och kärlek som en vill tillfredsställa, så även dessa män som gärna gör anspråk på att vara så oerhört självständiga.

Många män vill liksom både ha kakan och äta upp den; de vill ingå i känslomässigt nära relationer men de vill inte lägga den kraft som krävs på att vara känslomässigt närvarande och tillförlitliga. Denna situation leder till att de kvinnor som de ingår relationer med får dra hela lasset, och tyvärr får de sällan särskilt mycket tillbaka eftersom männen inte direkt ger särskilt mycket. Detta är en form av känslomässig utsugning. Männen får ha nära relationer med kvinnor trots att de inte har kapaciteten att utföra sin del av det känslomässiga arbete som krävs för en fungerande relation, vilket gör att kvinnan får ta hand om det istället. Och det gör hon ofta, men det är inte konfliktfritt, saker och ting kommer ibland upp till ytan så att de märks av även för mannen. Då blir det jobbigt för honom och han tycker att hon ställer till problem genom att ställa ”orimliga” krav, när det i själva verket handlar om att hon vill ha lite tillbaka av allt den energi hon plöjer ner.

Jag tänker mig att om en nu är en människa som är intresserad av att inte bete sig som ett kräk mot andra så borde en helt enkelt välja mellan att lägga energi på att vara känslomässigt närvarande eller att inte ingå i nära relationer, för resultatet annars blir att en exploaterar dem en har relationer med känslomässigt, vilket är föga sympatiskt. Jag misstänker dock att många män hellre väljer att ha en typ av relationer de egentligen inte är förmögna till i vilket fall, för att de kan och för att de tjänar på det. Det är väl inte så mycket att göra åt, känslomässig utsugning är (dessvärre) inte straffbart, men det utgör patriarkal exploatering och förtryck.

Fria val i patriarkatet.

Jag funderar på det här med män som snackar om att det är okej att bete sig si eller så för att kvinnor ”väljer” män som beter sig så, tycker de också att det är okej att slå kvinnor för att många kvinnor stannar i misshandelsrelationer?

Över huvud taget att prata om kvinnors ”val” i patriarkatet ter sig ganska meningslöst. Kvinnor ”väljer” sällan fritt i patriarkatet. Dels så har män makt över oss både socialt och ekonomiskt, men vi har också en mängd olika patriarkala värderingar och begär internaliserade i oss. Jag kan till exempel ibland känna att jag vill bli bekräftad på vissa sätt, trots att jag också vet rent intellektuellt att den formen av bekräftelse ofta får mig att må sämre på sikt. Begär är ingenting en förändrar hur som helst, det är en svår process som tar tid.

Jag vill på ett vis att män ska bekräfta mig för till exempel mitt utseende eller att de ska vilja äga mig, alltså ingå i en heteromonogam relation med mig, för jag har lärt mig att det är detta som ger mig värde. Jag har lärt mig att det som gör mig värdefull i patriarkatet är att en man ser mig som ett åtråvärt objekt, för alternativet är att inte vara någonting alls i deras ögon. Samtidigt så vet jag att det inte är den formen av bekräftelse eller relationer som får mig att må bra på sikt, det utgör bara en kortsiktig kick som snabbt blir beroendeframkallande.

På lite samma sätt kan det fungera i destruktiva relationer. Att omväxlande bli bekräftad och nedvärderad av samma person som en dessutom har en nära relation med gör att en knyter sitt människovärde till den personen och relationen. Om personen dessutom är en man, och relationen är en heteromonogam relation, så har en i regel redan knutit stora delar av sitt värde till denna. När jag har varit i den här typen av situationer så har jag ofta vetat att en relation inte är bra för mig, men jag har varit för djupt insyltad i känslomässigt beroende för att kunna bryta mönstret. I sådana situationer är det svårt att tänka ”rationellt”.

