Mäns våld mot kvinnor och kvinnors förmodade våld mot män.

Jag hamnade i en diskussion om det här med mäns våld mot kvinnor och kvinnors förmodade våld mot män. Det finns ju en idé om att män ofta inte vågar anmäla eftersom de tycker att det är skamfullt att ha blivit slagen av en kvinna. Denna tanke dryftas ofta när mäns våldsamhet tas upp.

Det finns omfattande statistik som pekar på att kvinnor är mycket mer våldsutsatta i nära relationer än män. Det finns också forskning som visar på att män i högre grad inleder våld och att deras våld har en mer kontrollerande karaktär. För kvinnor innebär våld en förlust av kontroll, medan män gärna använder våld som ett sätt att kontrollera sin omgivning och att ”lösa” problem. Det finns däremot ingen forskning som tyder på att det skulle finnas ett särskilt stort mörkertal när det gäller män.

Givetvis är mörkertalet stort generellt när det kommer till våld i nära relationer, eftersom det är skamfullt att bli utsatt för våld i en nära relation, men att det skulle finnas någon specifik könad faktor som gör att män mer sällan anmäler saknas det stöd för. En kan såklart fortsätta spekulera, men en ska veta att dessa spekulationer är just spekulationer. Vad som däremot inte är spekulationer utan något det finns gott vetenskapligt stöd för är att kvinnor är mer våldsutsatta i nära relationer och att män är det som utför den absoluta parparten av våldet.

En hör diverse skräckexempel från när människor utgått från att män varit förövare när de i själva verket varit offer. Jag tänker att det inte är så konstigt eftersom män i merparten av alla fall är just förövare. Att vara ”fördomsfri” i dessa frågor är närmast korkat, då det är ”fördomar” med väldigt mycket underlag. När en pratar om att folk kan hamna i kläm på grund av detta bör en också ta hänsyn till vilka som skulle hamna i kläm annars. Vad skulle hända om polisen vid varje ”lägenhetsbråk” kom in och ba ”det är aldrig ens fel att två träter, vem är det som är offret här egentligen?” trots att vi VET att det i merparten av alla fall är mannen som är förövaren.

Anledningen till att det finns så många kvinnojourer är för att kvinnor har insett att mäns våld utgör ett hot mot vår säkerhet och att vi i stort är rättslösa i denna fråga. Det vill säga att det inte finns något skydd från samhället att förlita sig på. Kvinnor har insett att om något ska göras åt detta får vi göra det själva. Kvinnojourer var inget som gavs oss från ovan, det är ett tungt arbete som kvinnor drivit och fortfarande driver ideellt. Även om det nu finns ett visst ekonomiskt stöd till denna verksamhet så utgör det inte någon grund. Helt enkelt: denna verksamhet är sprungen ur en mycket konkret och påtaglig verklighet där kvinnor riskerar att utsättas för våld.

Den man som känner att det finns ett behov av en mansjour kan ju gott starta en, men detta görs i ganska liten utsträckning helt enkelt eftersom behovet saknas. Män som grupp är inte utsatta i egenskap av sitt kön. Individuella män kan utsättas, men de är inte utsatta för att de är män. Därför blir konceptet ”mansjour” meningslöst, eftersom det inte bygger på en gemensam erfarenhet av att vara utsatt för strukturellt våld i egenskap av man, och i synnerhet inte från kvinnor.

Det stör mig att människor som annars älskar ”vetenskap” och ”statistik” så lätt avfärdar den när den visar på att män är betydligt mycket mer benägna att använda våld än kvinnor. Samma människor som gladeligen omfamnar högst bristfälliga studier som visar på minimala skillnader mellan kvinnors och mäns hjärnor, och extrapolerar fritt utifrån detta. Hur kan det komma sig? Kanske kan det vara så att folk väljer sin inställning till vetenskap efter vad som passar deras agenda för tillfället?

För den som undrar över källor till detta inlägg så läser jag en kurs i kvinnofridskunskap nu, där vi har läst en rapport från SKL som heter Mäns våld mot kvinnor – en kunskapsöversikt, samt en bok som heter Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar.

