Jag hamnade i en diskussion om det här med mäns våld mot kvinnor och kvinnors förmodade våld mot män. Det finns ju en idé om att män ofta inte vågar anmäla eftersom de tycker att det är skamfullt att ha blivit slagen av en kvinna. Denna tanke dryftas ofta när mäns våldsamhet tas upp.
Det finns omfattande statistik som pekar på att kvinnor är mycket mer våldsutsatta i nära relationer än män. Det finns också forskning som visar på att män i högre grad inleder våld och att deras våld har en mer kontrollerande karaktär. För kvinnor innebär våld en förlust av kontroll, medan män gärna använder våld som ett sätt att kontrollera sin omgivning och att ”lösa” problem. Det finns däremot ingen forskning som tyder på att det skulle finnas ett särskilt stort mörkertal när det gäller män.
Givetvis är mörkertalet stort generellt när det kommer till våld i nära relationer, eftersom det är skamfullt att bli utsatt för våld i en nära relation, men att det skulle finnas någon specifik könad faktor som gör att män mer sällan anmäler saknas det stöd för. En kan såklart fortsätta spekulera, men en ska veta att dessa spekulationer är just spekulationer. Vad som däremot inte är spekulationer utan något det finns gott vetenskapligt stöd för är att kvinnor är mer våldsutsatta i nära relationer och att män är det som utför den absoluta parparten av våldet.
En hör diverse skräckexempel från när människor utgått från att män varit förövare när de i själva verket varit offer. Jag tänker att det inte är så konstigt eftersom män i merparten av alla fall är just förövare. Att vara ”fördomsfri” i dessa frågor är närmast korkat, då det är ”fördomar” med väldigt mycket underlag. När en pratar om att folk kan hamna i kläm på grund av detta bör en också ta hänsyn till vilka som skulle hamna i kläm annars. Vad skulle hända om polisen vid varje ”lägenhetsbråk” kom in och ba ”det är aldrig ens fel att två träter, vem är det som är offret här egentligen?” trots att vi VET att det i merparten av alla fall är mannen som är förövaren.
Anledningen till att det finns så många kvinnojourer är för att kvinnor har insett att mäns våld utgör ett hot mot vår säkerhet och att vi i stort är rättslösa i denna fråga. Det vill säga att det inte finns något skydd från samhället att förlita sig på. Kvinnor har insett att om något ska göras åt detta får vi göra det själva. Kvinnojourer var inget som gavs oss från ovan, det är ett tungt arbete som kvinnor drivit och fortfarande driver ideellt. Även om det nu finns ett visst ekonomiskt stöd till denna verksamhet så utgör det inte någon grund. Helt enkelt: denna verksamhet är sprungen ur en mycket konkret och påtaglig verklighet där kvinnor riskerar att utsättas för våld.
Den man som känner att det finns ett behov av en mansjour kan ju gott starta en, men detta görs i ganska liten utsträckning helt enkelt eftersom behovet saknas. Män som grupp är inte utsatta i egenskap av sitt kön. Individuella män kan utsättas, men de är inte utsatta för att de är män. Därför blir konceptet ”mansjour” meningslöst, eftersom det inte bygger på en gemensam erfarenhet av att vara utsatt för strukturellt våld i egenskap av man, och i synnerhet inte från kvinnor.
Det stör mig att människor som annars älskar ”vetenskap” och ”statistik” så lätt avfärdar den när den visar på att män är betydligt mycket mer benägna att använda våld än kvinnor. Samma människor som gladeligen omfamnar högst bristfälliga studier som visar på minimala skillnader mellan kvinnors och mäns hjärnor, och extrapolerar fritt utifrån detta. Hur kan det komma sig? Kanske kan det vara så att folk väljer sin inställning till vetenskap efter vad som passar deras agenda för tillfället?
För den som undrar över källor till detta inlägg så läser jag en kurs i kvinnofridskunskap nu, där vi har läst en rapport från SKL som heter Mäns våld mot kvinnor – en kunskapsöversikt, samt en bok som heter Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar.
