Politik – Sida 98 – Fanny Åström

Det är inte vår lön som avgör vad vi är värda.

Det finns en grej som vissa göra som går ut på att räkna ut vad ”vi” ”tjänar” på olika folkgrupper, framförallt ”invandrarna”. Detta är såklart främst en fråga om rasism, eftersom ”invandrare” i dagens så kallade debatt är ett kodord för rasifierad.

Detta är problematiskt av väldigt många olika skäl, framförallt för att det är jävligt vidrigt att gå omkring och räkna ut vad olika människor är ”värda” ekonomiskt. Det är att ta debatten på rasisters villkor, där allting handlar om att ”bevisa” att ”invandrare” minsann visst är vära något för att de bidrar och så vidare.

Men vad jag tänkte ta upp nu var inte detta, utan själva mätmetoden.

Det brukar nämligen gå till som så, att det som räknas ut är hur mycket som betalas in i skatt och hur mycket som ”tas ut” i form av sociala förmåner och så vidare.

Men problemet med den här mätmetoden är att skatten baseras på lönen, vilket innebär att den som har en lägre lön ”bidrar” mindre till samhället. Men att göra något för en låg löne innebär ju egentligen inte att det en bidrar med är mindre värt, bara att omständigheterna gör att någon kan betala mindre för det.

Rasifierade personer tjänar i regel mindre. Det har troligen ganska lite att göra med deras kompetens, och desto mer att göra att vi lever i ett samhälle med strukturell rasism. Detsamma gäller kvinnor, som ju inte bara utför en massa underbetalt arbete utan även en massa gratisarbete, typ hushållsarbete, känslomässigt arbete och reproduktivt arbete. Tänk om dessa grupper skulle kräva lika lön! Det skulle bli ekonomiskt kaos.

Är rasifierade personer och kvinnor mindre värda för samhället på grund av detta? Är det kanske inte rentav tvärt om, att dessa grupper utför mer saker för mindre pengar, alltså att de är mer värda för samhället?

Det är dessa människors lågbetalda arbete som gör att vita män kan sitta och ta ut jävligt höga löner och framstå som om de är mer värdefulla. Dessa människor exploaterar i själva verket andra människors arbete, men i dessa beräkningar framstår det ändå som att de betalar in mer till ”samhället”.

Jag tycker inte att vi ska räkna ut vad någon människa är ”värd”, men om vi ska göra det så kan vi inte utgå från vad den människan tjänar. Vi måste istället utgå från vad människor faktiskt producerar, vad hen tillför samhället, om vi ska ha någon måttstock över huvud taget.

Bekräftelsespiralen.

Jag tänker lite på mitt förra förhållande och på det här med att må dåligt.

Ungefär ett halvår in i mitt förra förhållande hamnade jag i en djup depression. Det finns såklart många olika skäl därtill, men jag tror att det faktum att jag var i det förhållandet var ett stort skäl till att depressionen höll i sig så länge som den gjorde.

När jag gick in i förhållandet så började jag basera min känsla av egenvärde på vårt förhållande, på hans åsikter om min person. Och han hade mycket åsikter, framförallt kring hur jag betedde mig. Eftersom jag inte hade någon självkänsla att tala om så sög jag åt mig dessa åsikter som en svamp, jag ville ha mer! Jag ville veta hur jag skulle bli en Bra Person. Istället för att försöka fundera ut hur jag ville vara själv, för min egen skull, så lät jag honom definiera mig.

Till en början kom omdömena från honom, men efter ett tag började jag aktivt efterfråga dem. Jag hade blivit så van vid att ständigt bli rescenserad och tvivla på min egen förmåga till att avgöra vem jag var och vem jag borde vara att jag hade svårt att hitta ett värde i mig själv.

Hans bekräftelse blev nyckeln till allt, och det gjorde att jag fick väldigt svårt att må bra på egen hand. Eftersom ingen människa ensam kan fylla en annan med värde så blev det ett sisyfosarbete som både han och jag drogs in i. Ett ständigt sökande av bekräftelse från min sida, som han inte kunde tillgodose. Detta gjorde att jag kände mig så mycket mer värdelös; inte bara hade jag dålig självkänsla, jag hade också skuldkänslor över att jag krävde så mycket bekräftelse från honom.

Sedan åkte jag utomlands ett år, och då blev jag så illa tvungen att ta tag i alla dessa frågor på egen hand. Och det gick ganska bra. Jag hamnade i alla fall inte i den här negativa spiralen av att söka bekräftelse en aldrig får, utan lärde mig att bära de jobbiga känslorna på egen hand.

