Kategori: Blogg

Vilket miffo som helst kan väl provocera.

Får faktiskt erkänna att jag har behövt rannsaka mina känslor kring hela Widerstedt-grejen. Jag har funderat lite på varför jag tycker hela grejen är så störig, och kommit fram till att det kokar ner i två olika grejer.

Den första grejen är såklart grejen med att hen ”bara spelar”. Detta vet ni ju och har läst mig skriva om innan, två gånger till och med. Såhär, det är klart att man kan ”spela en roll”, som en skådespelare. Det jag stör mig på är när det sker i den kontexten det gör nu, det vill säga bloggosfären. I bloggosfären snackar ju alla om att de ”spelar en roll”, att de är andra personer i verkligheten och så vidare. Detta stör mig något sanslöst, och därför finner jag det extra provocerande när någon drar det till den nivå Widerstedt gör.

Grejen är att det känns lite billigt, bara som en desperat förlängning av det gamla vanliga tugget. Jag tycker att det är tråkigt att vi i allt högre grad har kändisar som liksom inte står upp för sig själva och alltid försöker påtala att de ”egentligen” är något annat. Om det bara varit Widerstedt som gjort detta hade jag nog inte reagerat så starkt, och då hade det även känts mer nyskapande. Men nu kör hen bara i samma gamla spår som typ alla provokationsbloggare har gjort innan, det är bara det att hen i slutet kallar det ”konst”.

Om det nu är konst och om hen nu har spelat hela tiden så tycker jag att det är högst oklart, själva utförandet alltså. Hur tänkte hen till exempel när hen onanerade i Big Brother-bikten. Var detta något som hen anser att den typ av tjejer som hen försöker kritisera med sitt projekt brukar göra? Menar hen att detta är en del av vårt nuvarande kvinnoideal? Det tycker jag allt är en tunn analys. Det känns mer som att det är en ursäkt för att agera allmänt gränslöst, som sedan sätts in i någon slags feministisk analys där det inte riktigt passar helt enkelt för att det inte är ett ideal i vårt samhälle att kvinnor ska onanera i direktsändning.

Den andra grejen som börjar störa mig mer och mer nu såhär i efterhand är den att jag blir så matt på hela grejen med ”luften är fri”-provokatörer, och att dessa anses vara ”konstnärer”. Jag tycker att Vilks och Widerstedt är två mycket bra exempel på detta. Deras gärningar som konstnärer bygger på att sparka på grupper som redan ligger, i Vilks fall muslimer och i Widerstedts fall så kallade bimbobrudar, som ju knappast åtnjuter en privilegierad ställning i detta samhälle (mer om detta i mitt inlägg om bimboidealet) utan snarare är de som alltid får bära den satans skammen för allt dåligt med kvinnosynen i vårt samhälle.

Människor tycker att detta är okej eftersom de ”provocerar” och då är det liksom automatiskt subversivt, utmanande av ideal och normer och så vidare, som det ofta heter. Jag tycker inte att varken Widerstedts eller Vilks verk är det minsta subversiva, jag ser det bara som banala och fullkomligt intetsägande handlingar som är provocerande egentligen bara för att de är så idiotiska.

Gud, vilket miffo som helst kan väl ”provocera” på de premisserna, inte heller utsätter en sig för någon större risk eftersom samhället har en tendens att skydda personer som sysslar med att sparka på utsatta grupper, till skillnad från de konstnärer som faktiskt i någon verklig mening utmanar makten i samhället.

Kopplingen Vilks och Widerstedt kanske inte känns helt uppenbar för alla, men jag hoppas på att ni ändå greppar mitt huvudsakliga resonemang kring denna typ av ”konst” som egentligen mest består av vilt sparkande åt alla håll, i hopp om att provocera någon. Det finns inget vettigt budskap, inget verkligt subversivt eller utmanande av samhällets normer och värderingar, snarare cementeras dem.

Varifrån kommer den jävla trafiken?

