Kategori: Politik

En text om reproduktion och en egobild.

019xHej gullisar! Jag har skrivit en text om reproduktion, patriarkalt förtryck och barnfödarstrejk här som jag tycker ni borde läsa.

Här får ni ett smakprov:

Vad är egentligen grunden till patriarkatet? Frågan kan tyckas onödigt teoretisk, är det verkligen meningsfullt att diskutera ursprunget till något vi lever i?

Som feminist är det lätt att hamna i att beskriva patriarkatet som något helt obegripligt, ett absurt förtryck som bara kommit till oss från ingenstans. Det är inte konstigt, ofta används förklaringar till patriarkatet emot oss. När antifeminister förklarar grunden till förtrycket vi utsätts för så använder de det också som ett argument för att rättfärdiga det. Vi måste analysera patriarkatet, men med föresatsen att vi ska krossa det. Alltså inte bara ett förment ”objektivt” beskrivande av sakernas tillstånd, utan en analys som syftar till att ta fram medel för att förändra samhället.

Vill även påpeka att detta med patriarkatmodeller är typ det mest intressanta jag vet, så skriv jättegärna vad ni tycker om denna materialistiska analys som jag håller mig till.

I patriarkatet handlar sex om makt.

wpid-img_20140531_104448.jpg

Apropå inlägget jag skrev om att ”pumpa och dumpa” så kan en ju fundera lite på hur det kommer sig att män väljer att ha sex med kvinnor som de föraktar så till den milda grad att de behandlar dem som skit efter att de ”pumpat” dem.

Det finns en idé i patriarkatet om att sex och kärlek är sammanlänkade, att sex är något vackert och kärleksfullt som en gör med någon en tycker mycket om och att sex i sig liksom är ett bevis på att en tycker om någon. På detta sätt förhåller det sig såklart ibland; sex kan, precis som andra former av intimitet, vara någonting väldigt kärleksfullt. Men sex kan också, och är tyvärr ofta, snarare ett sätt att skapa och upprätthålla makt och kontroll.

När män väljer att ha sex med kvinnor som de sedan behandlar illa är detta ingenting annat än en patriarkal maktdemonstration. Det handlar om att visa för sig själv och andra att en kan ha tillgång till kvinnors kroppar och göra lite som en önskar. Sex i den här kontexten är inte ett socialt utbyte mellan de personer som har sex, utan ett maktspel som får mening i en större samhällelig och patriarkal kontext. Relationen i sig, utbytet mellan människorna som ingår i den, betyder ingenting, det som betyder något är den mening symbolen ”sex” har i det här samhället och betydelsen av att som man upprätthålla makt och kontroll över kvinnor.

Ändå vidmakthåller vissa personer att sex och kärlek på något vis hänger ihop, trots att sex i många fall är en av de mest förnedrande och okärleksfulla grejerna en kan bli utsatt för. Och det är väl just att sex i detta samhälle kopplas ihop med kärlek som gör okärleksfullt sex så oerhört kränkande, för det handlar om att i en situation där en förväntar sig att en ska få kärlek istället får förtryck. Det handlar om att det är förnedrande att bli lurad in i en situation på vissa premisser, för att sedan få något helt annat. Det handlar om att det är smärtsamt med krossade förväntningar och att känna skam för att en varit naiv nog att tro att en skulle kunna få någon slags respekt.

För mig har det varit viktigt att förstå att många av de gångerna jag har haft sex så har det handlat om makt och kontroll snarare än ömsesidigt utbyte, det har inte handlat om att aktiviteten som sådan är njutbar eller givande utan om att den bär extremt mycket mening i ett patriarkalt system. Det har varit smärtsamt att se att det jag då tolkat som kärleksfulla handlingar egentligen varit ganska vidriga handlingar i vilka jag kontrollerats eller förnedrats, men det har också fått mig att inse hur oerhört korrumperad min sexualitet är och att det är nödvändigt för mig att försöka lära om mina sexuella mönster och begär.

Om att släppa skulden.

Twittrade lite om det här med när vissa personer säger ”tänk inte si eller så för det mår du sämre av” till feminister:

Har väldigt svårt för den här idén att en ska kräla i förnekelse för att en ”mår bättre” då. Jag förstår att vissa väljer så, men det har ingenting med vad som är sant att göra. Patriarkatet finns även om du mår dåligt av att tänka på det. Sedan är det min bestämda uppfattning att de flesta i slutänden mår bättre av att se förtrycket de utsätts för. En slipper känna skuld. Det är såklart en smärtsam insikt, men om den hanteras rätt så kan de vara oerhört värdefull.

