Kategori: Politik

Att lämna destruktiva relationer.

Att kvinnor inte går när de blir slagna i relationer har flera olika skäl. Det skapas ett starkt band till förövaren, en vill ha upprättelse, något en bara kan få av förövaren. Men framförallt; förövaren definierar hela ens vara, hela ens person. En viktig del i normaliseringsprocessen, det vill säga den process som successivt leder in i våld, är isolation. Offret tillåts inte träffa andra människor. Detta gör att förövaren i än högre grad kan ta makt över offrets tankar om sig själv. Men isolation är inte bara något som drabbar kvinnor i misshandelsrelationer, det är vanligt att kvinnor upplever att de lägger mindre tid på sig själva när de är i relationer, i en högre grad än män som inte sällan lägger mer tid på saker och ting utanför (källa: Det kallas kärlek av Holmberg).

I relationer så beslagtas kvinnors energi och kärlekskraft, de utför känslomässigt arbete för att få relationen att fungera i högre grad än män. Detta leder också till isolation, om än inte fullständig från andra människor så en slags tankemässig isolation. Istället för att fokusera på sig själv tvingas kvinnan att fokusera på sin partner och deras relation. Så är det såklart inte i alla relationer, men i väldigt många så lägger kvinnor ner väldigt mycket mer energi på att fundera på lösningar, förändra sitt beteende och så vidare än vad deras partner gör.

För mig är det väldigt svårt att lämna destruktiva relationer med män. Trots att jag vet att något inte är bra för mig så går jag ändå omkring i det utan att avbryta det. Jag har aldrig blivit misshandlad, men jag har varit i relationer där jag regelbundet behandlats illa och blivit kränkt och sårad samt konsekvent nedvärderad. Detta, villa jag hävda, är absolut ingenting ovanligt. Jag har hört åtskilliga vittnesmål om liknande behandling från män i relationer. Trots att jag vetat om detta, kunnat sätta ord på det och förstå det strukturellt, så har jag inte kunnat lämna situationen. Detta har i sin tur dragit ner mig i negativa spiraler som bara gör det ännu svårare. När en har traskat runt i ett jävla helvete ett tag, varför inte lite till? Det blir än mer smärtsamt att lämna situationen när en inser hur mycket energi en plöjt ner i att få den att fungera.

Jag tror att det som skrämmer mig på sätt och vis är frihet. Om jag inte längre definieras av en man så tillhör jag bara mig själv, då är jag fri att skapa mitt liv på mina egna premisser. Detta är både en lockande och en skrämmande tanke, men det som skrämmer får ofta ta överhanden. Det är inte lätt att definiera sig själv när en hela tiden låtit sig definieras av andra, inte lätt att leva för sig själv när en hela tiden levt för andra.

Om jag har en relation med en man så kan jag vara hur olycklig som helst, men jag kan i alla fall klamra mig fast vid en idé om vem jag är och vad som ger mig existensberättigande. En man har valt mig och älskat mig. En man bestämmer att jag är värd något. Livet har ett syfte; att bi bekräftad, att få relationen att fungera. När jag är ensam finns inte det här, jag måste istället reflektera över mig själv som individ och vad jag vill, och det kan vara svårt, väldigt svårt. Jag har liksom inte fått lära mig att tänka om mig själv i de termerna, fokusera på vad som gör mig lycklig. Jag har istället lärt mig att tänka på mig själv i relation till män. Hela samhället har berättat för mig att det är så det ligger till, att mitt värde som människa avgörs av mina relationer med män.

Män har kommit in i mitt liv och fyllt mig med mening, vilket har gjort att jag istället för att reflektera över mig själv har börjat söka efter mer och mer av den känslan det ger mig. Istället för att fundera över vad jag vill så har jag kunnat förlita mig på att någon annan fyller mig med värde. Jag har länge uppfattat mig själv som värdelös om jag inte har någon slags relation med en man, och denna känsla förstärks när jag faktiskt är i dessa relationer. Då släpper jag den känsla av egenvärde som jag byggt upp för att istället låta mig fyllas av patriarkal bekräftelse. Jag struntar i att definiera mig själv och låter mig definieras, och just därför blir det så oerhört svårt att släppa trots att jag klart och fullt inser att det inte är bra för mig. Jag vet helt enkelt inte vem jag är utan detta.

