Kategori: Politik

Att läka.

Jag försöker läka ihop. Jag försöker läka ihop efter allt det förtryck män utsatt mig för genom livet. Det är inte lätt, för det är inte över än. Nya män kommer in i mitt liv och utsätter mig för samma förtryck som jag alltid blivit utsatt för. Det gör det väldigt svårt att läka, för så fort jag kommit någonvart kommer det nya män och river upp alla gamla sår och river upp nya. Nya män som får mig att lita på dem, som får mig att tycka om dem, men som sviker gång på gång.

Jag skulle så gärna vilja försonas. Jag skulle vilja förlåta männen, skulle vilja säga att det är okej, men när jag gör det så straffas jag genom att de river upp såren igen. Och varje gång så bannar jag mig själv för att jag litade på dem, för jag vet ju vad det leder in i. Jag vet ju egentligen, ändå låter jag mig luras.

En dag hoppas jag att förtrycket är över. Att jag kan möta män som människor, inte som förtryckare jag måste vara på min vakt inför för att inte skadas ännu mer. Men den dagen är inte kommen än, och ja tvivlar ofta på att den någonsin kommer att komma. Fram till dess måste jag vara cynisk. Fram till dess måste jag misstro de män jag träffar.

Cynism är inget jag valt. Cynismen skaver jävligt mycket, den tvingar mig att ständigt vara på min vakt. Det är ingenting jag vill, men det är någonting jag måste. Det handlar om överlevnad. För utan cynismen har jag ingenting som skyddar mig. Utan cynismen kommer jag att lita på någon, och denna kommer att skada mig.

Då och då kommer en man och lyckas riva ner denna cynism, lyckas kasta in mig i ett tillstånd av hopp och tilltro. Och varje gång har jag haft fel. Det smärtar mig så mycket att jag har haft fel, jag önskar att det inte var så. Men varje gång jag släppt cynismen har nya sår rivits upp, sår som tagit tid att läka. Jag hatar dessa män för det. Jag hatar dem för att de tror att de kan göra bättre ifrån sig än någon annan man, att de kan ge mig något annat än vad andra män har gett mig. Men det slutar alltid bara i smärta.

Jag vill bara läka ihop ifred. Jag vill bara bli hel igen. Jag vill inte behöva hata längre. Men det går inte att läka i ett samhälle som ständigt utsätter en för nya övergrepp, det går inte när en måste vara misstänksam inför varannan människa en möter.

Om du vill att jag ska sluta hata, sluta vara cynisk, måste du börja med att sluta förtrycka. Du kan inte säga åt mig hur jag ska hantera dina slag och sparkar, för det är ingenting jag kan rå för, mina reaktioner handlar enbart om att överleva. Du kan inte be mig att reagera på ett sätt som passar dig bättre. Vissa pratar om att förlåta, men jag kan inte förlåta innan det är över, jag kan inte försonas med någon som fortfarande klampar på mig. Jag lovar, det finns ingenting jag hellre skulle vilja, men det är ni som måste göra det möjligt.

Feminismen har inte satt mig i någon offerroll.

Ibland så gråter så kallade ”omvända” feminister ut om att feminismen satte dem i en offerroll. För dessa kan jag enbart beklaga, att de inte har lyckats hantera insikter om hur världen är strukturerad efter kön bättre.

För mig har feminismen verkligen inte satt mig i någon ”offerroll”. Snarare har feminism hjälpt mig att ta mig ur en massa pissiga och destruktiva mönster. Jag har bland annat feminismen att tacka för att jag slutat vara ätstörd och slutat lägga sjukt mycket tid på saker som typ utseende, som jag inte har intresse av i den utsträckningen. Feminism har också fått mig att bli bättre på att välja mitt umgänge utefter vad som får mig att må bra och inte vad som förväntas av mig. Feminism har fått mig att ta mer makt över mitt eget liv och sluta sträva efter en massa ideal jag ändå inte kan uppnå. Det har också fått mig att bättre kunna hantera när mina vänner har problem i sina liv som är relaterade till patriarkalt förtryck.

Att se de strukturer som styr mig tillvaro har gjort att jag har kunnat bryta mig fri från deras makt, och för mig är det långt ifrån att iklä sig någon offerkofta. Att inta en offerroll är att vara passiv, men feminismen har inte gjort mig passiv utan snarare aktiv. Den har gjort att jag aktivt kan kämpa emot de strukturer jag lyckas identifiera med hjälp av feminism.