Nu är jag återigen deprimerad i ett förhållande, och jag märker hur historien upprepar sig. Jag har så svårt att hitta mitt eget värde, utan jag vill få det från honom. Men bekräftelsen jag får är liksom aldrig nog. Den är bekväm att söka, för den finns så nära, men den fyller mig samtidigt med tomhet, för den räcker inte. Och detta utarmar både mig och min partner känslomässigt.

Och jag tänker att det här är en svår grej som ofta uppstår i förhållanden. Eftersom många inte har någon egen känsla av egenvärde, och eftersom det ingår i den romantiska idén om vad ett förhållande är att vi ska hitta vårt värde där, så blir det ofta ett evigt sökande efter något en inte kan få.

Jag jobbar på att bryta den här spiralen nu, och det är verkligen inte lätt. Hur ska en kunna bekräfta och stötta varandra utan att försöka vara allt för varandra? Hur ska en kunna sätta gränser mot varandra på ett kärleksfullt sätt? Denna belansgång har jag inga problem att klara med mina vänner, men med en partner blir det plötsligt så oerhört mycket svårare. Och jag tänker att det har att göra med vad den heteromonogama relationen lovar; allt.

Ask.fm om Feministiskt Initiativ.

När du menar att du kan tänka dig rösta på F!; jag tror inte ett patriarkat kan utrotas i ett kapitalistiskt samhälle e det inte bättre att först arbeta med å få bort kapitalismen?

Jag ser patriarkatet och kapitalismen som två strukturer som är ömsesidigt beroende av varandra. Jag menar att kapitalismen är beroende av den utsugning av kvinnor som sker i hemmet, alltså utsugningen av den reproduktiva förmågan, omsorg och kärlekskraft. Kvinnor utför också en stor mängd arbete som är nödvändigt för en förhållandevis låg lön (vårdarbeten, förskola etc).

Jag tror att en kamp emot patriarkatet i sin nuvarande form är central i kampen mot kapitalismen, både eftersom kapitalismen är beroende av patriarkatet men också för att vi ska kunna nå en större enighet i klasskampen. Jag tror helt enkelt att kvinnor måste känna att de inkluderas i projektet och inte blir borträknade ur analysen av de män som ska vara deras ”kamrater”. Dessutom anser jag att ”kvinnofrågor” är vitkiga i sig, och förtjänar att prioriteras lika högt som kampen emot kapitalismen.

Rörande F! så ser jag det som en strategisk fråga. Jag tror att parlamentarism kan vara en framgångsrik strategi i den feministiska kampen, men inte den typen av vänsterpolitik som vänsterpartiet för. Jag tror att F! kommer kunna uträtta mycket, oavsett om de kommer in i riksdagen eller inte. Jag tror bland annat att de kan skapa en välbehövd bred feministisk rörelse som inte bygger på stödarbete som i kvinno- och tjejjoursrörelsen. Jag tror också att de sätter mycket press på andra partier, framförallt vänsterpartier, att ta feminism mer på allvar.

Antikapitalistisk kamp anser jag är bättre att föra utomparlamentariskt, varför jag inte engagerar mig i något vänsterparti.

Supervalåret.

I år är det inte bara valår utan SUPERVALÅR då valet till Eu-parlamentet och rikdagen äger rum samma år. Alla vi som lever i denna liberala demokrati vet att det är vid val som Demokrati Äger Rum. Det är vid val som folket får något att säga till om hur politiken ska se ut nästkommande fyra (eller fem) år, och det är ju bra!!!

Valårsbild gjord av @klasskramp.

Jag känner mig lite äcklad av hela konceptet val just nu. Det är så uppenbart att det typ inte spelar någon roll eftersom de två största partierna i princip har samma politik och eftersom allt av relevans ändå bestäms av Eu, där parlamentet i princip saknar makt.

Jag förutspår att Moderaterna kommer att vinna regeringsmakten och styra med bland andra Sverigedemokraterna som inofficiellt stödparti.

Min förhoppning inför supervalåret är att demokratin ska resa sig som en fågel fenix ur askorna genom något slags återtagande av ”debatten” och makten, något slags underliggande hot som gör att partierna känner sig tvugna att skärpa till sig. Det hade varit roligt.

Själv tänkte jag nog faktiskt engagera mig i F!. Jag tror nog ändå att parlamentarsim kan vara en väg framåt när det kommer till feminism, och jag tror om inte annat att det hjälper till att skapa en fet rörelse knuten till partiet, oavsett om de kommer inte eller inte. Jag ser det som angeläget att det finns någon slags bredare feministisk organisation som inte bygger på stödarbete, som kvinno- och tjejjourer gör, och detta hoppas jag kunna finna i F!. Jag tror också att F! gör ett bra jobb med att få vänstern att ta feminism mer på allvar, oavsett om de kommer in i riksdagen eller inte.