Jag är helt övertygad om att jag aldrig skulle klara av att lämna en misshandelsrelation innan det gått alldeles alldeles för långt. Jag inser klart och fullt att jag inte skulle ta varningssignalerna på allvar trots att jag känner till dem, att jag skulle ge efter för det är ju på ett sätt så jävla bekvämt att låta sig definieras av någon annan. Komma undan all den där ångesten som friheten ger. Det är en tung insikt, men en insikt som jag måste nå för att kunna jobba vidare med mig själv.

Att förstå mannen.

En sak jag verkligen tycker om med SCUM-manifestet är det stora ointresset som finns för att ”förstå” män. Solanas skriver om män som några slags märkliga varelser som inte har något inre, alternativt är helt obegripliga. De är helt enkelt inte möjliga att ”förstå” på djupet. Istället lägger texten fram ett annat sätt att förstå män, ett sätt att förstå män som grundar sig just på att de inte går att förstå ”på djupet”, utan att vi istället måste se dem som obegripliga. Det var oerhört befriande för mig att läsa SCUM, bland annat på grund av detta. Jag insåg att jag inte behöver förstå män, att det inte behöver analysera män och söka efter deras inre. Det räcker med att förstå den situation jag befinner mig i, att förstå det förtryck jag blir utsatt för. Sedan försöker jag då och då analysera maskulinitet ändå, men jag ser det inte som centralt i min feminism.

På samma sätt som män beskrivs i SCUM har kvinnor beskrivits och beskrivs fortfarande i patriarkatet. Kvinnor beskrivs som väsensskilda från män, som objekt som en kan lära sig att använda men aldrig på djupet förstå. Kvinnor uppmuntras däremot generellt till att förstå män på ett annat sätt, i termer av likhet, genom att söka efter det gemensamma. Ibland ska kvinnor rentav förstå män bättre än männen själva, hjälpa männen att komma i kontakt med det ”kvinnliga” som finns inom dem.

Det handlar om olika slags kunskap. Det finns kunskap som används för att kontrollera, instrumentell kunskap för att uppnå makt, och så finns det kunskap som används för att tillfredsställa. Den typen av kunskap om män som kvinnor uppmuntras till är den senare typen. Vi ska se in i männens inre, och meningen med detta är att vi ska bli bättre på att tillfredsställa dem. Vi ska kanske rentav förstå männen åt dem, vi ska analysera dem och hitta lösningar på deras problem färdigpaketerade så att de slipper ta ansvar för sig själva. Män däremot uppmuntras till en slags kunskap om kvinnor som inte bygger på förståelse, utan snarare på oförståelse. Vissa män kanske försöker bli bättre på att få kvinnor i säng, men det handlar enbart om att lära sig att använda kvinnor som objekt för sin egen njutning.

Det SCUM gör är att för en stund vända på denna kunskapsmakt. Plötsligt är det männen som är objekt, obegripliga som varelser men möjliga att kontrollera. Den kunskap vi får om män är knapp, men den är tillräcklig för att vi ska kunna kämpa emot deras förtryck. Den är tillräcklig för att vi ska kunna förstå vår situation som kvinnor i ett patriarkat, men inte för att förstå män på djupet. Och just därför är denna kunskap så effektiv, just för att vi inte tvingas till att ”förstå” män så kan vi i högre grad fokusera på att bryta förtrycket. Just för att vi inte tvingas tänka på hur männen kan tänka känna, tycka och tänka om saker och ting kan vi låta ilskan flöda fritt och bli konstruktiv.

I själva skapandet av kunskapen så skapas också mannen som objekt, som något som vi kan och framförallt bör kontrollera. Vi uppmanas till att förhålla oss till män som ett problem som måste lösas eller försvinna, inte som varelser lika oss som vi ska hysa empati för. Detta kan tyckas hårt, men jag tror att det är nödvändigt för att vi ska kunna komma framåt i den feministiska kampen att vi kommer ifrån denna strävan efter att förstå mannen.

