Kategori: Blogg

Svar på frågor del 1.

Har du haft några extra-/sommarjobb? I så fall vilket/vilka, vad tyckte du om det/dem?

Jag har dels jobbat som barnvakt en hel del i mina dagar. Det tycker jag är roligt. Jag har sommarjobbat både inom vården och som diskplockare. Vårdjobbet var jag nog lite för ung för att se charmen i och jag hatade mest de där obekväma kläderna man måste ha. Diskplockarjobbet var okej eftersom det bara var ganska lite och att jag hade trevliga arbetskollegor, men jag skulle inte vilja jobba heltid inom restaurangbranschen.

Tycker du att man ska behöva jobba med något som man inte vill jobba med ifall man inte får något jobb inom det man vill jobba med?

Detta är en svår fråga. Jag har ju en dröm om ett samhälle där vi alla jobbar mindre och konsumerar mindre. Vissa arbeten behöver utföras, och dessa tycker jag att man ska dela på i så hög grad som möjligt inom samhället. Jag ser ingen poäng med jobbande för sakens skull i någon slags arbetslinjemoralism utan önskar ett samhälle där människor slapp ägna sig åt typ telefonförsäljning av kalsongprenumerationer bara för att kunna köpa mat. I mina ögon är det inte meningsfullt arbete.

Hur lång är du?

Det står 1.67 i mitt pass, tror dock att jag snarare är 1.65. Folk brukar säga att jag är kort men det tror jag beror mer på att jag går lite som en satt liten tant än min faktiskt längd som ju inte är så jävla uppseendeväckande.

Var gick du i gymnasiet?

Kunskapsgymnasiet Globen. Gick dock först på Norra Real typ en vecka, men det var så jävla ätstörd stämning att jag bytte. Kanske låter lite fördomsfullt, men det var faktiskt så att de berättade att det var en massa personer som blev anorektiska på grund av den höga pressen när jag var på öppet hus där.

Vad ska du göra i sommar?

Ta det jävligt lugnt framförallt. Har sommarställe i skärgården + att mina föräldrar har båt, så blir väl något med det. Utöver det hade jag tänkt att försöka läsa in mig på lite politisk filosofi.

När du röstar i nästa val/röstade i förra, läste du igenom partiprogrammen?

Jag tänker att det viktigaste inte är vad som står i partiprogrammen utan det intryck man fått av partiet innan. Alla partier maxar vid valår och försöker göra ett gott intryck, men jag tror inte att t.ex. moderaterna är feminister bara för att Reinfeldt pratade lite om nattarbetande vårdpersonal i sitt almedalstal. Jag tar nog inte mitt beslut utifrån partiprogrammet, däremot kan det vara skoj att läsa för att se vad som står.

Hur ”upptäckte” du feminismen?

Jag har nog alltid varit feminist i någon mån. Tre saker som varit viktiga för mig är dock Hanna Fridéns blogg, Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan samt de reflektioner jag gjort kring min relation till mitt ex. Jag har skrivit mer utförligt om min feministiska historia här.

Vad tror du att du vill uppnå här i livet för att känna dig tillfreds när du blir gammal?