Radikalfeminism.

Jag tänkte att det är läge att skriva om det här med radikalfeminism, trans*frågor, intersektionalitet och så vidare.

Jag kallar mig ju radikalfeminist. Detta innebär för mig att jag ställer upp på stora delar av den ideologiska grunden för radikalfeminismen. Det betyder inte att jag köper ett helt ideologiskt paket, eller att jag ställer mig bakom allt vad radikalfeminister genom historien har tyckt och tänkt, men däremot finns det stora delar av den radikalfeministiska analysen som jag tycker är relevant.

Det som gör att jag kallar mig radikalfeminist är synen på patriarkatet som en grundläggande struktur i samhället och den huvudsakliga förklaringen till kvinnors underordning. Jag tycker alltså att det finns en maktordning mellan män och kvinnor där kvinnor hålls i ett ständigt förtryck. Jag tycker också att denna maktordning är relativt fristående från andra strukturer, till exempel kapitalismen, även om de olika maktordningarna såklart går in i och formar varandra.

Jag menar att alla män på ett eller annat sätt bidrar till upprätthållandet av och tjänar på denna förtryckande struktur. Inte för att de är onda eller något liknande, utan för att de har fötts in i denna position. På samma vis som kvinnor alltid är förtryckta i patriarkatet så är män alltid förtryckare. Det har ingenting med fri vilja att göra, utan det har att göra med vilken position en har fötts in i.

Jag menar att alla män tjänar på förtrycket av kvinnor, men att män också kan förlora på kvinnoförtrycket och att olika män tjänar olika mycket på kvinnoförtrycket, samt att en kan tjäna på kvinnoförtryck på olika sätt.

Kontrollen av den reproduktiva förmågan och trans*frågor.

Jag anser att patriarkatet har en biologisk grund. Jag menar att det är barnafödandet som gjort kvinnor förtryckta. Det har varit relevant att kontrollera kvinnors reproduktiva förmågor, eftersom barnafödande är något som samhället behöver. Detta har gjorts på olika sätt i olika typer av samhällen. I det borgerliga patriarkatet är det framförallt ett ideologiskt förtryck som gör att kvinnor känner sig tvugna att uppfylla den så kallade mammarollen, alltså ingå i en kärnfamilj som skaffa barn, för att bli fullt accepterade som människor.

Här kan en fråga sig hur jag ser på trans*frågor. Med min syn är det lätt att tänka sig att jag inte räknar med förtrycket av transkvinnor i det patriarkala förtrycket, eftersom de saknar den reproduktiva förmåga som ciskvinnor har.

Det måste finnas en ideologi som upprätthåller exploateringen av kvinnors reproduktiva förmåga. Denna ideologi bygger på särskiljandet av män och kvinnor i två grupper, och en hierarki däremellan. ALLA kvinnor ingår i gruppen kvinnor, inte bara de med reproduktiv förmåga. Dessutom så finns det en inbördes hierarki mellan kvinnorna, som bland annat baserar sig på den reproduktiva förmågan. Transkvinnor står här lågt i hierarkin, detsamma med lesbiska (även om de kan reproducera sig så gör de det inte under ”rätt” former), även äldre kvinnor och funktionsnedsatta kvinnor står lågt i hierarkin. De kvinnor som anses ha en hög reproduktiv förmåga står högt i hierarkin, och tjänar alltså på patriarkatet relativt andra kvinnor. De kan också, utifrån sin position, tjäna på att upprätthålla patriarkatet genom att reproducera den hierarki som finns kvinnor emellan. Detta förklarar varför många kvinnor upplever att det är andra kvinnor som utsatt dem för mest förtryck, det handlar om att etablera en hierarki och få en högre status i patriarkatet genom att offra andra kvinnor. Att kvinnor upprätthåller förtrycket gör dock inte att det blir ett matriarkat.

I patriarkatet är särskiljandets logik oerhört viktig. Att kvinnor och män är två olika och ömsesidigt uteslutande kategorier är en idé som framhärdas i princip hela tiden. Detta gör att de personer som frångår särskiljandets logik måste straffas hårt, för att upprätthålla ideologin. Men även om till exempel trans*kvinnor förtrycks hårdare än ciskvinnor så är själva meningen med förtrycket att kunna exploatera ciskvinnors reproduktiva förmåga. Att en säger att exploaterandet av kvinnors reproduktiva förmåga är grunden för patriarkatet gör alltså inte att en menar att det inte finns något förtryck av kvinnor som saknar reproduktiva förmågor.