Jag tänker att det finns stora fördelar med detta som feministisk strategi. Visst finns det säkert mycket att förstå om mäns inre, men en feministisk rörelse kan inte ha förståelsen av män som varelser i centrum. Snarare måste vi lära oss att förstå män och deras förtryck som ett problem som vi ska övervinna.

Jag är trött på att söka efter det mänskliga i mannen. Jag är övertygad om att det finns där någonstans, men jag tror inte att det kommer dyka upp bara för att jag lägger mer kraft på att hitta det inom dem. Så länge män agerar som om det inte finns något där kommer jag att utgå från att det är så det ligger till, och behandla dem därefter. Det är inte min skyldighet som feminist att försöka vaska fram ett guldkorn i den hög av skit som utgör maskuliniteten, det är inte upp till mig att ”rädda mannen” från sin egen manlighet. Jag är dessutom helt övertygad om att det inte kommer att fungera.

Det som måste till är inte att kvinnor blir bättre på att förstå män, utan det är män som måste visa upp sig och göra sig begripliga. Jag kan inte befria dem från deras manlighet, det kan bara de själva göra. Jag är övertygad om att om vi slutade försöka förstå män och befria män hela jävla tiden så skulle det vara betydligt enklare att bedriva feministisk kamp. Om vi slutar serva män hela tiden så kanske de till slut tvingas till att ta tag i saker själva för en gångs skull. Det tror jag skulle vara det absolut bästa för feminismen.

Problemet är våldtäktskulturen, inte enskilda kvinnor som ljuger.

Läste dagens Metro där de hade med en artikel om en kvinna som (sägs det) falskeligen anmält en person för våldtäkt. Läs Los inlägg om saken här.

IMG_20140305_140227

I tidningen var det i alla fall en polis som hade uttalat sig i frågan och menade på att det här förstör för de som blivit utsatta på riktigt. Jag bara undrar: i vilken annan form av brottslighet hade någon uttalat sig på det här viset? Ingen skulle väl mena på att en enskild person som ljuger om att till exempel blivit utsatt för rån förstår för alla andra som blir rånade på riktigt.

Det som förstör för kvinnor som blir våldtagna är först och främst förövaren, i andra hand är det den våldtäktskultur vi lever i där kvinnor som blir utsatta för detta ständigt misstänkliggörs, där skulden läggs på offret och så vidare.

Problemet är inte att en enskild kvinna ljuger, utan att vi lever i ett samhälle där vissa tar minsta lilla chans till att misstänkliggöra kvinnor som blivit utsatta för detta brott. Även om det inte finns något relevant exempel så sitter personer och typ hittar på olika historier om folk som blivit falskt anklagade, eller bara diskuterar själva möjligheten att något sådant faktiskt kan hända. Det är denna kultur som finns kring brottet våldtäkt som är problemet.

Våldtäkter sker ofta, och en liten minoritet blir faktiskt dömda för brottet. Falska anmälningar förekommer säkert det med, men i förhållande är det inte ett särskilt stort problem. Tråkigt för de som blir falskt anklagade, absolut, men det bör inte användas som ett argument för att legitimera misstänkliggörandet av alla som anmäler. Det hade inte accepterats när det kommer till någon annan typ av brottslighet, så varför skulle det vara okej här?

Det som är problemet här är inte att någon har ljugit, utan att vissa söker med ljus och lykta efter ursäkter för att misstänkliggöra kvinnors berättelser. Och om folk gör det så kommer det såklart hitta något att hänga upp sitt kvinnohat på. Det finns alltid de där händelserna, de där undantagen, men det som utgör problemet är inte dessa i sig utan att vissa väljer att lyfta fram dem, lägga fokus på dem, använda dem som argument. Metro och polisen som uttalade sig i tidningen legitimerar denna misstro och lägger över skulden för den samhälleliga våldtäktskulturen på kvinnorna. Det är verkligen inte okej.

Rädsla inför graviditet och förlossning är jävligt rationellt.

