Politik – Sida 72 – Fanny Åström

Äktenskapet är en nödvändighet i patriarkatet.

Ibland frågar människor mig vad jag tycker om äktenskap, så nu tänkte jag berätta det.

Det finns en uppfattning bland många feminister att äktenskap är något ”omodernt” och att en inte ska ägna sig åt det som kvinna. Jag tycker, som en kanske märker om en läser mina texter, att hela heteromonogamin som koncept är patriarkalt och problematiskt och anser såklart att äktenskapet som en del i detta också är det. Däremot tror jag inte att det är en bra grej att ”avskaffa” just äktenskapet.

När kvinnor ingår i heteromonogama relationer så ingår de i ett exploateringsförhållande. Risken är stor att kvinnan kommer att offra sin egen karriär till förmån för att ta hand om man och barn. Detta gör att kvinnor blir ekonomiskt beroende av de män de ingår i heteromonogama relationer med. Äktenskapet är ett skydd mot detta. Äktenskapet gör att den kvinna som vill lämna en relation med en man, eller för den delen blir lämnad av en man, har en juridisk rätt till hälften av parets/familjens tillgångar trots att hon inte har bidragit lika mycket till dem rent ekonomiskt. Detta fungerar som en slags kompensation för den patriarkala utsugningen som sker i en heteromonogam relation, även om den såklart är långt ifrån tillräcklig.

Jag ser alltså äktenskapet som en slags ekonomisk trygghet för kvinnor. Jag tror inte att det är en bra ide att bara avskaffa dessa juridiska förpliktelser bara sådär, utan jag tänker att det är någonting som gynnar kvinnor givet att vi lever i ett patriarkat. Det ger kvinnor rätt till en viss kompensation för det oavlönade arbete de lägger ner.

Jag tycker också att det är bra att vi mer och mer ser hur sambolagen inkluderar dessa äktenskapsliknande ekonomiska förpliktelser, eftersom det givetvis förekommer patriarkal exploatering av kvinnor även där.

Sedan så tycker jag givetvis att alla de ritualer som omgärdar äktenskapet är romantiskt trams, men själva den juridiska förbindelsen tycker jag är rimlig. Jag vill inte se ett samhälle där kvinnor ingår i dessa patriarkala exploateringsförhållanden utan att ha några rättigheter att göra anspråk på frukterna av det.

Idén om att äktenskapet är ”omodernt” bygger på idén om att vi har uppnått materiell jämlikhet med varandra och att vi ingår i heteromonogama relationer på lika villkor, men om en ser på verkligheten så är det tydligt att detta inte är fallet. Kvinnor exploateras fortfarande i heteromonogama relationer, och kvinnor är fortfarande ekonomiskt beroende av män.

Däremot tänker jag mig att i ett postpatriarkalt samhälle där alla har samma materiella frihet/trygghet så kommer en konstruktion som äktenskap helt enkelt inte att vara relevant. I ett sådant samhälle kommer vi kunna ingå i fria relationer som inte inkluderar materiellt beroende av varandra eller exploatering. Där är vi dock inte än, och därför är äktenskapet en nödvändighet.

”10 things I hate about you” och att bryta ner kvinnors cynism.

Kollade på 10 things I hate about you idag och funderade lite på patriarkalt våld. Filmen handlar om Kat, som har ett rykte om sig att vara en aggressiv feminist utan intresse för män, som en man av olika anledningar ska försöka få till lite heterosexuell praktik med. Under filmen framkommer att Kats hat inför män kommer sig av dåliga erfarenheter av män, något som inte är särskilt förvånande med tanke på att män har en viss tendens att bete sig mycket illa mot kvinnor.

Jag tänker på den här grejen med att olika män tar på sig att ”bevisa” för kvinnor som hatar män att det visst finns ”bra” män. Jag stöter ibland på detta, män som vill ”visa” för mig att de visst är bra på villkoret att jag ska ge det ett försök att hålla på med heterosexuell praktik tillsammans med dem.

De vill bryta sig igenom det här lagret av cynism som kvinnor som hatar män har, de vill erövra dessa kvinnor och få in dem i den heterosexuella praktiken igen. Men grejen är ju att den här cynismen finns där av en anledning, den kommer sig ur erfarenheten att ha blivit sviken av män en litar på. När en man ger sig på att bryta ner detta lager av cynism så är det en våldshandling. Kvinnan får själv inte välja om eller när hon vill syssla med heterosexuell praktik, hon ska bli övertalad till det av en man.

Cynismen är en skyddsmekanism för kvinnor i patriarkatet. Att vara cynisk inför män och mäns löften är ett skydd mot att bli sviken, vilket en ju lätt blir om en råkar få för sig att en man kan ge en något, till exempel ”kärlek”.