Kvinnor definieras utifrån sin reproduktiva förmåga, och detta gäller även de kvinnor som saknar denna förmåga eller har en enligt patriarkatet inte korrekt kvinnlig reproduktiv förmåga, alltså inte ingår i heteromonogama relationer, saknar livmoder eller kapacitet att ta hand om ett eventuellt barn. Jag menar att grunden i det patriarkala förtrycket just utgörs av kontrollen av den reproduktiva förmågan, att det är det som är patriarkatets syfte. Sedan finns det ett otroligt stort antal olika tekniker och förgreningar av detta, men i slutänden är det vad det kokar ner till.

Hur patriarkatet samverkar med andra strukturer.

Även om patriarkatet är en fristående struktur, alltså med en egen materialistisk grund i barnprpoduktionen, så förändras patriarkatet mycket utifrån överiga samhällsförhållanden. I det borgerliga patriarkatet, alltså det vi lever i idag, är kärnfamiljen normen för hur vi organiserar produktionen av barn. Varför det är så har att göra med den övriga samhällsideologin. I ett individualistiskt samhälle med formell jämlikhet så fungerar inte storfamiljer där rätten till kvinnor är en handelsvara mellan män, utan kvinnor och män är istället fria att ingå äktenskapskontrakt.

Patirarkatet samverkar även med rasistiska strukturer genom att skapa en hierarki mellan kvinnor baserat på ras, och samma sak med män. Genom att skapa och anspela på rasistiska idéer så hamnar det västerländska patriarkatet ur fokus, istället så ser en och fokuserar på det patriarkala förtrycket någon annanstans.

Givetvis existerar patriarkatet i många olika kulturer och tar sig olika uttryck beroende på detta, men att mena på att en viss typ av kultur är mer patriarkal än någon annan än att flytta fokus på ett sätt som inte gynnar den feministiska kampen.

Vissa radikalfeminister menar att patriarkatet är den grundläggande strukturen, alltså en struktur som står bakom allt annat. Jag menar inte att det är så, men jag menar att patriarkatet är en grundläggande struktur och den grundläggande strukturen för att förklara kvinnoförtrycket. Däremot så ser kvinnoförtryck olika ut beorende på vilka andra strukturer som är i omlopp i samhället, och detta är viktigt för att göra en bra analys av situationen som den ser ut idag. Jag menar alltså att radikalfeminismkan kombineras med att intersketionellt perspektiv på saker och ting och även att det är mycket angeläget att vi gör detta. Däremot tycker jag fortfarande att radikalfeministisk analys äger giltighet och har mycket att säga om hur patriarkatet fungerar. Jag kallar mig därför radikalfeminist, och intersektionalitet är något jag gör när jag analyserar olika företeelser. Det är alltså ett verktyg jag använder snarare än en analys jag har.

Äktenskapet och monogamin

Äktenskapkontraktet står modell för alla andra former av monogami i patriarkatet. Det är ett kontrakt som upprättas under formellt fria former, men som leder till ett gäng uttalade och outtalade förpliktelser.Som kvinna i ett äktenskap förväntas en leva upp till vissa saker, det mest relevanta att bilda familj.

Att vara ihop är också ett slags upprättande av ett kontrakt, även om det inte är juridiskt bindande. När en blir ihop kan en plötsligt göra vissa anspråk på varandra på ett helt annat vis än en kan göra när en inte är ihop. Detta göra att monogamin får en särställning i patriarkatet. Monogama kärleksrelationer anses vara de viktigaste relationerna.

Detta sätter också standarden för hur kärlek generellt hanteras i patriarkatet. Alla människor förhållet sig på något vis till monogaminormen, även om en tar avstånd från den. Monogami är regeln, allting annat blir undantag. Om en inte har en monogam relation är en singel, alltså öppen för förslag, eller frånskild/änka, alltså förbrukad.

Jag menar att äktenskapskontraktet och heteromonogamin är det främsta medlet för kontroll av kvinnors reproduktiva förmåga idag. Det finns en ideologi i samhället som går ut på att en ska ingå i heteromonogama relationer för att uppnå det ena och det andra i livet, och om en köper det så får en liksom med hela paketet, även reproduktionen. Att hela ställa sin utanför monogaminormen är inte det enklaste.