Att göra slut i en sådan situation handlar inte om att ”välja” det, ty beslutet har en för det mesta redan fattat. Det handlar om att samla känslomässig styrka för att orka ta steget. På samma sätt är det med att till exempel söka en viss form av bekräftelse från män, eller patriarkal bekräftelse. En kan veta mycket väl att en mår dåligt av den formen av uppmärksamhet men ändå söka den, för det handlar inte bara om ens fria val utan om vad en har lärt sig att värderas inom ramarna för patriarkatet.

Patriarkatet är inte förnuftigt.

Det här är ett argument en stöter på sjukt ofta och det gör mig så oerhört provocerad. Ingen ”förnuftig” människa skulle göra det ena eller det andra. Nej, det må vara sant, men så upprätthålls ju inte heller patriarkatet för att det är ett ”förnuftigt” samhällssystem.

Även om ”ingen” skulle följa The bro code till punkt och pricka så är det sättet att resonera en del i en patriarkal kultur. Män praktiserar ofta delar av den gentemot varandra, de värderar ”brödraskapet” högst och nedvärderar sina relationer till kvinnor (”bros before hoes”), de förhåller sig till kvinnor som varandras egendom och ser sina relationer med kvinnor i ljuset av sin relationer med män (diverse regler kring hur en får och inte får närma sig sina manliga vänners ex/ragg). Detta är patriarkal hederskultur, oavsett om en har en regelbok för den eller ej.

Sen om det inte är lika extremt som i denna tvserie så är det fortfarande väldigt påtaglig verklighet. Det kommer inte från ingenstans, det är inte ren fiktion. Den förstärker också denna verklighet; män skrattar igenkännande åt ”the bro code” och refererar till den i samtal om hur det är rimligt att bete sig gentemot varandra (hört detta flera gånger), även om de kanske väljer bort vissa bitar. Jag hör ofta uttrycket ”bros before hoes” användas som någon slags roliga tvist på ett seriöst resonemang.

Är detta förnuftigt? Nej, inte särskilt, men det spelar väl inte heller särskilt stor roll. Jag skiter i om den som förtrycker mig är ”förnuftig” eller inte. Patriarkatet är inte ”förnuftigt”, ändå finns det. Ja tänka sig, det finns en social verklighet utanför ditt ”förnuft” också…

Om män och självreflektion.

Twittrade såhär om fenomenet Män Som Inte Reflekterar:

De där dagarna en funderar över olika män som sagt att de älskar en och varför de inte har förmått behandla en med respekt. Skulle vilja kunna tro att de helt enkelt bara är onda, men så enkelt är det tyvärr inte. Varför har de ständigt varit så inkapabla att ge en någon form av kärlek? Skulle önska att de kunde ge mig hjälp att förstå varför de har fått mig att må så dåligt, men de reflekterar inte. Varför reflekterar det inte? För att det är jobbigt och för att de inte behöver.
För mig är reflektion livsnödvändigt, för dem ett val. Det är just denna brist på reflektion som utgör grunden till deras brott. De väljer att inte se sig själva, för att de kan. De väljer att istället hoppa från kvinna till kvinna och bryta ner henne, exploatera henne, för de kan göra så. För mig är det inget alternativ, jag är fången i mitt beroende av män och den enda frigörelsen går genom självrannsakan. De är rädda för att se sig själva som ofria och som förtryckare, därför ser de ingenting alls. För mig däremot är det en nödvändighet att se min egen position som förtryckt. Det är smärtsamt, men jag har inget val.

Överlag det här med män och kvinnor och att reflektera över sitt egen beteende är någonting som upptagit mycket av min tankekraft på sista tiden. Jag undrar dels varför så många män inte reflekterar över sitt eget beteende och sin position och vad som egentligen krävs för att de ska göra det.

Jag tänker mig att det är jobbigt att som man reflektera över dessa saker, för det innebär mer smärta än frigörelse. Som kvinna kan en liksom vända sin ilska mot någonting, mot patriarkatet och mot de män som utsatt en för saker, och den ilskan erbjuder en slags känslomässig krockkudde. Som kvinna blir en av med skulden över att vara förtryckt, men som man tar en del av skulden över att vara en förtryckare.