Män som utsätter kvinnor för detta lägger en enorm börda på sina axlar. Att få en människa som har byggt upp en cynism att börja lita på en innebär också att en förpliktigar sig till att behandla denna med respekt. Bara det att med påtryckningar bryta ner cynismen är ett respektlöst och gränslöst beteende, det faktum att många män sedan sviker de anspråk med vilka de brutit ner cynismen gör det hela etter värre.

Det sägs i filmen att en inte ska ge upp när det kommer till kärlek, att en ska kämpa tills en får det en vill ha. I mäns fall innebär detta att en sa fortsätta göra närmanden tills kvinnan resignerar, alltså slutar avvisa honom och går med på att göra heterosexuell praktik. Detta anses ”romantiskt” eftersom mannen krigar för att få det han vill ha, för kvinnan betyder så mycket för honom. Men om en människa faktiskt betyder mycket för en så borde en låta denne själv få avgöra vad och när hen vill, inte utsätta denne för idel påtryckningar. Det handlar inte om omtanke om någon som person, det handlar om att göra ansträngningar för att erövra och äga någon. Det är att behandla någon som egendom, inte som ett subjekt som är kapabelt att fatta sina egna beslut.

Varför kan inte män bara acceptera vissa kvinnors ovilja att ingå i relationer med dem? Varför måste de ständigt bryta ner cynismen så att en ska kunna bli besviken återigen?

Att prata om vad feminister får utstå handlar inte om rätten att vara feminist, det handlar om att kritisera patriarkatet.

Twittrade såhär om folk som vill ”tipsa” en om hur en kan göra för att slippa bli hotad:

Ibland säger folk ”men du uttrycker dig kontroversiellt klart du får vara beredd på mothugg”. Detta är sjukt problematiskt. För det första: att kalla direkta hot för ”mothugg” är jävligt bagatelliserande. För det andra: klart jag är beredd på det, jag vet hur situationen ser ut, det betyder inte att det är rätt. Det är inte som att jag inte visste vad jag gav mig in på när jag blev offentlig feminist, men det är ju ingen jävla ursäkt.
Ja, jag har valt att vara offentlig och jag klagar inte på min egen situation, jag klagar på att vi lever i ett patriarkat där detta sker. Jag klagar på att vi lever i ett samhälle där kvinnor som kämpar feministiskt måste räkna med att utsättas för hot. Om jag vill slippa det kan jag sluta, jag VET det, men det handlar inte om mig personligen det handlar om patriarkatet.
Genom att påtala hoten jag utsätts för försöker jag inte säga ”buhu det är synd om mig” utan jag påvisar en större struktur som drabbar alla. Det handlar inte om min personliga rätt att ”få” vara feminist utan om allas rätt att slippa leva i ett samhälle som förtrycker dem på grund av deras kön.

Vissa saker kan en välja. En kan till exempel välja om en ska vara en offentlig feminist eller inte. Andra saker kan en inte välja, till exempel om en ska leva i ett samhälle som konsekvent förtrycker en på grund av ens kön. Att prata om vad feminister får utstå handlar inte om rätten att ha identiteten feminist, det handlar om att kritisera patriarkatet.

Jag prioriterar att kämpa emot patriarkatet högre än min egen säkerhet och bekvämlighet. Detta är någonting jag väljer, och det är ett val jag är stolt över. Det gör dock inte att det jag utsätts för som feminist är okej på något sätt. Det är ju en del av den struktur jag kämpar emot.

Att en kan göra val i patriarkatet som utsätter en för mer eller mindre risker, att en kan välja att anpassa sig efter män för att nå någon slags högre ställning inom patriarkatet, gör inte att en är ”fri”. Valen sker fortfarande på patriarkatets villkor och det är detta jag motsätter mig. Jag VET att jag kan välja, men jag vet också att mina valmöjligheter är begränsade av samhälleliga faktorer. Det är klart att jag skulle kunna ”välja” att aldrig öppna käften. Jag skulle garanterat slippa bli hotad på internet, men vad är det för slags frihet?

Att välja kamp istället för resignation handlar om att inte acceptera spelplanen, att försöka ändra den. Givetvis kommer en att få utstå mer skit då, och det är alla som väljer att kämpa fullständigt medvetna om, vi behöver inte informeras om det. Jag vet vad jag väljer, jag vet vad jag riskerar, ingen behöver berätta för mig att jag kan välja annorlunda. Jag känner till den patriarkala verkligheten, men jag tänker fortsätta kämpa för min och alla andra ickemäns rätt att få ta plats i det här samhället utan att utsättas för våld eller hot om våld.

Män som vill ”nyansera bilden” av andra mäns våld är precis lika mycket en del av våldskulturen.

Och givetvis så kommer de där männen som liksom ska ursäkta detta vidriga beteende. Som liksom tycker att det är ”förståeligt” att Lady Dahmer får utstå dessa hot eftersom hon ”provocerar”.

Till exempel att kalla upprepade hot för ”mothugg”… bra jobbat med att förminska mäns våld mot kvinnor!