Det är i förhållanden som majoriteten av kvinnoförtrycket sker. Det är där exploateringen av kvinnors reproduktiva förmåga äger rum, och därför är det viktigt att tvinga in kvinnor i dessa konstruktioner. Detta görs genom heteropropaganda (den finns överallt, lovar), politisk stimulans (finns ekonomiska fördelar med att leva enligt heteronormen) och trakasserier av kvinnor som väljer att inte leva enligt denna norm. Kvinnor definieras först och främst utefter hur väl de lyckats uppfylla den reproduktiva plikten. En kvinna som inte gjort detta i en enligt patriarkatet korrekt ålder ifrågasätts i mycket hög usträckning.

En annan fråga som ofta dyker upp är hur en förklarar misshandel och liknande i samkönade relationer. Det är ganska enkelt; eftersom det är patriarkatet som har satt upp monogaminormen så faller patriarkatets skugga även över samkönade relationer. Formen för relationen skapar helt enkelt manligt och kvinnligt, över- och underordning. Patriarkatet sätter helt enkelt upp en norm för hur mänsklig samvaro ska se ut, och även de som i vissa aspektern bryter mot normen förhåller sig fortfarande till andra. Bara för att en tänder på människor av samma kön så står en inte plötsligt utanför patriarkatet, utan en måste fortfarande förhålla sig till en massa patriarkala normer.

Språk, normbrytande och normbevarande

Ofta anklagas radikalfeminister för att vara heteronormativa eller cisnormativa för att vi talar så mycket om heteromonogami och om kvinnor och män som två särskilda kategorier. Jag tänker att det är viktigt att göra detta för att det är så patriarkatets logik ser ut. Alltså: i detta samhälle är heteromonogamin norm, och människor delas upp i kvinnor och män. Jag kan se poängen i att inte göra dessa uppdelningar, och jobbar så ibland, men jag tycker att det finns en viktig retorisk poäng i att också göra den uppdelningen till och från (ganska ofta för min del). För mig är det till exempel relevant att tala om heteromonogami, inte för att alla lever i heteromonogama förhållanden utan för att det är en norm som alla på ett eller annat sätt förhåller sig till.

Det finns dock en stor risk här, och det är att en bevarar normer genom att tala ett normativt språk. Detta är en risk jag försöker förhålla mig till genom att vara medveten om varför jag använder ett specifikt språk i ett specifikt sammanhang, och också att tala om hur ickenormpersoner drabbas av de normer jag talar om.

Jag tror att risken med att inte göra detta är att en döljer en norm som faktiskt är högst levande i samhället som skapar en slags artificiell frihet, alltså att en tror sig kunna leva det postpatriarkala samhället nu.

Men detta är framförallt en fråga om strategier, och jag tror att båda dessa strategier har sina för- och nackdelar. Jag har dock valt den strategi jag har för att jag uppfattar att det i det feministiska samtalet finns en brist på detta perspektiv nu. Jag menar att radikalfeminism har ett gäng problem att ta itu med, men jag tycker inte att det är någon bra idé att slänga bort tankegodset helt, för jag anser att analysen löser ett gäng problem som jag inte sett lösas på ett sätt jag tycker om på andra håll. Jag tycker det radikalfeministiska perspektivet ger en bra helhetssyn på och förklaring till patriarkatet, samtidigt som det är möjligt att göra teoretiska utstickare och förklara en mängd andra fenomen utifrån. Däremot anser jag inte att radikalfeminismen kan förklara allt förtryck i samhället.

Det var det om radikalfeminism. Den som har frågor får gärna ställa dem! Jag tror även att det kan vara bra att läsa detta för eventuellt kompletterande.

Jag älskar män!

Jag har en sak att bekänna. Jag hatar inte män. Jag ÄLSKAR faktiskt män. Alltså riktiga män som är på det där alldeles speciella manliga mans-sättet som jag tycker att en man ska vara.

Jag tycker att män, alltså riktiga män som verkligen tar hand om sig själva, sin figur och så vidare, är oerhört sexiga. Jag kan knappt gå förbi en man utan att daska till honom på rumpan, så mycket tycker jag om män.

Jag tycker om män så mycket att jag har tapetserat hela mitt rum med bilder på lättklädda män i olika utmanande positioner, som stimulerar min fantasi. Jag älskar män så mycket att jag skulle vilja ta några riktigt fina exemplar och stoppa upp dem och sätta dem på piedistal.

Men tyvärr är det så att det finns vissa män som liksom inte omfamnar sin manlighet på det där sättet som får det att pirra till i mitt underliv. Det finns vissa män som inte tränar, utan som låter kroppen förfalla, skaffar sig en ölmage istället för synliga magmuskler. Till alla dessa män har jag ett meddelande: kvinnor gillar inte det! Masa er istället till gymmet och träna lite så kommer ni bli ett hett byte!