IMG_20140219_125849Jag har skrivit en artikel i Feministiskt perspektiv om barnafödarpolitik och projektet ”reproduktiv livsplan” som äger rum i Uppsala. En grej jag inte har med i artikeln, men som sades under intervjun när vi diskuterade att informera om riskerna med graviditet, var att de som lider av förlossningsskräck kan få hjälp att hantera den.

Och ja, det är ju såklart jätteviktigt att de som vill föda barn men är rädda för förlossningen få hjälp med det, men när det handlar om att fatta ett informerat beslut kring graviditet så är det inte det som är kärnan. Snarare bör folk informeras om de risker som finns med graviditet redan innan de fattar ett beslut i frågan.

Att hysa skräck inför förlossningar och graviditet beskrivs ofta som något irrationellt, som en fobi, när det i själva verket är en mycket rationell oro. Riskerna med att vara gravid och föda barn är stora, hur ”naturligt” det än är. Att det anses viktigare att ge de som är rädda hjälp inför en förlossning än att informera om de faktiska risker som finns till alla är ett ganska ignorant förhållningssätt till riskerna med graviditet.

Jag är inte tacksam för mina skitjobb.

Ibland får privilegierade människor för sig att prata om hur bra de tycker det är med ”skitjobb”. Ofta refererar de till sina egna erfarenheter av sina ”hundår” och hur mycket ödmjukare/tacksammare/driftigare/whatever det gjorde dem och att de nu kan uppskatta sina välbetalda och roliga jobb mer.

Problemet med det här resonemanget är just att dessa ”skitjobb” ses som hundår, alltså som en specifik period i livet under vilka en kämpade och slet, för att kunna få det bättre sedan. Något tillfälligt en gjorde i väntan på något annat. Problemet är att alla inte får det bättre sedan. Att prata om dessa erfarenheter som ”hundår” som om det gällde alla är oerhört privilegierat. Det är inte alla som har detta som ”hundår”, för vissa människor pågår det hela livet och det blir liksom inte bättre. Det handlar om klass, det handlar om vilka som kan kosta på sig att se den där perioden som en kort avstickare på en bana framåt.

Jag har haft skitjobb, jobb som slitit ut mig fysiskt och mentalt, som fått mig att må sjukt jävla dåligt och varit stressad hela tiden. Dessa jobb har inte gett mig något mer än en ständig stress inför att hamna där igen. De har inte tillfört något positivt i mitt liv, utom möjligen förstärkandet av insikten att det livet inte är värdigt någon levande varelse.

Såhär: även människor som inte gör karriär, som har lågkvalificerade ”skitjobb” hela livet, förtjänar att leva att värdigt liv. Även de som jobbar som städare, undersköterska, servitör eller diskplockare hela jävla livet förtjänar trygghet, stabilitet, en lön att leva på och så vidare. En ska inte behöva ”ta sig” någonstans, inte behöva ”bli något”, för att kunna leva ett värdigt liv.

Jag kommer ALDRIG prata om mina erfarenheter av ”skitjobb” som något bra. Det sög och det fick mig att må dåligt och det är ingenting jag tycker att någon människa förtjänar att leva i under någon period av sitt liv, än mindre hela livet igenom. Jag är mycket glad att jag troligtvis inte kommer behöva kräla där igen, jag är glad att jag troligtvis inte kommer att behöva gå upp klockan halv sju för att sitta på helspänn för att jag kanske kanske får jobb, jag är glad att jag inte kommer behöva ha telefonen nära hela tiden för att kunna svara om någon ringer, glad över att inte behöva ta mig till nya platser varje dag och glad över att inte behöva sova oroligt varje natt för att jag inte vet vad som kommer hända dagen efter, och allt detta för väldigt lite pengar. Vad som gör mig ledsen är att andra människor tvingas leva med denna jävla skit.

Att tycka det är rimligt att människor ska motiveras av skräck inför ett liv i otrygghet, slitsamhet och fattigdom är oerhört osympatiskt. Att tycka att människor ska känna ”tacksamhet” för att de slipper detta är att ha en jävligt märklig syn på vad ett människoliv är värt. Är vi inte värda mer än detta? Är inte alla värda att kunna leva ett värdigt liv?

Känslomässigt ansvar.