Det finns två schysst positioner en som man kan inta om en vill normalisera mäns våld:

Utöva våld och/eller hot om våld.
Ursäkta de mäns som utövar våld och/eller hot om våld.

Att utöva våld är väl ”värre” än att ursäkta våld men båda beteendena ingår i den patriarkala våldskulturen. Tänker på en gång nr jag twittrade om mordhot jag fick utstå och antifeministen Henrik Sundholm som har lagt oerhört mycket tid på att ”kritisera” mig på internet skrev såhär:

Sundholm tycker alltså att det är på sin plats att ”förklara” varför jag får utstå sådana hot. Han tyckte att det var en viktig strid att ta, att ”förklara” vad jag hade gjort för fel som fick den här personen att upprepade gånger mordhota mig. Sundholm valde helt enkelt att lägga sin begränsade energi på att ”förklara” ett mordhot som riktades mot mig för att jag uttrycker mina åsikter. Detta är alltså samma person som en gång skrev ett lååångt gnälligt inlägg om att det var ett hot mot demokratin att jag bad honom sluta med sina trakasserier, allt i yttrandefrihetens namn. Är inte det ganska uppseendeväckande, att samma person som tycker det är ett hot mot demokratin att jag BER honom sluta med sina trakasserier tycker att det är läge att ”förklara” varför de personer som mordhotar mig gör det.

En kan ju tänka sig att han hade kunnat använda samma ”förklaring” när det kommer till feministers manshat, nämligen att vissa feminister hatar män helt enkelt eftersom män som grupp utsätter dem för förtryck, våld och hot om våld. Men Sundholm är av någon KONSTIG anledning bara intresserad av att ”förklara” när män utsätter feminister för direkta hot. HUR kan det nu komma sig att ha resonerar så? KAN det har något att göra med att Sundholm själv är ett patriarkalt as som helt enkelt tycker att det är helt okej att kvinnor som kämpar mot förtryck utsätts för hot?

Jag är ingen idiot, jag förstår såklart varför män hotar och hatar mig, det handlar om att jag utgör ett hot med deras patriarkala makt. Jag förstår detta, men jag accepterar det inte. När en person som Sundholm kliver in för att ”förklara” detta fullständigt oacceptabla beteende så ursäktar han det samtidigt.

Detta känns igen. Till exempel: en av de vanligaste ursäkterna män har till att de slagit sina flickvänner/fruar är att dessa har ”provocerat” dem. Det är också vanligt att män som begått sexuella övergrepp förklarar detta med att kvinnan ”provocerat” dem genom till exempel sin klädsel. Om en man blir ”provocerad” är det helt okej att använda våld eller hot om våld, får vi lära oss. Kvinnor får ta ansvaret för att inte ”provocera” män, istället för att män tar ansvar för att inte bli våldsamma så fort de blir ”provocerade”. Män går omkring som stora barn i en värld där folk tar ansvar för deras känslor eftersom de kan bli så jävla farliga när de blir ”provocerade”.

Sedan finns alla dessa män som ägnar sig åt att ursäkta detta beteende genom att ”förklara” det. Visst, det finns alltid en ”förklaring” till att någon valde att använda våld just då, mot just den personen, men att stirra sig blind på det istället för att ta sig an det uppenbara faktum att män lär sig att våld eller hot om våld är ett okej sätt att hantera problem är fan ett jävligt skevt perspektiv. Hur kommer det sig att det är män som använder våld och hot om våld och inte kvinnor? Det kan ju inte handla om att kvinnor aldrig blir ”provocerade”? Uppenbarligen är det en fråga om att män lär sig att använda våld, till skillnad från kvinnor. Det är ju fan i mig fullständigt orimligt att kvinnor ska gå omkring och ständigt anpassa sig efter att män kan blir ”provocerade” av deras beteende, ändå så är detta något som många män accepterar och rentav försvarar trots att de tycker sig vara ”snälla killar”. Sorry, men ni är precis lika mycket en del av patriarkatet som de män som slår och våldtar, för det är ni som med era ursäkter upprätthåller detta beteende.

De vill ses som ”snälla killar”, och om någon går emot deras vilja tycker de sig ha rätten att bete sig som patriarkala svin.

Lady Dahmer skriver om vad hon blivit utsatt för efter att hon skrivit om att två av ledarna för Maskulint initiativ, föga förvånande, har förgripit sig på barn.

Det är fascinerande hur extremt våldsbenägna vissa män är när de upplever att de har ”rätt” till det. När en kvinna har gjort något som de tycker är fel så tycker de sig kunna ta till hur mycket grovheter, i form av våld eller hot om våld, som helst.