Det finns ju män som hävdar att de inte bryr sig så mycket om att attrahera kvinnor, men jag vet nog att det är varje mans högsta önskan att få vara alla kvinnors våta dröm. Jag vet att de minsann blir glada för uppmärksamheten när de får en klapp på baken, trots att de låtsas bli arga. Det är ju bara en del av det så kallade spelet mellan män och kvinnor, om ni förstår vad jag menar? Männen vill ju spela svårflirtade.

Om inte männen lever upp till min idé om hur en riktig man ska vara, ja då måste jag såklart säga det till dem. Inte för att vara taskig eller så utan för att upplysa om vad jag föredrar, så att de kan anpassa sig bättre nästa gång. Jag utgår nämligen från att det ligger i alla mäns intresse att anpassa sig efter min smak rörande dem.

Detta var en ironisk (ja, jag måste skriva det, annars kommer någon jävla ”jämställdhetsbloggare” att ta det på allvar) text appropå den här typen av snubbar:

Vem är antifeminist?

Ibland när en diskuterar med människor som är kritisera mot feminismen så kan de mena på att de minsann visst är feminister, men att de är liberalfeminister eller ”klassiska feminister” (mer om denna ettikett här). Vissa vill mena på att de ”definitionsmässigt” är feminister då de är liberaler som tror på alla människors lika värde.

Jag hyser inga tvivel om dessa människors övertygelse om att alla är lika mycket värda, men jag skulle inte kalla dem feminister för det. Feminism för mig är inte bara ställningstagandet ”alla är lika mycket värda oavsett kön”, utan också en analys av det rådande och en politisk kamp.

Om ditt största bidrag till den feministiska debatten är att kritisera feminism, om du är mer taggad på att diskutera feministers manshat än mäns förtryck av kvinnor, ja då gör du inte feminism.

Om du är för jämställdhet mellan kvinnor och män men anser att den redan är uppnådd eller att det är män som är förtryckta så är du inte heller feminist. Ett politiskt ställningstagande måste vara relevant i den verklighet en lever i, inte typ för 50 år sedan. Det säger ju sig självt.

En antifeminist för mig är en person som lägger en stor del av sin politiska energi på att motsäga sig feministiska idéer. I detta räknar jag alltså inte feministisk internkritik, som ju baserar sig på att en erkänner vissa feministiska idéer som grund för sin kritik (förslagsvis den om att vi lever i ett patriarkat och att det är en dålig grej). Jag har svårt att dömma människor utifrån vad de tycker, utan jag dömmer folk utifrån vad de gör. Och om deras gärning främst går ut på att kritisera feminismen, då anser jag att de agerar antifeministiskt.

Vissa brukar invända mot detta med att alla strider är viktiga, att det är viktigt att säga ifrån mot manshat och så vidare också. Vilka strider en väljer att ta är väldigt viktigt, och säger mycket om var en står i praktiken. Det är lätt att ha en massa värderingar, men det är vilka en väljer att agera på som avslöjar var en står.

Töntigheter att undvika 2014.

Som självutnämnd expert på området har jag gjort en topp-tre på töntigheter att undvika 2014. Förbakgrundsinfo kan du läsa denna post om varför töntarna är våra verkliga fiender.

Töntighet nummer 1 är… Avståndstagande!

Varför? Jo, för att det splittrar motståndet mot grejer som rasism och fascism och för att de får folk att fokusera på helt fel grejer, typ huruvida enskilda antifascister använder sig av korrekta metoder eller om någon har uttryckt samhällskritiska åsikter. För att kunna bekämpa rasism och fascism är det relevant att vi inte käbblar inbördes, och det är precis vad borgerligheten vill få oss till genom sina eviga krav på avståndtagande hit och dit.

Nummer 2 är… Nyanserande av debatten!

Varför? Jo, för att det alltid alltid innebär att vi ska ge mer utrymme åt typ rasister, antifeminister och så vidare. När en snackar om att ”nyansera” och menar typ att vi inte ska förkasta Sd helt bara för att det är ett rasistiskt parti så legitimerar en också dem. Det finns inget egenvärde i ”nyanser”, utan vissa grejer är faktiskt bara kassa rakt igenom. Att vara såå fast i idén om att alla åsikter är lika mycket värda att en inte kan se det är jävligt problematiskt.

Nummer tre är… Indignation över enskilda kapitalisters moraliskt förkastliga beteende.