Hej blawglovers. Jag har noterat att jag har fått en massa direkttrafik till bloggen de senaste dagarna och undrar om någon kan svara på varför. Står jag omnämnd någonstans? I så fall vill jag gärna veta på grund av att jag är så jävla uppmärksamhetskåt och egocentrera. Blir så jävla frustrerad när jag inte vet varför jag får trafik.

Det sanna jaget.

Jag vill förtydliga två saker angående inlägget om Widerstedt:

  1. Jag är egentligen obrydd om det hen har gjort. Jag tycker inte att hens videos eller inlägg varit särskilt provocerande. Jag tyckte det var roligt när hen onanerade i Big Brother-bikten på internationella kvinnodagen. Utöver det känner jag typ ingenting inför människans provokationsgärning. Tycker hen är lite lustig då och då, det är allt.
  2. Huruvida hen planerat det hela långt i förväg eller ej tycker jag är ganska irrelevant. Jag kan förstå att någon annan tycker det är en intressant aspekt, men för min del handlar det oavsett om att inte ta ansvar för sina handlingar.

Jag tänkte även passa på och fortsätta diskussionen:

Vissa har kommenterat och skrivit att Widerstedt verkar vara en helt annan person i andra sammanhang (till exempel tidigare bloggar) och menar att detta är hens ”verkliga” jag. Jag vänder mig helt och hållet emot termen ”verkliga jag” i sammanhanget. Jag menar att du inte kan dela upp ditt ”jag” i någon slags egentlig kärna som du kallar mer verklig, och sedan sålla ut delar av ditt agerande som delar som inte tillhör detta verkliga jag. Du är allt du gör, tänker och säger. Det finns säkert vissa delar av din person som du känner dig mer bekväm i, men det gör inte de andra delarna mindre verkliga, bara mindre önskvärda. Det är fullt naturligt att människor har olika roller i olika sammanhang, men alla dessa roller är med och konstituerar personligheten och framförallt din gärning på jorden.

Jag tror att människor använder sig av denna uppdelning för att kunna försvara beteenden de inte känner sig bekväma med hos sig själva, och även beteenden som de inte kan acceptera hos andra som de känner för andra egenskaper. Hur ofta hör en inte detta om våldtäktsförövare, att personen inte är sådan ”egentligen” och därför er definition inte kan vara skyldig utan att det måste ha skett något slags misstag. Inte för att jag Liknar Widerstedt harmlösa provokationer med våldtäkt, men jag tror att ni begriper min poäng: föreställningen om jaget som en ”verklig” kärna som man sedan ikläder olika ”masker” (som man efteråt kan ta av helt utan att de har färgat en) är en konstruktion som tillåter människor att slippa känna dåligt samvete över gärningar de gjort sig skyldiga till. Detta leder också till att de inte ser detta som delar i sitt ”sanna” jag och därför inte känner sig nödgade att förändra det. En slipper helt enkelt ta den moraliska smällen från sitt agerande.

Nå, det är klart att en kan ”spela en roll” för att göra en poäng, men en ska samtidigt veta att denna roll inte går att med säkerhet åtskilja från ens ”sanna jag”. Rollen kommer obönhörligt att flyta ihop med dig och även göra ett avtryck i världen. Därför ska en kunna stå för de saker en gör även då en medvetet träder in i en roll.

Tycker för övrigt att Kvinnopartajs inlägg om saken är mycket bra.

Lägesupdatering.

Gårkvällen spenderades med att laga och äta vegansk mat med några slags hippies. Kom hem och upptäckte livlig kommentarsdebatt rörande mitt inlägg om Widerstedt, mycket intressant! Jag ska skriva mer om saken senare idag, jag lovar, för jag tycker att det är något väldigt talande för vår tid över det hela.

Jag ber om ursäkt om jag börjat bli mer otydlig och svårtolkad på bloggen på senaste tiden, ibland känns det så. Jag har inte riktigt orkat tänka på formuleringarna på det sättet. Försökte för övrigt fixa till kommentarsproblemet, fungerar det som det ska nu?

Jag drömmer om en värld där folk tar ansvar.