Det är väl helt enkelt inte så jävla konstigt egentligen, att kvinnor är rädd för män, när de beter sig såhär. För även om inte alla män gör det så är det i princip bara män som faktiskt gör det. En kan sällan på förhand veta vilka män det är som tar sig den här typen av rättigheter när de upplever att de har ”rätt” till det. Många av männen som gör detta jobbar hårt på att de minsann ”inte är som andra män”, att de är ”snälla”, men så fort de upplever sig ”kränkta” så drar de igång hela artilleriet av våld och hot om våld. Att männen i maskulint initiativ ägnar sig åt detta är ingen större överraskning, eftersom de gå omkring med självbilden att de är ”snälla killar” och därför tycker att det är fullständigt berättigat att vara extremt grov när någon ifrågasätter denna verklighetsbeskrivning, till exempel genom att lyfta det faktum att partiet faktiskt är startat av män som begått sexuella övergrepp mot barn.

Dessa män kräver att inte ”klumpas ihop” med män som utövar våld, samtidigt som de själv gör sig skyldiga till precis det beteendet. De vill ses som ”snälla killar” och så fort någon går emot deras vilja så tycker de sig ha rätten att bete sig som den värsta sortens patriarkala svin, helt enkelt för att de också är den värsta sortens patriarkala svin. Om inte allting går precis som de vill, om inte världen anpassar sig efter dem och antar deras sanning, då är våld eller hot om våld helt legitimt att använda. De är ”snälla killar” enbart tills att någon ifrågasätter dem, då kastar de alla sådana ideal över bord och tycker sig ha rätt att göra vad fan som helst.

Det hela går såklart helt i linje med maskuliniteten och rådande mansroller, någonting som feminismen söker motverka. Vissa män som befinner sig i den här typen av miljöer hävdar att det handlar om att de vill ändra på mansrollen, men med tanke på den våldsamhet som dyker fram så fort någon ifrågasätter dem så verkar de inte lyckas särskilt bra med detta arbete. Om dessa män faktiskt hade velat motverka mansrollen så hade de först och främst tagit tag i problemet med det våld och hot om våld männen i denna rörelse utsätter kvinnor som ifrågasätter dem för. Det är uppenbart att det inte handlar om något verkligt ifrågasättande av maskuliniteten utan snarare är en kamp för rätten att utöva patriarkalt förtryck i fred.

Jag kan visa förståelse om män erkänner sin svaghet.

Jag har funderat lite på konceptet män och svaghet, något som jag tangerar i det här inlägget:

Mannen kommer och beklagar sig, kvinnan är ”förstående” och känner sympati inför mannen. Kvinnan ursäktar mannens beteende, och han behöver själv aldrig förstå varför han gör som han gör. Kvinnan ”ser” att mannen är svag och beroende, att han påverkats av sin omgivning, sin uppväxt och så vidare till att ha blivit den han har blivit. Hon ursäktar honom, men utan att ställa krav på att han ska förstå det hon förstår.

Ofta när en skriver om hur män har betett sig mot en så kommer det människor som tycker att en ska ha ”förståelse” inför männen och se att de faktiskt inte är mer än människor.

Och grejen är att jag hemskt gärna har förståelse inför den som också erkänner sin svaghet. Problemet är att män i patriarkatet ständigt gör anspråk på att vara starka. De gör anspråk på att ha kontroll över sitt beteende, på att vara rationella och kunna välja hur de ska agera. Eftersom dessa anspråk görs blir det svårt att ha överseende när mannen sedan uppvisar ett beteende som går stick i stäv med dessa.

Det som avkrävs kvinnan är att inta en position där hon samtidigt erkänner mannen som stark och oberoende och som svag. Hon ska samtidigt beundra hans rationalitet och initiativförmåga och vara vänligt överseende med hans brister. Hon ska erkänna honom som herre, samtidigt som hon ska acceptera alla hans brister utan omsvep.

I de relationer med män jag har varit i så har jag ofta försökt ta upp problem, och föreslå olika förklaringar och strategier för att lösa dem. Jag har pratat med de män jag varit i relationer med om deras svagheter och rädslor, men de har sällan varit mottagliga för detta utan framhärdat bilden av sig själva som individer med kontroll över sitt eget känsloliv och agerande. De har avvisat mina försök att skapa en djupare förståelse och hävdat att de klarar av att lösa problemen utan en sådan. När jag sedan motvilligt accepterat den här bilden de ger mig att de bara handlar om att de ska vilja så kan jag såklart inte tolka deras misslyckande som något annat än brist på vilja. Det som egentligen handlar om deras svaghet blir en fråga om deras moral och deras intentioner. I slutänden känner mannen sig skuldbelagd, för han inser kanske att han var svag, men det är han själv som har lagt den skulden på sina axlar. Det är mannen själv som ständigt framhärdat att han minsann vet vad han håller på med, att han är stark och förmögen att styra sitt agerande. Det är mannen själv som hävdat att han har kontroll.