Varför? Jo, för att en köper hela liberalismen idealism och individfixering. Det handlar inte om ett system, utan om enskilda individer som ”missbrukar” systemet. Vad som inte reflekteras över är att det faktiskt är en rätt dålig grej att vi har ett system som gör att enskilda individer kan få så oerhört mycket makt att deras moraliskt förkastliga agerande kan ställa till såpass stor skada som det kan i ett kapitalistiskt system. Att drömma om en tillvaro där alla bara går omkring och är så jävla god och moralikst upplysta att de tackar nej till saker som de tjänar på för att de tycker det är omoraliskt är en jävligt naiv utopi. Så länge vi lever i ett samhälle där det kan leda till profit att behandla människor och miljö illa så kommer någon att göra det, så enkelt är det. Därför är detta avståndtagande helt meningslöst.

Stånga er inte blodiga för att inkluderas i en rörelse ni inte delar grundläggande värderingar med.

En såndär sak som sagts så ofta att det är en vedertagen sanning är att feminismen är elitistisk. Väldigt väldigt många häver ur sig att feminismen är elitistisk.

Jag tänker att feminismen liksom alla andra rörelser är elitistisk på vissa sätt. Att den är det kan också vara väldigt problematiskt eftersom feminismen ofta gör anspråk på att vara inkluderande, framförallt mot kvinnor. Att kvinnor inte känner sig inkluderade i feminismen är såklart ett problem att ta på allvar, och som också tas på allvar av väldigt många feminister. Personligen försöker jag jobba mer med att skapa en feministisk analys som inte utgår från den vita cisheterokvinnan, något jag tycker är väldigt angeläget.

För en rörelse som strävar efter social jämlikhet är inkludering något mycket viktigt, för alla inblandade. Patriarkatet kommer inte kunna upphävas om vita feminister har en analys som utesluter rasifierade, till exempel. Därför är det väldigt viktigt att vi gör upp med den rasism som finns även i den feministiska rörelsen. Detta innebär emellertid inte att rasism är ett specifikt feministiskt problem, bara att det är mer angeläget för en rörelse som eftersträvar jämlikhet att ta itu med dessa problem än vad det är för, säg, Moderaterna.

Däremot så ifrågasätter jag starkt idén om att feminismen skulle vara mer elitistisk än någon annan rörelse, för det är ju väldigt mycket så det framställs. Feminismen är en väldigt stor och bred rörelse, som innehåller både akademiker, mediepersoner, politiker och kvinnor som arbetar ideellt i kvinno- och tjejjourer. Feminismen är alldeles för bred och diffrienterad för att en ska kunna tala om en feministisk elit.

Ibland klagar till exempel borgerliga kvinnor på att de inte känner sig hemma i feminismen, och när en granskar deras argument så ser en ofta att det handlar om att feminismen är för vänstervriden eller något liknande. Ofta hör en också människor klaga på att feminismen är för extrem, alltså att det är för mycket ”manshat” eller liknande, och att de inte kan identifiera sig med eller känner sig bekväma med detta.

Att en rörelse inte är elitistisk handlar inte om att alla ska inkluderas alltid. Det är för det första en omöjlig utopi att leverera något som passar alla, och det gör även hela projektet hopplöst bakbundet. Hur ska vi kunna göra en analys av den verklighet vi lever i om vi inte får tycka och tänka vissa saker för att människor känner sig exkluderade då. Kravet på total inkludering hindrar väldigt mycket feministiskt arbete.

Språk verkar vara en väldigt viktig komponent här. Feminister uppfattas ofta som elitistiska eftersom vi använder oss av ord som inte ingår i ”vanligt folks” vokabulär. Det kan vara ord som ”patriarkat” eller ”struktur” som det klagas på.

Jag tänker att feminismen, precis som alla andra rörelser, måste skapa en egen vokabulär för att beskriva saker och ting utifrån sin egen synvinkel. Det faller sig naturligt att det dominerande, patriarkala, språket inte har de ord som krävs för att kritisera detsamma. Det är relevant för feminismen att ta makten över språket, skapa sina egna ord. För det mesta är det inte mer än en googling bort att ta reda på vad ett ord betyder, och det finns en uppsjö av pedagogiska bloggar där det förklaras. Detta borde inte vara ett hinder för de flesta.

Jag tror att den här idén om den elitistiska feminismen används av många personer som inte är särskilt intresserade av att förstå feminism, och därför hellre skjuter det ifrån sig med anklagelser om att det är feminister som gör fel. Det är ett sätt att intala oss att det bara handlar om ett ord här, en formulering där, så skulle de också hänge sig helhjärtat åt den feministiska kampen. Så ligger det såklart inte till i regel, utan dessa personer kommer att fortsätta tycka att feminism är elitsitsik tills din skarpa analys är slö som en smörkniv.