Jag undrar i mitt stilla sinne om det finns något mer tidstypiskt man kan göra än att ”komma ut” som konstprojekt. Widerstedt gjorde det ju igår, Vilks menade att hens deltagande i ett islamofobiskt möte var ”konst” och så vidare. Jag blir så matt. Så fruktansvärt trött på min samtid. Vi lever i ett samhälle där ingen egentligen tycks mena något utan bara innehar ståndpunkter, åsikter och begår handlingar som olika slags experiment. I vilket syfte? För att tillfredsställa sitt ego kanske, fan vet jag.

Ibland känns det som att det mest revolutionerande en kan göra är att bara stå för vad en är, gör och säger. Att vara en människa och att stå upp för den människan, att inte backa från den människan. Att inte försöka täcka upp och släta över med att en innerst inne har ett annat, mer verkligt, jag. Sällan har uppmaningen ”var dig själv” känts så aktuell som nu.

Jag tänker på en bok jag läste som ung, tärningsspelaren, som handlar om en person som väljer att organisera sitt liv efter resultatet hen får när hen kastar tärning. Det slutar med att hen begår ett mord och hamnar i fängelse, och först där inser hen att man faktiskt får verkliga konsekvenser av sitt agerande även om det sker innanför ramarna av något jävla ”experiment”. Hen förstår det först när hen själv får ta konsekvenserna av sitt agerande, och så tänker jag mig att det är med alla dessa karaktärer som skapas för att ”provocera”, det är först när de själv drabbas av reella konsekvenser som de inser att ”leken” de sysslar med verkar i verkligheten.

Bloggkommentatorerna gillar projektet. De har efterfrågat mer ”fiktiva bloggar”. Jag som tycker att en hittar ”fiktiva” bloggar och karaktärer i varenda jävla hörn av internet och populärkulturen i stort. Vad jag längtar efter är människor som inte håller på och snackar om att de spelar en jävla ”roll” i olika sammanhang utan som faktiskt står för vad de producerar, de ideal de sprider och så vidare. Det är fan aldrig någon som rakryggad står för någonting, utan allt förklaras med att en måste ”provocera”, ”röra runt i grytan”, ”ta debatten” och så vidare i alla jävla oändlighet. Ingen erkänner sina handlingar och sitt sociala avtryck som en del av vad en är.

Jag vet om att det finns många frågetecken just nu. Det förstår jag verkligen. Vem är Hanna Widerstedt?
Det får ni aldrig veta… Kanske någongång, men inte just nu.

Alltså, jag vet vem Widerstedt är. Det är en person som i någon slags övertygelse om att det inte är det ”verkliga” jaget tror att hen kan göra vad som helst, för att sedan ”komma ut”. Jag hade tyckt att det var större konst om hen bara hade stått rakryggad och sagt: ”jag vet att jag har jävlats, provocerat, sårat människor. Jag är ledsen för det. Det är inte en person jag vill vara, men som jag fram tills nu har varit”. Widerstedt är precis den person hen varit, summan av sina handlingar och avtryck, varken mer eller mindre. Det finns ingen egentlig ”kärna” i hens personlighet, lika lite som i någon annan människas.

Jag har en önskan om att alla, i verklig mening, samlar sig. Erkänner allt de är som en del av sig själva, slutar göra denna förbannade uppdelning mellan sina handlingar och sitt ”verkliga” jag. Inser att även saker de köper, gör och säger ironiskt bidrar till vår samhällsideologi. Du kan inte, lika lite som någon annan jävla människa på denna planet, fly in i någon jävla fejkpersonlighet. Den globala uppvärmningen, den globala orättvisan, alla pågående konflikter och kring, människor som svälter och utförsäkras, bryr sig inte ett piss om huruvida din överkonsumtion, ditt politiska engagemang, dina åsikter och så vidare är ”fejk” eller ”äkta”. Det spelar ingen jävla roll vad eller vem du är innerst inne. Samla er fan.

Varför UnderbaraClara?

När jag skrev det här inlägget om att jag unnat mig att blocka ett par bloggar så undrades det vilka. En av de bloggarna jag valt att blockera är UnderbaraClara. Nu ska jag förklara varför.

