Politik – Sida 99 – Fanny Åström

Jag är inte radikalfeminismen.

Burgschki har skrivit lite om öppen debatt bland feminister, och tar upp ett fenomen jag tycker är intressant:

Det är ofta samma personer som låtsas som om tre radikalfeminister, Lady Dahmer, Jaylazkar och Fanny, sätter hela agendan. De tas upp som extremer, rabiata, intoleranta och får tacksamt definiera hela den feministiska debatten för de som kritiserar den. Man demoniserar hela den feminiska rörelsen genom att klippa in lite Jag hatar alla cis-män-tweets. Och så polariserar man samtidigt, är du med cis-mänhatare eller är du med oss?

Jag har märkt hur väldigt många av feminismens motståndare önskar göra en mycket liten grupp feminister representativ för det feministiska projektet som helhet. Sedan börjar de gnälla över att de inte får ”vara med” för att de inte uppskattas av typ mig.

Samma sak när folk snackar om ”radikalfeminism”. De hittar någon feminist som (i bästa fall) kallar sig radikalfeminist och sedan tar de allt vad hen säger och gör och gör det till represenativt för vad radikalfeminism är.

Jag är feminist och jag tillhör underkategorin radikalfeminist, detta gör mig inte till något slags språkrör för någon av dessa två grupper. Jag företräder mig själv, men jag ingår i en politisk tradition som kallas feminism. Jag stödjer många av mina resonemang på tidigare feministers resonemang, men jag gör ett eget urval av vad jag anser vara relevant. Det finns en massa feminism som jag tycker är trams, men icke desto mindre ingår i samma tanketradition som jag själv.

Om det är så att det är en viss grupp individer du har något emot, låt så vara. Men att få det till att vi representaterar feminismen eller radikalfeminismen, att allt vi säger kan generealiseras till feministiskt tankegods, det är nog att dra det lite långt.

För övrigt verkar väldigt få som slänger sig med ordet ”radikalfeminist” ha någon koll på vad det betyder. Det kan vara en idé att kolla upp, istället för att bara använda det för att det typ låter ”farligt” eller liknande, såsom jag tolkar användingsområdet nu.

Vill du kritisera en så oerhört bred politisk tradition som feminismen är så får du nog göra dig lite mer besvär än att ”avslöja” att vissa feminister använder elaka ord.

Kapitalismen bygger på fattigdom.

Ibland talar folk om att fattigdomen ska avskaffas, och att detta är något som vi ska använda kapitalismen för. Resonemanget brukar låta något i stil med att kapitalism leder till tillväxt och då kan fler få det bättre, även om till exempel klyftorna ökar. Det är bättre med ojämlikhet där många har det bra än ett jämlikt samhälle där alla lever i misär, brukar det låta.

”Fattigdom” är inte ett begrepp som är slaget i sten, utan kan betyda många olika saker beroende på vem som använder det och i vilken kontext det används. Till exempel varierar det mellan om en snacka om absolut fattigdom eller relativ fattigdom, där den senare mäts utifrån den generella inkomstnivån i ett land. Fattigdom som vi brukar använda det handlar om att inte ha en inkomst som är hög nog för att få livet att gå ihop riktigt, men det kan också vara ett generellt ord för brist, inte bara på pengar utan på något annat.

I mina ögon är arbetare fattiga, även de som har bra lön. De är fattiga i den betydelsen att de saknar möjligheter till självbestämmande, egenmakt. De måste sälja sin arbetskraft på en marknad för att kunna överleva eller åtnjuta någon form av ekonomisk frihet. Deras öde är att låta sig exploateras under mer eller mindre bra villkor, låta kapitalisters och politiskers nycker avgöra deras liv. En arbetare som inte kan arbeta är föga värd.

Ett fenomen som skedde under industriella revolutionen och som fortsätter ske även idag är det så kallade inhägnandet av allmänningar. En allmänning är det som ingen äger, men som alla kan nyttja. Det finns flera olika typer av allmänningar; intellektuella, naturresurser, saker vi byggt upp gemensamt (som i och för sig staten ofta äger men som kan nyttjas som en allmänning) och så vidare. Till en början så var ju typ allting allmänningar, eftersom privategendomen inte var uppfunnen. En generell trend är att fler och fler av dessa allmänningar inhägnas och utnyttjas av företag, genom beslagtagande av naturresurser, genom patent och copyright, genom att det vi byggt upp gemensamt säljs ut och kommersialiseras. Detta är också ett sätt att skapa fattigdom. Det handlar dock inte om disponibel inkomst utan om möjligheter till att kostnadsfritt eller för en väldigt låg kostnad göra olika saker.