Jag har väldigt svårt att se alla de feminister som engagerar sig för att nå politisk förändring som några offer. Det är snarare ofta personer som aktivt försöker förändra sin tillvaro och samhället i stort. För mig är detta inte en offerroll, det är att se de strukturer och det förtryck som finns i samhället och försöka göra det bästa av situationen, det vill säga förändra den.

Sedan kan jag också tycka att det är lite märkligt att basera sin syn på samhället av vad en mår bra av att tycka och tänka. Personligen brukar jag tänka att det är viktigare att se saker för vad de är istället för att förneka sakernas tillstånd för att det eventuellt får mig att må bättre. Jag struntar inte i att förstå rasistiska strukturer för att det får mig att känna skuld över min vithet, på samma sätt struntar jag inte i patriarkala strukturer bara för att det kan få mig att må dåligt att tänka på dem.

Sedan kan en givetvis använda alla teorier på ett konstigt vis, och det kan vara så att vissa söker sig till feminismen för att hitta något slags legitimt skäl att tycka synd m sig själva. Om det är så så är det tråkigt, men det är inte ett problem i feminismen som sådan, det är ett problem i hur vissa väljer att applicera feminism på sitt liv. Att använda sitt eget misslyckande mot en hel ideologi är kanske inte helt rimligt. Jag känner bara: trist för dig att du inte har kunnat ta till dig dessa insikter på ett konstruktivt sätt, men försök inte få det till att det gäller oss andra. De flesta feminister har nämligen inga problem med att båda ha en feministisk övertygelse och se sig själva som subjekt som kan skapa förändring, både i sina egna liv och i samhället.

Om något är en offerroll så är det väl att agera som om saker liksom bara händer en eller samhället och att en inte kan göra något för att förutse eller förhindra det. Att betrakta alla skeenden som inte ”passar” som typ naturfenomen och inte resultat av en struktur som gå att förändra politiskt är ju verkligen att sätta sig själv i en jävligt passiv roll, en offerroll.

Även priviligierade ska få studiestöd.

Ibland säger folk saker i stil med att vi borde ta bort studiemedlet eller något annat bidrag från de som har det bättre ställt. Gällande studiebidrag är detta en modell som finns i vissa länder, bland annat Italien som jag förstått det. Bara de som inte har föräldrar som kan betala utbildningen får hjälp från staten. Denna modell brukar säljas in med att det minsann är orättvist att rika personer får sin utbildning bekostad med skattemedel.

Det finns flera problem med denna modell. Det första är att i stödet för välfärd eroderar i stater som inte har detta system. I generella välfärdsstater, alltså stater där alla får ta del av välfärden på någorlunda lika villkor, så är stödet för välfärden generellt högt. I stater där det bara delas ut till de som har det sämst så upplevs förr eller senare hela arrangemanget som att fattiga ”tar” pengar från folk med mer pengar, vilket gör att stödet för välfärden blir mindre och mindre. Att förespråka en sådan modell är alltså att på sikt arbeta för mindre och mindre välfärd även för de som har det sämst (kan ej ange källa på rak arm, men detta anses enligt min föreläsare i förvaltningspolitik ganska vedertaget inom statskunskapen). Dessutom skulle det kräva en hel del extra administration vilket inte direkt är gratis.

Men det problem jag främst ser, framförallt i fråga om just studiebidrag, är att det upprätthåller en jävligt konservativ familjemodell. För grejen är att få som studerar liksom bara har sina egna pengar, det kommer snarare handla om att de ska få pengar från familjen. Och detta innebär såklart att de kommer vara mer beroende av sina familjer.

Och ja, det är faktiskt ett problem att vara beroende av sin familj även om en kommer från en privilegierad bakgrund. I många familjer så förekommer det våld och sexuellt våld. I desto fler så finns det en massa normer och värderingar som barnen förväntas upprätthålla i sina så kallade livsval. Att då behöva hålla sig på god fot med sin familj för att de ska finansiera ens utbildning kan vara ett jävligt stort problem. Till exempel kan det vara så att en blir tvungen att välja vad en ska bli utifrån sina föräldrars tycke och inte utifrån vad en vill.