Att du personligen inte klarar av att inse din egen ofrihet gör inte att alla andra gör det. Feministisk analys hat bara fått mig att må bättre. Den har fått mig att sluta skämmas inför mig själv.

Jag får ofta höra det, att jag liksom inte ska fundera så mycket på den här lilla situationen vi kallar patriarkatet för att jag skulle kunna må dåligt av det. När en feminist mår dåligt så antas det ofta handla om att hon är just feminist. Förutom det uppenbart absurda i att välja sin verklighetsbeskrivning efter vad en mår bra av att tro så vill jag resonera lite kring just det här med att må bra/dåligt som feminist, och vad feminismen kan erbjuda i termer av personligt välbefinnande.

Såhär; jag har levt i patriarkatet i hela mitt liv, och det har alltid fått mig att känna djup smärta. Skillnaden mellan min situation innan och efter mitt feministiska  uppvaknande är att jag numera slipper känna skuld för min situation och att jag vet varifrån smärtan kommer. Jag vet att det inte är mitt fel att jag under stora delar av mitt liv inte kunde sova ordentligt för att jag åt alldeles för lite, att det inte är mitt fel att jag haft åtskilliga destruktiva och nedbrytande relationer med män och så vidare.

En annan skillnad är också att jag blivit bättre på att verbalisera denna smärta. Jag har insett att smärtan är politisk, inte privat, och utifrån detta har jag valt att dela med mig av mina tankar och min smärta av att leva i patriarkatet. Detta gör såklart att många tolkar det som att jag mår mer dåligt nu än innan, eftersom jag öppet pratar om smärtan. De vill att jag ska känna skuld för min smärta och hålla den privat, för att göra smärtan politisk är ett hot mot patriarkatet. Därför skuldbelägger de mig för att jag känner smärta inför det jag blir utsatt för i patriarkatet, de säger att det handlar om att jag är svag eller gör fel, att jag skyller mina personliga tillkortakommanden på män och så vidare. Detta är en utmärkt strategi för att hindra kvinnor från att prata om sin situation, att få dem att tro att allt förtryckt de erfar handlar om deras personliga tillkortakommanden. Men jag känner inte mer smärta nu än innan, snarare mindre. Jag har bara blivit bättre på att inte skämmas för den, att sätta ord på den och att se den i en samhällelig kontext. Jag har också slutat förneka smärtan, även de dagar då jag inte känner den så vet jag att den finns där och att den är berättigad.

Vissa verkar tycka att det är meningslöst att vara feminist om det inte kan göra att en slutar vara förtryckt, de kämpar och kämpar med att personligen sluta bli förtryckta. När detta projekt visar sig lönlöst så förkastar de feminismen, en tjänar ju ingenting på det. Projektet blir meningslöst eftersom de inte kan leva det postpatriarkala samhället nu, och då krälar de hellre i förnekelse. Då låtsas de hellre att det liksom inte finns något problem.

Givetvis är det ofta smärtsamt att se sin egen ofrihet. Många människor vill hemskt gärna se sig själva som fria, självständiga individer som styr sitt eget öde här i världen. Jag förstår att en gärna vill tänka så, det är en hoppfull tanke att en har makt över sitt eget liv, att om en bara personligen gör rätt val så kommer det bli bra. Men när en konfronteras gång på gång med det faktum att en faktiskt kommer fortsätta vara förtryckt trots ansträngningar så är det lätt att bara förkasta hela feminismen som sådan, istället för att fundera på att en kanske helt enkelt måste ha en annan inställning till det projektet. Sluta se det som en fråga om ens personliga livsstil, börja se det som politisk kamp.

Men att feminismen inte kommer göra att du personligen slutar vara förtryckt så kommer den kunna erbjuda åtskilliga verktyg för att leva ett rikare liv. Den kommer ge dig verktyg för att fatta beslut på andra premisser än de patriarkala, den kommer ge dig verktyg för att bättre förstå samspel mellan människor, den kommer ge dig verktyg för att stå upp för dig själv, den kommer ge dig gemenskap med andra. Men framförallt så kommer den ge dig verktyg för att släppa den där förbannade skulden som följer efter varje kvinna som en skugga. Den där skulden en känner när en inser sin oförmåga att sluta vara förtryckt. För genom att erkänna sin egen ofrihet så kan en sluta rikta blicken mot sig själv och sina val, och börja rikta den mot det som gör en ofri.