Många män som försöker ägna sig åt reflektion kring sina manliga beteenden fastnar just i skulden. De blir så blockerade av tanken att de liksom har betett sig fel, att de har skadat människor, att de inte kan ta sig vidare och använda dessa insikter på något vis.

Jag tänker att skuld är det en känner om en inte förstår varför en faktiskt gör vissa saker, typ jag kände skuld inför min ”kvinnlighet”, typ mina känslouttryck, innan jag förstod att det ofta var mäns agerande mot mig som fick mig att bli ”hysterisk”. Män är ju (nästan) lika fångade i mansrollen som kvinnor är i kvinnorollen. Om en gör reflektion halvdant, det vill säga förstår att det en gör är fel och skadar människor men inte varför en gör det, så är risken att en bara landar i skuld stor. Om en inte kan ha någon slags förståelse för sig själv så går det sällan att förändras.

Det som har hjälpt mig att förändra saker och ting i mitt beteende som varit kopplade till patriarkatet, till exempel mina ätstörningar och stora delar av mitt internaliserade kvinnohat, har inte varit att typ ”inse” att det är dåligt utan att förstå varför jag gör det. Jag tänker att män borde kunna resonera liknande kring mansrollen, även om de på ett annat sätt bär skuld för att de förtrycker kvinnor.

Problemet är att det väldigt ofta åläggs kvinnor att göra även detta arbete åt män. Mannen kommer och beklagar sig, kvinnan är ”förstående” och känner sympati inför mannen. Kvinnan ursäktar mannens beteende, och han behöver själv aldrig förstå varför han gör som han gör. Kvinnan ”ser” att mannen är svag och beroende, att han påverkats av sin omgivning, sin uppväxt och så vidare till att ha blivit den han har blivit. Hon ursäktar honom, men utan att ställa krav på att han ska förstå det hon förstår.

Jag tror det handlar om att män ofta är rädda för svaghet. Maskuliniteten bygger på att en är en fri och självständig rationell individ, att en inte påverkas av typ ”strukturer”, sitt känsloliv och annat trams. Om en då skulle erkänna att en faktiskt har påverkats av de här sakerna så skulle en också behöva släppa den självbilden, och jag tänker mig att det är mer smärtsamt än att gå omkring och känna skuld för saker. Att behöva se sig själv i sin kontext, att behöva relatera till sig själv som en del i någonting större, det ingår helt enkelt inte i det manliga sättet att tänka kring saker och ting. Jag tror att det är den här tröskeln som män måste komma förbi för att kunna syssla med något verkligt förändringsarbete. De måste samtidigt kunna se att de gör fel och att de måste ändra på det.

Nå, detta är bara en teori. Om det finns någon man här som har större insikt i frågan så läser jag gärna.

Känslomässigt starka män.

Det finns en idé inom maskuliniteten om att det är viktigt att vara ”känslomässigt stark”. Exakt vad detta innebär i praktiken är ofta ganska oklart, men det tar sig ofta uttryck i att män helt enkelt ignorerar sina egna känslor i tron om att det som inte syns, det finns inte.

I en relation jag var i så hade mannen väldigt svårt att erkänna sina svagheter och känslor. Ibland motiverade han det med att han inte vill sätta press på mig kring olika grejer. Problemet var att hans agerande ledde till att jag blev ännu mer pressad, eftersom jag då inte bara var tvungen att anpassa mig efter hans känslor utan även aktivt lista ut vad han kände inför olika situationer. Men det som kanske var mest problematiskt i den här situationen var inte att jag behövde gissa mig till saker, för det var ganska enkelt, utan att jag aldrig fick något erkännande på att jag anpassade mig efter hans känslor, eftersom han vägrade erkänna dem från första början.