Sedan tycker jag att hela idén att vuxna människor som faktiskt pluggar, något som kommer hela samhället till del, ska behöva vara beroende av sina föräldrar. Många avslutar inte sina studier förrän de är typ 30. Det är fan inte rimligt att en ska bli försörjd av familjen till dess.

Så det som kan låta som ett rimligt förslag vid första kollen, nämligen att privilegierade inte ska bli försörjda av skattepengar, är i själva verket något som både kommer föranleda mer högerpolitik och dessutom stärka konservativa samhällsstrukturer. Det är bättre om människor behandlas som individer i statens ögon, inte som medlemmar ur en viss familj.

”Det nya klassamhället”.

En grej jag stör mig på med vissa sossar är hur de pratar om ”det nya klassamhället”, ungefär som om klassamhället fanns ett tag och sedan skyfflades bort av socialdemokratin, för att återkomma i och med ”nyliberalismen” (som ingen riktigt verkar veta vad det är men alla pratar om som satan själv). Ungefär som om klassamhället hade gått och gömt sig och allt var frid och fröjd under socialdemokratins storhetstid.

Det säljs liksom in som STORA NYHETER, att stort avslöjande som folk ska kunna gotta sig i. ”Kolla in det nya klassamhället, vilken grej, inte trodde vi att det kunde se ut såhär i fina Sverige”.

Visst är det relevant att tala om klassklyftor, om urholkningen av välfärden och så vidare, men det är liksom inget nytt med att vi har ett klassamhälle. De grundläggande mekanismerna är fortfarande desamma; kapitalet styr över våra liv, avgör hur mycket vi är värda och så vidare.

Jag tror att det är väldigt problematiskt att tala om klassamhället som en konsekvens av ”nyliberalismen” eller moderaterna eller vad en nu väljer att beskylla det hela på, grundproblemet är liksom kapitalismen och dess utveckling. Det fanns en historisk period där kapitalismen kunde kombineras med relativt hög välfärd i Sverige, det var säkert kul och så men att drömma sig tillbaka dit känns som en återvändsgränd.

Förutsättningarna är annorlunda nu, och vi kommer inte att kunna vrida tillbaks tiden till innan ”det nya klassamhället” gjorde sitt inträde. Vi måste hitta nya visioner.

Romantik.

Romantik: ett knippe idéer och föreställningar om vad som händer när två människor, mer specifikt en man och en kvinna, träffas och vissa känslor uppstår. En kan kalla dessa känslor för förälskelse, en gnista, kemi, kanske rentav kärlek. Klart är i alla fall att det anses hända något med kvinnor och män när dessa känslor uppkommer, något mer än vad som vanligtvis händer när en träffar andra människor och knyter an till dem. Det anses vara en mycket mycket viktig punkt i en människas liv, då hen erfar dessa känslor och de dessutom är besvarade. Det anses vara något livsomvälvande, kanske rent av det vackraste som kan hända mellan två människor.

I romantiken binds han och hon ihop till ett vi. De är inte längre individer, det är en enhet. Tillsammans delar det det viktigaste en människa kan ha i sitt liv, nämligen kärleken. De är varandras vägar till denna känsla.

Känslorna är centrumet för romantiken. Allting handlar om hur dessa två människor känner för varandra. Därför är romantikens kärna att en ska uttrycka romantiska känslor för varandra. Att en ständigt ska berätta för varandra hur mycket en älskar den andra, hur kär en är. Men känslor är flyktiga ting, speciellt om de inte förvaltas rätt. En förälskelse som kan känna nog så kraftig i stunden ebbar snabbt ut. Eftersom grunden för relationen utgörs av dessa känslor skapar detta konflikter. Det som en gång gjorde relationen så självklar finns inte längre där, istället finns ett tomrum som måste fyllas med mening, för att inte svika de tidigare löftena.

Den sanning som blir smärtsamt uppenbar är att en inte kan älska en människa så mycket, att en inte kommer kunna leva upp till sina löften. Det var inte människan som framträdde i inledningsfasen, det var en idé om något mer. Idén om att det finns känslor så starka att de komma kunna övervinna allt, att det kommer ge färger åt ett grått liv, att de kommer skänka lycka och meningsfullhet till en tom tillvaro.