Fick en fråga på ask.fm om hur en tar känslomässigt ansvar, så jag tänkte att jag ska skriva lite om det.

Det en måste göra först och främst är att vara medveten om sina känslor och vara ärlig med dem inför sig själv och inför de personer som berörs av dem. Sedan måste en lära sig att hantera känslorna på ett sätt som inte blir destruktivt.

Vissa personer, framförallt män, tror att deras känslor skadar andra mindre om de väljer att dölja dem. Detta har säkert en mängd olika orsaker, dels en rädsla inför att erkänna sina egna känslor men också en oförmåga att förstå dem och därmed också en oförmåga att förmedla dem. Lösningen blir att vara tyst om dem i tron om att det på något sätt skulle göra att de inte finns. Men det gör dem såklart ändå, och det påverkar relationer med andra människor oavsett om en vill det eller ej. Det går inte att fejka känslor i nära relationer, i alla fall inte under någon längre tid, och ett sådant fejkande blir onekligen till skada för alla inblandade.

För att lära sig ta känslomässigt ansvar så kan detta vara en bra grundlista att beta av. Den är såklart influerad av de problem jag själv upplevt i relationer.

  1. Förstår du dina egna känslor? Är det något du har insyn i eller bara ”kommer” det och sköljer över dig? Det kan vara en klok idé att försöka skaffa lite distans till vad du känner. Även om känslorna såklart ska tas på största allvar innebär inte det att allt du känner är sant eller att dina känsloimpulser är något som ska följas. Det går att vara väldigt uppe i vissa känslor och fortfarande försöka se skeendet med distans, se vad som är rimliga lösningar och så vidare.
  2. När du säger och gör saker, gör ett så kallat rollövertagande. Detta är något kvinnor gör i större utsträckning per automatik eftersom vi är inlärda i att ständigt tänka på hur andra tänker och känner. Det går i korthet ut på att försöka förstå vad det du säger/gör gör med den andra personen. Det är ditt ansvar att försöka förstå detta och ta ansvar för det, och det är fundamentalt för att en relation ska fungera. Detta gäller alla känslor, inte bara negativa. Häv inte bara ur dig saker utan fundera på vad det innebär att du gör och säger som du gör, fundera på vad det skapar för förväntningar och mönster.
  3. Fundera på hur du hanterar dina känslor. Detta är något jag just nu försöker göra när det kommer till självhat och ångest. De här känslorna dyker upp då och då i mig, och det är ingenting jag kan göra något åt. Däremot kan jag lära mig att hantera dem bättre. Jag kan lära mig att inte hamna i negativa mönster på grund av dem. Men för att kunna göra detta måste jag först inse att känslorna finns där och att de styr mig, först då kan jag lära mig att styra hur jag agerar på dem.
  4. Var tydlig med hur du hanterar dina känslor. Jag kan ofta uppleva att män när de blir ledsna/irriterade/arga reagerar genom att stänga det inom sig. Detta är såklart något en kan behöva, och det är helt okej. Däremot så bör en vara tydlig med vad som händer. Säg typ ”nu känner jag såhär, och jag behöver vara ifred en stund”. Detta ska såklart respekteras av andra personer, och det är tyvärr inte alltid det händer. Jag tror dock att chansen är bra mycket större om en förklarar läget.
  5. Sätt gränser på ett respektfullt sätt. Alla relationer behöver gränser, det är något som är till fördel för alla inblandade. Däremot måste gränser sättas på ett sätt som är respektfullt inför den andra personen. Var tydlig med vilka gränser du behöver och varför. Och sedan ska du givetvis känna av och respektera andra människors gränser.
  6. Se din egen oförmåga. Förstå vilka saker du inte är kapabel till och klargör det. Bland det värsta en kan göra är att skapa illusionen av att en fixar saker som en omöjligt kan fixa för en annan människa. Det är viktigt att alla inblandade i en relation har en känsla för hur mycket en kan förvänta sig av varandra. Ja, det kan vara frestande att komma med löften för att en ”vill”, men om de inte kan hållas skapar det bara dubbel smärta för alla inblandade parter. Jag tror att det är väldigt viktigt att förstå premisserna på vilka en kan ha en relation, var gränserna går och hur mycket en kan göra för någon annan.