”Pumpa och dumpa” och hora/madonna-dikotomin.

Igår twittrade @sandradenise_ om uttrycket ”pumpa och dumpa” som vissa män använder om kvinnor de ligger med för att sedan behandla som en hög mes skräp:

Uttrycket ”pumpa och dumpa” E vidrigt. Inte pga det skulle vara ngt fel att ba ligga o sen inte ses mer, utan för att det låter som att en snackar om en jävla uppblåsbar docka. Ba ett verktyg liksom. Det är respektlöst o avhumaniserande. Så, killar: det är DÄRFÖR tjejer blir förbannade när ni säger ”pumpa o dumpa”. INTE för att vi ”ville ha ett förhållande o blev arga” LOL […] Ligg runt hur jävla mycket ni vill, men referera till era ligg som MÄNNISKOR, inte som något en ”pumpar o dumpar”.

Detta är ett beteende som många män sysslar med. De ”drar över” kvinnor som de sedan behandlar illa så att dessa kvinnor inte ska ”tro att det kan bli något”.

wpid-img_20140529_171419.jpgDet hela är ett utslag av hora/madonna-dikotomin som många män upprätthåller. Denna går ut på att det finns två olika slags kvinnor, horor och madonnor. Madonnan är den ärbara kvinnan, det så kallade flickvänsmaterialet, kvinnan en kan tänka sig att visa upp för sin familj. Madonnan är också ens mamma, ens syster och så vidare. Sedan finns det horor, kvinnor som en kan leva ut sina perversioner på. En kvinna måste vara antingen hora eller madonna, antingen ställs hon på piedestal och ska vara ”ärbar” och begränsad i det, eller så är hon en slasktratt på vilken mannen kan leva ut sina fantasier. I båda fallen är hon ett objekt till för mannens njutning.

Det män gör när de inte behandlar kvinnor de ligger med med respekt är att degraderas dem till horor. Eftersom de inte vill inleda någon relation med kvinnan de ligger med så anser de inte att de behöver respektera henne över huvud taget, de kan göra lite som de vill. De vill inte att kvinnan ska ”få för sig” att han kan tänka sig att erkänna henne status som madonna, han måste visa att hon är hora genom att behandla henne som skit.

Att män får för sig att de måste behandla kvinnor de inte har intresse i illa handlar såklart om deras oförmåga att de kvinnor som människor. Endast de kvinnor de vill dela sitt liv med, alltså äga, kan de tänka sig att behandla med ”respekt”, resten av alla kvinnor beter de sig illa mot eftersom de helt enkelt inte ser kvinnor som människor.

När en sedan blir upprörd över detta beteende så får mannen panik, han tror att en är sur för att han inte vill gör en till madonna, alltså till sin partner eller ägodel. Att bli objektifierad och utnyttjad är en smärtsam upplevelse även om en inte har ett romantiskt intresse i personen som gör det. Det rimliga att göra i en situation där en har legat med någon en inte har något intresse i vore såklart att på ett respektfullt sätt klargöra detta och kolla av med den andra hur den känner, och om en inte är kapabel till att göra detta så kan en faktiskt skita i att ha tillfälliga sexuella förbindelser, eller sexuella förbindelser över huvud taget. Att behandla människor som objekt är

Fundera lite på hur du behandlar andra människor i din omgivning. Om någon visar ett intresse för att till exempel bli din vän och du inte har samma intresse så behandlar du väl inte personen illa? En kan ju vara vänlig och fortfarande hålla distans. Om det hela blir för påfrestande kan en förklara hur en känner. Folk går i regel inte omkring och beter sig som kräk mot andra bara för att de inte vill bli vänner med dem, men av någon anledning gör män detta mot kvinnor de har varit intima med.

Det går faktiskt att behandla kvinnor som människor TROTS att en har haft sex med dem och inte vill ha en romantisk relation med dem. Det går att bara vara lite ärlig och snäll.

En behöver inte leva det postpatriarkala samhället nu, det viktiga är att en kämpar.

Wallin har skrivit på twitter om feminism och att se könsroller och genus överallt. Jag tänkte gå igenom lite grejer jag tycker är intressant med den här ranten.