Jag har absolut inget emot UnderbaraClara i den betydelsen att jag ogillar hen som person. Jag tycker att hen verkar ganska sympatisk. Det är inte heller så att det hen skriver provocerar mig i någon mening. Däremot får det mig att må dåligt att läsa hens blogg. Det är det där ständigt idealiserandet och romantiserandet, det perfekta, som får mig att bli galen. Ändå dras jag ständigt till det, och när det är så lättillgängligt så hamnar jag ofta där igen. Därför måste jag skapa spärrar så att jag inte ständigt slentrianmässigt återvänder.

Nu kan en såklart invända att UnderbaraClara minsann är en ”sund” förebild och så vidare. För det första är det såklart helt upp till mig att avgöra vad jag mår bra av och inte, vilket jag utgår från att ingen här ifrågasätter. Men sedan kan jag fråga mig hur ”sunt” det är med förebilder över huvud taget, i alla fall på det sättet som UnderbaraClara är en: livsstilistiskt. Oavsett som UnderbaraClara har ett mer hälsosamt och ”gott” liv än många andra ”förebilder” som figurerar i bloggosfären så mår jag fan mer dåligt av att läsa hens blogg än många andras. Anledningen tror jag mycket är att just den bloggen faktiskt beskriver lite av ett ideal för mig: att leva långsamt och naturnära, att få skriva och pyssla och så vidare. Till skillnad från till exempel Kissie som över huvud taget inte har en tillvaro jag avundas, och som jag därför kan läsa utan att det blir det minsta jobbigt på något känslomässigt plan. Det är bara intressant.

UnderbaraClara är lite som en tjejtidning för mig. Fullt av massa tips om hur man ska leva sitt liv. Och alltså, det är ju inte så att jag inte samtycker med att det verkar himla trevligt att typ livnära sig som hen gör, bo i ett vackert hus på landet, ha ett barn och så vidare. Jag skulle ju inte banga på det liksom. Det verkar trevligt och mysigt bra, så skulle jag också vilja ha det.

Men grejen är den att jag pallar inte fylla mitt huvud med sånt där längre. Jag orkar inte alla dessa ideal, oavsett om de är ”sunda” eller inte. Jag märker att det tär på mig något otroligt att exponera mig själv inför det där. Jag drömmer mig bort i livsstilismens värld istället för att göra något konstruktivt eller mer lustfyllt. Det slutar alltid med att jag mår dåligt, även om UnderbaraClara är en ”bra” förebild. Det spelar liksom ingen större roll om hen röker eller dricker eller inte, det som spelar roll är att jag går vilse i drömmarna.

Jag är ointresserad av att byta ut osunda ideal mot ”sunda”, jag vill göra mig fri från hela grejen med att ha något slags hägrande livsmål som jag strävar efter, en ultimat livsstil. Jag tror inte att det är något jag mår bra av, något som hjälper mig framåt eller ens något som är möjligt att uppnå. Det är bara den där vackra bilden, den där drömmen om ett liv som man kanske skulle kunna leva någon gång i framtiden. Vad ska den tjäna till?

Så ja, därför har jag blockat UnderbaraClara. För att jag gång på gång återvänder dit, förförs av den idealiserade bilden och funderar på varför inte jag har det så, vad jag ska göra för att komma dit. Jag orkar inte med det. Jag märker hur det passiviserar och fördummar mig. Hur det får mig att känna mig otillräcklig samtidigt som det för mitt fokus från det politiska i min situation och istället uppgå i menlöst drömmande om gulliga gardiner och krukväxter. Jag pallar inte med skiten, helt enkelt.

Alla jävla dagar.

Jag har nu beslutat att offentliggöra min blogg Alla jävla dagar som är tänkt att innehålla texter som kretsar kring ideologikritik. Tanken är inte att de ska vara strikt argumenterande, såsom på denna blogg, utan syftet är att i högre grad anspela på känslor. Jag har lagt upp tre texter hittills, varav en publicerats på denna blogg innan och jag har ett par texter till på gång nu.