Jag kan absolut vara förstående inför en mans svagheter om han också erkänner dem inför mig, men om han gör anspråk på att inte ha dem så kommer jag inte gå omkring och acceptera vidrigt beteende för att jag ”egentligen” vet att han är svag. Det avkrävs ständigt kvinnor att själva ta ansvar för den dubbelhet som finns i dessa anspråk, men det har jag ingen lust med. Om en man säger att han är i kontroll över sig själv, jag då kommer jag att utgå från att han också är det och moraliskt lasta honom för hans misstag. Om han däremot erkänner sin svaghet kan jag vara tillmötesgående och söka efter lösningar tillsammans.

Initiativmakten och varför kvinnor begränsar sin sexualitet.

Skrev en debattartikel om samtycke och det så kallade ”sexuella spelet” som en kan läsa här. Jag skriver bland annat om hur mäns gränsöverskridande beteende är en viktig del av hur kvinnor och män förhåller sig till varandra som könsvarelser:

På dagis blir flickor blir tillsagda att ha överseende med pojkars gränsöverskridande beteende eftersom de ”är sådana”. De kanske rentav ska bli smickrade över uppmärksamheten. Samma mönster fortsätter sedan under resten av livet. Kvinnor ska ta ansvar för mäns agerande genom att till exempel klä sig och bete sig på ett sätt som inte gör att de blir uppkåtade, kvinnor ska inte sända ut ”fel signaler”, kvinnor ska inte ha för många sexuella erfarenheter för det kan få män att tro att det är fritt fram, kvinnor ska lära sig att säga nej ordentligt om de inte vill så att männen verkligen fattar. Samtidigt ska män ta initiativ, något som kvinnor måste vara ständigt beredda på att förhålla sig till.

När det talas om ”kvinnors sexuella makt” så är det ofta den här grejen att det är män som tar initiativ som det handlar om. Kvinnor har sexuell makt eftersom kvinnor kan tacka ja eller nej till mäns närmanden. Män upplever det som att kvinnor har ”makt” eftersom kvinnor kan avvisa deras närmanden, de upplever det som att kvinnor sitter på en begränsad tillgång till sex som de kan distribuera och att männen sedan sinsemellan måste tävla om denna tillgång.

Men om vi granskar den här situationen lite närmre så kan vi ju i själva verket se att män sitter på den sexuella makten genomgående i hela processen utom möjligtvis när kvinnan väljer att tacka nej. Det är nämligen så att kvinnor inte riktigt får ta initiativ till sex. Det är mannen som definierar situationen och lägger fram ett antal färdiga alternativ för kvinnan som han kan ta ställning till, kvinnan har själv ingen rätt att göra detta. Hon kan bara säga ja eller nej till mannen, och ofta är det även så att ett nej inte respekteras.

Idén om kvinnors sexuella makt bygger på idén om att kvinnor generellt har mindre lust att ha sex och att det därför råder en ojämlikhet i tillgång och efterfrågan. Män måste ”tävla” om kvinnors gunst. Snarare är det så att kvinnor historiskt och idag har varit tvungen att begränsa sin sexualitet eftersom män suttit på den ekonomiska och sociala makten, och ”sex” har varit kvinnors handelsvara i patriarkatet. Med ”sex” menar jag inte bara själva sexet, utan allt det som kommer med detta paket i ett patriarkalt samhälle, det vill säga känslomässigt engagemang, reproduktion och så vidare.

Som kvinna i patriarkatet har en inte makt över sin sexualitet, en har inget utrymme att leva ut sin sexualitet på sina egna villkor, utan en måste ständigt använda sin sexualitet för att få olika fördelar gentemot män. Vi tyglar helt enkelt vår sexualitet för att ha något att säga till om i patriarkatet. Vi använder vår sexualitet för att få patriarkal bekräftelse, trygghet och social status. I den utsträckning en kan tala om ”kvinnors sexuella makt” så är det alltså ett direkt resultat av mäns sociala och ekonomiska maktposition i patriarkatet. I själva verket handlar det om mäns makt att definiera oss som sexuella objekt till för deras njutning, och skapa en situation där allt vi har att förhandla med att ”sex”.

Jag vill inte att min sexualitet ska vara en handelsvara, jag vill inte behöva tygla den, men i patriarkatet är det ofta nödvändigt. Dels för att det är en handelsvara, men också för att män ofta tar sig väldigt mycket rättigheter över kvinnor som är eller har varit sexuellt tillgängliga för dem. Till exempel män som behandlar kvinnor de har haft sex med illa efteråt, eller män som tar tillfället i akt att överträda kvinnans sexuella gränser och begå olika former av övergrepp. Vi har dessutom den sociala bestraffning som väntar kvinnor som har ”fel” sexualitet. Givetvis är det i en sådan kontext viktigt att som kvinna kontrollera sitt sexuella beteende, eftersom varje utsvävning kan leda till vidriga konsekvenser i form av att bli utsatt för övergrepp, bli vidrigt behandlad eller socialt bestraffad. Vidare så är det ofta helt enkelt inte särskilt trevligt att ha sex med män som kvinna eftersom många män har dåliga kunskaper om kvinnors njutning, saknar förmåga till inkännande och är gränsöverskridande. De finns helt enkelt mycket goda skäl att som kvinna inte ligga särskilt mycket med män. De män som tycker att kvinnor ska sluta begränsa sin sexualitet kan först och främst börja behandla kvinnor med respekt och kämpa för patriarkatets upphävande.

