Ibland får man hopp om mänskligheten. Som typ när man läser det här inlägget på skvallerbloggen falsksanning om att Micha har publicerat en bild på en vän med lite stubb i armhålan, och typ samtliga kommentarer ba: men du är ju dum i huvudet, hur fan kan du ens bry dig? Det är liksom inte några få som skriver detta, utan i princip alla som kommenterat inlägget.
Alltså hur glad jag blev när jag såg detta. Ni fattar inte.
Blondinbella gör reklam för entreprenörsreligionen The Secret eller, som den också kallas, attraktionslagen genom att posta en bild på en sida där Buddha citeras. Man får anta att han figurerar i egenskap av ”vis man” på samma sätt som allt Gandhi säger brukar tas för sanning.
Jag tänkte att jag skulle återposta ett inlägg som jag skrev angående just The Secret förra gången Blondinbella tipsade om böcker som har med det att göra. Här kommer det. Om du vill se inlägget i sin helhet kan du läsa här:
Detta var väl ungefär den boklista som man kunde förvänta sig av en entreprenör som Blondinbella, men jag vill ta tillfället i akt att berätta lite kort om den så kallade ”attraktionslagen” som både boken The Secret och Attraktionslagen – så får du den att verka till din fördel handlar om. Eventuellt även boken Det blir alltid som man tänkt sig.
Attraktionslagen är en slags modern entreprenörsmyt som går ut på att om man önskar något tillräckligt starkt, visualiserar att man har det och även agerar som om man hade det så kommer det också att dras till en. Attraktionslagen beskrivs som en naturlag, att om man agerar som om man var rik/framgångsrik etc så kommer dessa värden också att dras till en. Denna ide populariserades i och med boken The secret. Jag har inte läst boken men jag har däremot kollat runt lite på The secrets officiella hemsida där det stod lite kort om läran. Här är lite utdrag om hur man ska använda attraktionslagen för att få pengar:
Money is magnetic energy. You are a magnet attracting to you all things, via the signal you are emitting through your thoughts and feelings.
Pengar är alltså ”magnetisk energi”. Såhär ska man göra för att få pengar:
Be clear about the amount of money you want to receive. State it and intend it! Don’t think about how much you can earn, but how much you want to receive.
Först ska man alltså bestämma sig för hur mycket pengar man vill ha. Inte hur mycket man kan tjäna utan hur mycket man vill ha.
Speak, act, and think from the mindset of being wealthy now. Eliminate thoughts and words of lack such as ”I can’t afford it”, ”It is too expensive”.
Så ”hemligheten” är alltså att verkligen önska sin pengar och att agera som om man redan hade pengar.
Be certain that money is coming to you.
Var säker på att du kommer att få pengarna!
På detta vis kommer du alltså att förvandlas till en pengamagnet! Såhär funkar det:
Wealth is a mindset. Money is literally attracted to you or repelled from you. It’s all about how you think.
Okej. Attraktionslagen funkar alltså såhär: Du är en ”magnet” som drar till dig saker i din omgivning beroende på hur du tänker. Ha en önskan om någonting. Visualisera att du har den här saken som du vill ha, vad du ska göra med den och så vidare. Sedan ska du önskar saken jättemycket och också verkligen tro att du kommer få den här saken. Detta funkar eftersom välstånd är ett ”mindset” och helt enkelt beror på hur du tänker.
Såhär va: positivt tänkande och att se möjligheter är en sak men detta är fan inte positivt tänkande, det är ren vidskepelse! Många rika och mäktiga människor kan vittna om att detta fungerar men egentligen finns det ingenting som säger att det är på grund av denna attraktionslag som de har fått sitt välstånd. Det finns ju en massa människor som har prövat detta utan att lyckas, men det bekväma är ju att förespråkarna då kan skylla på att de inte önskat sig att det ska gå tillräckligt mycket eller att de tvivlat på att det ska funka. Och det är ju inte konstigt att man tvivlar om det faktiskt inte funkar! Detta kallas av vissa för vetenskap ty detta har ju funkat för en massa personer. De som det inte har funkat för kan direkt viftas bort som oseriösa eller inte tillräckligt tålmodiga. Perfekt!
Jag ser attraktionslagen som en slags entreprenörsreligion. Många personer som sysslar med företagande är väldigt inne på det här med positivt tänkande som en väg till framgång och vissa drar det till och med så långt som att det skulle vara någon slags naturlag. Att det är nödvändigt att vara positivt och se möjligheter istället för hinder om man ska driva företag är ju inget konstigt, däremot att säga att den som vill ha pengar kommer att få det om hen bara önskar det tillräckligt mycket är något helt annat.
