Kategori: Blogg

Att man inte förstår betyder inte att man är korkad.

Angående detta med att svara på trollkommentarer så fick jag denna kommentar:

Tycker du mestadels brukar besvara kommentarer så när du inte verkar fatta vad de menar och då är väl de lite intelligentare.

För det första brukar jag för det mesta fråga om jag inte fattar. Men just angående att ”inte fatta” så tänker jag att det inte alls behöver vara så att det är ett tecken på att motparten är intelligentare för att man inte förstår vad hen säger vilket ofta brukas ta för någon slags sanning. Tänk barn till exempel, de är ofta obegripliga. Är det för att de är sanslöst intelligenta?

Det är skillnad på att inte förstå och inte förstå. Vissa saker begriper man inte för att det är för avancerat eller kräver för mycket förkunskap. Jag har sällan några problem med att erkänna att jag inte begriper sådant, för jag tycker inte att det är pinsamt att sakna kunskap. När någon antifeminist kommer och drar avancerade ord, teorier och hänvisar till en massa svåra böcker eller så så brukar jag ta det med en nypa salt. Jag tolkar det i mångt och mycket som en härskarteknik. Det kan absolut vara så att personen faktiskt har något att komma med, men om jag skulle kolla upp varenda bok, film och rapport jag får skickad till mig så skulle jag inte göra annat, och det tycker jag faktiskt inte är värt för att kunna ”diskutera” med antifeminister.

Andra saker begriper man inte för att det är långsökt, dåligt uttryckt eller vilar på en världsbild man inte håller med om. Detta skulle jag säga är fallet i en absolut merpart av alla antifeministkommentarer. Det är ofta långa uppsatser av en massa dravel, svåra ord som saknar relevans i sammanhanget och så vidare. Vissa har dessutom helt omöjligt att typ framföra en tes och liksom komma till någon slags konklusion eller ens förklara vad de vänder sig emot. Inte konstigt då att man inget begriper. Jag tänker inte heller sitta med någon jävla ordbok och läsa samma kommentar om och om igen bara för att kunna diskutera med antifeminister.

Jag tänker såhär: den som på riktigt är intresserad av att framföra ett budskap håller dels en trevlig ton men gör också ansträngningar för att bli förstådd. Dessa personer brukar absolut inte försöka skriva lättläst, snarare motsatsen. De brukar dessutom helt ur tomma luften hänvisa till ”fakta” utan att belägga dem eller ens argumentera för dem. ”Det finns inget förtryck av kvinnor” säger de och då finns det inget mer att säga än ”okej, tack för informationen”. Det är ingen mening med att diskutera. Man kan inte vinna, av följande skäl:

Ok tack för info.

När jag inte orkar svara på någon jävla antifeminist skriver jag för det mesta bara ”okej”/ok tack för info/tack för denna nyttiga information om världen/sakernas tillstånd. Alltså, folk som kommer in och bara presenterar ”fakta” och ba ”ha, där fick du din feminist”… De förtjänar inget annat svar. Jag brukar ändå publicera deras kommentarer för underhållningens skull. Jag undrar verkligen vad de har för självbild. Tror de ärligt talat att de ska kunna övertala mig om något, eller vill de bara bråka och känna sig intelligenta.

Sluta upprepa kvalitetsmyten.

Haha! Jag älskar det faktum att Mogi skrivit om att människor kritiserar henne för överkonsumtion, som jag antar kom sig av att Bloggkommentatorerna skrev om mitt inlägg. Som vanligt fattar hon dock ingenting.

Det jag märker är att när andra bloggar länkar in till mig så tillkommer det läsare som inte läser i vanliga fall, några av dessa personer är negativa samt skeptiska till att jag lägger stor fokus på att jobba med kvalitet. […] Jag köper mycket hellre kvalitetsplagg skapade i Frankrike eller Italien än plagg från en kedja som kör massproduktion i Kina. Att jag har vuxit upp i bland annat Italien samt Frankrike har absolut påverkat min syn på mode, kvalitet går före allt.

Men grejen är att ingen lackat över att Mogi handlar kvalitetskläder. Seriöst, jag tycker bara det är bra att hon gör de tom hon har råd. Men vad jag inte pallar med är att hon använde kvalitet-argumentet för att berättiga den enorma mängd saker hon köper. För det är det som är grejen, att Mogi köper sjukt mycket kläder, men inbillar sig på något vis att det är okej för att det är ”kvalitet”.