Detta är inget direkt kreddigt att… Bekänna. Men jag vill ventilera pga vill höra hur du tänker. Det kom till en punkt när jag såg och skev överallt. Alltså i VARENDA vardagssituation i stort sett. Det blev som ngn hangup. Jag blev hatisk. Om en random snubbe kollade på mig liiite för länge tänkte jag automatiskt ”jävla objektifierande sexist!”. Det steg mig åt huvudet. När jag fick kritik (som faktiskt var på sin plats) såg jag det som patriarkalt förtryck. Jag blev som ett trotsigt barn. Fast vuxen…

Jag tänker på det här med att se könsroller och genus överallt, och undrar i mitt stilla sinne vad som nu skulle kunna vara särskilt fel med det. De finns ju överallt? Det är inte särskilt konstigt att tycka att till exempel en snubbe som glor på en beter sig sexistiskt. Det är ju liksom så att vi lever i ett samhälle där kvinnor förtrycks, och det sker hela tiden. En kan såklart vända sig emot detta på en teoretisk nivå, alltså mena att patriarkatet inte existerar eller att det inte inbegriper till exempel sexuellt förtryck MEN det är en teoretisk fråga som ska behandlas teoretiskt. Sedan kan det såklart vara så att vissa ser patriarkalt förtryck där det faktiskt inte finns också, men det är väl snarare ett problem en i så fall ha som person med att skylla sina tillkortakommanden på andra.

Vad som däremot kan vara viktigt är att en lär sig att hantera denna insikt. Jag pratar mycket om att ”agera istället för att reagera”, det vill säga välja sina strider och inte bara sparka vilt omkring sig. Att göra det, alltså att bete sig som ”ett trotsigt barn”, kan nämligen vara oerhört utmattande för en person och inte särskilt hållbart i längden, därför kan det vara rimligt att försöka röra sig ifrån detta stadium. Däremot ser jag inte direkt något fel med att bete sig som ”ett trotsigt barn” i situationer där en är utsatt för förtryck. Barn som är trotsiga är ju det för att de saknar makt över sina egna liv och gör motstånd, samma gäller för kvinnor i patriarkatet.

Men har kommit på mig själv med att faktiskt tycka vissa är… Helt okej. Skitsamma. Inget att kriga kring. Fel fokus. Men den känslan, tanken känns FUL. Framförallt som ngn slags profilerad feminist. Men jag mår väldigt mkt bättre. Av att ha blivit nyanserad

Wallin tycker att vissa könsroller är ”helt okej” och menar att detta innebär att hen blivit ”nyanserad”. I mina öron låter det mer som att hen bytt verklighetsuppfattning från en mer radikal till en mer liberal feministisk analys. Ingen av dessa verklighetsbilder är mer eller mindre ”nyanserade”, en blir inte mer ”nyanserad” för att en tycker att vissa könsroller är okej, en har helt enkelt bara en annan åsikt som råkar ligga närmre gemene mans åsikt om saken. Givetvis är det det någonting som folk reagerar på om en som profilerade feminist plötsligt går ut och säger att en tycker vissa patriarkala grejer är helt okej, det är inte för att det är ”fult” utan för att det är ett jävla svek mot feminismen ideal. Feminismen är ingen mysig klubb, feminismen är politisk kamp och om en sviker idealen för den politiska kampen så kan en såklart inte förvänta sig att tas på allvar som feminist.

Turligt nog för Wallin så finns det en massa andra människor som inte är feminister som inte tycker att det är det minsta ”fult” att hen tycker att vissa könsroller är bra. Det finns en stor acceptans för dessa åsikter i samhället och Wallin kommer nog att hitta en massa människor som håller med hen, men att förvänta sig att ha samma position inom just feminismen känns en smula verklighetsfrånvänt.

Det blev nästan en fars hemma hos oss. Jag SKULLE prompt bära de tyngsta kassarna. De tyngsta möblerna. Linus ba ”men, alltså varför då?”. Vad försökte jag bevisa? Han VET att jag är hyfsat stark, att jag inte är någon pimpinett tjej som vägrar hjälpa till o bära pga ”mansgöra”. Och jag skulle prompt ställa in och greja med digitalboxen själv, trots att jag (oavsett om jag fötts med penis) = mest oteknisk i världen […] Jag slutade klä och sminka mig som jag egentligen ville pga ville inte bli sedd som feminist som fastnat i omedveten om .