”Snälla killar” och hot om våld.

Under mitt inlägg om hot om våld fick jag in en del historier, som jag tänkte att jag skulle publicera för att jag tycker att det är en jävligt vidrig grej som är viktig att förstå (om någon inte vill ha sin kommentar här så är det bara att hojta så tar jag bort den):

Jag var lite på g med en kille för många år sedan som väldigt ofta, på ett skämtsamt sätt, talade om för mig vad han skulle kunna göra med mig ”om han ville”. Många andra killar har på liknande, alltid skämtsamma sätt, visat fysisk dominans genom att ”på skoj” bära iväg mig eller hålla fast mig mot min vilja. Och det värsta är ju att detta är helt accepterat. Jag tror oftast inte att det görs med något ont uppsåt men det är inte så jävla kul att ständigt få berättat för sig att man är i underläge och kan bli skadad, och den enda anledningen till att man inte blir det är för att killen är ”snäll”. Tänk om jag skulle börja gå runt med kniv och påpeka för män att jag skulle kunna skära dem om jag ville, men det kommer jag inte göra för jag är ju så snäll… Jag tror inte att det hade varit uppskattat.
Kan inte räkna alla gånger män har lyft, burit eller hållit fast mig ”på skoj” eller sagt sånt som ”dig kan man ju göra vad som helst med” med anspelning på att jag är liten. Så fruktansvärt obehagligt! Men säger en nåt om det så visar det sig alltid att det egentliga problemet är att en inte kan ta skämt.
Hade t o m en gång en pojkvän som la sina händer om min hals för att demonstrera hur lätt det skulle vara för honom att ”klämma till” – och han kunde inte alls förstå varför jag inte tyckte det var ett harmlöst skämt.
Träffade en man som tjatade om sex på ett ganska obehagligt sätt, då han inte slutade trots att jag flera gånger sagt och visat att jag inte ville ha sex med honom. Och så slänger han ur sig något i stil med ”jag ska inte tvinga dig”. Nehe, det var ju gulligt av dig liksom… Tycker det är ett ganska tydligt exempel på det här med hot om våld, både att han tjatar och sedan insinuerar att han skulle kunna tvinga mig om han ville, men jag ska vara glad att han låter bli, typ. Det var definitivt obehagligt, och jag fick också intrycket av att han tyckte jag hade någon slags skyldighet att ligga med honom och att jag var skitjobbig som sa nej.
Har både fått ”jag skulle kunna våldta dig nu” när jag sa att jag inte ville, och fått en stor kniv satt emot armen ”på skoj” med kommentaren ”blir du rädd nu?”. Och det är dessa tillfällen jag kommer ihåg på rak arm, har ju varit många fler…
var med en man som tyckte om att säga att han kunde skada mig med våld om han ville men det ville han ju inte för han var en god människa, & tyckte om att berätta för mig vad andra inte lika goda män hade gjort med mig (ex. grävt ner mig i trädgården). riktigt charmig.

Vad jag tänker på som en röd tråd i de här berättelserna är att en ska tycka att mannen är ”snäll” för att han inte använder sin våldspotential. Det resonemanget bygger ju på att en som kvinna ständigt rör sig i samhället på mannens villkor, att mannen när som helst kan bestämma sig för att sluta vara ”snäll”. Som kvinna ska en vara glad att en träffat en ”snäll” man som inte använder våld mot en, för det finns ju som bekant en massa män som inte är lika ”snälla” och istället gladeligen använder våld mot kvinnor.

Jag funderar på om kvinnor hade talat på samma sätt. Till exempel: ”vad snäll jag är mot dig som tar hand om det reproduktiva arbetet i vår relation”. Kvinnor har ju också en massa maktpotential, men de är sällan särskilt medvetna om den eftersom det inte ingår i vår uppfostran att vara det. Förtrycket av kvinnor bygger ju till stor del på osynliggörandet av allt det arbete som kvinnor utför, av den maktpotential kvinnor faktiskt har och skulle kunna använda.

Vad manshat tjänar till.

Min favoritperson att gå i polemik mot, Wallin, har twittrat om feminism igen!

Tänkte ge lite tankar kring hur jag som feminist ser på saken: förstår att vissa kvinnor kan känna ett irrationellt hat mot män som grupp. Irrationellt = det är ju aldrig rationellt att dra halva jordens bef över en kam pga enskilda händelser man råkat ut för. Men kan ändå förstå varför man som kvinna tillslut får ett genomgående agg mot män i stort. Pga x antal kräkningar och härskanden av patriarkat. MEN. Jag tror inte på en såpass svartvit och radikal retorik för att krossa just patriarkala strukturer. Även om man irrationellt känner’t.