Patriarkatet använder romantiken för att knyta kvinnor till män. Genom att lova kvinnor en mening i livet genom romantiken så görs de till mottagare av mäns romantiska anspråk, och kan på det viset bindas till män. Genom det initiala löftet skapas ett känslomässigt band av förhoppningar, och trots övertygande tecken på att det som utlovas inte kommer kunna uppnås stannar förhoppningen kvar. Löftet om kärlek binder kvinnan till att ge kärlek och omsorg, att härda ut svåra perioder som ibland dominerar ett helt förhållande, utföra känslomässigt arbete och ignorans i hopp om att löftet någon gång i framtiden kommer att infrias. I hopp om att allt det där som lovades dyrt och heligt kommer att bli sanning.

Kärlek i detta samhälle är att hänsynslöst utnyttja en annan människa för att projicera sina egna förhoppningar på, och romantiken är den samling föreställningar som möjliggör detta. Romantiken stipulerar att bara någon vill tillräckligt mycket, älskar tillräckligt mycket, så räcker det, täcker över alla sprickor som skapas av brutna löften, av ansvarslöshet. Romantiken stipulerar att inget svek är stort nog för att inte kunna förlåtas om en verkligen verkligen älskar varandra.

Cynism är det värsta brott en kan göra sig skyldig till enligt den romantiska logiken. Att inte tro på kärlekens kraft är att vara tom, att leva ett fattigt liv. Och ja, livet kanske är fattigare än vad romantiken utlovar, då romantiken lovar precis allt, men om en släpper denna illusion kan livet bjuda på annat, samvaron med andra människor kan bjuda på annat, något som inte bygger på lögner. För romantiken är en lögn. En människa kan aldrig ge så mycket, aldrig vara så mycket för en annan, som romantiken målar upp. En annan människa kommer aldrig att kunna göra dig hel, ge ditt liv mening.

Istället för romantik, istället för heta kärleksförklaringar och löften som ändå inte kommer kunna hållas, önskar jag ansvar. Jag önskar att vi möter varandra som människor och inte som behållare för romantiska ideal, inte som objekt för våra projektioner och önskningar om ett meningsfullt liv.

När borgerligheten saknar argument kör de med moralism.

Alliansen vill alltså sänka bidragsdelen i studiebidraget med 300 kronor och höja lånedelen med 1000 kronor, något jag såklart vänder mig emot då jag anser att bidragsdelen måste höjas rejält.

Vad jag tycker är intressant när den här typen av förslag kommer upp är mängden människor som diskuterar studenters karaktär. Studenter är bortskämda och borde minsann jobba utanför studierna eller bara äta gröt och nudlar och då kommer det gå bra. En kan tydligen inte förvänta sig att en ska kunna konsumera lika mycket som när en jobbar heltid, trots att studier ju faktiskt är en heltidssysselsättning som kräver en jävla massa jobb och så vidare och så vidare.

När jag tänker på studiemedel så tänker jag inte främst på att jag typ ska ha extra pengar att köpa kläder för. Istället tänker jag på alla de studenter jag känner som inte har besparingar eller föräldrar som kan skjuta till pengar som hamnar i kläm på grund av ekonomiska problem. Människor som tvingas sluta studera och jobba för att de inte får ekonomin att gå ihop annars. Jag tänker också på den samhällsrisk som finns i att tvinga människor att skuldsätta sig mer och mer, risken är nämligen överhängande att de pengarna inte kommer kunna betalas tillbaks, vilket kommer bli ett jävligt stort problem både för enskilda individer och samhället som helhet.

När borgerligheten inte ha några verkliga argument så kör de med moralism. Centrum för debatten är inte vilken typ av samhälle vi har och hur vi skapar det, utan istället diskuterar enskilda individers, hypotetiska eller faktiskt existerande spelar inte så stor roll, prioriteringar. Det pratas om att enskilda studenter väljer att läsa kurser som inte anses vara samhällsnyttiga nog (som om kunskap inte var värdefull om den inte leder till tillväxt), om att enskilda studenter som handlar ett par byxor för mycket eller festar för mycket och så vidare och så vidare.