Vi hade framförallt en situation i förhållandet som han tyckte var jobbig. Istället för att säga till mig att han tyckte det så försökte han dölja det, vilket givetvis fungerade ganska dåligt. Jag frågade honom hur han kände och han förnekade konsekvent att det skulle finnas något problem, men det var helt uppenbart att det fanns ett problem utifrån hans reaktioner. Dessa reaktioner plågade mig mycket, men vi kunde aldrig prata om dem eftersom han aldrig erkände dem. Till slut anpassade jag mig efter honom i vilket fall som helst, för att jag inte orkade med hans reaktioner. I efterhand fortsatte han dock förneka att det någonsin hade varit ett problem för honom, något som sårade mig mycket eftersom jag anpassat mig efter hans känslor utan att någonsin få ett erkännande för det.

När män inte är öppna med sina känslor tvingas kvinnor tolka. Känslor finns där och påverkar även om en inte är medveten om det själv, och om en inte hanterar dem själv så tvingas andra människor hantera dem åt en. För det mesta blir den som får göra detta en kvinna i mannens närhet, hans flickvän eller hans mamma, kanske någon tjejkompis. Män pratar sällan om känslor med varandra, utan reserverar de samtalen till sina kvinnliga bekantskaper. Det är dock ovanligt att män kan ge kvinnor samma känslomässiga stöd som kvinnor kan ge män. Detta resulterar i en situation där kvinnor konsekvent utför mer känslomässigt arbete än män, ger män mer.

Detta behöver inte nödvändigtvis vara ett problem om hjälpen ges frivilligt och om det är öppet vad som äger rum. Jag har inga problem med att ge folk stöd även om det inte har kapaciteten att gör det för mig. Vad som är problematiskt är när män vägrar erkänna att de faktiskt behöver de här stödet, och tvingar kvinnor att gissa sig till vad de behöver. Män som går omkring och är sura eller känslomässigt frånvarande istället för att faktiskt försöka förstå och förmedla vad det är som händer.

Jag antar att det är så att dessa män helt enkelt ofta inte riktigt vet vad som sker, eftersom de inte har någon vidare kontakt med sina känslor. Jag tänker att det är väldigt viktigt att som man försöka ta tag i detta och få ett grepp om hur en fungerar känslomässigt innan en inleder kärleksrelationer med kvinnor, så att en slipper utsätta henne för lidandet i att försöka bygga upp någon slags relation med någon som tidvis är som en ointaglig mur av känslomässig förnekelse.

Men givetvis är det ganska bekvämt för dessa män att inte själva försöka förstå sitt känsloliv utan istället får känslomässig service. De kan gå omkring och fortsätta tro att de är ”känslomässigt starka” och oberoende, lyckligt ovetandes om att kvinnorna i deras närhet anstränger sig för att de ska ha det så gött som möjligt.

Jag funderar ibland på om en bara skulle strunta i att försöka tolka mäns känslor och istället bara utgå från att det de säger är sant, typ att de inte bryr sig om det ena eller det andra och liknande. Troligen skulle det resultera i en jävla massa sårade manskänslor.

Grejen med mansrollen är att den bygger på att vara ”stark” och ”oberoende”, och då är det jävligt knepigt att behöva erkänna att en faktiskt är beroende av att en annan människa tar hänsyn till ens känsloliv. En del av manlighetsillusionen rämnar när han blir tvungen att be om saker han är van vid att få utan vidare, när han tvingas erkänna sitt känslomässiga beroende av andra människor och formulera sina behov. Problemet upphör såklart inte här, men jag tänker mig ändå att det vore bra om män oftare tvingades att faktiskt formulera vad de behöver istället för att få allt känslomässigt arbete serverat.

Män som vill att jag ska ändra mitt språk efter deras fördomar.