Först och främst, vad innebär ens ”irrationellt” i sammanhanget? Jag tänker att manshat är rationellt eftersom män som grupp uppvisar en massa beteenden som är jävligt vidriga och skadar många kvinnor. Sedan kanske inte alla män gör detta, men många gör det och då är det rationellt att undvika män som grupp.

Ok, jag tänker väl att folk får välja vilka strategier de nu vill. Däremot tror jag att manshat är en jävligt bra strategi i vissa fall. Manshat har till exempel fått mig och många andra ickemän att inse att skulden inte ligger på en själv, utan att det handlar om att vara förtryckt i patriarkatet. Sedan ställer jag mig också emot kravet på att ”feminismen” ska vara en enhetlig rörelse som liksom tänker strategiskt i varje drag. En massa saker gör vi ju för vår egen skull, för vår egen personliga frigörelse, och det är också viktigt ur ett feministiskt perspektiv. Kanske är det inte ”strategiskt”, jag vet inte, men jag tror inte att vi kan vara ”strategiska” hela tiden.

Ska jag vara helt ärlig (inväntar shitstorm…) så har iaf jag nog känt mig MER förtryckt av andra kvinnor än män, generellt so far. Inte att det är en ehm tävling, men att kritisera andra kvinnor som kvinna kan inte bli fridlyst pga ett rådande patriarkat.

Många kvinnor känner att de blivit mer förtryckta av andra kvinnor, och det är också ett känt fenomen inom feministisk teori att 1. kvinnor upprätthåller patriarkala strukturer 2. kvinnor bär på internaliserat kvinnohat. Jag har också varit med om att kvinnor mycket aggressivt försvarat patriarkala strukturer (till exempel Wallin). MEN jag drar inte utifrån detta slutsatsen att det är kvinnorna som är problemet i patriarkatet, utan jag tänker att det snarare är fråga om att kvinnor behöver hävda sig inför män för att bli mer populära i patriarkatet. Män sitter ju som känt på den sociala och ekonomiska makten och därför finns det för många kvinnor mycket goda skäl att ta avstånd från feminismen och alliera sig med patriarkatet.

Vad ska jag göra med ett ständigt agg mot män som grupp? Hur ska det få mig att bli stark i min kamp för jämställdhet?

Jag vet inte vad som funkar och inte funkar för Wallin, och grejen är ju att ingen avkräver henne att hon ska hata män som grupp heller. Alla gör väl fan som de själva vill, vissa behöver manshat och andra inte. Wallin behövde uppenbarligen själv manshat under en period. Behovet av manshat växlar även för mig, när jag precis gjort slut med mitt ex så behövde jag mängder av det för att frigöra mig, nu inte så mycket. Detta gör inte att jag tror att manshat är dåligt bara för att jag personligen slutat med det, utan jag ser att det handlar om vilken kontext en befinner sig i. Som feminist borde en visa respekt inför att olika ickemän befinner sig i olika situationer där de behöver olika saker för sin frigörelse.

En lågutbildad vit svensk man som ev står utan jobb i mindre ort har nog svårt att förlika sig med att vara i ”toppen” av hierarkin/förtryck. Vet många män som trots vita och hetero lever med allt annat än status och makt. Tycker inte synd om, bara nyanserar.

Tja, det här är ju ba… ja Wallin, vi lever i ett klassamhälle. Bra observation! De flesta så kallad manshatare är medvetna om detta och skriver ofta om det. Jag kan tycka att det är en aning ironiskt att en av oerhört få gånger Wallin skriver om klass är när hon använder det som slagträ mot feminismen. Jag bara tänker på hur ofta jag själv skriver om klassrelaterade frågor, och då är jag ändå en av dessa manshatare som Wallin vänder sig emot.

Wallin återkommer ofta till frågan ”vad ska manshat tjäna till”. Som ”manshatare” så kan jag berätta lite vad jag upplever att manshat ”tjänar till”:

Jag skriver mycket om hur män beter sig mot kvinnor i relationer. Jag får dagligen kommentarer från personer som säger att jag hjälpt dem att förstå saker och ting, att de i och med mina texter känner sig stärkta och kan släppa skulden. Jag vet att många, både män och kvinnor, använder mina texter som underlag för diskussion kring till exempel hur en ska kunna förtrycka mindre som man eller hur en ska kunna ha en mer jämställd relation. Det är faktiskt många män som hör av sig till mig och tackar för att mina texter får dem att bättre förstå och ta tag i sitt eget förtryck. Helt enkelt; många säger till mig att mina texter, mina arga och manshatiska texter, förbättrar deras liv. För mig är detta något väldigt betydelsefullt.