Detta är ett problem jag också hade i början av mitt feministiska uppvaknande. Jag trodde liksom att jag skulle leva det postpatriarkala samhället nu och intressera mig för mansgrejer. Sedan insåg jag att feminism inte är en fråga om hur jag personligen väljer att leva mitt liv, utan en fråga om att försöka ändra på situationen ”patriarkatet”, alltså det samhällssystem där kvinnor förtrycks för att de är kvinnor. Om jag väljer att bära tunga saker kvittar liksom, det är inte det det handlar om.

Detta tycker jag på riktigt är en sjukt viktig fråga och ser det som den tragiska effekten av individualismen som präglar vårt samhälle. Om vi tänker oss att politiska kamp ska handla om att ha en korrekt livsstil så blir det såklart sjukt jobbigt att leva upp till, och människor kommer inte att palla. Därför är det viktigt att som feminist vara förlåtande mot sig själv, att se att en är fast i ett förtryckande system och att det kommer att göra att en gör vissa sjukt stereotypa val.

Sedan jag upptäckte feminismen har jag gjort flera saker i mitt liv väldigt annorlunda, men inte för att leva upp till någon slags bild som en ”god feminist” utan för att jag för min egen skull har omvärderat vissa val och kunnat se vad som får mig att må bra. Jag har slutat reka benen för att det får mig att må bra, inte för att det är så en feminist ”ska” vara. Däremot var det feministisk analys som hjälpte mig att komma bakom alla de värderingar som patriarkatet internaliserat i mig och faktiskt tänka mer självständigt kring dessa frågor. Om en tvingar sig till att leva på ett visst sätt för feminismens skull så tror jag att en gör både sig själv och kampen en otjänst. Tyvärr gör många detta och det tycker jag är beklagligt, men jag vill påpeka att feministisk praktik på intet vis behöver se ut så. Om en ser på sin feminism som en fråga om politisk kamp mot förtryckande strukturer snarare än individuella livsval så blir det betydligt mycket enklare.

Jag tänker mig att det som får människor att se det som en fråga om individuella val delvis gör detta för att de så hemskt gärna vill att det ska gå att bli fri från patriarkatet på egen hand. Jag tror att det är viktigt, för att undvika en situation där en stångar huvudet i väggen så som Wallin verkar ha gjort, att erkänna sin ofrihet. Helt enkelt att se att en lever i ett patriarkat och att det påverkar ens livsval. Det är ingenting en behöver skämmas över, det gäller alla. Jag tror att när en lyckas släppa den skammen över att inte vara en fri och självständig individ så blir det också mycket lättare att acceptera sig själv, att acceptera att en påverkas av patriarkatet men att en kan kämpa politiskt ändå. En behöver liksom inte vara perfekt för att vara feminist, en behöver inte leva det postpatriarkala samhället nu, det viktiga är att en kämpar.

Mitt brott var att ta det romantiska löftet på allvar.

För ett tag sedan skrev jag en del texter om det här med att bli lämnad av någon som gång på gång lovat att den inte ska lämna en. I samband med detta fick jag en del kommentarer om att det minsann är mitt eget fel att jag varit så naiv och trott på den typen av löften, att det är ”sånt en säger” och att ”känslor kan förändras” och så vidare. Att jag vägrade acceptera detta provocerade många, eftersom det är en sådan sak en helt enkelt bara sväljer som kvinna. En sväljer att män lovar saker de inte kan hålla.

wpid-img_20140529_183138.jpgJag tycker det här är mycket intressant, för som kvinna så avkrävs en både total naivitet och samtidigt en förmåga att ”acceptera verkligheten” utan att göra ett för stort väsen av det. En måste ”tro” på romantikens löften, om en inte gör det blir en övertalad till det, samtidigt blir en anklagad för att vara naiv om en faktiskt behandlar dessa löften som verkliga löften. Då får en höra att ”alla vet” att det inte rör sig om någonting verklighetsförankrat. Detta är mycket riktigt något som ”alla vet”, alla känner på ett intellektuellt plan till att ”tills döden skiljer oss åt” ofta slutar i skilsmässa, och desto mer när det kommer till tvåsamma relationer utan äktenskap. Ändå så fortsätter vi yttra dessa löften.

Men såklart så kan den här typen av löften inte vara sanna, en kan aldrig lova att en ska känna på ett visst sätt inför en människa. En kan lova att en ska försöka får en relation att fungera, men en kan aldrig lova vad en ska känna i framtiden. Så varför fortsätter vi lova varandra det? Vad är egentligen syftet? Vad är meningen med ett löfte som ”alla vet” är falskt? Det fyller dels en funktion som ritual, som ett sätt att förklara sig kärlek i stunden genom att lova bort sin framtid. Men givetvis är det meningen att vi delvis ska ta detta löfte på allvar, annars hade vi formulerat oss annorlunda.