Twittrade såhär igår:

Asså den här jävla grejen med män som ba ”men när du säger patriarkat så tror jag det betyder x så använd ett annat ord”… Vad sägs om att istället bara fatta att det inte betyder det du fått för dig så vi kan använda korrekt terminologi?? Hur är det rimligt att jag ska anpassa mitt helt korrekta språkbruk efter saker du fått för dig på lösa grunder?
Feminister har liksom spenderat så mycket tid på att förklara vad det ordet betyder så problemet sitter uppenbarligen i ditt tröga huvud. Det är bara en jävla ursäkt för att slippa ta till sig insikter som är besvärliga för en. Ännu värre: ”det har en extremiststämpel”. Ja, för att DU har satt den där. Ursäkta mig för att jag inte gör om hela mitt språkbruk för att DU typ har bestämt att ett visst ord är ”extremistiskt”.
Symptomatiskt för dessa män är att de sällan vet vad definitionen av patriarkat är. Och så förklarar en, och de ba ”men jag tycker inte så”. Det är ingen jävla åsiktsfråga, det är en kunskapsfråga. Alla män som har åsikter om feministers språkbruk kan dra åt helvete.

Detta är ett av de vanligast förekommande exemplen på manlig ignorans inför feminism. Det spelar liksom ingen roll för dem att patriarkat är ett mycket använt, diskuterat och väldefinierat begrepp. Det spelar ingen roll att det använts i tusentals böcker, avhandlingar och så vidare och så vidare. Det som spelar roll är att de ”tycker” att det ”låter” på ett visst sätt. Hur har de mage att sätta sig personliga åsikt eller snarare missuppfattning först, hur kan de tycka att tusentals feminister ska ändra sitt sätt att snacka för att de råkar ha väldigt svårt för att ta till sig ny information?

Jag tvivlar på att detta skulle förekomma i något annat sammanhang. Tänk er typ att mannen har ett samtal om… ja vad som helst egentligen och börjar bråka om att han associerar vissa saker till vissa ord så folk måste sluta använda dem, och liksom vägrar ta till sig att det inte är det orden betyder. Sådana saker händer inte, för det är egentligen inte det minsta svårt att bara ta till sig att ett ord inte betydde det en först trodde. Det handlar om att mannen inte vill ta till sig saker, och då hänger han gärna upp sig på formaliteter.

För den som undrar hur jag använder begreppet så har jag en utmärkt förklaring här. Det förekommer såklart variationer i hur feminister använder det, men generellt kan sägas att det betecknar ett system där män som grupp har makt och/eller fördelar över kvinnor som grupp.

”Ta betalt”-feminismen.

Det finns ett fenomen som jag brukar kalla ”ta betalt”-feminismen. Det brukar se ut ungefär såhär: någon feminist gör någon grej, typ feministisk konst eller driver en feministisk blogg, och säljer denna alternativt har får in pengar via reklam/sponsring. När frågan om kostnader och trovärdighet kommer upp så försvaras det hela med att det är oerhört viktigt att som kvinna våga ta betalt för det en gör.

I sak har jag inga invändningar emot att folk säljer sina saker för vad pris som helst. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle och människor måste ju på något vis försörja sig. Däremot har jag oerhört svårt för att det ofta säljs in som att själv handlingen att tjäna pengar i sig skulle vara feministisk.

Jag instämmer i att det är ett resultat av patriarkatet att kvinnor generellt har svårare att värdera sitt arbete och kräva betalt för det, däremot tycker jag inte nödvändigtvis att det är en feministisk handling att ta betalt. En kan se det som resultatet av en feministisk utveckling, men det betyder inte att det utgör feminism i sig. Lika lite som Thatcher var feminist eller drev feministisk politik bara för att hon var en kvinna som lyckats klättra till en sådan position inom politiken. Att hon kunde göra det var delvis resultatet av en feministisk utveckling, men det gör inte Thatchers praktik feministisk.

Jag tycker att det är problematiskt när det beskrivs som feminism att som individ tjäna sina egna pengar, tjäna mycket pengar eller ta betalt för det ena eller det andra. Det är en kapitalistisk praktik, även om kvinnor ägnar sig åt den. Det handlar om att kvinnor tar plats i en manlig värld på mäns villkor. Det blir exkluderande, för det finns åtskilliga kvinnor som inte har några möjligheter till detta över huvud taget, och feminismen finns till för dem också, kanske mer för dem än för någon annan eftersom de saknar möjligheten att skapa sig en plats inom patriarkatet. Det är en mycket liten grupp privilegierade kvinnor som har dessa möjligheter, och det är ju såklart kul för dem, men det innebär inte att det kan upphöjas till feministisk praktik.