Att hon sedan börjar tjata om var kläderna är tillverkade konfunderar mig. Är Zaras kläder tillverkade i Italien? Jag skulle inte tro det. Dessutom behandlar de sin butikspersonal som skit.

Jag undrar om Mogi verkligen vet att kläderna hon köper är tillverkade i Italien eller Frankrike eller om hon bara drar till med det för att få det att låta bättre. När man säger ”Kina” så förs ju tankarna till låglönefabriker, medan ”Italien” låter mycket trevligare.  Mig veterligen finns det inga belägg för att dyrare märken i regel skulle vara tillverkade under bättre villkor (om det inte är något extremt exklusivt) men det är något som ständigt upprepas bland modebloggare som gillar ”kvalitet”. Kan ni bara sluta upprepa kvalitetsmyten om och om igen och låtsas som om dyra kläder har ett direkt samband med schysst produktion, miljövänlighet och så vidare. Så behöver det inte alls vara. Dessutom spelar det mindre roll om produktionen är ”schysst” om man köper mer än man behöver. Det enda som garanterat är miljövänligt är att dra ner på sin konsumtion.

”Överkonsumtion, enligt vem?” undrar Mogi och jag undrar om hon själv anser att hon behöver alla dessa kläder. Jag menar vissa grejer använder hon ju enligt utsago inte ens? Är det inte då rimligt att börja fundera lite mer innan man köper ytterligare en tweed.

Att berättiga sin överkonsumtion.

Kan inte sluta skratta åt detta inlägg hos shoppingprinsessan Mogi. Hon har, under rubriken Create your dream closet, om olika typer av ”tweeds” man tydligt måste ha i sin garderob. Tanken på att man ens måste ha en tweed förefaller orimlig, men tydligen är det fyra olika som gäller, nämligen en neutral tweed, en tidlös tweed, en enfärgad tweed och en statementtweed.

Om den tidlösa tweeden skriver hon såhär:

Alla bör ha en tidlös ryttar-tweed från Ralph Lauren, de är klassiker som aldrig går ur modet! Riktiga hantverk!

Alla bör alltså ha en sådan. Okej, då vet jag.

Om statementtweeden skriver hon:

Här möts färg, form samt material i en otrolig skapelse som tar dina outfits till en helt ny nivå! (Snarare till ett helt nytt solsystem..)

Ett nytt solsystem… Herregud, jag orkar inte.

Nejmen allvarligt nu. Jag vet att Mogi är en person som konsumerar otroligt mycket. Jaja, ni behöver inte dra den där ”men läs inte bloggen då om du stör dig”-raddan för jag vet redan det. Men den här grejen med att försöka få sin konsumtion att framstå mindre som onödig lyxkonsumtion genom att lägga fram den som nödvändigt för att bygga någon slags ”garderob” som all ”bör” ha, jag fattar det inte. Ändå stöter jag ofta på så kallade guider till vad en kvinna bör ha i sin garderob. Ungefär som om inte en klädintresserad person (en person som läser sådana böcker) redan visste det?

Ofta i konsumtionsbloggar inriktade på kläder så används ord som ”klassisk”, ”tidlös” och ”bra kvalitet” för att liksom markera att detta minsann inte är någon pryl man köper bara för att köpa utan minsann är en kvalitetsprodukt såväl i utförande som i utseende. Ibland är det en ”investering” vilket alltså ska förstås som något man kommer använda så mycket att man lika gärna kan lägga tio tusen på det.

Jag är så nyfiken. Tror Mogi att om hon köper dessa fyra tweeds (som hon ju för övrigt redan har och säkert fler därtill) så kommer hon liksom inte att ha något begär sedan. Att hon har byggt den ”perfekta” garderoben med tidlösa kvalitetsplagg och att hon kommer nöja sig med det?

Sen blir jag också så skeptisk när folk använder ord som ”tidlös”. Om man köper plagg man är bekväm med, som sitter bra och som är snygga så kommer väl de också att vara tidlösa? Jag har en massa kläder som jag använt år ut och år in för att jag verkligen gillar dem men det är ju inte som att jag, när jag köpte det, tänkte att ”detta är tidlöst, jag kommer kunna ha det för evigt”. Jag tänkte: detta är ett plaggs om jag tycker är snyggt och bekvämt.