Genusnytt.

genusnyttVissa dagar får en extra mycket besök från Genusnytt, så att sidan hamnar över listan på tio vanligaste ”källor”. Som tur är har Ström aldrig själv länkat till mig, något jag skattar mig lycklig för eftersom besökstopparna från Genusnytt i princip alltid kommer tillsammans med ett ökat antal otrevligheter och kommentarer som jag tyvärr måste radera. Därför har det börjat krypa en känsla av obehag när jag ser Genusnytt ploppa upp i mitt statistikverktyg. Det betyder att det är någon som har klickat sig in här från någon, troligen väldigt fientlig, kommentar.

Kan för övrigt tillägga att jag aldrig kommenterat på Genusnytt själv, eftersom jag som sagt inte ”tar debatten” men antifeministerna. Det är så jävla meningslöst att munhuggas med människor som en står på andra sidan den politiska skalan som. Jag avskyr när de kommer in här och härjar, och då vill jag såklart inte göra detsamma mot dem, det vore väldigt dubbelmoraliskt av mig. De kan väl få ha sina små konspirationsteorier i fred, antar jag.

Därför tänker jag aldrig ta bort inlägg om feminism eller politik till förmån för rosa livsstilsmoln.

Katta Kvack skriver om de så kallade lyckobloggarna. Jag kan väl i stort med henne i själva andemeningen i hennes inlägg, att det vore trist om alla bloggar handlade om att servera en livsstil på rosa moln.

Men hon tar också en en annan sak jag finner intressant.

Jag menar, jag vet att Sandra Beijer har en stor skara besökare, monstruöst många fler än vad jag har, så det kanske ligger något i det, men samtidigt tycker jag att det är intressant att det är just de inlägg där jag ifrågasätter, undrar, och kanske just gnäller som får flest kommentarer, flest likes och utan tvekan flest klick, och när jag frågar vilka inlägg ni tycker bäst om, så är det alltid just den sortens inlägg som som omnämns.

I bloggvärlden så är det antalet besökare som räknas. Det är extremt sällan man hör någon nämna kvaliteten på besökarna. Med majoriteten av alla bloggverktyg kan man endast se antalet besökare och inget mer.

Jag använder Google Analytics när jag kollar min statistik. Jag uppskattar att det är det mest rättvisa statistikverktyget, vilket såklart kan skära i hjärtat.

Med Analytics kan man såklart se hur många besökare man har. Förutom det kan man se hur många som ”studsat” på sidan, alltså varit inne mindre än tio sekunder (det brukar vara strax över hälften för mig, vilket jag tror är ganska genomsnittligt). Jag kan också se hur länge den genomsnittliga besökaren är inne, vilket djup besöket har och en rad andra saker. Jag kan också se vilka besökskällor som levererar vilka sort besökare. Från vissa sidor så stannar nästan ingen kvar längre än tio sekunder, från andra så är genomsnittslängden på besöket uppemot tio minuter, vilket är väldigt länge (tänk själva hur ofta ni läser samma blogg i tio minuter).

Jag tror inte att Kissie brukar komma upp i en genomsnittlig besökslängd på över två minuter ofta, men jag gör det titt som tätt. Det skulle jag säga innebär att kvaliteten på mina besökare är högre, vilket givetvis beror dels på att min blogg inte är så stor och därför inte har så många okynnesbesökare, men också på att innehållet inte är lika lättsmält.

Viktor Barth-kron skrev för en tid sedan en debattartikel om att man bör gräva ner Kissie-ekonomin, där han bland annat menade att annonsörer sällan vet i vilka sammanhang de publiceras på internet eftersom det bara är mängden besökare som räknas. Jag kan inget annat än hålla med. Det är klart det är kul med många läsare, men det finns inget roligare än när folk skriver kommentarer långa som hela inlägg helt enkelt för att de är engagerade i det jag skriver om. Och därför tänker jag aldrig ta bort inlägg om feminism eller politik till förmån för rosa livsstilsmoln.

Två nyheter.