Om ett företag kommer och inhägnar jord som innan har varit fritt för människor att använda för sin egen försörjning och sedan anställer de människor som gjort det för en lön som ger dem en bättre levnadsstandard, så har de blivit rikare mätt i rena pengar. Men de har också blivit fattigare i fråga om möjligheter till självbestämmande. Till exempel så kommer företaget troligen att ställa betydligt högre krav på arbetarna, vilket troligen kommer göra att till exempel gamla inte får vara med och bidra och heller inte får betalt. Fattigdom kan inte bara mätas utifrån månadsinkomsten. Jag menar inte att människor hade det sjukt fett innan kapitalismens intåg, men jag menar att en inte bara kan se utveckligen som en jämn färd uppåt. Många har säkert fått det bättre, men i vissa aspekter har folk fått det sämre också.

Vi har ett samhälle som bygger på fattigdom. Det är människors fattigdom, deras brist på resurser för att själva producera vad de behöver, som tvingar in människor i att slava för kapitalisterna. Denna fattigdom är i sin tur ingenting ”naturligt”, utan resultatet av en politik som bygger på fråntagande och inhägnande av allmänningar. Utan fattigdomen kommen kapitalismen aldrig att fungera, och därför kan fattigdomen försvinna först i ett samhälle fritt från kapitalism.

Att säga ifrån.

Ibland talas det om hur en som kvinna ska ”säga ifrån” om en upplever sig trakasserad. Vissa män vill påskina att om kvinnor bara hade sagt vad de tyckte och tänkte så skulle det inte bli några trakasserier, ungefär som om problemet var att kvinnor är så himla himla otydliga med vad de vill.

Ofta när en säger ifrån mot trakasserier så bemöts en knappast med en välvillig ursäkt och att personen ifråga lägger ner. Snarare blir människor stötta och ofta även arga för att en påpekar att de beter sig på ett vis en uppfattar som obehagligt.

Det är inte heller ovanligt med dubbelbestraffning när det kommer till hur kvinnor reagerar på trakasserier. Om de inte säger ifrån anses de få skylla sig själv, men om de säger ifrån och blir satta i en ännu värre situation på grund av detta så borde de ha vetat bättre än att stå upp för sig själv i den specifika kontexten.

Jag har noterat att när en säger till män så vill de väldigt ofta få det till att det är en själv det är fel på och att deras eget beteende är oproblematiskt. De vill att en ska säga att det handlar om att jag personligen är så himla himla känslig, inte om att deras beteende är problematiskt i sig. Om en antyder att det har med något annat än ens personliga känslor inför situationen att göra så blir det ofta lite rättegångsstämning över det hela, en ska plötsligt ”bevisa” att ett visste beteende kan leda till obehag. Jag tänker att om det faktiskt fanns ett intresse av att bete sig bra mot kvinnor så skulle den här situationen inte uppkomma.

Jag är inte känslig, däremot tycker jag att det är viktigt att stå upp för min egen och andra kvinnors rätt att slippa bli illa bemötta av män. Att säga ifrån är inget en gör för att en är känslig och feg, utan snarare för att en har lyckats samla kraft och mod därtill.

Män kan ofta trakassera kvinnor utan att bli tillsagda, för många kvinnor tycker det är bättre att låta sådant beteende passera än att ”ta debatten”. Den som är genuint intresserad av att behandla kvinnor bra bör dock inte bara sluta när en kvinna säger till, utan vara mer lyhörd till att börja med och inte ta sig friheter. Det kanske inte är lämpligt att ta på en främmande kvinnas kropp?

Twitter 29/12. Klassisk feminism och liberalfeminism.

När folk snackar om ”klassisk feminism” osäkrar jag min revolver. Ca alltid liberaler som hävdar att de står för den ursprungliga feminismen. Klassisk feminism lär alltid vara typ samma rättigheter i lagen, inget mer än så. Rimligt. Dessa personer tror seriöst att det bara var liberala kvinnor som var feminister ”när det begav sig”, bara för att de tagit mest plats. Kan informera om att borgerliga kvinnor var taggade på att sätta käppar i hjulet för kvinnlig rösträtt, på grund av skulle leda till vänsterstyre.