Jag skulle nog bli väldigt besviken om jag inte fick syssla med någon de saker jag är intresserad av som yrke, mer specifikt skrivande, politik, samhällsvetenskap eller något åt det hållet. Jag vill också ha ett rikt socialt liv, inte nödvändigtvis tvåsamhet eller barn dock. Jag har inga drömmar om att ha mycket pengar eller värsta karriären men jag vill göra saker jag tycker om att göra och som jag tycker känns meningsfulla. Jag vill även leva på ett för mig moraliskt försvarbart sätt.
Vilka bloggar följer du? Kan du nämna tre som du rekommenderar, och gärna tre som du läser även om du inte rekommenderar dem. Tre favoriter och tre andra, så att säga.
Tre andra bloggar jag läser är Kissie, Mogi och Niotillfem.
Känner du att det är viktigt med samma politiska värderingar vid val av partner? Ponera att din partner inte har samma åsikter kring feminismen eller liknade.
Jag har skrivit om detta här. Det korta svaret är att det spelar ganska stor roll, men olika beroende på vilket fält värderingarna är inom och varför. Jag tror jag hade haft väldigt svårt att vara tillsammans med en ickefeminist, men kräver absolut inte att man ska tycka lika om allt. Det är ju knappt ens möjligt och framförallt inte önskvärt.
Hur agerar du i diskussioner med folk som inte delar dina åsikter? Blir du arg eller känner du att du kan vara diplomatisk i såna situationer?
Det beror helt på kontext. Jag tror inte det är så mycket åsikter i sig som inställningar och attityder. Jag kan till exempel stå ut med att någon tycker att tiggeri ska förbjudas, men om grunden till åsikten är uppfattningen att tiggarna är lata och ska skaffa sig ett riktigt jobb så lackar jag. Om någon är intresserad av att samtala så blir jag sällan arg, däremot kan jag få taggarna utåt av personer som liksom ska komma och sätta sig på mig och typ förklara hur världen ser ut.
Snarare än arg blir jag ofta matt. Jag är generellt en debattglad person, men kan ofta tycka att det ä tröttsamt att behöva ta samma jävla diskussion igen och igen (vilket ofta händer om man är feminist). När den tjugonde personen säger att ”hen” betyder ”höna” så vill jag bara göra en gigantisk facepalm. I sådana situationer har jag sällan tålamodet att harva upp hela jävla diskussionen igen, utan snäser ofta av folk.
Slutligen, vad tycker du är det viktigaste för klasskampen och kvinnokampen idag?
Svår fråga. Jag tror inte att det finns en enskild sak som är viktigast, men jag tror att både klasskampen och kvinnokampen måste frigöra sig från hela samtyckesidén som präglar det politiska samtalet just nu och våga se och tala om en maktkamp och konflikt mellan olika grupper som faktiskt existerar. Jag tycker att feminismen har blivit lite väl relativistisk i just maktfrågan och att man hellre talar om genus och normer och analyserar till minsta beståndsdel istället för att tala om att kvinnor som grupp fortfarande har mycket mindre reell makt än män.
Hur känns det att vara i Sverige igen?
Väldigt skönt, även om jag saknar Bryssel lite. Man skapar ju en identitet kring ställen man är på och personer man umgås med och det kan ju alltid kännas konstigt att ställa om sig.
Har du tips på fler bra feministiska bloggar?

Jag skulle gärna vilja veta lite mer om dig utöver din politiska feminist-sida =) Exempelvis:

Vad har du för drömmar?

Min dröm för närvarande är att forska på statsvetenskap med inriktning kriminologi. Det viktigaste för mig är att få ägna mitt liv åt något jag tycker är roligt och som känns rätt, till exempel politik, skrivande eller forskning.

Är barn något du vill ha?

Jag pendlar till och från i denna fråga. Just nu kan jag nog säga att jag helst skulle avstå från att ha egna, men jag vill absolut ha barn i mitt liv. Jag tycker om barn, men vette fan om jag skulle palla med att ha egna.

Vill du leva lugnt och stilla svensson-liv eller vill du se världen?

Framförallt vill jag leva intellektuellt utforskande. Jag vill absolut inte hamna i en situation där jag stagnerar intellektuellt och slutar upptäcka nya tankar och idéer. Att se världen är ingen stor dröm hos mig men jag tror att det är vad jag kommer lägga pengar på i framtiden, mest för att jag inte vet vad jag annars skulle prioritera. Det är ju roligt och givande att resa, men jag har inget stort upptäckarbehov.

Har du några matrealistiska drömmar?

Det är klart jag har det, men jag undantrycker dem och försöker prioritera annat. Jag kan ibland längta efter materialistisk förströelse, alltså inte att inneha tingen i sig men att konsumera för konsumerandets skull. Detta är dock något jag försöker röra mig bort ifrån. Sedan finns det såklart också saker som är viktiga i sig, framförallt att ha ekonomisk trygghet och ett schysst boende. Jag vill inte behöva vända på slantarna när jag är 30, men jag känner inget behov efter att ha mycket pengar. De enda prylar jag kan komma och tänka på som jag verkligen skulle vilja ha är schyssta kameragrejer och möjligtvis en najs och lätt dator.