”Förtjänar dessa personer verkligen mer pengar?” frågar de sig. Jag undrar i mitt stilla sinne varför det är så viktigt att reda ut vad folk förtjänar och inte. Det viktiga är väl att ha ett system för högre studier som fungerar både för människorna som studerar och för samhället i stort. Ett system som inte gör att personer som inte har ekonomisk trygghet från hemmet struntar i högre studier för att de inte vågar sätta sig i skuld, ett system som inte tvingar människor att jobba extra vid sidan av trots att de inte pallar med det, ett system i vilket folk slipper gå omkring och känna ständig stress för sin ekonomi och istället fokusera på studierna, ett system som inte bygger upp en gigantisk skuld som sedan inte kommer kunna betalas av då det blir allt svårare att skaffa jobb även för akademiker.

Det är ett stort jävla problem att så många studenter knappt får ekonomin att gå ihop, det gör att många tvingas hoppas av studier i förtid, många bränner ut sig eftersom de tvingas jobba extra vid sidan av heltidsstudier och att många helt och hållet avstår från att studera. Sedan finns det såklart de som inte har problem med ekonomin och som kanske kommer använda de där extra pengarna till att festa eller något annat dåligt och omoraliskt, men det är väl ändå inte ett särskilt stort problem i jämförelse?

Och visst, studenter kanske är bortskämda om en jämför med folk som har det värre, kanske människor i andra länder som måste betala för sin utbildning och som inte har tillgång till studiemedel alls. Frågan är väl hur detta möjligtvis kan vara ett problem. HUR kan det vara ett problem att folk har det bra? Denna eviga moralism finns till för att täcka över det politiska i olika skeenden. Istället för att diskutera vilket samhälle vi vill ha, vilka prioriteringar vi vill göra, så diskuteras enskilda individers eventuella okloka livsval, bortskämdhet och så vidare och så vidare. Det här är över huvud taget inte relevant, för det handlar om politik och inte om att avgöra enskilda individers karaktär.

Framgångsidealet drabbar alla.

Skärmavbild-2014-02-16-kl.-19.16.02Hittade denna sympatiska lista på Löwengrips blogg, den handlar om hur en blir framgångsrik. Jag intresserar mig för den här framgångsretoriken som är så utbredd bland diverse ”entreprenörer”.

Jag tänker typ såhär: ok att vissa vill bli så kallat ”framgångsrika” och göra våld på sig själv i enlighet med denna lista (typ klara orimliga uppgifter med enastående resultat och vara snäll mot folk som är dumma mot en, alltså ursäkta men varför skulle en tvinga sig själv till det och hur kan det ses som något eftersträvansvärt). Det kanske kan vara en extremsport, ett gäng människor låses in i någon slags artificiell värld där bara 1 % kan bli framgångsrika och så får de tävla. Jag skulle inte göra det, men vem är jag att döma andras intressen.

MEN problemet är att den här framgångsmentaliteten liksom inte bara är ett ideal för människor som faktiskt vill göra karriär, utan det sipprar ner till precis alla. Även människor i typ fas3 som mest bara vill ha ett jobb som ger en dräglig lön får ta del av dessa tips, i olika utformning. ALLA ska leva som Löwengrip, även om det inte finns minsta lilla chans att det ger samma utdelning. Och sen när en klagar så får en höra från människor som själva har gjort ett val att eftersträva ”framgång” att en bara måste kämpa mer för det ha de gjort och det har ju gått bra och bla bla bla bla.

Jag undrar om det har föresvävat dem att alla kanske inte vill bli framgångsrika? Det är kanske inte allas högsta dröm i livet att tävla på den arenan. Jag skulle nog säga att det absoluta flertalet inte tycker att ”framgång” är så jävla viktigt utan är mer intresserade av att ha ett tryggt och stabilt liv där de kan ägna sig åt vänner, familj, hobbys och så vidare utan att ständigt tänka på att göra mer, göra bättre och så vidare och så vidare.

Det jag vill är inte att offra allt för att hamna på toppen (som om det ens var en möjlighet), utan att slippa denna ständiga tävlan som tvingas på mig från alla möjliga håll. Sedan kan väl Löwengrip syssla med det om hen vill, men att framföra det som något slags allmängiltigt ideal kring hur en ska leva är bara så skevt. Även människor som inte strävar efter framgång, inte utmärker sig, har rätt till ett värdigt liv. De allra flesta människor kan inte leva som någon jävla superentreprenör, och det måste vi kunna anpassa samhället efter, istället för denna eviga tävlan om ”framgång” som de flesta inte ens vill ha.