Visst kan man spendera extra på saker som håller hög kvalitet, speciellt om det är typ jeans som man ju i regel har en längre tid. Men jag kan bli så matt på alla dessa uttryck och resonemang som konsumtionsgalna människor använder för att berättiga sig stundtals helt hutlösa konsumtion. Bara inse faktum: du kommer aldrig någonsin att ha den ”perfekta garderoben” som gör att ditt konsumtionsbegär stillas. Du kommer alltid att ha ett begär av mer, för ditt begär är inte grundat i ett verkligt behov av att ha fyra olika tweeds i din garderob utan i att ständigt köpa mer, mer och mer. Vägen ur detta (om du nu vill ut) är inte att bygga den perfekta garderoben utan att inse att det finns andra, betydligt viktigare, saker i livet.

Lite mer om kärlek.

Satt uppe till halv tre igår och skrev. Publicerade för att jag alltid gör så, om jag skrivit hela natten väntar jag inte till morgonen för då ångrar man sig nästan alltid och jag ville inte ångra mig.

Men sen vaknade jag helt kallsvettigt och tänkte att jag ändå vill att han ska läsa innan. För visst är det viktigt att jag skriver vad jag vill, men det där var utelämnande om honom och jag ville inte att han skulle känna sig uthängd. Jag tycker ju trots allt att han är en bra människa, även om allt inte fungerade oss två emellan. Så jag skrev till honom och han läste och så sa han: ”Genuin, smärtsam och ärlig. Jag är stolt över att vara en del”. Så jag publicerade igen utan att ändra ett ord.

Jag är stolt över den där texten. Den innehåller så mycket smärta, så mycket saker jag inte orkat hantera innan. Många har skrivit att de känner igen sig. Då blir jag glad, för jag vill att mina texter ska tala till folk. Det vore meningslöst att skriva utelämnande om de inte blev resultatet.

Jag återkommer med ett mer teoretiskt resonemang för den som inte förstår vad jag vill ha sagt.

Ibland är det svårt.

Håller på att avlida just nu. Skriver en jävla redogörelse över mitt förhållande. Sitter här och gråter och mår skit. Det är så mycket som bubblar upp till ytan, så många smärtsamma minnen som jag inte vill tänka på och än mindre skriva om. Så mycket ilska och sorg som har legat där inne under ett år nu och som måste få utlopp.

Det är så jävla svårt, balansgången mellan respekt för den och det man skriver om och att vara sann mot mina egna känslor och upplevelser. Jag tänker: Vill jag publicera det här? Får man publicera sånt här? Svaret på första frågan är nog ja, men på den andra vet jag inte. Ska man ta hänsyn? Jag vet fan inte. Är det ens värt att publicera en text om man måste censurera sig själv först?

Jag tror nog att den kommer se dagens ljus någon gång. Kanske till och med i natt. Faktum är att jag medvetet publicerar tunga saker när jag ha rådlig impulskontroll, som på natten eller fyllan. Och sen tänker jag: gjort är gjort.

Varför näthat är viktigt.

Hamnade i en diskussion på Facebook angående bloggen Feministhora. En person tyckte såhär:

Om feminism är att tillrättavisa personligt riktade glåpord så ja då har det verkligen gått för långt.

Nåja. Först om främst är det knappast på det viset att feminism är det. Det är absolut en feministisk blogg och syftar till att belysa ett problem relaterat till könsmaktsordningen. Men det är typ en liten liten droppe i havet i förhållande till alla andra saker feminister gör. Jag menar, bloggen innehåll har ju genererats av kommentarer jag och andra fått på feministiska texter. Bara en sån sak. Jag bad personen att förtydliga sig och hen skrev:

Det är inte en feministisk fråga, det är personliga hot (inte glåpord! fel av mig) som du tyvärr mottagit. Men det finns ju ingen som tolkar de nästintill maniska inläggen med dagisgrammatik som legitim kritik mot feminism. Personen som skrivit inläggen kanske är 12-13 år med tanke på ordvalen. Det är jättetråkigt att du blir hotad, men använd det inte som argument för en samhällsreform. (Om det nu var det du gjorde med titeln ”Feminismen har verkligen gått för långt va?” [titeln på länken när den låg uppe på Kränkta vita män])
Jag argumenterade emot att det skulle vara et isolerat problem såhär:
Du har uppenbarligen aldrig drivit en feministisk blogg. Vi får utstå extremt mycket hot, spott och spe. Min tolkning beror troligen på att det fortfarande finns ett extremt utbrett kvinnoförakt. Det är ju inte som att hoten slår urskillningslöst, mot vem som helst som råkar driva en blogg.
Detta står jag såklart fast vid. Grejen är att tjejer som bloggar om politik, och då främst feminism, får utstå väldigt mycket misogyni. Vi blir kallade horor, slampor, fittor och så vidare. Vi blir förminskade och ogiltigförklarade. Alla dessa skällsord och metoder har sin grund i patriarkala strukturer och könsroller, där kvinnor förvänta svara på ett visst sätt och ta illa upp av vissa saker.
Jag fick svar från en annan person som löd såhär:
Tillmälen används mot alla som tar ståndpunkt för något (och som i många modebloggares fall, människor som absolut inte har någon ståndpunkt överhuvudtaget), det har förekommit sedan antiken och ju mindre social konsekvens det har för eventuella användare av tillmälen, desto oftare lär de förekomma. Feminister är ljusår från att vara isolerade mål för dylikt. […] Sedan undrar jag över slutsatsen också; menar du på att ett finit antal internetanvändare som söker sig till bloggar och är tillräckligt engagerade och frustrerade för att skriva tillmälen representerar resterande befolkning?