Har du några ovanliga små ovanor? =)

Det jag kommer att tänka på spontant är att jag har otroligt svårt att fatta skämt och ironi och tar saker på alldeles för stort allvar för det mesta. Personligen tycker jag inte detta är ett problem, men jag vet att andra tycker att det är lite märkligt. En annan grej, som väl hänge ihop med föregående, är att jag aldrig duckar för en diskussion.

Vad lyssnar du på för musik? Säg fem band som du gillar (detta är inte en order utan en glad uppmaning)! Räknar du musik som ett intresse och i så fall när utövar du detta?

Jag har snabbkikat i din bloggkategori som heter musik, men jag fick ingen uppfattning om vad du är för en filur musikmässigt. Finns det någon slags musik som du verkligen inte gillar? Varför i så fall?

Jag lyssnar ganska ofta på musik men när liksom inget gigantiskt musikintresse. Överlag så upptäcker jag väldigt lite ny musik, helt enkelt för att jag snarare använder musik som avkoppling än som något jag aktivt avnjuter och upptäcker.

Jag är nog ganska dramatisk av mig i fråga om musiksmak. Jag tycker om sorgsen eller arg musik som baserar sig mycket på sång. Jag tycker även om visor och till viss del singer/songwriter-musik. Jag är generellt inte särskilt förtjust i musik som ger en lättsam eller glad känsla, jag tycker inte heller om musik som känns som någon slags uppvisning i teknisk skicklighet eller som är för tillrättalagd (förutom viss ”elektronisk musik”, vilket för övrigt är en jävligt ospecifik term). Fem favoritartister är: Diamanda Galas, Pj Harvey, Björk, Nine inch Nails och Scott Walker.

Jag tycker om att lyssna på samma musik under längre tid eftersom musiken då får djupare känslomässig innebörd. Nine inch Nails har jag lyssnat på sedan 14årsåldern vilket gör att musiken är väldigt känsloladdad för mig, det uppskattar jag.

Läget.

Kände mig inte ordentligt hemma fören jag hade gått en runda på skogskyrkogården. Utöver det har jag druckit öl, packat upp mina kläder, spelat tv-spel och träffat Emil en massa.

Har läst igenom era frågor och måste säga att de var väldigt roliga. Älskar när folk frågar om specifika politiska frågor, för det får mig att tänka till.

Frågestund.

Ja, som ni märker är jag ganska kass på att uppdatera. Jag har umgåtts så mycket med folk att jag inte pallat och min inspiration tryter något otroligt. Tror det är för att det är så mycket ”nytt”.

Jag tänkte i alla fall att jag kunde köra frågestund då! Fråga på.

Bloggfunderingar.

En sak jag ibland kan tycka är lite trist med bloggformatet är att man ganska ofta får mer respons på de mer kortfattade och ibland även banala texterna. Ibland kan jag känna att mer seriösa ämnen får stryka på foten till förmån för något lättskrivet, för att kunna hålla uppdateringstakten. Detta har fått mig att fundera lite på om jag ska fortsätta med samma typ av bloggande. Jag tänker att det ändå finns en poäng med de lite mer uppenbara inläggen eftersom de fångar intresse hos folk att läsa de längre plus att de håller igång mitt skrivande, samtidigt så skulle det kanske vara fruktbart att skita i vissa inlägg och istället skriva mer utförligt om politisk filosofi och så vidare.

Nåja. Allt kokar väl ihop till att jag började blogga för att utveckla mig skrivarmässigt, men nu kan känna att konceptet är lite uttömt. Jag vet inte om jag kommer kunna utvecklas särskilt mycket mer i detta format, helt enkelt. Och nej, det betyder inte att jag ska ”lägga ner” bloggen (som om, den är ju fan mitt liv. Hatar bloggare som hotar med att ”lägga ner”) men kanske byta inriktning.

Vad tror ni? Skulle det vara lika kul att följa bloggen om jag rensade bort de kortare inläggen som kanske inte tillför så mycket nytt alltid? Skulle det få er att sluta läsa, eller skulle det sätta mer fokus på de längre texterna?