Att inte dölja smärtan.

Noterar något som jag inte är det minsta förvånad över, nämligen hur antifeminister gottar sig i det faktum att jag och min expartner har gjort slut, att jag har blivit sårad och att det är jävligt smärtsamt och svårt för mig att hantera. Det går såklart helt och hållet i linje med deras idé om vem jag är, och det går också ihop med generella idéer i samhället om hur kvinnor är och borde vara, idéer som jag själv har internaliserat och som nu slängs emot mig med full kraft. Det är svårt att värja sig emot. Jag borde vara ”stark”, jag borde inte gråta och jag borde framförallt inte skriva offentligt att jag gråter, för det handlar bara om att söka uppmärksamhet och det är inte riktigt fint.

Jag har gjort ett val att inte försöka dölja det faktum att jag är jävligt ledsen och SÅRAD (jag tycker om att tänka på vad det här ordet innebär. Sårad blir en av en person en litar på, som har makt över en, inte av vem som helst) över saker som har skett mellan oss, för jag tycker att det är relevant både för mig men också för de som jag vet läser och hämtar inspiration i mina texter. Jag vill inte framställa det som om jag är glad att det tar slut, för det är jag inte. Jag vill inte framställa det som att jag inte är beroende av män, och just nu mer specifikt den här mannen, i min känsla av egenvärde. Det är jag nämligen inte och det är en mycket mycket stor sorg hos mig som jag försöker hantera bland annat med feministisk teori. Jag kan på ett intellektuellt plan klart och tydligt inse att detta är det bästa och att relationen inte var bra för mig, samtidigt kan jag inte släppa den känslomässigt. Och det är inte heller så det brukar förflyta, utan sorg över uppbrott tar tid och gör ont även om en inte tycker att det borde göra det.

Det har sagts till mig att normala kvinnor inte har förhållanden på de premisser som jag har. Det verkar vara så att ”normala” kvinnor inte blir beroende av män och sårade. Detta är ju en mycket mycket intressant utsaga, ty alla kvinnor jag någonsin pratat i sådana termer med har någon gång i sitt liv, och ofta åtskilligt fler, blivit rejält sårade av män. Det finns en uppsjö av berättelser om kvinnor som blivit hjärtekrossade, inte kunnat besinna sig, grävt ner sig i sorg. Jag undrar vara alla dessa ”normala” kvinnor finns, ty jag har då aldrig träffat någon. Däremot har jag träffat kvinnor som skämts så mycket över sin sorg att de inte förmått uttrycka den.

Däremot tror jag att det finns en kultur av att så att säga göra saker med värdighet, som jag skrev lite om här, något som gör att många kan vara omedvetna om den smärta som andra känner. Sedan kan det såklart vara mer eller mindre, och en kan vara olika bra på att hantera alla de svårigheter en stöter på i livet, men att bli sårad och känna smärta, att inte kunna släppa det som en egentligen vet är dåligt för en, det är saker och ting som många många människor går igenom.

Valet att inte dölja min smärta ser jag som politiskt. Det är både för min egen skull, för att jag inte vill gå omkring och låtsas att det är mig det är fel på och att mina känslor är illegitima, för att jag inte vill skämmas mer för det jag upplever eftersom det bara skulle lägga ytterligare en börda på mig. Men det är också för andras skull, för att de som har gått, går eller kommer gå igenom samma saker som jag ska kunna hämta i styrka i att de inte är ensamma. För jag vet hur mycket det har hjälpt mig att läsa andras berättelser om smärta, om att känna sig så trasig att det känns som om en aldrig kommer kunna bli lycklig igen, och hur även det kommer att passera. Hur en kanske rent av lär sig något av skiten.

Att inte vara fri.

Jag tänker på patriarkatet, och jag tänker på hur det lever i mig. Hur det trängt sig in i mina tankar och mitt liv, hur det skapat mig. Det handlar inte om att jag förbjudits från att göra saker jag vill, det handlar om att mina begär omsorgsfullt formats in i den patriarkala logiken. Om att jag inte är någonting bakom denna. Det finns ingen stabil kärna av jag där inne, det finns inget jag innan patriarkatet satte sina klor i mig.