Feministisk praktik handlar, som jag gång på gång hävdar, om att bedriva kollektiv kamp emot patriarkatet. Att förbättra sina egna levnadsvillkor på patriarkatets eller kapitalismens villkor är inte feminism. Att en har möjligheten till det kan vara ett resultat av feministisk strävan, men att personligen ta den chansen gör egentligen varken till eller från vad gäller patriarkatets existens.

Om skillnaden mellan att formulera kampstrategier och att skuldbelägga kvinnor.

Ibland konstaterar jag till exempel att det säkraste sättet att som kvinna minska risken för våldtäkt är att minska sitt umgänge med män, eller att det är mindre risk att bli utsatt för partnervåld om en inte har en manlig partner. Liknande reaktioner uppkommer när jag pratar om barnfödarstrejk eller kvinnoseparatism som feministiska kampmetoder. Då kan vissa tycka att det är att lägga ansvaret för patriarkatet på kvinnorna.

Jag tänker såhär; patriarkatet är en på många sätt djupt orättvis situation och det är helt uppenbart att det framförallt är män som har skulden för den och borde ta ansvar för den. Egentligen tycker jag ju att alla män ska samlas på en stor konferens och ta ett gemensamt beslut att sluta förtrycka oss kvinnor. Men detta kommer inte att hända. Så enkelt är det, det kommer bara inte att äga rum en sån grej. Var lämnar detta oss? Jo, i det djupt orättvisa faktum att vi inte bara måste vara förtryckta utan att det är upp till oss att lösa denna situation om vi vill ha den löst.

För att kunna få väck patriarkatet måste vi förena oss och kämpa, det är liksom den enda lösningen. Jag tycker inte att det är något bra i det på något vis, och jag önskar verkligen att det inte var så, men så är det dessvärre. Att konstatera detta är inte detsamma som att skuldbelägga kvinnor. Det är en krass beskrivning av den verklighet vi befinner oss i, inget påstående om att det på något sätt skulle vara rimligt att det ser ut så. Det är ju liksom just för att det är orimligt som jag ens bryr mig om att formulera motstrategier.

När jag pratar om metoder att motarbeta patriarkalt förtryck är poängen inte att lägga skulden på kvinnor. Jag skulle aldrig någonsin skuldbelägga en kvinna som lever i relationer med män, som föder barn, som sminkar sig och så vidare. Mitt syfte är inte att tvinga folk in i grejer med skuld, det är att inspirera till kamp. Sedan får en själv välja vilka metoder som fungerar, vad en kan åstadkomma. Detta gör det dock inte mindre sant att om kvinnor gick i reproduktionsstrejk och slutade umgås med män så skulle patriarkatet troligen försvinna ganska snabbt. Jag förstår att en inte pallar göra detta, jag lever inte själv upp till det idealet, men det gör det inte till mindre av en rimlig kampmetod.

Att patriarkatet inte är vårat fel gör inte att vi ska vara passiva gentemot vårt öde i det. Vi ska inte känna skuld för det, men vi ska agera för vår frigörelse. Oavsett hur en väljer att kämpa så gäller samma sak, det som kämpar emot patriarkatet tar ansvar för det. Alternativet är att vara helt passiv inför patriarkatet, och det låter som en föga feministisk strategi, även om det såklart är fullt förståeligt att vissa kvinnor är det.

Twitter 31/5. Män som tvingar kvinnor att hantera deras skuldkänslor.