Censur.

Har fått en tvättäkta hater på halsen. En person som inte ens bryr sig om att dölja sina spyor i ”argument” utan bara kör på med personangrepp. Än så länge är det underhållande nog.

Det roligaste med dessa personer är att de alltid tror att det blir censurerade. Nu ska jag förklara hur det är: jag censurerar fan aldrig en person efter första kommentaren, om det inte är typ personhot eller bloggspam. Däremot så hamnar personer som inte fått en kommentar godkänd innan automatiskt i en granskningskö och eftersom inte ens jag sitter vid datorn precis hela tiden (även om det kan verka så) så tar det då ett tag innan din kommentar syns. Eftersom dessa personer dessutom brukar ha en förkärlek för att byta namn, mejl och så vidare så hamnar de oftare i granskningskön än de som har samma namn och mejl.

Vidare så brukar dessa personers kommentarer ganska ofta hamna i min skräpkorg, som jag kollar igenom ibland. Detta kan bero på att ni har många länkar i era kommentarer, heter något jävla blaj eller för att ni blivit spammärkta av någon annan bloggare som använder samma spamfilter. Jag vet inte precis hur det fungerar, men det brukar vara ganska exakt.

Sluta tro att du blivit censurerad bara för att din kommentar inte syns sekunden efter att du skrivit den.

Gör om mig.

Det har dykt upp en feministdebatt angående ”gör om mig”-reportage där Lady Dahmer tycker att det är förskräckligt att kvinnor får höra att de inte duger och jag kan verkligen känna att just ”gör om mig”-reportage är bland de mer tillåtande koncepten inom denna typ av media. De handlar för det mesta inte om att man ska gå ner i vikt eller något, utan bara om en uppfräschning.

Vem fan som helst har väl känt det behovet och jag förstår inte varför det är så förskräckligt att släppa in lite vanliga kvinnor, med vanliga utseenden, kroppar och liv i tidningar som redan har en massa fokus på utsida. Jag upplever det som de mest tillåtande reportagen.

Men vad är det egentligen med oss kvinnor som konstant konstant konstant måste tipsa varandra om sätt att bli vackrare, smalare, slätare, mjukare och bättre? Byt frisyr! Färga håret! Gå ner i vikt, du har sånt fint ansikte! Prova lite smink, du skulle se piggare ut i lite maskara och gör nåt åt de där ringarna under ögonen, du ser ju så trött ut och skaffa nya kläder som smickrar figuren! Råden är oändliga och välviljan på topp. Men varför denna fixering vid andra människors utseende?

Det eviga kommenterandet är såklart en styggelse men när det gäller just ”gör om mig” så är det väl oftast så att dessa personer själva ansökt? Det är ju inte som om tidningen ringer upp folk de tycker ser risiga ut? Jaja, jag fattar grejen med hur samhället påverkar oss men det är fortfarande inte jämförbart med att gå omkring och ”tipsa” folk i tid och otid.

”Gör om mig”-reportage brukar väl dessutom för det mesta handla om att få typ en ny frilla eller testa en ny stil. Experimentera lite för den som vill. Nej, jag skulle inte göra det själv men jag kan begripa att andra vill och framförallt tycker jag inte att det är en särskilt farlig grej. Många kvinnor är intresserade av utsida, kläder och stil och då tycker jag att ”gör om mig”-konceptet är ett förhållandevis vettigt koncept. Den här grejen med att vi helt ska frigöra oss från hela utseendefixering… tror någon ens på den själv? Dels rent praktiskt, men också i fråga om vad det skulle leda till för kvinnokampen.

Nej, jag är inte en sån som tycker att kvinnor ska ”hålla sams” men ibland kan det ju vara ett jävla klagande som kan göra mig en aning matt. Detta rör sig om vanliga kvinnor med vanliga utseenden som frivilligt söker sig till ”gör om mig”. Det som kommer presenteras i tidningen kommer säkert vara en otroligt mycket sundare bild än alla andra upptänkliga idéer. Tagga ner för guds skull.