  1. Det här nya avslöjandet att BMI kan vara en ”bluff” är lite töntigt tycker jag. Jag menar herregud, vilken människa har de senaste två åren inte vetat att den som har mycket muskler kan få väga mer. Och vem har inte blivit matad med tjatet om att mängden fett spelar mindre roll än var det sitter (bukfetma osv). BMI är utmärkt om man ska mäta fetma och utveckling på en större nivå, typ hur mycket högre genomsnittsbmit i Sverige är nu i jämförelse med för tio år seda. Man måste ta det för vad det är: ett trubbigt statistikverktyg
  2. Att coca-colas hemliga recept har läckt ut. För det första är det väl fan inte så jävla hemligt längre, idag finns det sjukt många olika kemiska analysmetoder och det är med största sannolikhet möjligt att ta reda på exakt vad som ingår i coca-cola. Det spelar ingen roll, för folk inbillar sig att coca-cola är godare ändå. Jag tror verkligen inte att folk skulle sluta köpa coca-cola för att det kom en exakt likadan produkt på marknanden. Det är på gurnd av detta som patentivrarnas argument inte fungerar: ingen bryr sig om vems produkt som är bäst, det är varumärket man vill åt. Om du sett en reklam med an lycklig människa som dricker cola så spelar det ingen roll att något annat märke gör samma produkt till ettlägre pris, du vill fortfarande sitta där med den glänsande rödaflaskan/burken i din hand och veta att det är äkta coca-cola du dricker.

Tips från coachen!

Jag är inte direkt den som brukar skriva om eller ens bry mig så mycket om sökord folk använt för att komma hit, men det är klart man kollar när man ändå checkar statistiken (kollar statistik ca 4 ggr/dag, älskar känslan). Det här slår dock allt.

Någon (eller några, det är gjort tre gånger) har sökt på ”tips från coachen arsinoe”. Seriöst. Jag dör. Kan den som gjort det snälla träda fram och berätta hur hen tänkte (jag har mina aningar om vem det kan vara, faktiskt), för det är ju bara för underbart. Jag antar att jag kan skriva upp ”coach” på mitt visitkort nu!

Internet och moralsyn.

Aftonbladet har publicerat en artikel på det uttjatade ämnet om hur internet får oss att glömma våra riktiga (dvs fysiska) vänner till förmån för våra bloggkompisar och facebookvänner. Jag kan inte säga att jag har gjort det, däremot ”använder” jag (om man får säga använda om vänner) kontakterna på olika sätt. Här på bloggen lägger jag ut mina foton, texter och åsikter, saker jag vill ha feedback på men inte vill tvinga på någon. Men mina fysiska vänner så langar jag ändlös ilska över det kapitalistiska systemet och är sådär elak som man inte får vara i skrift. På vissa sätt är jag nog mer intim här än i fysiska möten, helt enkelt för att jag inte vill att nån ska känna sig generad över min öppenhet.

Jag tycker är den mest intressanta växlingen i det sociala spelet när vi snackar internet är moralsynen. På ett psykologiskt plan är moral inget rationellt, utan vanlig social instinkt. Vi ogillar arga och ledsna ansikten, vi tycker om glada. Vi kommunicerar våra känslor med röst, med ansiktsuttryck och med gester och allt detta bygger till stor del på identifikation. De uttryck som våra ansikten och kroppar gör är internationella, alla känner igen ett ledset ansikte. Man känner också mer inför någon som liknar en själv, till utseende eller livsstil, eftersom likheter gör det lättare att se sig själv i en annan människa. Därför kan man till exempel lida mer av en löjlig tv-serie om personer som liknar en själv med banal problem, än en rå dokumentärfilm om folk på andra sidan jorden som sprängs i bitar. Man har även lättare att identifiera sig med en enskild individ än en större grupp. Det är därför man kan lida mer av en detaljerad historia om en skild jude som blev plågad, än inför uppgiften att 6 miljoner blev plågade på samma sätt.

Detta har såklart sitt ursprung ur att leva i en flock eller en familj, det har varit ett evolutionärt gångbart beteende under en mycket lång tid att känna medlidande med individer som ser ut och för sig som en själv. Men idag är det inte gångbart längre, idag måste vi kunna känna medlidande med människor på andra sidan jorden, som vi känner endast som siffror på ett papper. Mänsklighetens problem idag är globala och då måste vår medkänsla också vara det.