Twittrade såhär angående män som kontaktar mig för att fråga om deras beteende är okej:

Nu ska jag berätta om en grej jag är så jävla jävla trött på; män som kommer till mig för att jag ska legitimera deras beteende. Typ såhär: ”du är ju feminist, vad tycker du om situation X som jag var i med en kvinna?”.
För det första: jag är inte din jävla frågelåda. Jag finns inte till för att coacha ditt individuella projekt Vara En Rimlig Man. För det andra: jag kan omöjligt ta ställning till en situation jag inte sett, och din beskrivning av den är såklart vinklad till din fördel. För det tredje: jag vet liksom inte hur andra kvinnor tycker och tänker, jag kan inte tala för alla kvinnor.
Det finns en mängd olika patriarkala beteenden en kan syssla med, olika kvinnor reagerar olika på dem. Vissa patriarkala beteenden tycker jag är skitjobbiga, andra kan jag hantera hur enkelt som helst. Att jag personligen är ”okej” med vissa beteenden innebär inte att du kan applicera det på andra kvinnor.
Generellt gäller: det är en schysst grej att försöka se kvinnor som människor. Att jag kan viss feministisk teori gör inte att jag kan föra andra kvinnors talan. Har hänt mig att män frågat typ: ”jag gjorde X mot kvinna och hon reagerade såhär, var det en rimlig reaktion”. Jag kan liksom inte ta ställning till det, jag vet inte vad den kvinnan kände eller tänkte.
Att som man ta tolkningsföreträde över om kvinnor beteende är rimligt eller inte är patriarkalt oavsett om ni frågar en annan kvinna om det. Ibland får jag också höra ”men jag litar inte på mig själv när det kommer till den här typen av grejer”, som om det ska vara ”ödmjukt”. Nej, det är inte ”ödmjukt” att använda kvinnor som frågelådor om Det Kvinnliga Könet. Tvärtom är det ett oerhört ignorant beteende, för det visar på att du inte bemödar dig med att göra en egen analys. Att inte ta tolkningsföreträde handlar om att ta till sig av kvinnors berättelser om patriarkalt förtryck, att försöka förstå.
Du kommer aldrig kunna göra feminism på ett rimligt sätt om du inte skaffar dig reell förståelse för patriarkala strukturer. Och detta går att göra, det finns otaligt skrivet om hur patriarkatet fungerar. Läs det för helvete, försök förstå det. Men gå inte omkring och behandla feminister som frågelådor i varje jävla situation och låtsas att det är en fråga om ”ödmjukhet”.

Dessutom, som Hanna Fridén uttryckte det: ”Det konstiga med detta dock, om nu folk tror att man är the all seeing mindreader, varför lyssnar de isf inte på vad man säger?! O_o”.

Detta är ju så jävla sant! Ofta när dessa män kommer så håller de liksom på om omdefinierar situationen eller tjatar om ”sitt perspektiv” tills en ger med sig och ba: ”ja ja det var väl okej då”, vilket en ofta gör eftersom det är så sjukt jävla jobbigt att hålla på och tjafsa med dem. De ger sig helt enkelt inte förrän en har legitimerat deras beteende. Att i sådana situationer ”stå på sig” är jobbigt som fan även om en är en jävligt övertygad feminist. Det är jättejobbigt att hålla på och lyssna på en mans självupptagna utläggningar om hur han tänkte och kände i en viss situation. Resultatet blir att mannen känner att han gjorde rätt ändå och struntar i att förändra sitt beteende.

Såhär: det är okej att göra fel, men att gång på gång göra om samma skit, vägra lära sig trots att en får kritik för beteendet och dessutom tvinga den som blivit utsatt för beteendet eller andra kvinnor att lyssna på ens självupptagna gnäll tills de legitimerar en är verkligen inte okej. Om du gör fel: ta inte ut din skuld och ångest på andra, hitta sätt att hantera den själv eller tillsammans med andra män. Kvinnor finns inte till för att du ska kunna ”utvecklas”, speciellt då detta sällan leder till någon slags utveckling över huvud taget. Tvinga inte kvinnor att hantera dina egna skuldkänslor.