Jag tänker på den här mannen som kom in i mitt liv och som gång på gång lämnade den här typen av löften. Det var ingenting jag avkrävde honom, bad om eller ens lade upp för, det bara kom ändå. Jag var såklart skeptisk till de här löftena och uttryckte det men de framhärdades gång på gång. Vad gjorde detta med mig och mina känslor inför honom? Givetvis så började jag tro på dessa löften till slut, de var liksom för välsmakande för att jag skulle kunna motstå dem. Även om jag på ett sätt ”visste” att de var falska så behandlade jag dem som sanna på ett känslomässigt plan, och det är ju det känslomässiga som avgör hur en agerar i en relation. Hur mycket jag än ”visste” att det var lögn så blev det sanning.

I patriarkatet är kvinnor mer eller mindre beroende av män för att få erkännande i samhället. Detta innebär att när en man ger den här typen av löften till en kvinna så betyder det någonting mer än när de ges omvänt. Kvinnan är betydligt mycket mer beroende av mannen. Om kvinnan av något skäl får för sig att relationen är ”värd att satsa på” så kommer hon troligen också att satsa på relationen, ty hon är beroende av den. Om en man älskar en kvinna för alltid så innebär detta inte bara att kvinnan får vara med just den mannen för alltid, utan också att hon för alltid kommer att ha en trygg plats i patriarkatet i egenskap av en mans egendom. Därför kan en också tänka sig att utstå betydligt mycket mer i en relation där en har fått detta löfte. Även om en mår dåligt i relationen så har en i alla fall legitimitet i patriarkatet, en är någon för en man och således också för samhället i stort.

Såhär i efterhand kan jag tycka att det är märkligt att jag ens ingick i vissa relationer från första början. Relationer jag liksom inte fått ut så mycket av eller varit särskilt lycklig i. Och jag tänker att det handlar just om detta, det romantiska löftet har gjort att jag har valt tryggheten framför att ha givande relationer. Det romantiska löftet var ett sätt att få mig att ingå i relationer jag inte hade ingått i om det inte var för denna falska trygghet, den känsla av värde som det ingav mig. Därför var det också så smärtsamt att bryta upp, eftersom relationerna egentligen inte varit utvecklande för mig då jag bara ingått i dem av rädsla för den otrygghet som patriarkatet erbjuder den kvinna som inte är knuten på någon man och inte för att jag faktiskt velat. Istället för att känna mig befriad från det helvete relationen innebar så kände jag mig bitter för att jag över huvud taget underkastat mig den.

När en blir anklagad för att vara ”naiv” för att en faktiskt tar det romantiska löftet på allvar så är det en slags dubbelbestraffning. I dessa frågor är kvinnor helt och hållet utelämnade till mäns nycker, en man kan säga att de älskar en och vill leva med en en dag, och nästa lämna en. De kan göra så för att de inte är utelämnade till oss så som vi är utelämnade till dem. Som kvinna förväntas en både tro på löftet men också acceptera att det bryts utan att ”ställa till en scen”.

Mitt brott var att jag faktiskt tog dessa ord på allvar, inte bara till en början utan även när uppbrottet var ett faktum. Jag blev ”hysterisk” och ”besvärlig”, för jag ansåg att det var ett svek och att det var oförlåtligt. Jag kände mig lurad att ingå i en relation på falska premisser, och jag vägrade acceptera idén om att det skulle vara mitt fel att jag varit ”naiv” snarare än hans fel att han gång på gång försökte få mig att bli just det. Jag vägrade acceptera att skulden låg på mig. Såhär i efterhand är jag glad för det, jag är glad att jag faktiskt vågade, att jag inte skämdes för att jag var ”naiv” utan att jag vågade påvisa det absurda i att först bli övertygad att ingå i en relation på vissa premisser för att vid relationens slut bara förväntas ”acceptera” att en av de grundläggande premisserna var lögn.