Men med internet så kan vi inte längre söka kroppslig identifikation, vilket innebär att den man pratar med anonymiseras och omänskliggörs. I sin tur innebär det att man kan vara elakare, men kanske också mer öppen. Det har i alla fall hänt mig att jag öppnat mig mer på internet än i verkliga livet. Men så finns det ju det negativa också. Vem skulle till exempel ha sagt ”du överdoserar ju hela tiden” rakt upp i ansiktet på någon som ville ta sitt liv? Men i slutänden så är den personen också en människa och i fallet med flashback- och facebooksjälvmordet står det smärtsamt klart. Det är här vi inser att bakom varje statusrad och bloggpost så finns en människa av kött och blod.

Vad detta i slutänden tvingar oss till är att omvärdera vår syn på människor och moral. Det tvingar oss att försöka se människan bakom facebookprofilen och bloggen och omvärdera vad en verklig människa är. Detta tränar vår förmåga till empati som sträcker sig bortom den kroppsliga identifikationens gränser och tvingar oss att tänka mer på hur och varför en viss syn på moral är rimlig. Det är något mycket positivt, för jag hoppas att det ska kunna få oss att förstå att bakom varje siffra i statistiken så finns det en människa, ett levnadsöde.

Internetmobbingen banar väg för en ny människosyn.

Jag tror att Julia Scott har helt rätt när hon skriver att det kanske inte framförallt är anonymiteten som påverkar vårat beteende på internet, utan att lättillgängligheten och uppmuntran till elakheter kan vara lika avgörande.

Men vad jag framförallt tror spelar roll är varken din egen anonymitet eller lättillgängligheten, utan offrets anonymitet. Du ser inte offret, du behöver inte ta del av reaktionen annat än i text, det berör dig helt enkelt inte. Offret reduceras till en besökssiffra och därför känner du inte samma medmänskliga ansvar som annars.

Jag tror att den rent visuella bilden av en människa som blir sårad, som är ledsen, är betydligt starkare än vi tror.Vi känner lätt igenom oss i ett ledset ansikte, det skapar associationer och signaler som är nedärvda hos oss sen miljontals år. Betydligt starkare än vad bara ord kan göra.

Att anonymisering av offret är en viktigt del i processen som en människa som skadar människor på regelbunden basis går igenom. Soldater måste gå igenom de processen för att palla, men vi gör det alla hela tiden. Vem bryr sig om att tusentals indier varje dag slavar för oss i klädfabriken för att producera varor vi inte behöver när man kan bry sig om personliga människoöden, starka historier. Vi tenderar att bli betydligt mycket mer berörda av en enskild indiers historia, än av det faktum att det finns tusentals som delar densamma. Inte så konstigt alls, vi relaterar såklart till det vi kan identifiera oss i, och det är betydligt lättare att identifiera sig med en personlig historia än statistik.

Ökat internetanvändande leder till en intressant frågeställning: vad är moral, egentligen? Hittills har det varit lätt att vara snäll, vi har kunnat se de människor vi har varit elaka mot, kunnat se deras reaktioner direkt, få dåligt samvete och be om ursäkt. Eller inte vara elak från första början. Men när det sociala spelet sker mer över internet så försvinner den här spärren, det som hindrar oss från att säga något riktigt elakt och onödigt. Det betyder att vi måste skapa oss nya spärrar, vi måste omdefiniera vem som är värd att känna medlidande med, vem som är värd att ta hänsyn till.

Ett mer intellektuellt förhållningssätt till socialt spel och ”elakheter” måste skapas. Över internet kan man inte bara agera på känsla, man måste tänka över och analysera. Man måste tänka efter: skulle jag bli ledsen om jag läste detta om mig, är kritiken befogad eller bara ett omoget påhopp, var går gränsen, vad är mitt personliga ansvar?

Jag hoppas på att debatten rörande nätmobbing kan komma att bli en debatt kring mycket mer. Kring globalisering, kapitalism, exploatering och medmänsklighet över nationella gränser. En öppning för att diskutera hur rimligt det egentligen är att vi fixerar oss så mycket vid de individuella livsödena och ofta ser med blida ögon på betydligt allvarligare och omfattande men för oss mer abstrakta missförhållanden.

Men också en diskussion om ansvar, är det som med vanlig mobbing, vanlig utnyttjande, att den som bara står tyst och ser på också är en del av problemet. Räcker det med att skita i att köpa kläder från h&m, eller bör jag uppmuntra andra till detsamma också, räcker det med att bara skaka på huvudet åt Kissie, eller bör jag ge hennes offer min uppmuntran?