Resultatet av att inte göra detta är att personer i din omgivning hela tiden måste gissa sig till vad du känner, tycker och tänker, vilket skapar en maktobalans där kvinnor i regel tar mycket mer ansvar än män. Jag menar, hur ofta hör en inte kvinnor sitta och ”analysera” män, och hur sällan hör en inte motsatsen (om det inte rör hur en ska få ligga mest då). Detta är resultatet av att män är sämre på att ta känslomässigt ansvar.

Men det är verkligen inte lätt att träna upp den här förmågan, och jag tror att det är något en gör under hela livet. Jag tror att det är viktigt att en också erkänner detta inför sig själv och andra, att en inte har perfekt insyn i hur en fungerar och att en kan göra missar. Det viktiga är att dessa missar rättas till så fort som möjligt, och att en inte hamnar i en situation där en låter förväntningar finnas kvar trots att en själv insett att de är falska. Sådana illusioner kan vara bekväma att klamra sig fast vid, men de är bara destruktiva på sikt.

När undantaget blir regeln.

Läste kommenterarerna till Lady Dahmers inlägg om bortskämda ungdomar och service, och hittade denna:

nej, man ska verkligen inte behöva stå ut med vad som helst. Men att som ungdom tacka nej till ett försäljningsjobb där lönen är 22000:- med motiveringen att det är för dåligt betalt och inte så roligt får mig att bli lite konfunderad… Vad tror man då att man ska få pengar ifrån??? Inte a-kassan iaf tänker jag. Antingen tar man de där lite mindre roliga jobben medan man pluggar/söker sig vidare, eller så får man vara förmögen och bli försörjd. Jag har iaf inte lust att betala uppehälle för de som avböjer ”tråkiga och lågavlönade jobb”.

Jag undrar verkligen hur vanligt det är att ungdomar tackar nej till jobb som betalar 22000 för att istället gå på bidrag, ty jag har då aldrig träffat någon. Snarare är det en jävla drömlön.

Jag blir så irriterad på den här tendensen att ständigt lyfta fram det extrema. Typ: ”en gång hörde jag en ungdom som sa att hen ville jobba med något kul/välbetalt så nu är det det som är orsaken till ungdomsarbetslösheten”.

Nej, det är nog inte så det ligger till, det är nog inte relevant att lyfta fram som en förklaring till ungdomsarbetslösheten.

Det som är intressant med dessa uttalanden är att de gör undantaget till regeln. Istället för att fokusera på de stora strukturerna, de som kan förklara den absoluta merparten av arbetslösheten, så blir det till en fråga om enskilda individers eventuella vilja till att arbeta. Så länge en kan hitta ett exempel, påhittat eller verkligt, som stödjer tesen om att ungdomar är lata så gäller det och ingenting annat.

Vad är syftet med att lyfta upp dessa skräckexempel? Handlar det om att lösa ett problem? Jag tror inte det, snarare handlar det om att slippa lösa ett problem.

Löwengrip och feminismen.

Jag har funderat lite på det här med Löwengrip och feminismen. Människan har ju fått för sig att basha på feminismen, vilket knappast är förvånande med tanke på att det stärker hens ”personliga varumärke”.

Jag bara undrar: varför är det så viktigt för vissa att Löwengrip är feminist? Jag har så svårt att begripa det. Det är inte som att feminismens legitimitet hänger på om Löwengrip kallar sig feminist eller inte.

Jag har också svårt för det här skuldtyngda pressandet. Ni kommer inte kunna tvinga in någon i att vara feminist, och jag tycker inte att det är något en ska göra även om det vore möjligt. Feminism ska vara ett val, inte något en tvingas in i.

Men det jag tycker är märkligast är nog hur folk lyfter fram att Löwengrip liksom vore en mer passande feminist än andra kvinnor, eftersom hen är en ”stark kvinna” och så vidare. Ungefär som om det fanns kvinnor som var mer ”passande” för feminism. Jag gillar inte den här idén om att en kvinna kan bete sig mer eller mindre ”feministiskt” i sitt liv. Vad som gör en till feminist är inte ens val av karriär, familj eller liknande utan ens värderingar och vad en väljer att göra politiskt.