Ibland känns det som att det som efterfrågas inte är så mycket enklare förklaringar av saker och ting som att en helt ska byta analys och fokus. Det handlar inte om att analysen förklaras dåligt, det handlar helt enkelt om att vissa inte håller med om analysen. Dessa känner sig såklart exkluderade, vilket inte är så konstigt, men att det skulle bero på att feminismen är för elitistisk är nog en sämre förklaring än att de helt enkelt inte är feminister. Om en inte delar de grundläggande premisserna för feministiskt tänkande så är en inte feminist, och det kan inga lätta ord i världen ändra på. Och grejen är, att det är faktiskt helt okej. Alla behöver inte vara feminister, alla ska inte vara feminister, för om det vore så så skulle feminism inte betyda någonting.

Stånga er inte blodiga för att inkluderas i en rörelse ni inte delar några grundläggande värderingar med, fokusera istället på andra frågor.

Kapitalismen som naturlag och politikens syfte.

Hittade den här strippen på min favorithögersida Statens ovänner (ja, det är seriös högersatir, jag lovar. Hoppas på att Timbro ger ut en bok med dem snart för det skulle gå väl i linje med deras övriga utgivning). Syftet, som jag förstår det, är att göra en parodi på hur människor menar att de är förtryckta för att de måste arbete för att överleva.

Serien utgör ett utmärkt exempel på hur högermänniskor ofta ser kapitalismen och ojämlikheten i detta samhälle som en slags naturlag, att det är så som det måste vara. Därför så ter sig all kritik mot kapitalismen som löjeväckande, eftersom det är som att kritisera att himlen har en ful färg eller whatever.

Såhär tänker jag kring politik: det handlar inte om att peka ut allt som är fel med samhället och klaga på det bara för sakens skull, utan det handlar om att peka ut diskrepansen mellan hur det är och hur det skulle kunna vara. Idag är det inte relevant politik att kräva att alla ska få gratis månresor, men om 50 år kommer det kanske att vara det. På samma sätt finns det politiska krav som är relevanta idag, givet dagens förutsättningar, men som inte var relevanta för 50 år sedan.

Idag så har vi en oerhört hög produktionstakt, vi producerar en hel del som är onödigt och slänger också en stor del av det vi producerar. Vi har också en situation där många människor inte bidrar till produktionen eftersom de inte har såpass hög förmåga som krävs för att få ett jobb till en rimlig lön, men som säkert skulle kunna bidra i en viss utsträckning. Vi har en stor mängd människor som är ofrivilligt arbetslösa som går bredvid en stor mängd människor som jobbar mer än vad de skulle vilja. Vi har också en situation där människor som svälter lever bredvid människor som lever i överflöd.

Vi skulle kunna göra produktionen bra mycket effektivare, producera saker utifrån en rimligare prioriteringsordning och producera saker som håller högre kvalitet och håller länge istället för saker som går sönder för att trissa upp konsumtionen.Vi skulle kunna fördela de resurser vi har jämnare, så att människor skulle slippa svälta. Vi skulle kunna dela på jobben som behöver utföras, så att alla som kan kan bidra utan att vissa behöver arbeta för mycket.

Men detta sker inte, eftersom vi också lever i ett samhälle där vissa människor tjänar på att systemet ser ut som det gör. Det är detta som är förtrycket. Förtrycket består inte i att vi har fötts in i en värld med ändliga resurser, utan att vissa tjänar på att hålla andra i relativ misär.

Mitt mål för samhället är att människor ska ha det så bra som möjligt utifrån de förutsättningar som finns. När jag ser mig omkring ser jag ett enormt slöseri, både på materiella resurser men också på människoliv. Jag vill att denna situation ska upphöra, och jag tror att det är möjligt att utifrån dagens förutsättningar skapa ett samhälle som löser dessa problem. Det innebär inte att alla ska få allt eller något liknande, utan bara att vi ska utnyttja de förutsättningar vi har för att göra så att det blir bäst för flest. Att prioritera samhällets produktion utifrån mänsklighetens behov och inte utifrån kapitalismens behov av ständig tillväxt är en sjukt bra början. Sedan hoppas jag att vi kommer kunna se fler och fler problem, typ åldrande, döden, ofoget med att alla barn måste bäras i en persons magen, som problem som kan övervinnas med hjälp av teknologi. Inte för att det är förtryck, utan för att det är fett att sträva efter ett samhälle med så lite lidande som möjligt.