Liberaler som slår sig för bröstet på grund av står minsann för fin och oförfalskad feminism. Mmm synd att den slutade vara aktuell för länge sedan. Feminismen har liksom utvecklats sen 1800-talet, eftersom förutsättningarna för kampen har förändrats. Vi fick rösträtt, vi fick lika lagar, men ändå blev samhället inte jämställt! Detta är frågan feminismen tampas med nu.

Vi kan inte kräva lika juridiska rättigheter i västvärlden, för det har vi redan. Vi måste undersöka varför kvinnoförtrycket ändå består. Den ”klassiska feministens” svar på detta är att det är kvinnors fria val att ha det som vi har det. Men jag vill vara framåtskridande.

Många av de tidiga feminister som hyllas i borgerliga kretsar har en analys som i mycket hög grad utgår från mannen som norm.

Det är inte ovanligt att liberala kontraktsteoretiker hyllas för sin feminism på grund av ”lika rättigheter”. De flesta bortser från kvinnans roll. Till exempel en sådan sak som kvinnors roll familjen och barnafödandet, grundläggande för människans existens, anses irrelevant. Läste någon av de där engelska gubbarna som menade på att när en kvinna väl ingått i äktenskapskontraktet hade hon avsagt sig rättigheter. Kvinnan gjordes fri att ingå i äktenskapskontrakt, men väl inne i det så hade hon en plikt att uppfylla.

Vidare utgår mycket liberal kontraktsteori inte utifrån individen utan familjen, med en manlig individ som överhuvud. Sedan har en i och med feminismen försökt få in kvinnor i definitionen av individ, men inte anpassat själva ideologin särskilt mycket efter detta. Finns fortfarande ingen liberal teori som tar frågan om barnafödande och/eller familjen på allvar. Det räcker ej med att säga ”lika rättigheter”/”frihet att ingå kontrakt” och sen vara nöjd med det. Vilka kontrakt ingås och varför?

Ett problem med liberalfeminism är den stora oviljan att hantera den privata sfärens problem. Privatliv anses vara heligt. Problemet är att stora delar av kvinnoförtrycket sker just i den privata sfären, och detta är knappast någon slump. De ställen där kvinnoförtrycket äger rum har skickligt gömts i privatlivets trygga sfär. Ett utmärkt exempel är hur det länge var helt okej att våldta en kvinna inom äktenskapet, eftersom hon ansågs ha förpliktelser. Samma sak när mord och misshandel av kvinnor beskrivs som ”familjetragedier”.Har väldigt svårt att ta en feminism som inte diskuterar privatlivets och familjens problem på allvar.

Obehagligt stalkerbeteende hos antifeminist.

Det verkar som om samma person som filmade mitt tal för ett par veckor sedan också ligger bakom en antifeministblogg som i princip kommenterar vartenda inlägg jag skriver, och skriver till 70% om mig. Personen har också skrivit i min flashbacktråd. Det rör sig liksom inte om något direkt hot/hat, men det i likförbannat jävligt obehagligt att enskild individ är så jävla taggad på att ”kritisera” precis allt jag tar mig för. Vad är det som driver människan, liksom?

Fattar inte sådana personer att de bidrar till en jävligt hätsk stämning mot enskilda individer? Den här människan sysslar alltså med att peka ut mig specifikt, inte feminister i allmänhet eller något liknande. Det är något som faktiskt försätter mig i en riskfylld situation. I den där typen av sammanhang så trissas stämningen upp, tonen blir hårdare, till slut blir det helt acceptabelt att sitta och spekulera i enskilda individers psykiska hälsa, säga att de borde få mer kuk/ett kok stryk eller liknande. Det är inte fråga om någon öppen och ärlig debatt, utan det är en anonym smutskastning som upplevs som jävligt obehaglig och skrämmande för den som utsätts för den.

Jag tycker också att det är oerhört oansvarigt av de feminister som väljer att gå in och ”debattera” på den här typen av bloggar, alltså bidra till denna ”kritik” av allt enskilda feminister gör och står för. Jag förstår att en kan vilja diskutera med meningsmotståndare, men att aktivt stötta en blogg som går på vissa enskilda individer så hårt är ganska illa och inte särskilt systraskapligt om vi nu ska vara sådana.