Jag önskar så mycket att jag var fri, eller i alla fall att jag kunde bli fri, att jag kunde visualisera vad frihet är, vad det skulle kunna innebära. Jag önskar att det fanns någon tillflyktsort, någonting inne i mig som var rent och ofördärvat som jag kunde besöka i alla fall någon gång ibland, men det finns inte. Det finns bara en patriarkal logik som är precis överallt, och det enda jag kan göra är att förhålla mig till den, antingen genom att acceptera eller göra motstånd. Men motståndet är även det en del i den patriarkala logiken, det är ett sätt att reagera på en situation en själv inte har valt.

Men vi är inte fria, och hur mycket vi än analyserar, organiserar, erfarenhetsdelar och kämpar så kommer vi inte att bli det. Patriarkatet kommer att fortsätta bo i oss.

Jag föddes inte till feminist, jag blev det efter mycket smärta och lidande som patriarkatet utsatte mig för. Jag blev feminist för att jag behövde det. Att vara feminist är inte att fly patriarkatet, det är en position som en intar i patriarkatet, som vore meningslös och intetsägande om det inte var för den patriarkala verklighet vi lever i, som alla lever i.

Jag önskar att jag kunde omdefiniera mig själv utanför patriarkatets logik, men jag kommer alltid att definieras i dess termer. Jag är trött på att kämpa, men det är det enda jag kan göra. Jag har inget annat val. Mitt liv är ett ständigt motstånd. Jag har låtit patriarkatet definiera mig i kampen, i motståndet.

Ibland tänker jag på vad jag hade varit utan detta, men det är så svårt att tänka bortom det som skapat mig. Det blir bara diffusa drömmerier, det är omöjligt att konkretisera ens den minsta detalj, för det finns inget där. Det är att försöka tänka det otänkbara. Jag tänker mig bara en horisont av oändlig frihet, oändligt många möjligheter. En tanke som är skrämmande, och just därför värd att kämpa för. För att det skulle ge så många möjligheter att definiera saker, människor, situationer, helt annorlunda.

Fittan är en förbrukningsvara.

Jag har, lite sent på bollen, läst Blixas inlägg om normaliserandet av fittskador.

Nej, jag får en klapp på huvudet och en försäkran om att allt är helt normalt. Inom fittvården är precis allt HEEEELT NORMAAALT – det är normalt att spricka från A till Ö, det är helt normalt att ha en ficka i fittan full med skit, det är helt normalt att bli både urin- och avföringsinkontinent, det är helt normalt att sexlivet är fucked up for life och det är helt normalt att hälften av alla fittbärare som föder barn vaginalt får bestående skador efteråt.

Detta är något jag sett mycket av när jag påpekat att barnafödande innebär en hel del risker, då människor genast påpekar att dödligheten är väldigt låg. Jag pratade inte om dödlighet, jag pratade om risker. För mig innebär försämrad livskvalitet en markant risk, men det är uppenbart att kvinnors livskvalitet inte anses så relevant.

Jag tänker också på reaktioner jag sett angående vestibulit, vilket innebär smärtor i underlivet i varierande grad. Vissa menar att detta inte är ett problem eftersom ”sex inte är en mänsklig rättighet”, något som förvisso är sant, men jag tvivlar starkt på att samma personer hade haft en sån inställning till om en person med kuk hade den typen av besvär, eller för den delen om en person med fitta hade liknande smärtor någon annanstans på kroppen. Att gå omkring med smärta som begränsar är inte en soft upplevelse, men så fort smärtan är lokaliserad till en fitta så förvandlas det från smärta till något annat.

Detta är uppenbarligen relaterat till synen på kvinnors sexualitet (alla kvinnor har inte fitta, men i detta samhälle så antas det vara så), att vi inte ska ha någon egen sådan och därmed inte heller bekymras så mycket av om våra underliv är trasiga, eftersom det enda de ska användas till ändå är att ta emot kukar (oavsett vad vi tycker om saken) eller klämma ut barn, och så länge de duger för det så är allting helt okej tydligen. Fittan är en förbrukningsvara som ska uppfylla ett syfte, tillfredsställa män och föda barn, och när detta är nått så spelar det ingen roll vad som händer.