För vad händer med alla andra kvinnor när vi lyfter fram Löwengrip som någon slags feministisk förebild trots att hen aldrig uttrycker feministiska värderingar? Vad händer med de kvinnor som dagligen kämpar för ett jämställt samhälle, men som inte har möjligheter att skapa ett lika självständigt liv som Löwengrip?

Jag tror att vi måste lägga mer fokus på de val en gör i livet och mindre på hur en ”god” feministisk livsstil skulle kunna se ut. Jag tror inte på att lyfta fram Löwengrips eller någon annan kvinnas liv som ett feministisk ideal att sträva efter i sig, utan vi måste lägga fokuset på den politiska gärningen. Och Löwengrips politiska gärning är långt ifrån feministisk. Även om hen är en ”stark kvinna” och kanske en förebild för många ”unga tjejer” så använder hen sin makt på högst ofeministiska sätt. Det är detta vi måste se och förhålla oss till.

Löwengrip kan vara hur självständig som helst, det fråntar inte det faktum att hen gång på gång uttalar sig antifeministiskt och misogynt. Att försöka värva en sådan kvinna till feminismen för att hen är en ”förebild” eller liknande tror jag är kontraproduktivt. Vi bör inte lägga det fokuset på individer och deras livsstil, för det skapar jävligt skeva ideal av hur en feminist ska vara och bete sig.

Att sluta läsa nyheter.

Ett av de bästa besluten jag fattat på sista tiden är att sluta läsa nyheter.

Det kan kanske tyckas konstigt att en ~*samhällsintresserad*~ person som jag har slutat ”hålla koll” på omvärlden, men jag tänkte förklara grejen lite.

Alltså, jag har inte slutat läsa nyheter helt. Mycket håller jag koll på via ”sociala medier”, bloggar och så vidare, men jag har slutat aktivt följa med i flödet.

Skälet till detta? Jo, hela grejen med ”nyheter” är problematisk på många sätt. Jag tänker att i detta samhälle så längtar vi hela tiden desperat efter händelser, något som ska dra oss ifrån vardagens tristess, något att prata om, diskutera, tycka till om. Alla dessa distraktioner som ska få oss att känna att något sker i detta samhälle, trots att det egentligen är samma skit och tristess dag ut och dag in. Givetvis händer det saker som är relevanta för oss, men jag tror inte en ska hysa någon överdrivet stor tilltro till spridda skeenden här och där, utan det är de stora strukturerna och förändringarna som räknas. Sånt får en inte information om genom att läsa ”nyheter”.

Det som erbjuds oss i nyhetsflödena är inte så mycket relevant information om samhället som distraktioner. Enskilda skeenden som är tillräckligt spektakulära för att skriva om och som ofta beskrivs på ett ytligt sätt. Enskilda kvinnor som blivit ihjälslagna av sina män, enskilda kvinnor som blivit utsatta för brutala våldtäkter, spektakulär bevakning där siffrorna bakom inte granskas utan där vikten läggs vid att gotta sig i detaljer kring just det specifika fallet av mäns våld mot kvinnor. Även om denna rapportering såklart rör jävligt viktiga grejer så är det ofta ryckt ur sitt sammanhang, inte satt i något strukturellt perspektiv. Säger det verkligen något relevant om världen då?

Nyheter gör en avtrubbad. När jag läst om en massa vidriga saker som har skett människor känner jag för det mesta ingen större kämpaglöd, jag känner mest bara hopplöshet. Saker och ting individualiseras, allting handlar om den där enskilda individen som råkade jävligt illa ut, och inte om det samhället i vilket detta kunde ske. Sedan om den individen får hjälp på något vis, då kan saken glömmas bort.