Jag har också upprepade gånger själv känt denna känsla, när jag till exempel läst böcker som pekat på dessa strukturer. Det är så oerhört skönt och befriande och har varit en oerhört viktig del i min frigörelse. Utan detta hade jag aldrig varit så säker i mig själv och min analys som jag är idag, jag hade aldrig kunnat ge systraskap som jag kan idag, jag hade aldrig kunnat kämpa som jag gör idag. Detta kanske inte funkar för alla, men det funkar för mig och många med mig. Detta tycker jag är jävligt viktigt.

Jag vill också passa på att ställa en motfråga till Wallin: var tänker du dig att det ska leda att gång på gång gå i polemik mot ”manshatare”? Hur för det den feministiska kampen framåt? Vore det inte bättre att fokusera på patriarkatet?

Vad gör en åt den känslomässiga utsugningen?

Får frågan ”men hur gör en då” angående det här med känslomässig utsugning. Svaret är tyvärr ”jag vet inte”. Innan så hade jag en idé om att om jag bara identifierade, påtalade och krävde detta så skulle de män jag har samröre med lägga ner. Visst kan en nå vissa framsteg på det sättet, men det finns två problem:

Att påtala relationsproblem, även som berör jämställdhet, är i sig känslomässigt arbete. Att lägga en massa tid på att göra relationen jämställd är i sig patriarkal utsugning, eftersom det är kvinnan som kämpar för att relationen ska bevaras. Utveckling är bra, men så länge det är kvinnan som driver detta utvecklingsarbete så kommer hon i slutänden stå där och vara känslomässigt exploaterad.
Det ger en falsk känsla av hopp. Ofta kommer en liksom en liten bit på vägen, mannen ger efter lite. Detta gör att en lätt tror att det är förändring på gång, men troligen så kommer en behöva dra en massa för att få honom till nästa steg, och nästa och nästa också. Men eftersom en belönas med dessa egentligen ganska futtiga framgångar ibland så tänker en att det är värt att stanna och kämpa på, en ser inte den stora bilden som är ”du sliter arslet av dig för att utveckla en man som inte ger dig ett skit tillbaka”.

Sedan har vi också frågan om det går att förändra någon på det sättet. Jag tror tyvärr att det är väldigt svårt att göra inom ramarna för en relation, jag tror att det är att arbete som måste göras på egen hand och framförallt för sin egen skull. Jag tror inte att en kan förändras om en inte vet varför en gör det. Jag tänker mig att det är nödvändigt att män själva inser hur jävla torftigt eller liv utan känslomässig närhet är, men det bygger också på att de inte ständigt blir servade med känslomässig närhet utan att själva vara förmögna att ge.

Det viktigaste för mig nu är att fundera på premisserna på vilka jag ingår i relationer. Jag vill inte ha relationer som tar mycket energi utan att jag får något tillbaka. Med detta menar jag inte typ att en ibland ställer upp för sina vänner när de mår dåligt, utan snarare när en alltid försöker tolka och hantera någon som själv inte gör det samma för en och som inte underlättar arbetet genom att förmedla saker. Jag försöker helt enkelt märka när det händer och då helt enkelt distansera mig/lämna relationen helt. Hittills så tycker jag att det fungerar ganska bra.

Men jag gör detta utifrån en viss position. Jag har ett ganska bra socialt nätverk och har egentligen aldrig haft någon längre period i mitt liv sedan jag blev sexuellt aktiv när jag inte har ingått i någon romantisk och/eller sexuell relation, förutom när jag bodde utomlands. Dessa relationer har för det mesta varit skit förvisso, men jag har inte riktigt känt den här ”ingen vill ha mig”-grejen som jag tänker mig kommer om en går en lång period utan att ha någon romantisk relation.

Men jag tänker mig ändå att det viktigaste inte är att hitta en strategi för bra romantiska relationer med män utan att börja fundera på sitt behov av dessa relationer. Jag tror helt enkelt att en måste bli bekväm med att vara ensam innan en kan tacka nej till relationer som kräver för mycket. Jag tror också att risken för ensamhet är ganska hög. Därför är det viktigt att fundera på vad det är en är ute efter i livet i allmänhet. Som kvinna lär en sig ju att det här med att ha relationer med män är oerhört viktigt, och det är en syn vi helt enkelt måste ta och ifrågasätta och dekonstruera. För om en värderar romantiska relationer med män så högt, då kommer vi att fastna i dem även om vi exploateras känslomässigt. Visst kan en ha tur och träffa en man som inte gör detta, men är det värt risken?

Jag tror det är viktigt att alltid sätta sig själv, sin personliga frihet och utveckling i första rummet när det kommer till relationer med män. Kvinnor har det så inlärt att vi ska leva för och genom män, och detta är den känslomässiga grunden för den patriarkala utsugningen. Det är där en måste börja, i sitt eget begär efter att ha romantiska relationer med män, för att kunna bli fri.