Det bekymrar mig att det här sättet att se på framgång, inte något som man får primärt av goda förutsättningar, skicklighet och till viss del tur utan något som kommer till en bara man vill ha det tillräckligt mycket, har blivit mer och mer populärt i breda kretsar. Problemet är att man skapar bilden av att den som inte har det bra helt enkelt inte vill tillräckligt mycket vilket är att individualisera och mystifiera ojämlikhet i samhället till en extremt hög grad.
Cimon Lundberg ska alltså starta en bloggportal för unga män. Och folk är så arga. Nu fattar jag väl förvisso inte riktigt syfte med just en bloggportal, men ilskan kommer från samma personer som lackade ur på #killgruppen som Cimon Lundberg också tog initiativ till.
Cimon kan vara lite inbilsk ibland, det håller jag med om, jag har även skrivit om det innan här apropå hans ”djuphet”. Han har liksom den där drömska iden om att ”lyfta fram” unga och begåvade personer som någon slags ”inspiration”. Samma sak gör, enligt mig, Blondinbella, och jag tycker att både har ett ganska banalt sätt att se och lösa samhällsproblem på.
Men jag har fan svårt att förstår problemet med att någon försöker skapa en plattform för killar att kunna prata med varandra om sina problem. Det utgör ingen maktfaktor, såsom till exempel en sluten herrklubb skulle kunna göra. Jag tycker tvärtom att det är en bra grej att man uppmuntrar killar att prata med varandra.
Jag håller med om att Cimons engagemang kanske inte är det som står högst upp på min lista över saker som måste göras, men jag fattar verkligen inte hur folk kan bli så fruktansvärt arga, upprörda och hånfulla över att han vill att killar ska prata känslor med varandra eller att han vill lyfta fram killar på ett område som annars är kvinnodominerat. Det är väl okej?
Det Cimon gör gör väl ändå ingen skada. Eller, det gör det när han börjar tjata om hur mycket kritik han får av ”feminister”, och placerar alla feminister i samma fack. Men fram till dess så har jag verkligen svårt att se problemet. Jag kan tycka det är lite ankdamm över det hela ibland, men jag har svårt att se det som ett problem att man uppmuntrar till samtal.
Jag har ändå en idé att om att var och en lägger sina krafter på att engagera sig i det som man känner att man kan göra mest nytta inom. Jag är själv fruktansvärt trött på att bli attackerad av människor som tycker att jag ska engagera mig i allt från mäns rättigheter för att det ska bli rättvist till klasskamp och antirasism för att de är större problem.
Nej, män är inte en lika strukturellt förtryckt grupp som kvinnor men män kan faktiskt ha problem som är specifika för dem, och som därför kräver egna sammanhang där de analyseras och diskuteras och bekämpas. Machoidealet är en sådan sak. Det kanske inte är värre än motsvarande som kvinnor utsätts för, men är också ett problem som måste bemötas enskilt. Vad är då problemet med att detta sker?
Nä. Jag pallar inte med att folk ska hålla på och negga när någon använder sitt inflytande för att göra något bra, på ett område hen är duktig inom, som inte skadar någon annan. Herregud vilket jävla klagande det ska vara jämt och ständigt.
Nu kommer jag bli en såndär som dissekerar andras privatliv med det skiter jag i. Jag tycker nämligen detta är en jätteviktig grej.
Det har varit en massa snack om att Niotillfem-Sandra blivit dumpad av sin kille. Detta har föranlett en massa olika reaktioner. Vissa tycker synd om henne, andra tycker att det är helt obegripligt och att Ludvig (hennes ex) är ett svin. Och så har vi den tredje kategorin, som är personer som tycker att det är konstigt att hon är chockad och tycker att hon har varit obegripligt naiv när hon trott att förhållandet kommer vara för alltid.
Jag tror, och i vissa fall vet, att dessa människor är sådana som länge stört sig på den typen av tvåsamhetsromantisering som Sandra gett uttryck för. Detta är något jag kan sympatisera med, ty jag blir själv helt galen när folk beskriver tvåsamheten som typ Nirvana, den eviga lyckan och så vidare. Samtidigt kan jag verkligen inte begripa varför man skulle gå omkring och förvänta sig att saker och ting ska ta slut.
Såhär. När jag var ihop med min pojkvän så ville jag också ha en framtid tillsammans med honom. Nu blev det inte så, och det var jag jävligt ledsen för när vi gjorde slut. Jag ville ju vara med honom, jag ville att vi skulle kunna ha en framtid tillsammans. Jag är ingen person som romantiserar tvåsamhet eller ser kärlek som alltings lösning, men jag fattar då rakt inte varför man skulle vara i ett förhållande om man inte tror att det kommer fungera. Det verkar ju helt och hållet meningslöst.