Att tvinga in andra under arbetslinjen.

Som nätaktivist och öppen med min identitet så stöter jag ofta på folk som undrar om jag inte funderat över hur det kommer påverka min karriär. Och jo, det är klart att jag har gjort det. Jag är öppen med en hel del åsikter som nog inte är så populära hos vissa arbetsköpare.

För mig och det politiska projekt jag ingår i är det relevant att människor är något mer än arbetare. För mig är det en del i den politiska kampen att våga vara öppen med det jag står och kämpar för. Jag förstår att det inte är något alla gör, men för mig är det ett beslut jag fattat, väl medveten om de risker som finns med det. Jag tänker ändå att det kan vara något som inspirerar andra till att göra samma ställningstaganden som jag gör, och jag tycker att det är viktigt att luckra upp den här rädslan som finns för att förknippas med vissa åsikter, då jag tror att den sätter mycket köppar i hjulet för samtal och politisk organisering.

Istället för att argumentera för varför det jag gör skulle vara fel eller omoraliskt i sig så försöker folk skrämmas genom att dra till med arbetsköparkortet, ungefär som om dessa personer var moraliskt oantastliga domare över rätt och fel. Jag förstår inte varför människor är så måna om att andra ständigt ska gå omkring och tänka på om de kommer bli anställda eller inte. Om de nu själva oroar sig så kan de väl göra det, men de behöver inte projicera sin oro på mig.

För det är ju inte som att frågan ställs av folk som oroar sig för mitt välmående. Snarare är det människor som önskar få mig att tvivla ännu mer på vad jag gör, som vill göra mig ännu mer medveten om att det minsann kostar att vara samhällskritisk. Ungefär som om jag inte visste det!

Jag kan också tycka att samma tendens syns i hur vissa människor är väldigt måna om att typ servicepersonal ska ”göra sitt jobb”, inte för att de själva bryr sig men för chefens skull. Kunder som springer (det de tror är) chefens ärenden i något slags förvirrat infall av rättrådighet.

Det är som om många bara har accepterat arbetsköparnas auktoritet över våra liv som något naturligt och framförallt rättfärdigt, och att vi går omkring och passar på varandra för att blidka denna auktoritet. Istället för att tycka att det är bra att någon står upp för saker utan att bry sig om en eventuell arbetsköpares åsikter så vill människor ytterligare påminna och trycka ner.

Detta är ett slags kontroll- och repressionsarbete som utförs gratis och drabbar såklart alla arbetare i form av hårdare krav i arbetslivet. Det finns en överhängande risk att kravet på att vara oklandervärd i sitt privatliv förr eller senare drabbar en själv, antingen direkt eller indirekt i form av att även ditt eget utrymme för hur du kan agera krymper.

Istället för att uppmana andra att tänka på sin anställningsbarhet borde vi börja tänka lite mindre på den, och uppmana andra till att tänka mindre på den. Ju fler som är öppna med ”dåliga” vanor, politiskt engagemang och så vidare, desto friare ramar för vad som är okej att göra och ändå kunna få ett arbete. Jag tror att det är väldigt farligt att spela med på arbetsköparnas villkor och till och med själv uppmana andra till att göra den här formen av överväganden. Ingen tjänar på det utom arbetsköparna.

Det handlar inte om snålhet, det handlar om att hålla fast vid en illusion.

Jag tycker att det är intressant hur mycket energi vissa människor plöjer ner i att berättiga att de inte ger pengar till tiggare och få andra att inte ge pengar till tiggare. Som försvarare av att skänka pengar har jag hört en oerhört spännande uppsjö av argument och ursäkter, den ena mer långsökt och fantasifull än den andra.

Och en börjar ju undra, vad tusan handlar detta egentligen om? För det är ju liksom inga stora pengar det rör sig om, att skänka bort ett par kronor är ingen stor förlust för de flesta, och det är ju inte heller som att folk i regel avkrävs en förklaring för att de inte ger. Det stora flertalet ger ju inte pengar. Det hade liksom varit helt okej att bara inte ge, utan att komma med några argument därtill eller försöka hindra andra från att ge. Jag tänker mig att den som faktiskt inte har råd att ge men vill skulle kunna säga det, istället för att komma med en massa bortförklaringar.