Sveket låg inte i uppbrottet i sig, ty det var i situationen det enda rimliga, sveket låg i att jag hade blivit lockad in i relationen på falska premisser. Även om jag visste att dessa ord inte kunde vara sanna så gjorde de något med mig, de väckte ett hopp inne i mig, och utan det så hade jag troligen inte ingått i relationen från första början eller i alla fall inte på samma sätt hängett mig åt den som jag gjorde när denna förhoppning hade väckts hos mig. Jag vägrar skämmas över att jag var ”naiv”, för det var inte jag som valde det utan jag övertalades till det. Jag kommer troligen inte gå i samma fälla igen, det vill säga befinna mig i en relation där jag inte utvecklas för att jag vill ha trygghet, men jag tänker inte heller skuldbelägga mig själv för det som skedde. Jag tänker inte skuldbelägga mig själv för att jag tog romantikens löften på allvar, för att jag avkrävde av honom att han skulle leva upp till det han sa.

Var finns alla dessa Riktiga Män?

Eftersom det är oerhört viktigt för antifeminister att driva sin tes ”feminister har fått för lite kuk” i bevis så kan de ibland tycka att det är väldigt provocerande att en feminist får ligga. De måste på något vis förklara att detta oerhörda har kunnat inträffa, och den förklaringsmodell som burkar ligga närmast till hands är att den här mannen helt enkelt inte var någon Riktig Man. Själva ingår de såklart i gruppen Riktiga Män och de skulle aaaaldrig får för sig att ligga med en kvinna som till exempel hade håriga ben.

En Riktig Man är alltså en man som tycker att det är så äckligt med kroppsbehåring på kvinnor att det får honom att banga på sex, eller någon som tycker att kvinnor ska vara ”kvinnliga”, alltså bete sig undergivet och tillgjort för att tillfredsställa dem.

Men jag kan väl känna lite att det ju faktiskt är helt okej, att så kallade Riktiga Män inte vill ligga med mig. Det hela är mycket ömsesidigt. Jag är glad över att det finns män som har en någorlunda rimlig relation till kvinnor och sex och som till exempel inte tycker att det är deras sak att ha åsikter om sin partners kroppsbehåring.

Men jag är ändå nyfiken. Vilka är egentligen dessa Riktiga Män som absolut inte skulle kunna tänka sig att ligga med en feminist och var finns dem? Hur känner en igen dem? Svara någon!

Kom igen nu antifeminister! Berätta allt.

Hot om våld.

hotomvåldFick den här kommentaren för ganska länga sedan i sambandet med uppbrottet med mitt ex, och den är verkligen oerhört obehaglig. Personen som skriver inleder med att förklara att han ”kan ha” en massa kommentarer, troligen av väldigt kränkande art, om till exempel mitt ”mentala tillstånd”, någonting som antifeminister alltid attackerar, inte bara hos mig utan också hos andra feminister (apropå det kan jag meddela att den enda mentala sjukdom jag någonsin haft, det vill säga depression, nu är över). Det denna person gör är att inleda med att hota om våld, även om det inte är något fysiskt våld utan mentalt. Han formulerar det inte som ett explicit hot MEN genom att påpeka sin våldspotential så vill han förmedla att jag borde vara rädd för detta och kanske rentav tacksam för att han inte gör detta mot mig. Istället kommer det något ”snällt”, men det får en ganska fadd smak med tanke på att personen inte kunde tänka sig att vara snäll helt förbehållslöst utan var tvungen att insinuera att jag minsann kan ha fel och att han kan skada mig.

Detta är ett generellt beteende som finns hos vissa män. De talar om sin våldspotential, både fysiskt och mentalt, för att markera att de minsann är snälla som inte använder den. Ungefär som om det inte redan var en självklarhet att de allra flesta människor kan välja att skada en istället för att vara vänliga. I princip alla kan välja att skada någon, men det är i princip bara män som väljer att påpeka det vid tillfällen som är helt opassande. Jag har hört många historier av denna typ, bland annat en man som när han var ensam med en betydligt mycket yngre kvinna började snacka om att han minsann skulle kunna våldta henne där och då. Att göra detta är att förstärka den känsla kvinnor redan går omkring med att de är utsatte för hot från alla håll och kanter, att de måste passa sig.

Inte konstigt att vissa kvinnor går omkring med djup skepsis mot män, vi har ju fått lära oss från dem att de har en våldspotential som de är fullt medvetna om och som de gärna påminner oss om. Att påpeka sin våldspotential är i sig en typ av våld, det är en fråga om makt och kontroll, att inskränka kvinnors livsrum.

Det vi behöver är inte tydligare gränser, det vi behöver är en radikal kritik av den struktur i vilken män tycker sig ha rätt till kvinnor.