Jag tycker att det är fint av Sandra att våga skriva att hon blev dumpad, att det skedde mot hennes vilja och att hon mår skit av det. I en tid där de flesta hyllar individualism, cynism och att göra sig osårbar så vågar hon visa upp sitt innersta, berätta om sina drömmar. Jag tror att många som blir dumpade känner sådär, att det kommer som en chock och att man ville och trodde att det skulle vara för evigt. Och många väljer nog då att hålla sin sorg för sig själv, och istället säga att det var ett gemensamt beslut och att man växt ifrån varandra eller något.
Istället för att våga erkänna sitt behov av och sin tilltro till en annan människa så spelar man oberörd. Cynisk. Kärlek kan ju aldrig vara för evigt, det finns inga sagoslut.
Och nu när Sandra gått ut och faktiskt vågat blotta sig, vågat blotta sina drömmar, sin kärlek och sin sorg, så hånas hon. Hånas för att hon vågade drömma. Hånas för att hon vågade tro att hon skulle kunna leva med sin kärlek för evigt. Hon kallas naiv, hon kallas romantiserande, hon kallas till och med korkad. Vad skulle hon ha gjort? Skrivit att hon ändå aldrig trott på förhållandet? Att det var ett gemensamt beslut? Att hon ska hitta sig själv?
Nej, jag tycker inte att tvåsamhet är det enda rätta, det vackraste som finns eller något sådant. Men jag tycker att man ska få lov att drömma utan att någon jävla cyniker ska komma och trycka det i ansiktet på en när det inte fungerar, när man är förkrossad för att det tagit slut. Ha så jävla skoj i livet där ni går omkring och ständigt tänker att inget är för evigt, att allt kan ta slut, att man inte ska känna tilltro till något eller ty sig till någon, för då är man svag och kan bli sårad.
Det gjorde ont som fan när det tog slut mellan mig och Emanuel och jag förbannade mig själv för att jag vågade tro på vårt förhållande, vågade ha drömmar om att det skulle fungera. Men såhär i efterhand är jag glad över att jag vågade älska honom, vågade tro på oss, och att jag troligen kommer våga göra det igen, med någon annan. Bättre det än att bygga upp en mur av cynism kring sin person, aldrig våga älska fullt ut av rädsla för att bli sårad. Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt. Priset för att älska är att vara svag, utlämnad åt en annan person, men det är det värt.
Sitter och tar min morgoninternetrunda här i min handduksturban och läser att Niotillfem-Sandras pojkvän har gjort slut. Och det är inget ”gemensamt beslut”, utan han som har dumpat henne, rakt av. Efter fyra och ett halvt år.
Och även om jag verkligen förstår hennes smärta så känns det faktiskt lite lite skönt att inte ens hennes liv är sådär genomperfekt, att även hennes liv kan falla sönder och samman. Inte så att jag är skadeglad, men det känns genast lite mindre jobbigt att inte vara en välbetald copywriter i New York. Nej, fy vad hemskt jag känner mig som skriver detta, men jag tror inte att jag är ensam.
Alltså gud, min inspiration och skrivlust är nere på noll. Ni kanske märker det? Nåja, om ni har nåt spännande ämne ni skulle vilja läsa om här eller nån grej ni alltid undrat, skriva gärna!
Ganska ofta så kommer det någon jävel här och bara: ”du måste våga ta debatten om detta! Kolla på detta videoklipp/film/läs denna rapport/bok och sedan kan vi se hur mycket feminist/socialist du är!” och när man sedan inte gör detta så tycker de att man är ohederlig och så vidare.
Såhär va. Jag är säker på att din film eller bok eller vad det är kan vara bra och spännande och att den kanske skulle kunna innehålla argument eller ”bevis” jag inte kan argumentera emot. Men jag tänker ändå inte se den. Det finns en massa olika skäl till detta, för det första så får jag en massa tips om artiklar, böcker och filmer dagligen, både personligen och i människor allmänna länktips. Jag gör ett urval här, utifrån vad jag är intresserad av. Jag har ingen skyldighet att kolla på just din grej och tänker troligen inte heller göra så om din ingångspunkt är: ”ha! Denna kommer motbevisa hela din ståndpunkt”. Varför? För att sådana tips brukar vara någon ”ögonöppnande” dokumentär som presenterar någon jävla konspirationsteori. När folk säger att deras grej är ”ovinklad” blir jag extra avtänd.
Folk tycker att om man är offentlig med sin åsikt så måste man vara ständigt öppen för kritik och debatt. Jag har absolut ingenting emot att revidera mina uppfattningar kring saker och ting, men jag gör det på mitt vis och i min takt. När någon går in här med det primära syftet att ”motbevisa” mig om saker och ting så bli jag genast skeptisk. Det kan man ju såklart göra i enskilda frågor, men att försöka motbevisa hela min ideologiska hållning med ett litet klipp verkar inte som en vidare rimlig målsättning.