Min teori är som följer: det som händer när en ger pengar, eller ens erkänner att det skulle kunna vara den rätta saken att göra, är att en erkänner ett behov och ett problem. En erkänner att människan som sitter där är just en människa, en människa som förtjänar att ha de lika bra som en själv. En erkänner också att problemet är just fattigdom och bristande livsmöjligheter och inte typ bristande driv eller entreprenörsanda. Och detta tror jag är oerhört jobbigt för de flesta att inse.

Att se tiggare som människor är smärtsamt, för det tvingar en att inse vilket vidrigt samhälle vi lever i där vissa har det relativt gott ställt och andra tvingas leva på allmosor. Det är inte en trevlig insikt, inte alls, och därför håller en den hellre ifrån sig. Det är lättare att avhumanisera, att misstänkliggöra, än att erkänna situationen för vad den är; en tragedi och ett misslyckande.

Därför håller en hellre fast vid sina illusioner om att det faktiskt är den rätta saken att göra att inte ge. Därför struntar en inte bara i att ge själv utan försöker även övertyga andra. Det handlar liksom inte om pengarna i sig eller ”snålhet”, det handlar om något mer. Det handlar om erkännande av människovärde, om politisk medvetenhet, om erkännandet av ett behov.

Min inre nörd.

Läste Platsjournalen i vanlig ordning och reagerade på ”7 anledningar till att anamma din inre nörd”. Jag tycker att det här snacket om att vara en ”nörd” är intressant. Först och främst: vilken typ av nörderi anses betydelsefullt? Den typen av nörderi som kvinnor ofta ägnar sig åt, typ smink, mode eller kanske inredning, anses inte vara ett bra nörderi. Däremot manligt kodat nörderi, typ ”coola grejer i rymden” (ofta täckt under kodordet ”vetenskap”) anses vara bra och intellektuellt. Det är ju inte så svårt att räkna ut varför det är så, men jag tycker det är märkligt hur folk använder nördbegreppet helt utan att reflektera över detta, vilka som ingår i gruppen ”nördar” och så vidare.

Sedan: är inte själva poängen med nörderi att det är något jävligt onödigt en prioriterar jävligt högt för sin egen skull, av purt intresse. Alltså jag förstår att vissa tjänar pengar på det förr eller senare, men att jag ska ”anamma min inre nörd” för att bli attraktiv på arbetsmarknaden går ju emot själva poängen.

Antar dock att det inte är min inre kommunist- eller feministnörd som åsyftas, utan något lite mer rumsrent nörderi. Typ ”vetenskap” eller någon jävla tabell.

Stress och otrygghet.

Jag känner mig ofta väldigt stressad, trots att jag är sjukskriven och därmed har väldigt lite saker jag behöver göra. Det finns en idé om att stress handlar om att ha fullt upp just precis nu, men det kan lika gärna handla om att ha en stressande livssituation.

Saker som är stressmoment i mitt liv är framförallt allt det jag inte klarar av att styra över. Till exempel: hur mycket min utbildning drabbas av att det inte finns tillräckligt med resurser, den skyhöga ungdomsarbetslösheten, hur välfärden förstörs och så vidare. Allt detta är saker som rör mitt liv på ett eller annat sätt men som jag inte känner att jag har någon kontroll över, och det gör mig stressad.

Det är stressande att inte veta hur ens framtid kommer att se ut.

Samma gäller ekonomi. På grund av att jag är relativt privilegierad så har jag sparpengar, vilket gör att jag inte behöver leva ur hand i mun. Det är såklart bra och sänker stressnivån i mitt liv en del. Men jag känner ändå en del ekonomisk stress på grund av det faktum att jag lever i ett samhälle där en sådan sak som sjukdom eller arbetslöshet kan vara ingång till ett liv i fattigdom.

Att inte känna att en kan kontrollera sitt liv eller vet vad som ska ske i framtiden är en typ av stress som väldigt många människor lider av, om som är viktig att ta på allvar. Människor behöver konstiunitet, trygghet och möjlighet att utvecklas. Att leva i en ständig känsla av att allt kan gå åt helvete vilken sekund som helst är jävligt osoft, och leder till stress, även om en inte är helt pank eller har skitmycket att göra precis hela tiden.

Liberal antirasism.