Inspirationsbubblan.

Jag har helt lagt av med det här med ”inspiration”. Jag gjorde det först omedvetet när jag slutade läsa tjejtidningar, mode- och livsstilsbloggar och dylikt, men sedan märkte jag hur fruktansvärt skönt det var. Det är klart att jag fortfarande inspireras av saker och ting, av människor som gjort stora saker och människor som skriver bra, men jag söker inte efter inspiration specifikt.

Innan så kunde jag typ sätta ihop inspirationskollage, läsa inspirationsbloggar och ha inspirationsartiklar bokmärka. Inget av detta gör jag längre. Det slukade bara en jävla massa tid och fick mig att må dåligt. Men vad värre var, det fick mig att tappa fokus från det jag ville bli inspirerad till att utföra. Jag glömde mina personliga skäl till mina strävanden och såg istället någon slags idealbild av ett liv, ett liv som inte var mitt eget utan någon slags dröm. Ett liv som jag nog, när jag tänker efter, inte hade velat leva.

För andra kanske detta fungerar annorlunda men för mig har iden om inspiration bara varit en tidsfälla. Den har aldrig fått mig att faktiskt bli mer kapabel att utföra saker. Jag kan också känna ett visst tvivel inför att det faktiskt fungerar för en merpart, jag tror att de flesta tycker om att drömma sig bort och tänka på livsval de skulle kunna göra istället för att faktiskt ta tag i sin skit. Det är såklart enklare att upprätthålla någon slags romantiserad bild av en möjlig framtida tillvaro än att exponeras inför den krassa sanningen att livet, trots ansträngningar, aldrig blir sådär rosaglittrande sockervaddsfluffigt som det framställs i livsstilmagasinen. Jag har dessutom hört det ryktas att metoder som positiv affirmation (visionboards, att agera som om det man vill uppnå redan är verklighet och så vidare) till och med är kontraproduktiva eftersom hjärnan registrerar det hela som redan utfört (den som har källa eller motkälla på detta får jättegärna berätta mer).

Väldigt mycket av de bilder vi exponeras för idag utgår från iden om inspiration. Det finns en uppsjö av uttalade inspirationsbloggar, tidningar och så vidare och det sprider sig till fler och fler ämnesområden. Man går från att skriva informativt om saker och ting, som träning och karriär, till att snarare marknadsföra vissa livsstilar och arketyper, som karriärskvinnan och hälsotjejen.

När jag inspireras numera är det för att jag läser saker och ting som jag skulle ha läst i vilket fall som helst, som råkar appellera till mig på ett sånt sätt att jag känner mig peppad att utföra vissa saker. Jag har insett att jag måste hitta mina egna källor för motivation som inte baserar sig på en idé om ett hypotetiskt drömliv, utan som baserar sig på vad som fungerar för mig och gör mitt liv bättre i den stunden. För mig känns det som ett i grunden mer hållbart förhållningssätt till mig själv och mitt eget liv.

Men här vill jag verkligen veta hur ni fungerar? Hur förhåller ni er till inspiration? Tror ni, som jag, att det är lite av en bubbla?

Tack Blondinbella.

Tack Blondinbella för att du går ut offentligt med att du är uppe i en utredning för ADHD. Jag hoppas att du skriver mer om det, vad det innebär och hur du har märkt det i ditt liv.

Kommentarerna visar varför detta behövs:

Folk som ba: ADHD är bara ett mode. Alltså, det är klart att det går trender inom psykologin men överlag är det väl en bra grej att människor får hjälp med sina problem?

Och så alla dessa självutnämna experter som vet hur det är ställt med Bella. Fan vad trött jag blir på det.

Och folk som tycker att det ”bara” är personlighetsdrag och inte något som ska diagnostiseras. Klart det är personlighetsdrag, men det gör det ju inte mindre till något som kan vara värt att utreda.

Jag skulle verkligen uppskatta om Blondinbella tog chansen och redde ut lite myter kring detta och knäppte alla självutnämnda experter på näsan. Det behövs verkligen.

Jag önskar att all mansrättsaktivism var såhär.