Jag vet att någon av mina bloggläsare har läst Alla jävla dagar innan, men då var det mer en ångestladdad dagboksblogg och de inläggen är nu borttagna (jag sparade dem på datorn men förlorade dem i en krasch, till mitt stora förtret).

Inläggen ska läsas som inlägg i samhällsdebatten, men inte på samma sätt som här. Jag försöker beskriva hur det kan vara att leva som människa i den rådande samhällsideologin, vilka ideal vi exponeras inför och hur vår nuvarande ideologiska doktrin fungerar. Jag försöker inte leverera fullständiga analyser eller lösningar, utan är intresserad av att utforska detta på ett mer emotionellt och instinktivt plan. Vissa av texterna kan nog vara väldigt begreppstunga, jag skriver inte för att bli förstådd i det här sammanhanget utan använder språket på det sätt jag finner vackrast.

Det vore väldigt trevligt om ni läste och kommenterade, men håll i åtanke att detta snarare är menat som prosa än facktexter, som väl är vad jag ägnar mig åt här.

Om donationer.

Detta kan komma att uppfattas som tiggeri, men det är egentligen menat att vara en upplysning. Numera finns det två donationsmöjligheter till den här bloggen, dels via flattr och dels direkt till mitt bankkonto. Den som uppskattar att jag spenderar tid på att skriva texter och undviker att låta företag parasitera på ert mentala rum på just denna plats på internet får gärna donera pengar.

Jag skriver för att jag älskar det och för att jag måste. Jag älskar att människor läser det jag skriver, ger respons och tar intryck. Jag skulle aldrig strunta i det för att det inte genererade någon inkomst, men det är klart att det vore skönt om det gjorde det. Jag har dock ingen lust att uppnå detta varken genom utslutning av personer som inte kan eller vill betala eller genom att stödja konsumtionssamhället. Jag kommer inte under några omständigheter sluta skriva eller börja med reklam om jag inte får donationer. Vad jag däremot kan lova är att pengar jag eventuellt får in kommer återinvesteras i den verksamhet jag offentliggör på internet: antingen direkt genom betalande av fakturan för webbhotellet, eventuella köp av nödvändigt material eller indirekt genom frigörande av tid jag annars hade behövt arbeta på. Sedan kan en nog inte bortse från att det helt enkelt skulle verka jävligt motiverande, rent mentalt.

Det känns lite småpinsamt att skriva detta eftersom det liksom handlar om hur mycket jag tänker att folk värderar det jag ägnar mig åt. Nå, det är väl något som lär märkas. Jag blir i alla fall grymt glad om någon skull få för sig att donera och om ingen gör det så kommer det inte att förändra ett skit.

Kommentarsproblem och bloggspridningsuppmaning.

Fick en kommentar från Marielle om att hen inte kunde skriva längre kommentarer eftersom formuläret där en fyller i namn samt skickaknappen försvinner då. Jag har precis uppdaterat bloggprogrammet för första gången på typ två år så det kan ha med det att göra. Jag försökte dock själv kommentera en jättelång kommentar och det fungerade bra för mig. Är det någon annan som har samma problem?

För övrigt finns det numera fina delaknappar under inlägget så man kan dela på facebook och twitter med bara ett enkelt knapptryck! Så nu hoppas jag att ni gör det lite oftare. Ni vill väl hjälpa min blogg att spridas för vinden?

Unnar mig.

En grej jag unnat mig idag: bad lägenhetskamraten att blocka ett gäng bloggar så att jag inte kan besöka dem. En kan såklart häva blocken, men det fina är att jag inte vet hur man gör så tröskeln är relativt hög (även om det såklart vore lätt att ta reda på). Nu när jag försöker besöka en av dessa bloggar på slentrian så kommer jag inte in och slipper exponeras inför innehåll jag ändå bara blir provocerad av, alternativt får mig att drömma om ytlighet och konsumtion. Ni fattar inte hur satans skönt det är! Rekommenderas starkt.