När jag skrivit om det här med liberal antirasism så är det vissa som har blivit upprörda och menat på att liberalismen är den minsta rasistiska ideologin eftersom alla behandlas lika i denna. Detta är ett intressant uttalande, och skvallrar faktiskt om skälet till att jag tycker att liberal antirasism är så jävla värdelöst.

Liberaler har en idé om hur världen ska vara: alla ska vara jämlika, det ska inte finnas strukturellt förtryck och så vidare. Detta är en trevlig utopi men så ser världen inte ut. Liberalen tror dock att det räcker att säga att förtryck, fördomar och så vidare är fel, att ”ta ställning” emot saker och ting och bara hoppas på att de försvinner. ”Rasism är fel, alla är lika mycket värda, jag ser inte färg. Dessutom tycker jag att invandrarmat är jättegott”.

Liberaler brukar även gå omkring med en märklig individfixering och moralism. Antirasism för dem handlar om att hindra tar på enskilda individers medvetna rasism, till exempel folk som röstar på Sd. Att den allra mesta rasismen sker omedvetet och dessutom ingår i ett globalt förtryckssystem spelar ingen roll. Så länge vi får alla att säga att alla är lika mycket värda så har vi minsann inget problem med rasism. Gu va bra!

Om en följer denna logik så blir det dessutom vänstern som är problematisk i liberalens ögon. Vänstern talar nämligen om ras, om hudfärg. Vänstern delar upp folk i olika grupper beroende på färg. Vi talar till exempel om vithet. Detta är, i liberalens ögon, höjden av rasism, då vi erkänner att människor har olika livssituationer beroende på utseende, istället för att gå omkring och ivrigt upprepa hur färgblinda vi är.

När jag tänker på rasism så ser jag det främst som en politisk kraft, ett medel för att skapa hierarkier och förtryck som människor tjänar på, inte som enskilda individers medvetna val att tyck att någon är mindre värd än någon annan. Rasism är ett tankesätt som vi alla har fått med oss, ett tankesätt som gör att vi utgår från vithet som norm, att vi dehumaniserar människorna som syr våra kläder för skitlöner, att vi bara råkar tycka att vitt kodad ”kultur” och livsstil är bättre, mer smakfull.

Rasism skapar en situation där vissa människor kan exploateras ännu mer brutalt. Till exempel skapar det faktum att många människor inte får medborgerliga rättigheter i det land de vistas i eller arbetar i en situation där de kan få lägre löner, sämre arbetsvillkor och så vidare, eftersom de saknar möjligheter att kräva sina rättigheter. Vi har också ett globalt system som bygger på västvärldens exploatering av före detta kolonier, vilket gör att vi kan roffa åt oss tillgångar, billig arbetskraft och så vidare.

Att i den här kontexten ”behandla alla lika” leder till att en blundar inför den brutala verklighet som är rasism. eftersom rasism inte handlar om medvetna tankegångar utan om ett genomgripande politiskt system så går det inte att lösa genom att säga att alla är lika mycket värda. det krävs att vi studerar detta politiska system, frågar oss: vem tjänar på den rasistiska världsordningen? Vilka krafter upprätthåller den? Utan att göra detta kommer vi inte att kunna göra oss av med någon rasism.

Dessutom utgår detta ”behandla alla lika” nästan alltid från en vit norm. Ett bra exempel är hur ateister för det mesta verkar vara mycket mer peppade på att hitta problem inom islam än inom kristendomen. Det verkar naivt att tro att det har att göra med att islam är objektivt sämre. När alla ska behandlas lika så handlar det inte sällan om att alla ska pressas in i den vita mannens kostym.

Vad jag gillar med hur vänstern brukar hantera rasism är att en faktiskt erkänner de strukturer som ligger till grund för rasismen istället för att dra till med en massa idealistiska floskler. Detta tror jag är en nödvändighet för att kunna bedriva någon form av konstruktivt arbete emot rasism. Sen är det väl fint att liberaler tycker att alla är lika mycket värda, men det är inte ett ställningstagande som jag tycker ska lyftas upp till ett ideal kring hur antirasistiskt arbete ska bedrivas, helt enkelt eftersom jag inte tror att det är särskilt konstruktivt.

Nu finns det såklart drag av denna strukturförnekelse även hos vänstern då liberalismen lusar ner allt med sina banala tankagångar, och det är såklart tråkigt. Däremot tror jag även att det är från vänstern som den faktiskt konstruktiva antirasismen kan komma.