Som jag antar att de flesta vet så var det ju en man som i USA som dödade sex personer med motivet att han inte fått ligga så mycket som han ansåg att han förtjänade. När sånt här händer så blir folk ofta förbluffade och försöker förklara det hela med att just specifikt den här personen var sjuk i huvudet och så vidare. Det må vara sant att den här personen faktiskt var sjuk i huvudet, men fortfarande är det så att det är en patriarkal struktur som gör att män tänker att de ”förtjänar” att få ligga med kvinnor och ser det som såpass avgörande för deras livskvalitet att de är beredda att ta till våld.

När vi stämplar den här människan som sjuk, vad är det egentligen som gör honom sjuk? Är det att han anser att han har rätt till kvinnor och kvinnors kroppar, eller är det att han inte kan dra gränsen på det socialt accepterade stället? När en läser diskussioner om detta så är det den senare förklaringsmodellen som gäller, den här mannen var sjuk inte för att hans grundsyn på kvinnor var sjuk utan för att han faktiskt gjorde slag i saken och dödande människor. Han visste helt enkelt inte var ”gränsen” gick.

Att utöva maskulinitet på ett socialt korrekt sätt i patriarkatet handlar om att dra gränserna på det rätta stället. Det är okej att använda sin våldspotential i konflikter för att skrämma folk, men det är inte okej att faktiskt slå. Det är okej att inte känna in kvinnors gränser under sex, men det är inte okej att ignorera ett nej och så vidare. Utrymmet för att tänja på dessa gränser är ganska stort, män letar ofta efter olika kryphål som berättigar dem att gå över dem. Till exempel; hon provocerade mig, därför hade jag rätt att slå henne.

”Gränsen” är en patriarkal konstruktion vars syfte är att definiera den ”goda” maskuliniteten, att differentiera de ”dåliga” männen från andra män och skapa utrymme för ”goda” män att fortsätta utöva maskulinitet eftersom de fortfarande är bättre än de män som passerat ”gränsen”. Att använda att sätta ”gränsen” på det sätt som passar som en del i feministisk strategi har därför sina uppenbara brister, eftersom gränsen som sådan är en patriarkal konstruktion. Sedan är det givetvis av godo om gränsen flyttas så att fler beteenden hamnar på den sida som fördöms, men det kan inte utgöra slutmålet i det feministiska projektet. Istället måste vi verka för ett samhälle där det blir irrelevant att sätta gränsen, eftersom det inte kommer finnas någon maskulinitet som kan ”spåra ut” om vi inte begränsar den.

wpid-img_20140528_112205.jpgMäns våld mot kvinnor är dock inte något speciellt utan förekommer dagligen i patriarkatet i olika mer eller mindre grova former. Oavsett om det handlar om integritetskränkande eller mord så är det samma mekanism som ligger bakom, det är samma struktur som gör att män anser att de har rätt att utöva våld mot kvinnor. Det enda som egentligen är särskilt förvånande eller exceptionellt med den här händelsen är att den här mannen valde att döda kvinnor han inte känner, i offentligheten*. Annars brukar mäns våld mot kvinnor förekomma i hemmet, i nära relationer.

Problemet här är inte att den här mannen har ”gått över gränsen” på grund av olika omständigheter som till exempel psykisk sjukdom, problemet är maskuliniteten som grundläggande social konstruktion. Kanske var det hans uppväxt eller något som gjorde att han dödade folk på öppen gata, men det var patriarkatet som fick honom att tycka att han hade någon slags naturgiven ”rätt” till andra människor. Det var patriarkatet som gav honom verktygen för att berättiga sina vedervärdiga handlingar.

Så länge maskuliniteten som grundläggande konstruktion finns kvar så kommer det finnas män som går över ”gränsen”. Patriarkatet behöver dessa män för att legitimera den breda skarans maskulinitetsutövande, för att de ”goda” männen ska ha något att jämföra sitt eget maskulinitetsutövande med. Patriarkatet skapar dessa män genom att ge dem verktygen för att berättiga sitt beteende för att sedan sätta upp en helt godtycklig och dessutom mycket flytande gräns för vad som är okej och inte. Det vi behöver är inte tydligare gränser, det vi behöver är en radikal kritik av den struktur i vilken män tycker sig ha rätt till kvinnor, även känd som patriarkatet.

*Jag vet att han även dödade män, men det var fortfarande kvinnohatet som drev honom till det.