Cimon Lundberg har skrivit om sina ätstörningar och det är en väldigt bra text. Cimon är ju lite an en mansrättsaktivist, något han stundtals får extremt mycket skit för (ibland på goda grunder, till exempel när han pratar om ”ni feminister” och egentligen bara menar någon jävla nätmobbare).

När det kommer till mansrättsaktivism så tycker jag att det finns mycket att göra, många frågor att ta tag i som faktiskt är väldigt viktiga för män. Typ dessa:

  • Rätten (och skyldigheten) till sina barn. Att män ska ha samma självklara roll i sitt barns liv som mamman har är en viktigt fråga för både män och kvinnor, och barnen också såklart.
  • Förbjud manlig könsstympning (av barn) av ickemedicinska skäl. Kvinnlig könsstympning, även ”prickning” (att sticka med en nål på klitoris) är strängt förbjudet. Det borde såklart även manlig könsstympning vara. Jättemärkligt att detta inte genomförts än.
  • Stärk mäns mod att prata om känslor. Viktigt ur hela samhällets perspektiv. Det är inte trevligt att gå omkring med en halv befolkning som är inkapabel att tala om eller visa känslor.
  • Sluta glorifiera våldsamhet hos män. Skrota machoidealet. Att män fostras in i våldsamhet är såklart ett skitstort problem för alla inblandade. Vem vill vara våldsam egentligen?
  • Likhet inför lagen. Till exempel lagstiftningen om kvinnofridsbrott tycker jag är märklig. Man kan absolut införa lagar ur ett feministiskt perspektiv, som är menade att lösa ett problem som främst drabbar kvinnor. Det innebär dock inte att en lagen ska vara olika beroende på kön i enskilda fall.

Vidare så tycker jag att det är viktigt att se att även mäns skönhetsideal blir mer och mer extrema. Ätstörningar har ökat generellt i samhället, så även för män. Att se detta som en isolerad kvinnoproblematik är inte rätt även om kvinnor fortfarande är mer drabbade. Varför denna grundläggande diskrepans finns kan såklart vara meningsfullt att utforska och bör ses som en kvinnofråga, men jag tror att ökningen av ätstörningar är ett problem obundet till kön. Objektifieringen av kvinnor ligger där i grunden och gör det värre för oss, men ökningen handlar om en tilltagande press att vara perfekta på människor i allmänhet.

Jag blir glad när män talar och skriver om dessa saker. Jag tycker att det är viktigt. Jag önskar att all mansrättsaktivism vore lika vettig, synd att så mycket av den bygger på att hata feminister.

Väl rutet!

Fick en kommentar från Lovisa under detta inlägg som var väldigt bra angående att ta ansvar sitt privilegium och se sin egen roll i samhällsordningen utan att skylla ifrån sig. Tänkte dela med mig (hoppas det är okej Lovisa, skriv annars):

Som med rasism. Man kan säga hur mycket som helst att man inte är rasist, och jag tycker till exempel inte att jag är rasist. Dock att jag ibland gör eller säger saker som är rasistiska, helt enkelt för att jag inte vet bättre. För att jag är vit, och har blivit uppfostrad i att se vit som det normala och andra hudfärger som avvikande. Därför kommer jag, om jag inte jobbar aktivt med det, kalla beiga saker för hudfärgade och måla fler vita personer än svarta i mina porträtt och hänvisa till svarta människor som ”den svarta tjejen/killen” och inte den långa, svarthåriga, stortandade eller modemedvetna tjejen/killen som jag skulle sagt om en vit människa.

Så jag är inte rasist, jag ser maktförhållanden och fördomar och försöker aktivt jobba emot dom, men jag kan inte undkomma det faktum att jag är uppvuxen som vit kvinna i ett vitt samhälle. Vilket gör att jag ibland kommer att säga rasistiska saker. Precis som att vi alla har vuxit upp i ett patriarkat, vilket innebär att vi kommer att säga sexistiska saker/tänka väldigt sexistiska tankar.

Det är det här jag försökt få fram i flera inlägg. Jag tycker att det är den inställningen folk bör ha till samhället och sin egen del i det.