Vidare så brukar dessa personer nästan alltid ha en i grunden felaktig uppfattning om vad min ideologiska hållning faktiskt är, vilket såklart gör mig ännu mindre sugen. För min del spelar det ingen roll om du har någon bra kritik av Valiere Solonas på lager, för jag tycker inte som hon.
Så om du vill ”kritisera” mig och mina åsikter och vill att jag ska ta till mig det så har jag en liten checklista:
Så. Om du funderar på detta så är nog dina chanser för att jag ska vilja ”ta debatten” högre, men jag vill påpeka att jag faktiskt inte har någon skyldighet att argumentera för min ståndpunkt mot alla som tycker annorlunda och jag har inte heller något intresse i att göra detta. Hur mycket du än önskar så är jag ingen allmän slasktratt för dina åsikter om saker och ting, som jag ska antingen besvara eller ta till mig.
Denna bild har kritiserats av Lady Dahmer och andra feminister på ganska goda grunder. Alltså att det alltid är ett jävla tjat om vad tjejer ska och inte ska göra med sina kroppar och ansikten, och att killar har något jävla behov av att ständigt berätta detta för tjejer. Detta är sant och onekligen en relevant poäng, för visst fan är det irriterande med någon jävla snubbe som kommer och har en åsikt om vilket smink, vilken vikt och vilka kläder som passar sig och dessutom ska göra en jävla grej om att det är ”snälla killar” som liksom bryr sig om hur tjejer mår. Herregud.
Vad värre är att de flesta av dessa personer i verkligheten brukar förespråka ett så kallat naturligt ideal, det vill säga ”kurvor” och smink som inte syns snarare än ett fjärmande från ideal som sådana.
Samtidigt så tycker jag att det finns en poäng i att påpeka att alla män inte har de preferenser som anges som ideal i stort. För, allvarligt talat, det är fan otroligt viktigt att känna sig älskvärd och attraktiv. Och eftersom de flesta kvinnor är heterosexuella så är det faktiskt viktigt vad män tycker om oss. Om jag hade trott att mina håriga ben ledde till att män såg mig som fullkomligt oälskbar så hade jag rakat dem, men nu vet jag emellertid att det inte är så de flesta tycker.
Vidare så blir jag glad om någon visar uppskattning för mitt utseende. Det tror jag att de flesta blir. Jag tycker inte om när någon liksom ”recenserar” mig och säger typ ”du klär bättre i de där jeansen än de du hade igår” för det upplever jag som begränsande, däremot så uppskattar jag när någon ger mig komplimanger för mitt utseende eller för en självvald outfit, utan att komma med kommentarer om vad som vore mindre passande. Det är klart att det gör mig glad att jag, även om jag klär mig utifrån mina egen preferenser, kan uppfattas som attraktiv av någon annan. Inte så att jag slår knut på mig själv för att det ska ske, men om det sker så blir jag glad.
Visst finns det människor som över huvud taget inte bryr sig om andras åsikt men jag tror det är ganska ovanligt. Därför tycker jag att det är viktigt att peka på att den idealbild som presenteras är mycket snävare än vad folk i verkligheten blir attraherade av. Jag tror att alla vill kunna attrahera någon, ty närhet, sex och kärlek är viktiga komponenter i de flesta människors liv och det är inget fel med det eller något man kan eller ens bör fjärma sig från.
Därför blir jag glad när jag får bekräftelse på att jag uppfattas som attraktiv även då jag slutat lägga en massa tid och energi på att göra just det. Jag tycker att det känns skönt att veta att jag inte offrar något i form av potentiella ligg eller kärlek för att jag gjort de valt jag gjort gällande mitt utseende och min livsstil. Det enda jag offrat är att jag kommit lite längre ifrån det mediala skönhetsidealet och det känns faktiskt helt jävla okej. Det hade varit värre om jag för evigt förbrukat mina chanser att anses attraktiv av någon annan på grund av mitt utseende. Då hade jag nog faktiskt ansträngt mig lite för att se bra ut, för jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.
Här har i en ny videoblogg! Den här gången han jag klippt betydligt mindre i filmen vilket leder till mindre hack men också till mer pauser. Säg vad ni tycker.
I början så uttalat jag mitt bloggnamn och tillika mellannamn ”Arsinoe” till den som vill veta. Dock att jag betonar i:et lite väl hårt men jaja.
Mer om det jag pratar om kan ni läsa hos UnderbaraClara, Lady Dahmer och Katta Kvack.