Jag känner inte att jag har sämre koll på världen sedan jag slutade ha koll på nyheter. Snarare har jag fått tid över att sätta mig in mer ordentligt i områden som intresserar mig. Detta tror jag är att föredra om en vill uppnå någon slags politisk förändring. Jag behöver inte veta om alla enskilda händelser som det rapporteras om, men jag behöver veta att urholkningen av välfärden drabbar kvinnor och att den taskiga bostadsmarknaden gör att kvinnor inte kan fly våld i hemmet. Jag behöver inte veta om alla enskilda kvinnor som drabbats av detta öde, det räcker med att känna till trenden, se åt vilket håll det går. Jag behöver inte berätta om en enskilda kvinnas livsöde för att kunna veta att det är jävligt hemskt att kvinnor blir utsatta för detta.

Jag tycker inte om det här med att en ska öppna upp, dra snyfthistorier och så vidare. Jag tror inte att det hjälper i långa loppet, även om det såklart kan leda till ”snackisar”. Jag tror att det som hjälper i längden är att jobba metodiskt med de frågor en tycker är viktiga på ett politiskt plan, inte genom att ständigt lyfta fram enskilda individer och deras livsöden. Jag tror det bidrar till ett ytligt och individfixerat politiskt samtal.

Borgare som ställer sig på arbetarklassens sida.

När en skriver om det här med studiemedel så vill vissa borgare ställa sig på de fattigas sida och ba ”men jag tycker faktiskt inte att de ska behöva betala för rikas utbildning”. Det kan ju låta hemskt fint och omtänksamt och så, men det håller inte riktigt i praktiken. För det första så ”får” de olika klasserna i en generell välfärdsstat ungefär lika mycket som de ”ger” i skatt om en slår ut det. Det kan en såklart ifrågasätta rättvisan i, men det är inte så att arbetarklassen betalar mer i skatt men får ut mindre (även detta kommer från min kurs i förvaltningspolitik). Sedan betalar arbetarklassen såklart med sitt blod i kapitalismens maskineri och så vidare, men det är en annan diskussion (en skulle ju kunna tycka att det är ett viktigare problem att lösa dock).

Sedan finns det också samhälleliga vinster i att saker och ting finansieras gemensamt, det blir till exempel billigare och fördelningen av resurserna blir mer jämnt utspridd. Folk kan få tillgång till saker (typ pengar) när de faktiskt behöver dem (typ under studietiden) och sedan förbinda sig till att betala mer senare. Det är helt enkelt ett ganska smidigt system för fördelande av resurser. Det är verkligen inte perfekt, men givet det kapitalistiska samhälle vi lever i så har det ganska stor fördelar båda för individer och samhället som helhet.

Men om det nu vore så att en faktiskt på riktigt bekymrar sig över att någon ur arbetarklassen måste betala för någon akademikers utbildning så har jag en annan mycket smidigare lösning än att ta bort studiemedlet, nämligen att öka progressiviteten i skatteskalan. I så fall slipper vi en massa krångel med att folk måste finansiera sin utbildning själv, något som såklart kommer göra det ännu svårare för människor med lite pengar att utbilda sig, och vi ser till att folk med mycket pengar fortfarande betalar merparten av utbildningen. Smidigt! En skulle också kunna öka skatten markant på typ gruvdrift och liknande, så att vi faktiskt använder våra gemensamma resurser till att bygga upp samhället och inte för företag att mjölka pengar ur.

Ett annat förslag är att försöka satsa på på breddad rekrytering till högskolan, i vilket bättre ekonomiska villkor för studenter troligen skulle utgöra en ganska viktig del, då många bangar på att plugga eftersom de lärt sig att det innebär ekonomiska problem. Det är ju liksom ingen naturlag att människor med arbetarklassbakgrund inte pluggar, det är också ett förhållande som kan förändras med hjälp av politik och jag tycker det är mycket märkligt att så många tycks utgå från att det typ är genetiskt om en pluggar på högskola eller ej. Det finns helt enkelt sjukt många sätt att fixa den här eventuella snedfördelningen där arbetarklassen betalar för medelklassens utbildning. Men ÄNDÅ så ska dessa högermänniskor alltid ta upp att alla ska finansiera sin utbildning själv som någon slags lösning, trots de uppenbara nackdelar det medför. Konstigt!

Eller så var den där omsorgen om ”arbetarklassen” bara ännu ett svepskäl för att nå det egentliga målet; sänka skatten och urholka välfärden. Som alltid. Vem kunde ana???