Att framstå som verklighetsfrånvänd pk-elit är det sista vi vill.

Jag fick ett svar på mitt inlägg om SD och Brå, och vill ge ett svar i ett eget inlägg. Dels för att jag inte vill uppfattas som någon slags sympatisör och dels för att jag vill tydliggöra min åsikt ordentligt.

Anledningen till att man förnekar är ju för att BRÅ är statistik-nördar. Hela SDs ”undersökning” är så ovetenskaplig att jag får ont i magen. Man kan inte bara undersöka hälften av alla dommar utan att redovisa vilka det är, hur man har valt ut dem.
Visst, mörkertalet kan ses som löjligt i sammanhanget, men det gäller ju bara om samma samband kan ses där (alltså antal invandrare som är förövare). Det kan ju vara så att personer är mer benägna till att anmäla någon som är invandrare? Då blir ju mörkertalet större för svenska förövare, och man kan då bara uttala sig om sambandet man kan se bland dömda förövare.

Det finns absolut kulturella skillnader, det förnekar jag inte (och BRÅ förnekar inte heller att invandrare är överrespresenterade i kriminalstatistiken: http://blogg.svd.se/faktakollen), men vad SD försöker bevisa med sin undersökning är bara väldigt uttänjda halvsanningar så då blir det mest bara jobbigt att lyssna på dem och ta dem på allvar.

När det gäller vetenskapligheten i SD:s undersökning är väl det enda jag kan säga att man aldrig ska lita på vetenskap utförd av eller på uppdrag av politiska partier, men detta gäller lika mycket SD:s undersökning som den där jävla sexköplagsutredningen. Annars är det inget statistiskt dåligt underlag att välja 114 slumpvisa brottslingar om man ska göra en studie och våldtäktsbrott, de flesta valundersökningar görs på ett underlag om kanske 1000-2000 personer, vilket i sammanhanget är en försvinnande liten del, men dem ses ändå som statistiskt relevanta. Huruvida det är korrekt eller inte låter jag vara osagt, min poäng är att lite vad som helst kan gå under namnet ”vetenskap” och ”statistik” och att SD:s undersökning inte är ett undantag (förutsatt att urvalet är slumpmässigt).

Gällande mörkertalet är det givetvis relevant om man har lyckats bevisa att det är mer troligt att en invandrare blir anmäld och dömd för sexbrott. Om det finns sådan bevisning så är det helt och hållet korrekt men om det bara är spekulationer så är det minst lika illa. Jag tvivlar hursomhelst på att mörkertalet är tillräckligt stort för att göra statistiken representativ för befolkningen i stort.

Jag håller med om att SD är värdelösa, mest för att det är ganska uppenbart vad de haft i åtanke när de gjorde sin ”undersökning”, vilket gör det till dålig vetenskap per definition, detta är dock inget unikt för SD som parti, väldigt mycket forskning bedrivs på statens initiativ i syfte att bevisa att det finns underlag för den politik man önskar föra, FHI är till exempel en stor jävla bevismaskin.

Det jag blir upprörd över är att man alltid skriker ”lögn och förbannad dikt” såfort SD gör ett uttalande, ibland hänvisar man till att retoriken är typiskt ”nazistisk”, ibland är det dålig vetenskap och så vidare. Om man alltid hanterar det SD säger på det sättet så kommer man bara stärka deras och andras övertygelse om att det är ett parti som missförstås och fryses ut för att de inte tillhör den sk ”pk-eliten”, alltså ett parti som representerar verklighetens folk och vågar säga det alla tänker men inte vågar, vilket delvis stämmer. SD lever på att de är utanför och missförstådda.

Jag tror att det bästa sättet att hantera SD på är att erkänna att den problematik de talar om finns (bara den som faktiskt existerar, såklart) men leverera bättre lösningsförslag och lyfta fram det positiva med invandringen. Annars så kommer det att framstå som att pk-eliten i storstäder är verklighetsfrånvända och inte förstår de problem som ”vanligt folk” har. Det är ett jävligt dåligt intryck att ge i dagens läge så jag tror att man måste sluta diskriminera SD:s bevis och argument, för utanförskap gör grupper starka och det vill vi ju inte, eller hur?