Det är sant att tillmälen alltid kommer att användas mot meningsmotståndare. Jag hade inte gjort någon stor grej av att någon kallade mig typ idiot. Däremot gör jag en grej av att någon kallar mig saker som baserar sig på patriarkala strukturer. Även hot som riktas mot modebloggar gör ofta det, för de är ofta kvinnor.

Sedan vill jag lite motsätta mig detta att alla som uttrycker sig skulle vara lika vanliga måltavlor. Det är sant att sånt här riktas mot folk i allmänhet på internet men det är ganska mycket vanligare mot folk som belyser maktstrukturer. Typ antirasistiska och feministiska bloggar. Då kryper de fram, dessa otroligt ihärdiga personer som liksom inte har någon gräns på vad de skriver, hur långt de skriver eller hur många medvetna misstolkningar de gör. Som återkommer gång på gång. Detta är skillnad mot någon grinig fjortis som typ skriver ”du är ful” i Kissies kommentarsfält. Detta är inte bara elakheter för sakens skull, utan är menat att trycka ner just personer med dessa specifika åsikter. De använder olika namn för att framstå som fler och så vidare.

Visst är det också värt att jobba för ett bättre nätklimat i största allmänhet, men man måste också kunna se varför vissa hot riktas mot vissa personer som företräder vissa ståndpunkter. Jag tycker också att det är viktigt att belysa hur detta ser olika ut beroende på vem som är mottagaren, för i folks val av förolämpningar döljer sig mycket.

Syftet med bloggen är dels att visa att den här typen av hat finns och att det inte är okej. Det är också ett sätt (för mig i alla fall) att samla bevismaterial om det skulle behövas i framtiden. Vidare så är det ofta skönt att se att många andra feminister utsätts för samma saker ungefär samtidigt, för då kan man ofta dra slutsatsen att det är samma person som härjar runt.

Nej, dessa personer är inte representativa för allmänheten lika lite som män som slår sina fruar, importerar hälften så gamla fruar som de utnyttjar eller våldtar är det. Icke desto mindre är det symptom på könsmaktsordningen. Det viktigaste är att denna typ av hat inte accepteras eller ignoreras för att det bara är ”några få”. Just därför ska dessa få inte få påverka mycket.

Sedan är det knappast den viktigaste feministiska frågan eller aktiviteten. Men vad är det, egentligen?

Feministhora.

Just det! Hannah har dragit ihop en blogg kallad Feministhora där hon publicerar vidriga kommentarer som riktas mot feminister. Jag själv har två kommentarer riktad emot mig uppe. Läs och förundras över människors grovhet! Om du själv får en vidrig kommentar eller hittar någon någon annanstans så tycker jag att du ska skicka in den till mejlen: feministhora@gmail.com, helst även med ip-adress. Syftet är att visa hur mycket hat som riktas mot en bara för att man skriver om feminism.

En uppmaning till alla mansrättsaktivister som hänger här.

Ibland skulle jag tycka att det var otroligt skönt om vissa mansrättsaktivister fick lite ordning på sin argumentation. En grej som ni måste begripa om ni ska bemöta en feministiska text eller tes är att feminismen utgår från att det finns ett förtryck av kvinnor. Om man inte accepterar detta finns det en massa frågor man inte kan komma till någon slags konsensus kring helt enkelt för att man har i grunden olika världssyn. Du måste begripa en sak: du vistas på en feministisk blogg, inläggen är skrivna ur den vinkeln. Visst kan vi diskutera grunderna för feminism, men lägg då fram det som en kritik mot min grundläggande ideologi och inte som kritik mot ett enskilt resonemang, det blir bara förvirrat och konstigt.